TILL ALLA ER SOM ÄR SOM JAG
Jag vill verkligen tacka alla er som stöttar mig, och också ni som beskriver egna erfarenheter av sorg och lidande. Ni är värda en medalj.
Varje dag får jag mejl, samtal och kommentarer från människor som sitter fast i eller just har lämnat en giftig relation. Det kan även gälla olyckssystrar som mår dåligt av andra skäl. Vad som kännetecknar dessa kontaktförsök är att de är förtvivlade rop ur mörkret. Många förväntar sig råd och stöd och jag gör verkligen mitt bästa för att finnas till för dem.
Men om nån känner sig förbisedd eller avspisad beror det endast på att jag har väldigt mycket jag måste hinna med. Jag är dessutom inte helt läkt själv efter mardrömsåren med exet. Det tar tid att reparera mig efter den långa period då jag lät mig brytas ned till oigenkännlighet. Fortfarande har jag skavsår efter det förkrympta och hårda fodral han packade in mitt liv i.
För det mesta känns det bra. Men då och då dras jag in i ett av rymdens svarta hål. De förlorade åren. Skräcken. Förnedringen. En förnedring som ofta återupplevs när jag i en eller annan intervju får samma dumma frågor.
"Varför stannade du?" "Varför dras du till såna män?" Yada yada.
Skit samma. Skit händer (minst en gång om dan - lol). Vad jag vill är bara att be om ursäkt till er som söker min hjälp och som jag inte räcker till för. Men villkoren delar vi. Vi är starka. Och svaga.
Och fastän många betraktar mig som stark och modig känner jag mig ibland liten och ensam. Trots kändisfesterna, trots vännerna, trots barnen. Trots att jag återerövrat ett värdigt liv.
För sånt är livet.
Kram!
ensam är stark kanske inte alltid stämmer utan ju fler som ventilerar gör nog alla starkare mot alla sorters elände som vår kära värld kan bjuda på och gäller nog både kvinnor och män
Livet är inte alltid lätt.
Jag själv är bara 24 år men har gått igenom så mycket skit i mitt liv. Hemska relationer, flyttade dessutom hemifrån ganska tidigt utan att ha något som helst stöd av föräldrarna efteråt. Jag hamnade i missbruk och jag fick en rad psykiska diagnoser.
Jag har dock alltid haft ett jäklar anamma i mig och nu tar jag revansch! Snart färdigutbildad skötare inom psykiatrin med goda referenser överallt där jag varit på praktik. Har hittat en bra kille och har en fin lägenhet och underbara katter.
Nu går mitt liv ut på att hjälpa andra som har det jobbigt. Jag hoppas kunna göra en skillnad.
Kram till dig! Du är en verklig förebild för mig och har varit i 10 år
kämpa på! du är toppen! Jag levde med en psykopat 1994-1996 och har läkt för ett tag sen, det tar tid men du klarar det. Det är förlorade år på ett sätt ja men det är också en del av dej! förlåt dej själv, gråt, skrik och skratta - allt du behöver! Kram
Att du skriver, berättar och delar med dig är den finaste hjälp du kan ge. Bland det svåraste med att leva i ett destruktivt förhållande är skammen. Att man skäms över att bli dåligt behandlad och skuldbelägger sig själv. Man vågar inte berätta av rädsla att bli dömd och därmed få ytterligare en börda att bära. För visst är det väl så att i den där frågan "Varför stanade du?" ligger ett visst mått av att man delvis har sig själv att skylla.
Eller vad är din uppfattning? Och vad tror du, varför är det så skamligt att berätta att man valt en man som inte behandlar en väl?
Så tack Unni för allt du gör!
Vore intressant att få veta hur du gör idag när du närmar dig män, bränd som du är. Vad koncentrerar du dig på (förutom utseendet, för det kan man aldrig bortse ifrån)?, vad iakttar du?, vad får dig att slappna av?, vilka signaler får dig att bli på din vakt? Jag kan rätt lätt se vilka män som är skitstövlar, men det tycks vara svårare för kvinnor.
Kram fina du!
