unnidrougge

Jag ska ta en fika med Domen idag. Det blir så sällan vi träffas, och då räknar jag inte alla åren i isoleringscell, åren som Gud glömde.
Men vi hade en reunion i vintras på Grands bar. Och det var som i gamla tider. Vi satt där och rasslade med vårt blingbling, Domen med sina äkta juveler och jag med mitt billiga glitter från lågpriskedjorna, men enda tydliga skillnaden var att min oädla metall luktade illa. Det hindrade dock inte en gammal jänkare från att erbjuda sig att dega våra drinkar, givetvis med den inskrivna rätten att slå sig ner vid vårt bord. Han visade sig vara en gnällig gubbsvål som genast började jämra sig över den risiga kvaliteten på hotellsängarna. Av nån anledning fick han för sig att vi var lobbluder, vilket förstås kan ha berott på mitt tacky krimskrams. Snabbt delade han in oss i två fack: Domen var den världsvana men rekorderliga damen medan jag var den introverta, lite svårare typen. Han trodde säkert att vi ljög när vi berättade om våra professioner, vilket inte spelade nån större roll eftersom han mest snackade om sig själv. Och sina dollarmiljoner.
Vilket i sin tur gjorde att vi med gott samvete kunde beställa in mer och dyrare vin.

Domen höll en utläggning där hon prisade Bush, och den stockkonservative amrisen såg mycket belåten ut. Ja, han blev nog nästan lite förälskad i Domen där. Äntligen en europé med vettiga åsikter! Så ringde det på hennes moppe (det ringer alltid på hennes moppe) och hon bad de kontaktsökande att komma, två personer som bägge satt i riksdagen. Och eftersom gubben var så tillfreds med Domens politiska inställning lät han oss utan protester vinka in mer dyrt vin för att bjuda även de nytillkomna som ju tillhörde det borgerliga blocket. Den Bushtrogne gubben kände med andra ord att hamnat i riktigt gott sällskap.

Men så hände nåt. För det första kom det fram att den ene riksdagsledamoten var bög. Gubben såg en aning besvärad ut, men han hade ju Domen som en trygg förankring i den tillfälliga krusningen på ytan. Problemet var att han inte kände Domen, inte visste att hon är en av rikets mest oomtvistade gaydrottningar och att hon trots Bushsympatierna är mycket liberalt lagd. Så hon började tala om att eventuellt donera ägg till bögen vid bordet och avslöjade sina radikala synpunkter på abort och annat smått och gott tills gubben såg ut som om vinet surnat. Men då var det dags för oss att tänka på morgondagen, så vi reste oss och gubben hade plötsligt blivit betydligt mer restriktiv med plånboken varpå han föreslog att vi tog in notan.

"Åh, det behövs inte", sa Domen käckt. "Du kan bara skriva upp det på rummet."
Gubben stod där och glodde förvirrat på oss. Vad var det med hotellhororna nuförtiden?

Vi skrattade hela vägen in i taxin. Men sånt händer konstigt nog bara när Domen och jag är ute tillsammans. Går jag ut med andra väninnor får jag vackert glänta på portomonnän, betala och se glad ut.

Fast idag får vi nog pynta fikan själva. Det är bara på kvällen man kan räkna med ekonomisk support. I mörkret är alla kvinnor fnask - lol.

Antar att jag vid det här laget redan visat mina rätta färger. Jag menar, det här forumet var ju egentligen tänkt som ett ställe där jag skulle ta upp viktiga och angelägna samhällsfrågor, filosofiska grubblerier och andra djupsinnigheter. Sen halkade jag bara in på vardagskuriosa med stark slagsida åt dess rent fysiska uttryck. Och det är ju föralldel en ansenlig del av våra jordeliv. Det här med det fysiska.

Att jag tränar mycket har väl skymtat fram. Och jag kan inte rå för det, men idag måste jag delge er ett inte så sällan förekommande inslag i mina träningspass. Jag lyfte vikter på en Body Pump-klass. Och nån mökade. Ljudlöst såklart. Och detta händer alltså då och då. Irriterat ser jag mig omkring. Och då ertappar jag mig själv med en rent fascistisk ådra i mitt tankemönster. Den blonda slimmade pinglan intill mig, hon kan väl ändå inte ha orsakat denna vedervärdiga odör. Nej, jag börjar rangordna folk i träningssalen. Stanken måste givetvis komma från en karl. Och inte vilken karl som helst, utan ett fetto såklart. Han därborta, det var säkert han, tänker jag. Usch. Jag vill nästan peka på honom och hålla demonstrativt för näsan. Man ser ju på lång väg att han äter ohälsosamt. Och får en massa äckliga gaser som han har mage att släppa ut över oss andra stackars sundhetsneurotiker. Är det ingen man i salen, som vid vissa aerobicspass, då blir det värre att leta misstänkta. Jag kommer på mig själv med att tycka att tjejer ska väl ändå inte släppa varmluft i större sällskap. Då faller mina tysta anklagelser på hon där i röda slafsiga trikåer - att hon inte skäms! Sen slår jag mig själv i skallen och inser att det mycket väl kan vara den lilla ärtiga baben mitt emot som kanske äter vegankäk med massor av fibrer och baljväxter. Därefter har missdoften skingrats och saken är överspelad.

