unnidrougge

I rättvisans namn gör jag "Svarta Damens" kommentar till ett separat inlägg:

"Den feta damen i svart

håller verkligen med om att jag är rätt fet, det och jag beklagar oerhört att jag glömde stänga av mobilen. Dock gick jag snabbt in i ett annat rum och lyckades hålla samtalet kort.

Emellertid och emedan vet jag inte hur du kunnat få för dig att jag haft (varför inte har?) författardrömmar.

Du menar alltså att min kritik skulle bero på avundsjuka och inte på vad du skriver?

Du fabulerar och har ingen aning om mina drömmar och ingen som jag såg dig prata med känner mig annat än mycket ytligt. Ingen som känner mig skulle påstå det, däremot skulle jag inte ha något emot att bli rik och berömd som fotograf.

Hur kan du slänga ur dig dig att jag plågas av författardrömmar när du inte har en aning om vad du pratar om?

Som om det inte räckte med att du uppenbarligen vill kränka mig för att jag är fet och dessutom avundsjuk för att jag har haft misslyckade författardrömmar krämar du till med att jag satt där, ensam och övergiven, bara för att jag är en exempellös jävla häxa. Men här fabulerar du också, vi satt så vi såg varandra under lunchen och då måste du ha sett att jag satt vid ett bord med fyra andra personer.

Tråkigt att du kände dig så angripen att du måste börja mobba obehärskat och lögnaktigt men vore det inte betydligt bättre om du höll dig på en saklig nivå?

Jag är fet. So what? Vad har det med saken att göra?
Framhåller du det för att sänka min trovärdighet eller vad?

Och när du ändå är inne på mobbningsspåret så far det lögnaktiga påstående ur dig av bara farten eller varför dessa påhitt om författardrömmar och ensamhet?

Vart vill du komma egentligen?

Du inledde din obligatoriska frågestund med att ge dig själv ett tolkningsföreträde av eventuellt beröm och kritik med att erbjuda oss i publiken i denna, enligt din uppfattning, "obygd" du besökte, för att vi skulle *våga* yttra oss, en "intelligensbok" och en "bitchbok".

Inte vad jag kallar yttrandefrihet.

Och eftersom jag inte gillar begränsningar av yttrandefriheten undanbad jag mig i ett tidigt skede dina erbjudna böcker men det triggade dig tydligen att försöka "uppmuntra" mig.

Missnöjd? Jag tycker du verkar väldigt missnöjd. Med kritik.

Med mig. Fet, svart, misslyckad författare, ensam och övergiven. Värd att mobba med lögner?

Kanske har du gjort det förut. I dina romaner?

Håhåjaja.

Faktum är att jag har skrivit en novell en gång i världen, som en del i en uppsats i litteraturvetenskap för cirka 25 år sedan, om Becketts I väntan på Godot. Det var mycket ansträngande men jag genomförde det och har sedan dess inte haft några skönlitterära ambitioner.

GIGI OCH DODO

de kommer

annorlunda och likadana

hos var och en är det annorlunda och likadant

hos var och en är kärlekens frånvaro annorlunda

hos var och en
är kärlekens frånvaro likadan

ur Samuel Becketts Dikter 1937-1949

Gigi och Dodo hade en liten ateljé i utkanten av Montparnasse. De sydde scenkläder när det fanns arbete. Fanns det inte arbete fick de sälja sina kroppar sitt sista kapital. De tyckte om att sy scenkläder.

Monsieur Bequette bodde i huset. Han skrev för teatern och låg just i förhandlingar med Roger Blin om ett clowndrama.

Gigi hade en historia med Samuel. Hon lärde honom förstå gatans språk i kärlekslekarna fick han leka också med hennes själ.

Några clowner kände han inte.
Han levde i sin våning bland sina böcker och sina tankar.

Gigi... hade han viskat en natt.

Mmmm... Gigi var sömnig.

Tror du på Gud Gigi?

Herregud vad ville han?

Håll käften tänkte hon tyst.

Gigi...

Jag skiter i gud.

Hon somnade igen.

Men efter den natten var Samuel som förvandlad. Ständigt hade han svamlat om om om om om allt det som inte var riktigt klokt som var grubbel och inget annat än grubbel. Plötsligt köpte han rosor och var som folk.

Gigi drömde om sin ungdoms kärlek. Han hade kunnat en lek som ingen annan. Med sin sammetsröst hade han smekt hennes örontrumpeter och studsat mot trumhinnorna mjukt och rytmiskt och orden han sa fick hennes öron att brinna.

Så var inte Samuel.

Visst var han snäll sedan han
kommit igång med idén om clowndramat men när han pratade flög han som vanligt in i böckernas värld. Han hade så långa och lärda förklaringar till minsta lilla vardagliga sak. Gigi blev uttråkad. Hon tyckte han såg löjlig ut när han svajade in med sin eviga baguette under armen.

En dag ville han läsa en dikt för henne.

Hon hade inte lust. Orkade inte.

Jo snälla.

Jävla tjat. Läs.

Dikten hette Hor-oskop. Inte illa! tänkte Gigi.

Han läste entonigt.

Samuel! Kom Loss!!!

Vadå!?!? Kom Loss? Vad menar du?

Läs med lite känsla och släpp manus.

Efter två timmar hade hon nästan lyckats få honom att imitera sig själv.

Först låtsades han
att han var Descartes.

Men lilla Samuel vad du låter aggressiv.

Jag är inte aggressiv.