Tack Unni för att du orkar berätta. Det tar bort en del av skamstämpeln på oss drabbade av närståendes våld.För vem skuldbelägger den som överfallits på gatan av en okänd? Men vi som älskat den som skadade oss, vi ska skylla oss själva! Lägg skulden där den hör hemma, alla ni som ännu frågar "varför gick du inte".Man går inte från den man älskar, man hoppas, man ändrar sig, försöker med ännu lite mer kärlek och omtanke.Till slut dör man, känslomässigt, många rent kroppsligt också.
Många är rädda för att söka stöd på jourerna efter alla skriverier, media skapar lätt skandaler av en dammtuss, typ. Många jourer är bra, det finns forum som stöttar om mna inte törs ta de fejs mot fejs, hjälp finns.
Jan E: Berätta för oss vad som är varningssingnaler!!!! Tack.
För mig är det mest en fråga om känsla när det gäller att sortera män. Om jag träffar en "negativ" man kommer ett stort obehag över mig; en känsla av stål. Jag känner mig mycket besvärad och känner att jag inte kan leva upp till personens förväntningar och att jag inte duger.
Jag träffade "min" psykopat när jag var 17 och vibbarna var inte tillräckligt utvecklade då. Jag gick direkt i fällan. När man väl fastnat där är det mycket svårt att gå eftersom självförtroendet ganska snart fallerar.
Vad hände då? I din sista (senaste...) relation? Killen var ju mycket ung vad jag har förstått, hur fan kunde det gå sådär? Hur tänker du kring det nu? Gör du det...? Det verkar ju som att du vill lägga all skuld på Niclas... Passa på att reda ut saken medan du har ett fåtal bloggläsare kvar nu (ja-sägarna i Fula Fittfronten ej inräknad).
OBS! Jag är inte ett skit imponerad av dina påstådda talanger inom marknadsföring etc., bla bla... Tror dock att vad gäller "stocken" är han eller hon ruggigt skicklig på ironi.
Tack själv, du!
Inte minst din senaste bok har varit till stor hjälp för mig...
-M.
Unni, min vän! Förlåt mig, men jag har ännu inte förstått hur dessa fördärvliga situationer kan uppstå. Förvisso har läst och hört om vittnesmål , inte bara från dig, men även från andra drabbade kvinnor. Så visst har insett att problematiken föreligger och att den gjort så sedan enormt många år. Troligen kommer dessa tragiska situationer fortfarande att drabba många även i framtiden.
Men, Unni, jag har ändå inte förtått hur mekanismerna i störda psyken kan led fram till sådant. Framför allt har jag svårt att ta till mig och förstå de män som förorsakar eländet. Hur det i någons hjärna kan uppkomma detta kontrollbehov. En möjlig förklaring kan måhända vara att personen ifråga totalt saknar självförtroende. Att man har så klen tro på sig själv att man ständigt oroar sig för att partnern egentligen tycker så illa om en själv att hon ständigt är på jakt efter någon bättre, snyggare, rikare, klokare eller vad nu den förvirrade hjärnan kan ha som skäl. Är det så behövs terapi. Profylaktisk terapi. Men var står sådan att finna?
Unni! Jag är en stor beundrare av dig. Inte bara att du är klok, verbal och förstår att kläda dina tankar i lättförstådda ord. M.a.o. en synnerligen intelligent kvinna. Du är dessutom rena ögonfröjden för en karlslok som jag. En raffig, åtråvärd tjej som väl kan mäta sig med dem man vanligen ser i vimmelreportage och på tidningsuppslag.
Heder, ära och uppriktiga komplimanger till dig!
Lars
Vad är det för fel på den där jävla apan? Kan han inte skaffa sig ett liv och ägna sig åt nåt annat än att skriva idiotiska inlägg här?
Tack för du beskriver så väl hur det kan kännas.
Känner så väl igen mig. Det tar tid att läka såren.
Fem år har gått för min del sedan jag tog mig ur relationen. Får då o då kommentarer, som kan väcka upp skamkänslan för att jag "hamnade" i en så destruktiv relation. Det tar ibland flera dagar att sortera tankarna och känslorna och lägga dem på rätt plats. Och inse att det är obetänksamhet eller okunnighet eller helt enkelt brist på kunskap.