Apropå veganföda, så är ju min roliga väninna Mian hängiven vegan och djurvän. När vi träffas är det ingen hejd på tarmgaserna. Men då skrockar vi självbelåtet åt oljuden de framkallar. Då är det inte alls osmakligt. Vi nästan tävlar om vem som kan åstadkomma de ljudligaste utsläppen. Både hon och jag har förmodligen fastnat i en tidig utvecklingsfas, åtminstone med tanke på vår gemensamma dasshumor. När hon lämnade in sin första roman till förlaget var de överförtjusta eftersom den är väldigt rolig. Men hennes redaktör bad henne försiktigt att kanske möjligen stryka åtminstone ett par av bajshistorierna. Och exakt detsamma har hänt mig. Jag borde nog fundera över varför jag tycker att skithålsskämt är så roliga samtidigt som jag blir riktigt indignerad om nån braxar på gruppträningspassen på gymmet.

Och se där, nu fick ni ännu en betraktelse från den rena fysikens baslagar. Förlåt. Framöver ska jag ge er smakprov på att det även finns högre dimensioner i mitt kringflytande gasformiga liv.

Det börjar bli dagens höjdpunkt det här. Sätta mig i kvällningen med ett glas torr Chablis eller en öl och anträda bloggosfären. Sköta om mitt lilla husdjur.
Jag tränade i morse, och då stod plötsligt den där gymsnubben och glodde in i gruppsalen. Han ser faktiskt trevlig ut. Ungefär som Robert de Niro. Han är fransman. Och bor i Sumpan. Har varit i krognäringen. Och jobbar nu med olika hantverksuppdrag. Varningsflaggen viftar ilsket rött. Eller så är jag fördomsfull. Men sen jag kastade ut mitt ex har jag hyst en gigantisk misstänksamhet mot alla som flörtar med mig (och alla som jag flörtar med också för den delen). Den första jag dejtade var en svart snygging som jag mötte på väg ut från gymmet. Han fick mitt nummer och ringde upp. Vi sågs på en fika. Det visade sig att han kommit hit från Barbados för att han träffat en svensk tjej där. Sen hade han bott hos henne i ett par år - varning, varning. Han påstod sig också vara poet och halade upp en bok han skrivit och låtit trycka upp på nån sån där gördetsjälv-verkstad. Varning igen. Därefter fiskade han upp ett manus han skrivit som skulle bli en roman och lät mig läsa. Hjälp, tänkte jag. Det var skrivet på tafflig engelska och så urbota dumt att jag var tvungen att gå ut och ta en rökpaus fast det var smällkallt. Skälet till att jag rökte var inte bara att få pusta ut - han hade nämligen skrivit att han ville anmäla alla rökande mammor för misshandel. Och då berättade jag att jag hade fem ungar medan jag demonstrativt placerade mina rökverk på bordet. Det kröp fram att han tyckte det var bra att ha sex på första dejten och att man inte skulle bekymra sig om ett förhållande gick åt helvete, det var bara att hitta en annan. Ja, så där gick han på. Av soss hade han fått en lägenhet i Hässelby. Men hatade Sverige. Vi skildes åt och han ringde väl ett tjugotal gånger utan att jag svarade. Sen gav han upp.
Därpå har jag haft några andra dejter, men det lyser så många röda lampor runt dem att jag börjar undra om jag utvecklat nån sorts allergi. Så när den här fransosen uppgav att han bodde i Sumpan och längtade tillbaks till Frankrike tänkte jag bara: jamen vad fan gör du här då? Letar du efter nån aningslös kärlekskrank kärring som du kan parasitera på för att komma ifrån din stinkande unkiskvart i suburben? Nån som borstar dammet av dig, föder dig och göder dig tills du kommit på fötter igen. I så fall har du gått till rätt adress fast med för sen ankomst. För exakt sån har jag varit. Jag har rest gubbar. Men nu är det mig själv jag tänker resa. För det ger en förbannat bra utdelning för omväxlings skull. Och dessutom är det sååå skönt att vara singel. Så att jag kan flörta helt ogenerat med massor av idioter. Ha ha ha ha!

Okej, gott folk. Idag har jag inte så särdeles mycket att förtälja. Jag har läst en bok som heter "Stalking the Soul". Och den var så läskig att jag inte vill plåga er med innehållet. Men när ni läser min kommande självbiografi (vilket jag utgår från att ni tänker göra), då får ni veta hur det känns att bli stalkad till kropp & själ.
Jag har cyklat i ösregnet till gymmet där jag deltog i en funkklass och kände mig extremt klumpig. På hemvägen köpte jag en gigantisk vattenmelon, och nu vet jag att en av mina killkompisar, om han läser det här, blir mycket svettigare än jag blev av mitt misslyckade funkpass. Jag ska inte nämna hans namn, för då blir han rödare än melonens innanmäte. Det är nämligen så att min väninna Dominika en gång berättade att hon hört en arabisk man yttra följande: "Women are for children, boys are for pleasure, but watermelon is ... exstacy." Och jag har aldrig fattat det där med vattenmelonen förrän jag såg filmen "Me, myself and Irene", ni vet den där Jim Carrey lider av personlighetsklyvning. I en av scenerna, när han uppenbarligen har onanerat en hel natt, ligger en vattenmelon under sängen med ett hål i. Då fattade jag. Men jag bad min killkompis att testa det där en gång och sen rapportera vad som är så grymt med melonsex. Och han lovade i ett svagt ögonblick att göra det, fast då var det inte säsong. Nu är han nervös varje gång jag träffar honom för att jag ska hala fram en vattenmelon ur handväskan, men han kan vara lugn. Den melon jag skeppade hem idag vägde tolv kilo, och jag fick en muskelsträckning av att langa upp den på bordet. Så min nyfikenhet lär inte stillas. Om inte nån av mina manliga bloggläsare kan delge mig svaret på gåtan förstås. De är billiga nu, vattenmelonerna, he he.

