DE ANNORLUNDAS DIKTATUR
Varför VILL en del människor så mycket (jag själv inräknad)? Jag menar alla som söker sig till nån form av offentlighet. Eller de som vill maxa sin adrenalinnivå. Journalister, artister, konstnärer, idrottare, företagsledare, politiker, chefer, hjärnkirurger osv är alla strebrar som vill utmärka sig, höja sig över massan.
Är dessa individer stabila, harmoniska och måttliga? Är de som gemene man?
Nope.
De är dysfunktionella. Jag tror inte jag känner till en enda person med offentlig status eller hög position som inte lider av ett trassligt privatliv, missbruk (inte nödvändigtvis av droger) eller andra knepigheter. Jo en. Jag känner en. Men hon är liksom ett unikum.
Annars kännetecknas denna grupp av vidlyftigt leverne, fjärran från hur den genomsnittlige medborgaren bör bete sig.
Och den skrämmande insikten slår ner: Vår värld styrs av omättliga karriärister, deras framfart bevakas av sensationslystna stjärnalister och den anonyma massan låter sig roas av neurotiska artister.
Ändå gör de anspråk på att representera just den grå, anspråkslösa allmänheten.
Tills allmänheten också vill stå i centrum och bära sig åt.
Då ligger vi riktigt risigt till. Eller är vi redan där? Det kanske inte finns några "ordinary people" kvar. Jag hörde nyss en förläggare efterlysa en roman skriven av en helt vanlig människa i typ Örkelljunga. Det skulle vara en stor litterär händelse.
Det vanliga har blivit exotiskt och att vara knäpp är att vara vanlig.
Så vad ska vi göra nu, alla vi som en gång var så annorlunda?
Kanske acceptera att alla är unika, oavsett om man är från Örkelljunga, dys, offentlig... Att sluta sträva efter att vara speciell och inse att vara sig själv är bäst. Att vara den man är helt enkelt.
Det kanske är någon annan som vill och därigenom skapas det dysfunktionella människor? Hur många tror du inte jag har träffat inom näringslivet som berättar att dom gjort karriär därför att pappa eller mamma ville det och egentligen ville dom själva göra något annat. Och därav avvarter och kufiskt beteende, man kan ju straffa sig själv genom att straffa andra. Bli ett svin, trakassera, köpa människor (oftast kvinnor). Och då inser jag att samhäller styrs av männsikaor som egentligen skulle vilja sitta på en annan plats och göra det som de egentligen ville.Är dom harmoniska? Skulle inte tro det.
Jag kan nästan tycka ett en del gör lite vad som helst för att få "sola sig i glansen", synas i tv och blir "känd". Men om man tänker efter så är det inte så många som stannar kvar utan är aktuella i ett kort tag och sen försvinner de in i mängden igen..
Tänkt på det här "Syns man inte så, finns man inte"
Jag tror att en del är lite rädda för det? Eller så tänker jag fel..
Och det där med att låta en heeelt okänd person skriva en bok, det skulle vara coolt.. Härromdagen kom jag på att de flesta artister och skådisar och tv profiler har faktiskt släppt en bok, eller det är iallafall jävligt vanligt. undrar varför det är så?
Jag (sträck)läser Boven nu. Den är fantastisk. Metaforerna kittlas i sin träffsäkerhet, scenerna beskrivs så naket att till och med JAG måste lägga ifrån mig boken och andas då & då.
Jag tycker att dina ord är så... självklara.
Men det jag främst vill berömma idag (jag har inte läst ut än) är styckerna din son skrivit. Gogge.
Allstå, jag har legat med dödsÅNGEST i en vecka i sträck och gråtit och inte ens orkat le öht.
Men igår när jag läste Gogges betraktelser om Mats (där Mats bland annat liknas vid en urapa) och Gogges beskrvining av Slitzmodellerna från landsbygden med sina string och grova dialekt, och bajset utanför shitzredaktionen, ja då SKRATTADE jag så högt och länge och kraftigt att jag bokstavligen vred i mig i plågor av magont! Jag bara skrattade och skrattade och skrattade! Det var fanimej det roligaste jag läst på riktigt länge.
Gogge, om du läser det här - du skriver ju här i bloggen ibland, så vill jag bara säga att dina hejdlösa satirer lyckades bryta min oerhört svårbrutna ångest. Tack!
/Wera
Rara Wera, nu fick du MIG att skratta! Av glädje och tacksamhet. Hoppas att du har det bättre nu, ångest suger verkligen. Men allt har ett slut, även pissigt mående. Kramar & tackor!
men ååååhh styckena i boken som "gogge" har skrivit är ju bara ett stylistiskt grepp, det är ju unni som skrivit även dom... suck!
Anonym: Stilistiskt heter det... suck!
Jag tror det finns ett krav att sticka ut ur massan idag, men det finns samtidigt så många regler för hur man "får" göra det. Och normerna säger att sticker man inte ut, så är man ingen alls.
Samhället är i krig, i uppror. I ständig konkurrens. Vi krigar mot varandra allihop, en och en. Om 10 år är varenda jävla människa en egen företagare, men man vågar inte mötas ansikte emot ansikte för man kommer vara livrädd för att se sig själv i nån annan just pga att man inte vet vem man själv är och man är livrädd för att få veta det.
