unnidrougge

Det blir lätt en besatthet det här med lägenhetsbyte. Först är det så skönt att fantisera om alla träffar man får, men så blir vissa inte av och sen kommer man och ser på folks bostäder och inser att alla vill ha nåt bättre. Och förstår varför. Den där sjunkande känslan: är det verkligen här jag vill bo? Därför håller stockholmarna på så här år ut och år in. Det finns alltid nåt bättre. Och jag vill ju inte byta ner mig. Blotta tanken på att packa ner all skit i kartonger och slipa golv och sätta upp hyllor (som jag måste få hjälp med) blir med ens så konkret. Särskilt om lägenheten inte känns kanon. Och så kommer jag hem och ser ut över samma jävla tak som jag glodde ut över varje dag medan jag skrev och skrev på min nya bok, grävde och grävde i alla helveteshål. Ändå känns det tillexempel jobbigt med parkettgolv. Och små rum. Trånga bakgårdar. Funkis. Nä. Jag vill ha nåt bra. Lika bra som det jag har. Fast utan de jobbiga minnena.
Återkommer.