Jag har ju redan berättat att mina ungar mobbar mig lite då och då. Och jag sa till Link häromdan att de väl kunde mobba sin farsa for a change. Varvid vi strax kom in på ett närliggande ämne: Unni vs Mats. Barnen tycker nämligen mycket om maten jag lagar, och jag brukar gnälla över att det är det enda de gillar hos mig. Min matlagning. Och detsamma gäller då Mats. "Han pratar visst väl om dig, mamma", säger Link. "Pappa säger att han verkligen värdesatte att du gav honom fem barn och att du lagade god mat." Men ärligt talat - det känns sådär. Ungefär som den konservative mannen till en nyligen avliden hustru kunde utbrista: Hon höll fantastiskt rent och snyggt i hemmet. Såna omdömen blir jag inte överdrivet smickrad av. Det känns liksom lite förminskande. Jag påpekade då för Link att jag uppskattade Mats för en massa viktigare saker än att han typ kunde borra ett hål i väggen (faktum är att väggen ofta såg ut som om nån skjutit med kulspruta på området där han skulle borra ett hål, men ändå, det blev ju hål i alla fall). Jag meddelar ofta barnen att jag är jätteglad över tiden med Mats (nå, minus en del av den). Det var rock 'n roll. Vi tog ut svängarna så det tjöt i däcken och kittlade i magen. Och Mats var rolig. Han hade humor. Och han var intelligent och allmänbildad. Nyfiken och smart. Absolut inte lat. Det var ett jävla tryck i honom. Och i oss tillsammans. Skilsmässan var ful och smutsig, den lämnade mig på ruinens brant, men innan dess hade jag fått med mig massor av unika erfarenheter. Vårt liv tillsammans var ett galet äventyr. Och jag ångrar definitivt inte de åren. Det är inte som med Niclas, mitt senaste ex. Att jag överhuvudtaget träffade honom beklagar jag djupt. Han gav ingenting, han bara sög mig torr. Och bröt ner mig till oigenkännlighet. Men tiden med Mats kan jag glädjas åt. Det sa jag till Link. Och då sa han: "Men varför säger du inte det öppet då?" Men det gör jag, svarade jag. Jag säger precis så när nån frågar. Och nu har jag ju sagt det öppet. Här.
Sen är det förstås en annan sak att Mats och jag lever helt olika liv idag. Han bor i villa i Saltis med stadsjeep och racerbil och gör en tidning vars kvinnosyn lämnar mycket i övrigt att önska. Jag bor i lägenhet på Söder, cyklar och är feminist. Och aldrig mötas de tu. Men det är som sagt en annan sak. Om Mats läser det här kommer han dessutom att bli arg. Han blir så lätt arg. Särskilt när han är hungrig. Kanske borde jag laga mat åt honom nån gång...

Var ute på Storholmen igår hos Stephanies brorsa med familj. Vi grillade och drack oss salongsberusade. Därefter satt damerna och diskuterade sånt som sägs sakna betydelse men som uppenbarligen ändå har det. Konstigt att kvinnfolk inte bara fejkar orgasmer utan dessutom intalar innevarande pojkvän att hans organ är sååå bamsigt, det största hon nånsin sett (med fingrarna i kors bakom ryggen). Sen inför väninnorna mellan skål och vägg berättas historierna om den minsta och den största, och detta ger givetvis upphov till mycken munterhet. Jag läste i en antropologisk studie att det var sånt som primitiva folk brukade sitta framför brasan och skoja öppet om: varandras könsorgan. Kanske borde man avdramatisera det hela. För det är ju faktiskt ganska kul att orera om muttor och snoppar och deras utformning.
Uppsluppna begav vi oss sent omsider till bryggan där ett band spelade. Men tillställningen blev ganska könlös med tanke på klientelet. Inget fel med det. Det är bara det här med familjer. När många familjer träffas blir det lätt könlöst. Och tack gode gud för det, får man väl tillägga. Stephanie var som vanligt vacker som en sol (jag vill slå henne) och vi dansade. När klockan började närma sig midnatt gnällde jag över att det inte fanns nån att hångla med. Hångla med dig själv! uppmanade Steph glatt. Hon har redan kommit över arslet hon var med. Skönt. Men som den Askunge jag är ville jag hem klockan fem i tolv. Det har blivit så nuförtiden. Så jag blev skjutsad till fastlandet och dök in i min tysta lägenhet där jag låg och läste ut Wennstams bok Smuts. En riktigt helgjuten pageturner. Med väldigt mycket kön för övrigt.
Gick upp tidigt och tränade för att få en ursäkt att spana närmare på  en gymsnygging. Synd bara att han öppnade käften, ha ha ho ho ... jag låter fan som en mansgris. Tänker på en japansk kvinna som träffade sin blivande man i Tokyo, en svensk. De gifte sig och flyttade till Stockholm, hon fick barn och hann så småningom lära sig svenska. Så fort hon äntligen begrep vad karln sa tog hon ut skilsmässa, hä hä hä!
Kanske är det därför så många fruntimmer faller för den där typen som verkar mörk, tyst och svår. Han snackar inte så mycket och hon tror att det finns en underbar tungsint poet där nere i djupet. Och det är ju tur för honom. Att han är så tystlåten. Nej, nu får jag sluta med min könsapartheid. Förlåt alla ni spirituella snubbar. Ni finns nånstans. Som min skrynklis. Men honom kan jag ju BARA tala med. Är detta det kvinnliga hora/madonnakomplexet?

