unnidrougge

"Min mor bad mig blogga åt henne, då hon ligger nerbäddad i hög feber. Mamma är ytterst sällan sjuk, åtminstone inte i kroppslig bemärkelse, men när hon väl blir det påminner hon om en naturkatastrof. Och vad passar då inte bättre än att insjukna lagom till den Parisresa under vilken hon tänkte återuppliva sina sentimentala drömmar om kulturkatastrofen Oscar Wilde? Hon ansåg medandraord att hon kunde känna exakt hur hennes husgud måste ha lidit medan han låg döende på ett skabbigt hotellrum i den mondäna staden. Hennes klagan skulle säkerligen ha fått Wilde att önska att han vore död om han hade levat och hört henne.

När vi åkt förbi sju tunnelbanehållplatser och klivit av vid Père Lachaise insåg jag snabbt att det skulle behövas ett tåg även inom kyrkogårdsområdet, som var lika omfattande som en normal småstad. Min mor traskade surt efter mig i snålregnet med den blå rosen hon inhandlat och grinade över all mossa som växte på de bombastiska gravmonumenten. Jag hävdade att mossigheten passade väl in som dödens egen patina, men min mor tyckte bara att det var ofräscht och ett tecken på försurning. Därefter blev hon grälsjuk, den vanligaste yttringen av den influensa som härjade hennes kropp. Hon beskyllde mig för att leda henne fel och inte ta vederbörlig hänsyn till hennes tillstånd.

Vore vi gifta skulle jag velat skilja mig. Nu fick jag bara lust att knuffa ner henne i någon av de mossbelupna gravarna. Till sist nådde vi äntligen Wildes gravplats, översållad med kyssmärken, och jag kände stark sympati med de stackare som faktiskt hade en anhörig att sörja på den här patetiska platsen.



Mamma kysste inte stensphinxen, hon nöjde sig med att posera framför den med den artificiellt blå rosen i ett andäktigt grepp, och jag tog ett par bilder på hennes begäran.

Efteråt försäkrade jag henne att jag skulle se till att hon fick en gravplats i Hässleholm, men då blev hon alldeles förskräckt och muttrade argt att hon inte ville bli begravd i Sverige överhuvudtaget. Norge då, sa jag. Jag kanske kan begrava dig i Norge. Då skrek hon rakt ut över gravarna och jag fann för gott att tiga tills vi lämnat kyrkogården och jag avlevererat henne på metron.

Därefter sökte jag upp de sevärdheter jag själv föredrog medan jag fantiserade om att ha ha en läkarväska i min ägo med olika sprutor jag kunde ge min mor när hon blev besvärlig. Framförallt en som jag kunde söva ner henne med. Det skulle säkert många av er också ha gillat.


Hälsningar Gogge"