HEJ DÅ, ANDERS

image172



När jag fick se att Anders Paulrud dött slog ett dovt mollackord ihjäl den här dan. Jag hade tränat och var uppåt tills jag läste nyheterna. Paulrud var en av de kulturkoftor jag alltid gillat just för att han var så lite kulturkoftig. Kände honom inte alls särskilt väl, men vi har råkat på varann genom åren här och där. Han var jämt glad och opretto. Och nu.

Ja, jag ska inte hålla på och ösa sentiment över den väg vi alla ska vandra, men det var liksom lite för tidigt för Liemannen att komma till honom, tycker jag.

På morgonen hade jag stått i omklädningsrummet med en kär väninna och skämtat om den förestående hädangången. Det var en kille som svimmade under spinningpasset, och vi kom fram till att det kan vara rätt ok att mula med gympaskorna på. Bättre än att kola när man skiter. Det är nämligen inte helt ovanligt. Att få lyftas upp med brallorna nere inne på dass.

Men Anders somnade in fint, kunde jag utläsa av nekrologen. I en säng.

Det är bara det att man liksom undrar för sig själv: "Jaha? Var det allt?" Och när jag sitter där och ser snopen ut räcker Döden lång näsa åt mig från sitt mörka hörn. Sprider en moloken halvdager i rummet. Och en tyngd genom kroppen.

Hej då, Anders.

Kommentarer
Postat av: K

Hej!Har precis upptäckt att du också bloggade och jag blev så glad! Fick din bok i julklapp och den gjorde mycket stort intryck på mig. Jag har själv levt i ett fyra- årigt långt helvete med en man som i många fall liknar ditt ex...
Kände mig oerhört stark när jag äntligen "reste" mig och gick ifrån honom men det var efter cirka ett halvår som den känslomässiga baksmällan kom på allvar. Kände stöd när jag läste din starka bok!!!

2008-01-07 @ 21:47:32
Postat av: annika s-m

helvete jag visste det inte ens - han var den goaste kulturknutten av dem alla. Han lyssnade på alla - även på knäppa blondiner från nöjesredaktionen...
Åh så sorgligt!

Annika

2008-01-07 @ 23:41:44
URL: http://www.singelisumpan.se
Postat av: unni

K: Tack! Och visst är det så överförjävligt att behöva uppleva massor av posttraumatisk stress pga ett sånt äckelpsyko. Men vi är många, många fler än jag nånsin kunnat föreställa mig. Hade vi startat politiskt parti skulle vi säkert komma in i riksdagen.

Annika: Jag vet. Så trist när just de sjyssta försvinner.

Kram

2008-01-08 @ 12:33:50
Postat av: Eva-Lena

Hej Unni!

Jag hade inte en aning om att Paulrud avlidit. Så oerhört trist, Jag läser inte kultursidor så särdeles ofta, men är en bokslukare i stora mått och Paulrud har skrivit fina böcker. Hans "Ett ögonblicks verk" tycker jag särskilt mycket om. Ledsamt när fina människor går bort.

Apropå böcker så har jag läst samtliga av bloggarinnans verk. Du har ett särdeles lättflytande språk, och jag gillar dig skarpt! Den senaste berörde mig mycket djupt.

Jag tillhör också dem som levt i ett destruktivt (ett understatement) förhållande. Till slut kände jag mig hemlös, eftersom jag hatade att vara hemma. Hemma hade blivit ett fängelse där han styrde med järnhand. Alla vänner höll på att försvinna, eftersom han ville ha mig helt och hållet för sig själv så var han mycket obehaglig och arrogant i möten med mina vänner. Som tur är så ger inte riktiga vänner upp så lätt! Min terapeut (en av dom) är övertygad om att man väljer själv att gå in i den här typen av relation när man är full av självförakt, jag är övertygad om att han har rätt. Nedbrytningen går ju iofs d-t långsamt, det börjar ofta med översvallande uppvaktning, passion utöver det vanliga osv, sen kommer nedbrytningen långsamt... Fy fan.

När jag till slut kom loss så sa jag ALDRIG mer en man för mig. Aldrig ska man aldrig säga: Nu är jag gift med en helt fantastisk man, hur det gick till förstod jag knappt själv, men de finns de där mogna och goda männen också. Tack gode Gud för det!

Upp till kamp mot Guillou!!!

2008-01-09 @ 13:47:06
Postat av: unni

Så hoppfullt, Eva-Lena, att du träffat en good guy.

Kram!

2008-01-09 @ 20:41:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0