Blir så less på alla dessa ängsliga kritiker som är så skraja att verka ocoola, som måste gömma sig bakom en taggtråd av cynism. Inte fixar starka känslor förutom aggressivitet. Blir blockerade så fort nån talar om andlighet. Inte kan dansa eller ge sig hän. Ser ner på simpel smittsam glädje. Observerar och iakttar med en pinne i röven. Tänk om de tycker fel? Vad pinsamt! Vad ska kollegorna säga då? Lill-Babs var ju folkligt tacky ända tills poeten och akademiledamoten Lars Forsell stoppade in henne i nåt kulturjox, då blev hon plötsligt fin som snus. Och Dollan som har blivit kitsch, det rättaste av allt - good bad taste. Men när hon avslutade sin show i Globen i våras med nåt amerikanskt hallelujahej&hå, då skruvade kulturkoftorna besvärat på sig. Då blev hon lite väl äkta. Kerstin Thorvall blev plötsligt working class hero-kreddig på äldre dar då hon skrivit en roman som utspelade sig på 30-talet, på hästlängders avstånd från den kroppsvätskedrypande samtidsskildrande kåtslagsromanen hon bröt vallen med och förvandlades till en skitpaj som alla var livrädda att träffas av. Så ett tu tre bestämde de sig för att adla det gamla favorithatobjektet. Som om hon blivit en annan människa.
Och nu har jag fått läsa att India Arie är outhärdligt präktig med sitt patetiska snack om försoning och om att man ska vara glad åt livets små gåvor. Att hon är klyschig. Jaha. Hon åkte alltså på arslet när hon delade med sig av den sortens visdom som uppstår i slutet på en sorgevandring. Det fick kritikerna att rysa. Fy, så banalt. Men vadå - så enkelt är kanske livet. Om man vågar känna efter. Nej, det kanske hade varit bättre om India hade spytt och pissat och varit nerknarkad. Eller varit lika hämmad som de stiffa känsloanorektiska kreddkräsna kritikerna.

Precis så här känner jag mig idag. Och nu ska jag få Indias tre plattor av gentlemannen jag var ute med. Heja!

Så, nu är taket målat och jag har tagit farväl av Takmannen. Syns han inte finns han inte. Istället gick jag på Jazzfestivalen med en mycket trevlig herrbekant. Och innan dess ringde David som är hemkommen från semestern, vilket gjorde mig helt varm. David är en dödspolare. Han var den ende jag talade med under de sista åren i isoleringscell. Mitt vittne från verkligheten. Vi ska snart gå ut och jag längtar.
På jazzfestivalen lirade India Arie med band. Ja, hon sjöng mest, men spelade också instrument. Jag uppskattar när kvinnor vågar lära sig det. Det är tyvärr alltför sällsynt. Jag hade en gång en likadan gitarr som India. En Fender Stratocaster. Sumpade ett halvt studielån för att ha råd med den, sölade bort resten av lånet på krogen. Men det är historia. Att jag aldrig övade tillräckligt på gitarren är också historia. En irriterande sådan. Men Notty kan spela. När hon turnerade med Lo-Fi-Fnk var hon nåt så ovanligt som en kvinnlig instrumentalist. Hon fick en elbas av Mats i julklapp och övade dygnet runt i en vecka tills fingrarna var flådda. Sen stod hon där på scen och var bara cool. Nu är hon inte med i bandet längre, men då hoppade Link in som trummis, så två av mina ungar är alltid med i Lo-Fi-Fnk. De är grymma, och det säger jag inte bara för att det är min avkomma. Jag har faktiskt lite svårt för att uppskatta ungars prestationer om de inte är ... begåvade. Blir rastlös av taffliga skolkabaréer och sånt. Jag är en hemsk och kräsen fascistförälder medandraord. Men nu är Lo-Fi-Fnk så stora att de turnerar i hela världen och Leo säger blaserat att han är typ nöjd när de "gjort Japan också". Ungjävlar! Som blir världsberömda före mig! Och så får jag aldrig träffa de där popstjärnorna heller. Mina egna barn. Men idag talade jag med Leo i telefon. Han sa att Notty och jag är lika. Alldeles för lika, vad nu det ska betyda.

Hursomhelst var gårdagens konsert med India Arie magisk. Det hon sjöng om öppnade nåt inom mig. Hon har gått igenom ett helvete när det gäller kärlek förstod man och där fick hon mig såklart. Sen sista låten, bonuslåten. Då sjöng hon med ett rivigt jävla klös att hon är Ready for Love. Och det var då jag kände det. Takmannen öppnade möjligtvis underlivet, men India, hennes attityd och hennes musik öppnade livet.
Fan, jag är ready for love! Yeah, yeah, yeah...