Du är aggressiv.

Jag HÄRMAR.

Varför härmar du elakt?

Till slut hade hon klätt av honom nästan naken en ung invandrare i en stor främmande stad alldeles värnlös stod han där en irländsk medelklassyngling på stipendium i Paris.

Gigi blev varm i hjärtat. Så som en äkta clown kan skapa närvaro skulle han aldrig kunna det var för sent. Men han kunde öva. Han skulle försörja sig. Gigi började älska Samuel. Det som förut varit plikt blev kärlek. Det som varit tvång blev nöd det som varit lek blev lust.

Samuel la på hullet.

Clowndramat växte.

Samuel inledde ett förhållande med Dodo.

Jag behöver en kontrapunkt. Det var det enda han hade att säga när Gigi med gråt bävande i hjärtat bad honom om en förklaring.

Gigi stod i butiken. Dodo underhöll Samuel. En smärta hade slagit rot i Gigis hjärta och smärtan växte som ogräs.

Kärlekslösheten var den violblå sammeten i stället för den vinröda. Samuel strök henne ibland svalt och med svalt vädjande blick över håret. Lilla Gigi.

Betydde kärlek ingenting?

Vad konstig du är sa Dodo till Gigi.

Tystnaden slöt sig.

Teaterdirektören var ett jävla svin och skådespelarna idioter som inte kunde tänka själva.

Samuel gick till Gigi igen.

Han lugnade ner sig.

Hon älskade honom när han kom med sin baguette och sina vilsna ögon. Hon hade kunnat dö för honom och hans tankar som tickade som en klocka utan blod.

Vem skulle sy scenkostymerna? Gigi och Dodo förstås!

Gigi och Dodo hade bara sytt för varietéerna. Roger Blin hade en fin teater.

Vi blir berömda! De dansade och famnade om varandra.

Clowner duger inte sa Samuel.

Varför inte clowner?
Det var ju clowner?
Det är ju clowner?

Luffare.
Luffarclowner.
Abstrakt bild.
Postmodernism.
Kafka.
Chaplin.
Giacometti designar trädet.

Men VARFÖR inte vanliga clowner?

Gigi och Dodo förstod inte.

Gigi kräktes. Hon var med barn med Samuel.

Med barn? Nu?

Samuel gick tillbaka till Dodo.

Egentligen är han en jävla idiot sa Dodo. Han tänker bara på teater. Han bara tänker. Han fattar ingenting.

Gigi ville inte lyssna.
Hur skulle Samuel kunna utnyttja oss nu när vi inte fick beställningen på
scenkostymerna?

Ja huuuuur? Dodo lät ihåligt elak där hon stod och speglade sig vid det rosa sminkbordet i sin budoar.

Clowndramat hade premiär. Lingvisterna blev förtjusta. Oj! Och Oj! Så skojig en clown ändå kan vara! Tihi! Och titta där! En Chaplinhatt! Ett lån förstås men väl turnerat! Inte bara lingvisterna utan "hela istret" som Dodo sa hade blivit bedårade.

Framför allt fanns det plötsligt pengar.

Barnet växte i Gigi. Samuel bekymrade sig bara för clowndramat. Han blev ett namn och ofta bortbjuden. Dodo skulle ha betalt för att gå med. Gigi hade börjat bli tjock. Joyce´s fru skulle kunna börja undra.

En kväll gick de båda sömmerskorna och såg om föreställningen. Premiärstämningen hade falnat. Våren lät vänta på sig.

Det skulle ju ha varit känslan av hopp den som finns i karnevalen och under resten av året i clownen, clowner som skulle skapat lust att leva? Vad hade hänt med clowneriet?

Betryckta och tysta lämnade de den lilla exklusiva teatern. Visst hade folk skrattat men åt vad hade de skrattat?

Inte mest åt att ordet pipa kunde sägas på så många olika sätt eller åt spiralen av ord om tiden som skulle ringlat sig som en färggrann serpentin in i människors hjärtan. Vad hade hänt?

Människorna hade skrattat åt andra människor. De hade skrattat åt satiren, åt ironin, åt den knappt synliga blixtrande kniven av ord genom luften, träffsäkerheten som lika gärna kunde döda. De hade skrattat åt slaven dåren och barnet men de hade inte skrattat åt sig själva.

Det var kalla svartvita skratt som hade ekat hånfullt ihåligt och glädjelöst.

Samuel vet inget om kärlek. Dodo lät hård.

Han har ingen rätt till barnet ett barn kan inte ha en far som Samuel. Kinderna blossade på Gigi.
Han ska aldrig få träffa sitt barn. Aldrig! Över min döda kropp.
Han stal vårt språk han är en häxmästare clownerna är djävulens redskap i hans version. Vad har vi gjort?

Vi, sa Dodo, hade fått vår publik att skratta riktiga skratt. DET kommer Samuel aldrig att kunna.

Han har stulit vår själ han har stulit vårt språk...
Gigi var alldeles ifrån sig och upplöst i tårar. JÄVLA Samuel.

Lugna ner dig sa Dodo. Ordlekarna har han på sju lösa papperslappar i högerfickan på sin tweedkavaj med läder på ärmarna det har jag sett flera gånger. Utan oss kan han inte leka lekarna. Du ska få se!

Några fler publiksuccéer fick han aldrig Monsieur Bequette men clowndramat gav föralldel tillräckligt god avkastning.

Gigi och Dodo gifte sig på varsitt håll och flyttade från huset i Montparnasse."