Har sedan i somras fått hantera och bearbeta på ett mycket konkret sätt att han som jag vill ha så långt bort som möjligt i mitt liv, flyttade in i samma trappuppgång som min. Min strategi har varit att värdigt och med ett mimikfattigt uttryck bara säga hej! Inget mer.
Verkligenheten överträffar sig själv....
Sköt om dig.
/BM
Tack ska ni ha, ni värmer hjärtat.
Utom apan. Är du konstant full eller flummig? Jag är faktiskt en smula less på killar som vill veta det jag redan skrivit om i min senaste bok. Ska jag publicera hela boken här? Den är nämligen svaret på både apans och Jan E:s frågor.
Häpp hopp!
God kväll Unni.
Är strax klar med din bok, mår verkligen dåligt av det du fått uppleva, är så glad för att du tagot dig ur det fruktnasvärada förhållandet. Förstår oxå att det kommer ta tid för dig att hitta dig själv efter detta. Ta det lugnt nu bara, hitta dig själv, hita tebax till dina barn, bygg upp dig själv o ert förhållande igen (ditt o barnens)Omge dig av vänner som ger energi o kärlek, ge energi o kärlek tebax,
Mitt ordspråk som jag lever efter lyder som följer;
ALLT JAG BEHÖVER I MITT LIV ÄR KÄRLEK OCH RESPEKT, OCH DEN SOM INTE KAN GE MIG DET, HAR INTE I MITT LIV ATT GÖRA.
Har en stor tavla som en kompis broderat med de orden över min kökssoffa, det är Jonas Gardell som sa de orden i en musikvideo för ganska många år sedan, sedan dess har jag levt efter de kloka orden, och jag kan säga att mitt liv blev mycket bättre efter det. Får styrka av orden, de har blivit som en mantra, försök du oxå.
Vill skicka sjusa tankar, kärlek o kramar till dig
//Pim
Jisses stavar som en kråka i kväll, förlåt //Pim
Tack söta Pim! Skit i stavningen, här är det annat som räknas.
Kram
Va inte så hård mot dig själv Unni..du verkar vara en fantastisk kvinna och du har så mycket att vara glad för. Herregud fem barn...helt otroligt..din verbala förmåga..ditt fräscha yttre...dessutom verkar du ha massor av kärlek i dig. Jag säger som Magnus Uggla sjunger du e för fin sluta kasta pärlor för svin! Sen tror jag att det är någon mening med allt som sker ..att du valde in Niclas i ditt liv har säkert utvecklat dig på sätt och vis som människa..släpp tortyrtankarna.
Kram på dig fina Unni!
Unni!
Förstår att du är en upptagen tjej med många järn i elden. Men ändå skulle det vara en lycka att få ha direkt mailkontakt med dig. Syfte? Att byta tankar och få ta del av dina spontana reaktioner och kommentarer om mångt och mycket.
Trots min ålder beundrar jag dig - från många aspekter. Dels som tänkande, intelligent person med en stor portion humor, men också som förtjusande och charmigt attraktiv kvinna med alla en sådans attribut.
Kramar till dig!
Lars
Hej igen!
Har en fråga som jag hoppas du Unni kan hjälpa mig med. Jag har en tjejkompis som är på väg att göra något likande som du varit med om, mannen i detta drama känner jag mycket väl, då han är släkt med mig o jag vet hur han är. Han har nyss träffat denna nya underbara kvinna som är så kär så kär, hon har 4 st barn på annan ort, han bor på samma ort som jag, han har 2 st barn. Nu tänker de flytta ihop, här där han bor, hennes barn vill ej flytta med, så dem lämnar hon hos pappan, min släkting (mannen) jobbar borta på veckorna, så det kommer bli så att hon lämnar sina barn för att ta hand om hans, de dricker för mycket båda två, de kan inte umgås utan att det ska slaskas med alkohol varje gång, om så alla ungar är med så ska det drickas, inte dela en flaska vin utan de blir fulla vraje gång. barnen är i nedre o äldre tonår alla 6. HUR ska jag få denna kvinna att INTE efter endast några månaders bekantskap flytta ihop med denne man, som sagt har känt honom sedan han var 14 år, och mig vetligt har han inte varit trogen någon av sina kvinnor, jag gillar denna tjejen jätte mycket, hon har varit mycket sjuk av en rejäl utmattningsdeprition bara strax innan hon blev så kär i denne man, nu har hon klappat ihop igen o mår dåligt, ändå ska hon flytta från barnen för att leva här med mannen.Vad kan jag göra så hon inte begår detta misstag? Bad henne igår att läsa din bok som jag håller på med, hon svarade bara att hon aldrig hinner läsa.....Har du något bra råd till lilla mig?