Herregud, nu är de två däruppe på taket. En av dem har en mössa som ser ut som en strut. Han röker. Jag trodde först att det var "min" takman och hejade från fönstret men han returnerade inte min hälsning. Sen kom Number one. Jag frågade om han skulle bli färdig idag och det trodde han.
Men ärligt talat, det här går ju inte. Två babes mitt framför ögonen på mig som stör mig i mitt viktiga arbete! Det passar sig faktiskt inte att gå runt på det sättet och skylta med sina behag. Blir de bangade får de fan skylla sig själva. Jag är en anständig dam som inte vill få min djuriska lusta väckt av lösaktiga slynglar. Undrar förresten om han är jugge. Det är trevligt med juggar. De har ofta ... nej, nu måste jag sluta. Måste tänka på att jag är mamma. Mammor får inte vara såna. Det är nog därför mina ungar förtrycker mig ibland.
Notty säger att mitt ansikte är bredare än mina axlar. Och Babs vill inte äta glass med mig på Nytan för hon påstår att jag äter som ett barn och har glass runt munnen och att det är vulgärt att köpa fyra kulor och att det kommer att stå om det i Veckorevyn. Mina pojkar skrattar åt mig. Men jag bjuder på det. För jag har varit förtryckt på riktigt. Och ungarna är alltid på min sida när det är allvar. Nu är de dessutom bortresta hela bunten.
Jaha, så gick takmännen på lunch. Nä, jag ska nog lägga ner det här. Eller?

Det blir lätt lite blandade reaktioner på det här med sexdrift (läs kommentarerna till Mannen på taket 2). Men jag sitter ju här helt oskyldigt på min lilla kammare och ser på den snygge takmannen mitt emot. Och avståndet är behörigt, kan jag lova. Jag hade inte ens känt igen killen om jag såg honom på pizzerian nedanför (undrar förresten var han käkar sin lunch). Men ett knapplöst skjut skulle väl inte skada? Om andan faller på. Är det genusbundet? Skulle det vara hemskt om en karl satt och slet med ordets makt och fick syn på en pingla balanserande på en taknock och fick en del angenäma tankar.... Häpp! Nu kom han..., men fan, han försvann bakom en skorsten... Han har dragit upp byxbenen till knäna. Mitt stora problem är var det hela skulle kunna äga rum. Jag vill ju inte ta hem honom. Inte ens veta vad han heter. I min mobil är han sparad som "Tak". Han är mörk. Han bryter. Igår messade jag honom och han messade tillbaks att han kanske hinner göra taket klart idag om vädret tillåter. Jag hör hur han sprutlackerar nu, fast skymd bakom ett annat tak. Men tro inte att jag är en hondjävul. Ett ömsesidigt arrangemang är vad jag är ute efter. Eller en ömsesidig fantasi. Det kan hända att jag blowar allt om jag messar igen. Men jag skulle kunna tänka mig att grovhångla på en svettig nattklubb i en källare på ett trångt dansgolv, typ Snaps. Inte dejta, absolut inte. Fy fan, dejting suger. Suga förresten. Skulle det vara nåt? Nä. Jag vet inte ens om jag är sugen på att hångla. Då måste jag nog supa mig full. Åter till klubbmiljön alltså. Förresten får han gärna ta med sig några polare, ha ha ha ha!

Idag är det soligt och Mannen på taket är på plats. Men han är på andra sidan så jag ser honom inte just nu. Jag fantiserar om ett stänkarknull, fast inte i en säng. Nej, hellre då i en garderob, eller på en vind eller i en mörk gränd. Ska jag föreslå det?
Det här blev visst en cliffhanger...

Det har blivit som ett gift det här. Först hade jag tänkt att jag aldrig skulle hinna med en blogg. Sen tänkte jag att det skulle vara töntigt att skriva för typ ingen. Men nu skiter jag i vilket.

Jag handlade på Metro och det var låååånga köer i kassan så jag nöp åt mig en Se&Hör för att läsa om Pernillas inställda bröllop efter "hot, bråk och otroheten". Sen glömde jag att jag hade blaskan i handen när jag betalade och insåg inte förrän efteråt att jag faktiskt gjort mig skyldig till snatteri. Men då var det för sent att gå tillbaks och betala för denna sanslösa publikation. Så jag såg det som återbäring. Väl hemma öppnade jag en öl och satte mig att bläddra. Det var roligt. Jag har visserligen bläddrat i såna här downmarketblaskor förut. Och stilen är ju densamma. Allt går ut på tvåsamhet, dess uppgång och fall. I nästan varje text står det om hur paren får chansen att "rå om varandra" - urk! Men det var så kul att läsa mellan raderna. Pernilla beskrivs som en housewife som har fullt sjå nu när hennes snut måste jobba hela sommaren. Visserligen pågår förberedelserna inför hennes nya musikal för fullt, men det är snutens jobb som räknas. Hon måste ju ta hand om det stora huset på Lidingö, gubevars! Och så står det om hur galningen Emilio med sin hämndbok sabbade bröllopet. Otroheten gällde hans beskyllningar om att Pernilla varit otrogen. Ho ho ho ho! Alla som varit i krogsvängen vet ju hur det är med den saken. Vem som varit otrogen, alltså. Så bläddrar jag vidare.
Daniel har köpt en "hemlig" kärleksgåva åt Victoria. Jättehemlig.
Robinson-Emma ska flytta till USA med sin hockeylirare. Och så tog hennes "karriär" slut. Men det var den kanske redan.
Därefter "Snygg-Erik" från Idol som inte ser ett dugg snygg ut på bild. Han kysser lesbiska Cissi för att visa att han är singel efter crushen med Linda Bengtzing. Det kallas för sexchock.
Gustaf Skarsgård kommer ut ur garderoben. Fast på film.
Och Robert Wells, detta ständiga skvallerämne. Där står han i sin makalöst omoderna fönade  hårman och talar ut om moderns död vilken fått honom att sätta värde på sin hälsa. Så fint. Att han tänkte på sig själv. Det har han säkert aldrig gjort förut.
Linda Rosing och Fadde. Ha ha ha ha ha... Linda ska jobba för Private, göra sexkalender och film yada yada. Samtidigt ska hon och Fadde ut och föreläsa om baksidorna med att vara kändis. Hi hi hi hi! Gör dig av med Fadde, Linda!
Sen gitte jag inte bläddra mer.

