DRÖM & VERKLIGHET
På tågresan till Göteborg bläddrade jag igenom brittiska Cosmopolitan. Det var första gången på länge som jag förärat denna blaska min uppmärksamhet. Jag brukade tycka att den var bäst bland damtidningarna. Men nu hade nåt hänt. Alla recensionssidor var bortplockade och hela materialet visade en överdriven tonvikt på relationer. Hur man skulle förföra en man, få honom att bli kär, vara trogen och hur man sen skulle hålla relationen vid liv i evighet amen. Jag saknade den kaxiga tonen från förr, uppmaningen till självständighet och eget yrkesliv. Nu fanns där t o m råd om hur man skulle rädda risiga relationer med knäppa karlar och få upp sexlusten hos slökukar.
På hemvägen skulle jag köpa "Bitterfittan" av Marie Sveland och fastnade för rubrikerna på skvallerpublikationen Veckans Bild ("Sveriges mest lästa kändismagasin"):
- Bedragna Victoria Beckham: "Jag delar David med andra kvinnor" (huvudrubbe)
- Anna Nicoles ex Larry vill rädda Britney (hisklig bild på plufsig Britney)
- Kate Moss knarkkalas
- Katie Holmes är en shopaholic
- Tara Reid kollapsade av undernäring ("chockbilder")
- Tragedin Heath Ledger - dog med krossat hjärta
- Gravida Angelina förtvivlad "Brad är förälskad i en annan ("KRIS")
Och jag tänkte att den tydliga misär som skvallerblaskan visade gav en sannare bild av verkligheten än den mer seriösa damtidningen som gav idel recept på lim att foga samman denna torpederade verklighet med. Veckans Bild har, säkert helt omedvetet, blivit ett osminkat tidsdokument medan den traditionella dampressen serverar ett la la-land. Vill vi ta tempen på lyckotillståndet i framgångshysterin bör vi kanske ta de trashigaste skandalblarrorna på allvar. För de har fått nåt på hjärtat.
Glädjer mig i alla fall att du köpte Bitterfittan. Den uppväger allt det andra trashiga som du refererar till
i tidningsvärlden. Mitt råd till alla - bojkotta dessa skitblaskor, ge dem inte dina pengar utan satsa stålarna på böcker skrivna av kloka och spännande författare, som Marie Sveland. Bitterfittan gör mig glad! Marie Sveland gör mig glad!
Om jag kunde skriva som Unni Drougge då skulle jag söka till Lärarhögskolan. På lärarhögskolan råder matriarkat och ofattbar inskränkthet. Skriftlig tentamen är avskaffad med motiveringen att rätt svar på skriftlig fråga inte med automatik är ett kunskapsbevis.
Istället sker examinationer genom diskussioner i grupp. Ingen student har köpt läroböckerna så det är mest lärartanterna som pratar. Ämneskunskaper är inte viktiga. Det viktiga är att studenterna har rätt omvärldsuppfattning. Att lyssna på lärartanterna är fint kunskapsbevis. Att hålla med lärartanterna är den yttersta formen av kunskapsbevis.
Det finns ytterligare en examinationsform på lärarhögskolorna. Man skall skriva PK på några A4-sidor och lämna dessa sidor till tanterna. Tanterna lägger papperna i stor hög. Där får de ligga under minst en månad.
Men vad har nu Unni Drougge med lärarhögskolorna att göra? Jo, om man kunde skriva som Unni Drougge - dvs vända upp och ner på alla givna sanningar, då skulle man ju kunna vända upp och ner på lärartanternas omvärldsuppfattningar, så att de blev helt vilsna och tvingades relegera.
Dagens Unni Drouggetråd skulle jag gärna överlämna som inlämningsuppgift till tanterna på Lärarhögskolan. De behöver uppleva verkligt kritiskt tänkande och bra reflektion.
Man är i olika mood olika tider. Ibland vill man känna igen sitt eget helvete och ibland vill man känna igen sin egen himmel. Du Unni letar tydligen efter ditt helvete just nu. Då rekommenderar jag Se&Hör, som jag tycker väl motsvarar beskrivningen en resa till helvetet. Hoppas att du snart får anledning att leta efter din himmel.
Och, och, och....
Något spännande måste la det änna ha hänt där på framsidan av Sverige också.
Det är svårt att formulera sig som jag vill. Jag menade naturligtvis att du var välkommen. Inte bara att det var ok att du kom hit på visit.
Stocken, du är som vanligt så rar nuförtiden...
Men Johnny, du tror väl inte att jag studerade dessa blaskor för att känna igen mig? Däremot kände jag igen vårt kulturmönster här i väst.
Eric, jag ska till Götet nästa lördag också.
Albatrossen, jag återkommer med mer bitterfittigt...
Höpp!
Unni, Vad jag menar är att när man läser är man predestinerad att tolka det man läser efter ett mönster man bär inom sig. Och detta mönster varierar sig alldeles på egen hand. Därför är vi alla så funtade att när vi läser i Se&Hör eller i Scientific American så ser vi lite det "vi vill se". Det gäller mig likaväl som någon annan. Ibland slår det mig när jag ser på en gammal rulle som jag minns lite vagt att jag har uppfattat filmen på ett helt annat sätt än när jag ser den igen. Oftast handlar det om positiva eller negativa förtecken. Jag bär med mig en liten hemlig prioriteringslista som undermedvetet styr min informationsinsamling.
Inga försök att vara elak här inte. Bara lite funderande.
Det man tror folk vill läsa är ju inte samma överallt! Uppgjorda 'nyheterna' pressas i sina respektive fack, beroende på publik. Ex: I den australiska varianten står det hela tiden om hur olycklig Mary är i Danmark och hur hemskt hon har det som prinsessa i främmande land och hur hon längtar hem medan här och framförallt i den danska dito står motsatsen. Hela tiden.
Hej Unni! först vill jag bara säga att jag är så himla glad för att en av mina favoritförfattarinnor bloggar, nämligen du. det är kul att få ta del av dina tankar och jag håller med många av dem, typ alla.
jag har också läng funderat över varför alla tjejtidningar, men främst cosmopolitan, är så förhålladeninriktade, dvs allt handlar om relationen mellan män och kvinnor, hur man ska förföra etc, du har själv nämnt exemplen. det är på mågot sätt väldigt tragiskt..
måste också nämna att jag läste bitterfittan, jag vet inte hur långt du har kommit, men det finns ett kapitel där huvudpersonen har precis fött barn och huret kändes för henne etc, och trots att jag är relativt ung, har inga barn, och kan inte riktigt relatera till dessa känslor så grät jag som en galning, och tänkte att herregud vad hemskt om man inte har någon make som kan ställa upp och bete sig som en mamma gör mot sitt barn. allt sånt gör mig kritiskt inställd till föräldrarskapet och jag hoppas att jag i framtiden hittar nån normal snubbe som är lika mån om barn som jag är och tar lika stort ansvar som jag förmdoligen kommer att göra då. ok, lite väl pladder, men tack för dina bästa böcker! många kramar, Mags