Min metod är att söka i det förgångna. Gamla trasmattor, jordglobslampor och utgångna kakor. Det är så jag överlever. Och just det, jag försöker undvika att läsa om offentliga personer också.
Jag tänkte bara påpeka något som inte har med dagens inlägg att göra...
Idag när jag läste bloggen tittade jag plötsligt på bannern som låg under det senaste inlägget.
Det var reklam för en datingsida, där man kan träffa thailändskor. "Bli Medlem Gratis för att börja träffa Thai kvinnor för dating, romans eller till och med äktenskap." som de själva skriver på sin hemsida. Det som var kanske mest freaky är att tjejerna i 20-års åldern gärna söker män i åldern 18-70.
Vill man ha sådan reklam i sin blogg? Varför kan man inte få välja.
Tillsist. Jag skulle börja läsa "Boven i mitt drama kallas kärlek". Men jag upptäckte att min bok börjar på sidan 409, följt av kapitel 85, en epiolog, sedan ett tack, efter det följer åtta blanka sidor och så kommer
prologen. Det ska bli spännande att se om jag fått med alla kapitel... :)
Jag undrar lite om uttalet om en författare, helt okänd från någonstans i sverige. Alla författare har väl varit okända från början. Innan första utgåvan kom så vart dom ju okända. Så vart ligger det unika, ingen är ju född känd om du inte är född Bernadott.
att vilja synas ligger ett stort ego. Att vilja att andra ska fokusera på dej är brist på uppmärksamhet.
Nu menar jag inte dårarna som ställer upp i big brother osv där har vi ett annat behov av bekräftelse. Men dom har ju inget att ge omvärlden, men är ju sjukligt fixerade av kamerablixtar. De har oxå oftast en snedvriden bild av att allmänheten skulle vara intr av att veta något om dem. Att vara känd är ju att delge andra något som kan intressera. En bok, en tavla en roll osv. Min svägerska har varit lärare på scenskolan i GBG. Hon tycker att de som går skolan har ett överdrivet högt ego. Man har hört många skådespelare säga att när dom inte står framför kameran så finns dom inte. Det tycker jag är lite sorgligt att identiteten ofta är lite luddig och går in i en roll. jag tror många "kändisar" är otroligt sårbara personligheter som inte mår bra om dom inte omger sej av andra som stryker egofernissa över dom. Men va fan, vad vi än jobbar med eller vad vi gör så har vi alla samma värde.
Dom som inte tror det utan tycker sej lite bättre an andra för att dom figurerar i press osv, förstår jag att dom kan ha ett trassligt privatliv. För när neonljuset släcks..........Vem är dom då?????
Säkerheten byggs innifrån inte tvärtom
Det du skrivit Tatchi Dori...citerar dig:
"..Jag tror det finns ett krav att sticka ut ur massan idag, men det finns samtidigt så många regler för hur man "får" göra det. Och normerna säger att sticker man inte ut, så är man ingen alls.
Samhället är i krig, i uppror. I ständig konkurrens. Vi krigar mot varandra allihop, en och en..."
-Så e det faktiskt. Samt, det är för mycket ytlighet.
En människa värderas i termer av hur hon/han ser ut, varifrån hon/han kommer, hur hon jobbar, vilka betyg i skolan hon/han har.
Men så ska det inte vara. Människorvärde är ett helt annat värde som ej går att värdera på ett sådant sätt.
Istället för att fråga ngn vad är din yrke, hur gammal du är, bör man fråga:
Vem är du? Vem är du som människa?
Samt, i dagens samhälle prylar och pengar kommer på första plats men sådant bringar ej lycka.
Lycka bringar närhet och kommunikation med familjen eller andra människor som man mår bra av. Det är sådant som borde värderas. Att man skrattar med varandra, pratar med varandra, delar bra och dåligt med varandra...
Så tror jag...
Det är ju den gamla vanliga balansfrågan: vill man vara suverän, straight och ensam - eller medelmåttig, packad och i sällskap? Typ. Den kanske största existentiella frågan av dem alla. Kollektivism eller individualism. Jag eller Vi.
Jag är dålig på att hitta balansen. När jag är i sällskap med vanliga (i betydelsen utan strävan efter att avvika) vill jag bara avvika. När jag är i sällskap med förmenta avvikare protesterar jag genom att försöka vara svenne-vanlig. Det beror väl bland annat på att när jag är med svennarna ser jag bara deras svennighet och när jag är med avvikarna ser jag bara deras skitnödiga vilja till att avvika. Jag önskar jag kunde göra tvärtom. Men det är svårt. Mycket beroende på att det i bägge lägren så ängsligt slås vakt om gruppidentiteten. "Vi är i alla fall vanliga" respektive "vi är i alla fall INTE vanliga". Jag tycker att de bygger sig själva genom att stänga ute och stänga in. Och så sitter jag där. Och stänger ute alla andra. Och stänger in mig själv. Balans sökes, som sagt.
Jag minns ett vykort jag fick: "Som du vet har jag ju dock svårt för gruppaktiviteter, så jag har istället gett mig ut för att uppleva Wien på egen hand. Tillsammans med trettiotvå stycken likasinnade."
Kul att få så pass många kommentarer på det här mer filosofiska ämnet. Bra kommentarer dessutom.
Jenny, du borde nog gå tillbaks till stället där du köpte boken och kräva en ny.
Kram / Bunni