Tränade två timmar, duschade (mannen på taket var inte där idag pga regnet) och läste DN. Det står att det råder jättebrist på rörmokare. Fan, alla borde ju vilja bli rörmokare. Finns det nåt mer tacksamt yrke, åtminstone då det gäller rörmokare som kommer hem till folk som fått stopp i avloppet. De rensar bort bajs åt oss och vi blir så himla glada att slippa den äckliga stanken. Det är värt att sticka huvet i bajs när man sprider så mycket lättnad efteråt. Den där myten om att rörmokare får sätta på kvinnan i huset har nog ett ganska rejält korn av sanning.

Sen läste jag om att kvinnor är rädda att bli överfallna utomhus. Det är inte jag. Jag har bara blivit överfallen i mitt eget hem. Av svin jag levt med. Ute känner jag mig alltid trygg. Samma med sexuellt överförbar smitta. Jag har bara blivit smittad av svin jag levt med LOL. Babs, min yngsta dotter, sa till mig när hon bara var sex, sju år: "Killar ska man bara vara med ett litet tag, för sen blir de dumma." Story of my life. Givetvis för att jag gjort dumma val, men ändå.

Stephanie, som f ö också varit med ett rövhål, kom hem till mig igår. Vi lagade käk (pasta med kronärtskockpesto och sallad) och såg på Blood Diamond. Jag lipade en skvätt. Nu är diCaprio min nya favorit. Fy fan vad han har blivit sexig när han vuxit till sig.

Babs spelar Morrissey, det har slutat regna. Det kan nog bli en ganska fin fredag.

I några dar har jag nu studerat mannen på ett tak typ hundra meter bort. Han målar. Och han är snuskigt sexig. I morse gick jag runt i lägenheten när jag just klivit ur duschen. Näck medandraord. I köket upptäckte jag att han glodde på mig. Jag höjde handen till en hälsning. Han gjorde detsamma. Sen fortsatte det, fast jag klädde raskt på mig. Till slut tog han sin livlina och slängde över den till min balkong. Jag knöt fast den och vi fick kontakt. Detvillsäga: Han vinkade från taket med sin mobil och jag ropade ut mitt nummer. Sen talade vi. Fortsättning följer.

Köpte ett par gamla Ray Bans idag. Wayfarer. De kostade bara 350. Men de skär in in mina jävla tjocka kinder så att det blir märken. Det innebär att jag inte kan ta av mig dem när jag väl haft dem på mig en stund. Och jag tycker det är supertöntigt att ha solglasögon inomhus. Sen, när jag tänker på såna som har solglajor inomhus, kan jag inte låta bli att tänka på psykopater. På att det finns onda, riktigt in i förlängda märgen ondskefulla människor. Det söker mig. Jag ska skriva mer om detta, men inte nu. Nu vill jag glömma sånt. Ett litet tag. Och tänka på alla sköna vänner jag har fått det senaste året. Året efter sju års ondska.

Man får veta att en härlig kvinna träffat en man som spöat sina ex. Hon påstår sig vara kär och lycklig. Ska flytta ihop med denna där. Vill ha barn med aset. För hon vet inte. Vill inte veta. Det är så helvetes tröstlöst. Man vill skrika i hennes öra: GÅ! SPRING UPP I BERGEN, SYSTER! Men det går inte. Hon är blind. Förblindad. Som de andra kvinnorna varit före henne. Och nu ligger den senaste och slickar sina sår. Försöker tro på livet igen. På kärleken. En del kommer aldrig igen. Andra trampar på en annan mina. För de finns mitt ibland oss, de här blodtörstiga vampyrerna. Väntar på att få se uttaget som de kan sticka in sin utsugarkabel i. De ser ut som vanliga människor, ofta ser de riktigt trevliga ut, dessa ulvar i fårakläder. Men de vill bara utnyttja villiga offer, helst starka och kompetenta kvinnor som har mycket att ge. Det är män som är alldeles tomma inuti, och tomheten tolkas som nåt mystiskt och spännande. Eller sorgligt. De har haft det jobbigt. De behöver mig, just mig. Jag är utvald att rädda dem, göra dem lyckliga, ge det ingen annan kunde ge. Och jag anar inte hur dumknullad jag blir förrän jag flyttat ihop, kanske gift mig, kanske fått barn. Då är det för sent att kuka ur. Vad skulle alla tro då? Att jag är en loser? Som fått ett stolpskott. En bluff. En som gjorde mig till världens lyckligaste kvinna genom sin underbara uppvaktning som bara var ett bedrägeri för att jag skulle gå i fällan. Jag får låtsas att jag inte har en snara om min hals. Ingen får se.
Men vi ser. Vi som varit där och överlevt. Vi ser och vi sörjer våra systrars brutala öde. Men vi kan bara vänta tills hon ropar på hjälp. Om hon gör det. Om hon inte tystnar. Hon som var så gapig, så bullrig, så härligt bitchig. Och nu så "lycklig"
Fan, jag vill skrika!