Kram o kärlek //Pim
Du gullet det är ingen fara!Förstår att du har fullt upp men du gör ju en massa nytta.
Jag ska låna en bok på biblioteket i hur man bäst skriver en bok...jag har skrivit över trehundra sidor nu och håller på och försöker få ordning på det!
KRAM!KEEP THE FAITH!
här är det alltid lika varmt att läsa,vad det än handlar om. Du fångar mig med din blogg.
Sov gott du underbara kvinna som delar med dig.
Pim jag tror inte du kan göra något annat än be henne lägga benen på ryggen och det kommer hon ändå inte lyssna på. Försök få henne behålla en reträtt där hon har sina barn så kommer hon så småningom återvända dit...förhoppningsvis. Förlåt att jag svarade fast du inte bad om det.
Mia
Säg inte förlåt, glad att du svarade. Ett dilemma för mig detta ska du veta, säger jag till henne lägg benen på ryggen, drar hon.....från mig, vill inte det ju. Och jag vill heller inte "skvallra" om honom allt jag vet. Alla ska ju få en andra chans och det får ju inte han om jag säger allt till henne.
Är själv ett barn som blivit åsidosatt som liten på grund av att min mamma kärade ner sig i en psykopat när hopn skilt sig från min pappa. Och idag är jag 42 år och det GÅR INTE reparera mitt o mammas förhållande, har försökt i 23 år nu, jag fick ta för mycket skit av karl hon gifte om sig med. Mitt sår i hjärtat är för stort. Vill ju inte att min kompis ska göra samma misstag som min mamma. Tack och kram till dig Mia och även till dig Unni. Strunta i apan, skrolla bort honom //Pim
Jag tycker att Du är fantastisk Unni!! Du GER oerhört mycket till så många trots att du fortfarande inte alls är helt läkt..
Stor Stor Kram
Gittan
Hej Unni! Har precis använt din senaste bok, Boven... som terapi för mitt eget drama nu i somras som visserligen endast pågick i 3 månader men ändå satte spår. Mitt största problem är att jag hela tiden förskönar honom och glömmer varför jag lämnade honom. Kan inte komma loss från den dragningskraft han har på mig. Jag älskar honom vansinnigt fortfarande. Tog det lång tid innan du slutade älska honom? Hur kom du över kärleken? Hoppas du hinner svara. Kram från en stark till en annan stark kvinna!
Eva, det tar tid, men så småningom kommer man på att det inte är kärleken till den här mannen det handlar om. Istället är det kärleken till den dröm han blåste in i din hjärna som satte igång en fantasi om den perfekte mannen. Den man han utgav sig för att vara men som han definitivt inte är. Den här sortens människor livnär sig på att väcka drömmar till liv, ge tomma löften och sen bryta dem. För att de aldrig kan hålla några löften. Men vi hoppas att han en gång ska bli så där "underbar" igen. Problemet är att det var inte han. Det var en illusion.
Det du sörjer och längtar tillbaks till är just det. Den krossade drömmen. Men glöm att han kan infria den! Det är han minst av allt i stånd till.
Lycka till, stå pall, gå aldrig tillbaks, ha ingen kontakt och se dig helst inte om!
Kram / Unni
Tack Unni för att du tar dig tid att svara! Tårarna rinner när jag läser dina ord, du är så klok!De hjälper mig mer än du kanske tror, känner mig otroligt stärkt i din övertygelse.Tack!/ Eva.
Hej.
Jag kan inte sova och det kan nog inte Lars heller. Om du inte får Unni på kroken så kan jag rekommendera www.knullkontakt.se
Mvh
Ricky