Många tror säkert att jag hatar män. Men det gör jag inte. Inte alla. Min skrynk är man och han är ett geni. Min snickare är trevlig och superduktig. Mina manliga vänner är många. Och bra. Det finns massor av hankönade med kuk nog att vara bra män.
Men så finns rötäggen. De senaste dagarna har jag träffat tre olika kvinnor med skilda yrken och åldrar som alla haft ett helvete med en skitstövel. De berättar sina historier och man vill bara nita det där kräket. Så hamnar man i ett sällskap och tar upp tråden igen. Om dyngkukarna. Och det slår aldrig fel. Nån snubbe ser sig plötsligt manad att bli talesman för dessa avarter. Han hävdar att män minsann också blir misshandlade och våldtagna. Att det finns jävla bitchar som förpestar livet för hederlga hygglon. Och visst, klart att sånt händer. Men för det behöver man väl inte ta de manliga arslena i försvar. De är dessutom fler, det är bara att kolla statistiken. När en kille får reda på nåt jävligt som en annan kille gjort mot en tjej, då ska han säga: Fy fan vilken sugare, han är en skam för mitt kön, jag ska verkligen göra allt för att ställa såna idioter mot väggen, annars kommer ju ni kvinnor att tro att alla män är såna. De killar som säger så vinner mitt hjärta. Särskilt om de gör vad de säger.

Vaknade i morse till en hes och geggig Sven Wollter på radio. Först trodde jag det var ett satirprogram, för den där karln låter sannerligen som en parodi på sig själv. Han samtalade med ett annat stolpskott, läkaren och tusenbarnsfarsan Lars H Gustafsson, en sån där jeppe som skor sig på att jollra om föräldraskap och samlevnad medan han själv surrar från blomma till blomma. Jag orkar inte hålla reda på hur många tanter han har hunnit avverka men det är väl ett gäng. De här två praktexemplaren bland självförhärligande män talade om hur man hanterar tonåringar i kris. Tonåringar som skär sig, missbrukar och förstör sina unga liv. Herrarna spydde ur sig floskler om att sprida ljus, visa stabilitet yada yada, och kom snabbt fram till att man absolut inte får lasta föräldrarna för att en tonåring är självdestruktiv. Så fick alla lyssnare vad de ville ha. När ett barn krisar ihop kommer det som en blixt från en klar himmel, föräldrarna är rena som lamm. När det talas om helhetssyn handlar det bara om att föräldrarna och de andra i familjen måste få hjälp för att det är så jobbigt för dem med den jobbiga pubbeungen. Ingen vill veta av att det kan finnas ett problem i själva familjen som det krisiga tonårsmonstret uttrycker. Det har jag lärt mig med åren, att det är totaltabu att skuldbelägga föräldrar. Minsta lilla antydan till att föräldrarna inte varit perfekta leder till ivriga protester. Det räcker rentav att bara berätta vilka val och prioriteringar man gjort som förälder för att väcka ont blod. Det finns ett så grundmurat dåligt självförtroende bland dagens föräldrar att de måste resa höga murar runt det. Fan vad jobbigt att växa upp i en familj där päronen inte tillåter minsta lllla ifrågasättande. För vi gör ju alla bort oss som föräldrar. Jag har varit en rutten morsa i massa avseenden (går f ö att läsa om i min kommande roman, se hö sida), och jag låter mina barn få ösa galla på mig för det. Tröstar dem. Förstår hur tufft de måste ha haft det ibland. Det är väl det minsta ungar kan begära. Att föräldrarna i alla fall erkänner att de bommade vissa plikter, var själviska, rädda, elaka, lata, fega etc. Om en unge får psykbryt måste man först och främst försöka spåra det till sig själv, annars får ju ungen bära skulden och det grejar inte unga människor. Vi är oskyldiga så länge vi är prisgivna åt villkor vi inte kan påverka. Sen drar vi på oss skuld under vårt vuxenliv. Den skulden kan man så småningom reglera genom att gottgöra dem vi gjort illa. Och första steget är väl då att medge att vi faktiskt gör våra barn illa fastän vi inte vill. Jag har det bra med mina ungar. Det beror inte på att jag varit en idealmorsa. Det beror bara på att jag vågar fejsa mina brister som morsa.
Så fick jag sagt det. Jag tycker att de jolmigt självgoda gubbarna Wollter och Gustafsson ska börja rannsaka sina liv. Där ligger säkert både en och annan hund begraven. Säkert luktar de illa också. Hundarna alltså.

Har varit på Hötorget och köpt lammrulle av en sexig arab. Nu ska jag hinna laga mat innan jag måste iväg på ett jobb. Sen kommer ungarna. Och kanske fler. Jag har alltid så det räcker till fler. Det värsta jag vet när man blir bjuden på middag är om man inte vågar ta för sig för att det finns för lite. Jag ska göra hoummos och tzatziki. Salsasås. Och spenatsallad. Och couscous. Med russin och mynta. Och jag har vin och öl hemma. Och dunken brännvin som man faktiskt kan göra grymma drinkar av. Man gör en sockerlag med riven ingefära, blandar den med sprit och citronloka och pressad citronsaft. Och till det några linor. ? Skojade.
Det här är en bra dag. Jag tränade i två timmar och blev inte överkörd av taxin som försökte döda mig på hemvägen. I Sverige finns det en speciell kutym i trafiken som går ut på att folk anser sig ha rätt att döda sina medtrafikanter om de bryter mot trafikreglerna. Jag bröt mot en trafikregel och följaktligen tyckte taxichaffisen att han fick lov att försöka mörda mig. Jag sa det till honom när han vevade ner rutan och vrålade. Man måste ju inte gasa på allt vad man orkar för att meja ner nån som kör mot rött. Med cykel. Sen skrev jag i ett par timmar på min nya roman, och kom på att jag inte vill flytta. Jag ska göra om här hemma istället. Min granne hjälper mig. Hon är värst på inredning.
Jag längtar tills jag är hemma igen och får träffa kidsen. Varje gång jag ser dem blir jag lycklig. Nu kommer Babs och vill prata. Och jag ska sätta igång maten. Och ta en power nap. En fredag i juli kan livet kännas fett.

Jag har tänkt att den här bloggen INTE ska handla om eventuella göranden & låtanden i medierna. Det som händer där händer inte i verkligheten. Men nu gör jag ett litet undantag eftersom det leder till nåt som har med många  kvinnnors verklighet att göra. De ringde från P3 och frågade om jag ville medverka i en diskussion om sexighet. Närmare bestämt om sex som maktmedel. Det tycks fortfarande vara en allmän uppfattning att kvinnor kan knulla sig till toppen. Att sex appeal når längre än bongen hos en överordnad. Men så funkar det inte. Sängvägen är i sämsta fall en återvändsgränd, i bästa fall en lindrig olycka. Den kvinna som skyltar öppet med behagen kan möjligen bli ett kuttersmycke under en begränsad tid, men makt får hon näppeligen. Får hon det är det TROTS den sexiga looken. Att vara sexig och att vara viktig är två vitt skilda ting, och sällan mötas de tu. Om en kompetent kvinna svassar runt i maktens korridorer med högklackat, plutläppat och urringat är hon antingen mycket modig eller mycket tanklös. Är hon modig betyder det att hon faktiskt gillar en sån outfit, att det är hennes genuina stil. Då får hon kämpa hårt för att bli tagen på allvar och heder åt henne för det. Annars är hon bara offer för villfarelsen att män med förmågan att dregla ner i hennes urringning också kommer att curla framför hennes höga klackar. Men det gör han inte. Sexiga kvinnor är ofta motarbetade, av bägge könen. Lyckas de ta sig till toppen ska de ha en varm applåd. Makt är sexigt, men att vara sexig ger ingen makt, mer än möjligtvis över en ejakulation. Sen är man bara knullad.

Jag var ute igår med en nyvunnen yngre väninna. Vi drack rosévin på Snottys på Skånegatan och gick vidare till en liten fest hos en kille som fått låna sin fasters lägenhet. MEN vilken lägenhet! Högst upp på Söder med utsikt ... det går inte att beskriva den utsikten som bara gapade mot mig från alla fönster. Två balkonger och hela Stockholm. Vi gick upp till ett tornrum där man kunde gå ut på taket. Sen satt vi där uppe i den rosa himlen med stan under oss mil efter mil. Och pratade om livet. För det gör unga människor. Innan de gror igen och påbörjar den långa marschen genom karriären, avknoppandet, villaköpet och den stora skräcken att inte hinna. I den överdimensionerade stadsjeepen sitter de och ruvar i hemlighet på en längtan att åter få ha hela livet framför sig. Medan de är med om att skapa och bejaka allt det som de unga får ångest av. Det finns en barndom, och den lägger hela grunden. Så kommer ungdomsåren då man kan ifrågasätta den grunden. Resten är bara distribution av kroppsvätskor. Det sägs att unga är naiva, impulsiva och kortsiktiga. Det tycker inte jag. Unga människor tänker på skillnaden mellan rätt och fel. Medelåldringarna tänker på skillnaden mellan olika sorters olivoljor och choklad med högt kakaoinnehåll. Åtminstone de medelåldringar inom den radie jag igår kväll kunde blicka ut över.
Och jag. Jag tänker på vad fan det ska bli av mig. Precis som när jag var tjugo.

Det blir lätt en besatthet det här med lägenhetsbyte. Först är det så skönt att fantisera om alla träffar man får, men så blir vissa inte av och sen kommer man och ser på folks bostäder och inser att alla vill ha nåt bättre. Och förstår varför. Den där sjunkande känslan: är det verkligen här jag vill bo? Därför håller stockholmarna på så här år ut och år in. Det finns alltid nåt bättre. Och jag vill ju inte byta ner mig. Blotta tanken på att packa ner all skit i kartonger och slipa golv och sätta upp hyllor (som jag måste få hjälp med) blir med ens så konkret. Särskilt om lägenheten inte känns kanon. Och så kommer jag hem och ser ut över samma jävla tak som jag glodde ut över varje dag medan jag skrev och skrev på min nya bok, grävde och grävde i alla helveteshål. Ändå känns det tillexempel jobbigt med parkettgolv. Och små rum. Trånga bakgårdar. Funkis. Nä. Jag vill ha nåt bra. Lika bra som det jag har. Fast utan de jobbiga minnena.
Återkommer.

Varje gång jag, som idag, läser på nåt löp om nån artist eller kändis som torskat med knark blir jag lika förvånad över att det presenteras som en sensation. Är det några som använder droger i större utsträckning än normalbefolkningen är det ju just kändisar. Hela kändisskapet är som en drog. Det handlar om egotrippar. Vissa människor står inte ut med att vara vanliga. De vill ha kickar, de vill känna sig större än livet. Det blir man om man syns i medierna. Man blir en fantasi. Och fantasier är alltid vidlyftigare än verkligheten. Precis som ett drogrus. Men what goes up must come down. Det bästa sättet att slippa en baksmälla är att ta en fylla till. Och bästa sättet för en celeb att slippa tomheten efter en egoboost är att bli hög.
Jag känner mig nästan lite sugen på en spliff. Synd bara att man blir så dum i huvudet efteråt.