unnidrougge

Jo, jag var på Inkbash-mässan. Och gjorde nåt man kanske inte ska.



Sen sprang jag Tjejmilen.
Som botgöring.

Lugnet före kåtslaget

Varför sitter det en bajskorv på dörren? frågade äldste sonen när han gjorde mig den äran en dag.
Åh, svarade jag vant och beordrade yngsta dottern att avlägsna kabeln som kletats fast. Det är bajskatten. Han har bajs i rumpan och dålig andedräkt. Välter vaser och blomkrukor. Äter som en häst. Spinner som en V8. Och ser ut som en gubbe med portvinsnäsa. Fast vi älskar honom gränslöst. Jag steker fan kyckling åt honom! Och kokar fisk!

Okej, jag har utlovat att inte göra om denna blogg till en kattblogg, men behöver nu vädra ut mina känslor för dessa två pikanta husdjur jag införskaffade i våras. En vit siames och en svart bombay. Den svarta (Musen) väste oavbrutet i tre dar när hon fått sällskap av den vita nykomlingen (Stinkis). Därpå gjorde hon en helomvändning och de blev oskiljaktiga.

Men så började de bli könsmogna. Eller de bara var det plötsligt. För ett par dar sen blev Musen en babylonsk sköka som satte ändan i vädret och bara skrek åt Stinkis: Sätt på mig för faan! Han, som är en aning yngre, svarade med sin annalkande målbrottsröst: Men hur gör man då? Hon vek svansen kraftigt åt sidan och uppmanade honom ilsket och otåligt att inte tänka så förbannat - stig på ditt jävla pucko! Han fattade ändå inte, var mest vilsen över att hon inte ville delta i de vanliga tafattlekarna, men igår hörde jag ett gurglande vrål av kättja, rusade in i vardagsrummet, och där står Stinkis och juckar.

Han hann inte få in den. Och jag vill inte ha svart-vita ungar. Så nu måste vi gå brandvakt här hemma och jag vågar mig knappast ut. Är dessutom rädd för mig själv. Hur har jag kunnat bli en kattkärring?

Ändå blev jag inspirerad av Musens framfusiga sexualitet. Det är ju så man gör. Hur har jag kunnat glömma det?
Ikväll ska jag fan ut! Det är inte bara katter som får ha kul.

Trevlig helg, alla!

Det har ju varit debatt i sommar om familjens kvinnofällor, tack vare Maria Svelands och Johanna Langhorsts utmärkta radioprogram "Heliga familjen".

Som vanligt hördes den sortens kritik som brukar följa kvinnors försök att blotta könsrelaterade missförhållanden.
Typ: Varför står ni ut?

Jag menar inte att man ensidigt ska belysa svårigheterna, men slutsatsen att varje (kvinnlig) individ själv ska ta ansvar för de orättvisor, det förtryck eller det våld som är manssamhällets kännetecken är ändå en grov förenkling.

Ställ krav på jämställdhet i din relation, eller dra om det inte funkar! Så lyder ofta uppmaningarna.
Jaha. Men det finns ju allvarliga skäl till varför kvinnor ofta kämpar så hårt för att relationen ska fortbestå. Hon vet nämligen hur det ser ut där på andra sidan familjestängslet.

Säg att hon ställer benhårda krav. Mannen upplever det ofta som tjat, ja rentav som grälsjuka. Förhållandet mår allt sämre, och vips kan mannen plötsligt se in i ett par glada ögon som tillhör en fri tjej utan betungande familjeplikter och ilska över att hon själv får bära dem. Vad härligt! En kåt och obekymrad pingla. Precis vad han behöver.

Och kvar står en bitterfitta. Detta är inte alls ovanligt. Det var tacken för att hon ställde krav.

Det andra alternativet då - att slänga ut karln som vägrar vara jämställd? Ja, det leder i regel till ungefär detsamma. Han träffar snart en annan, en kvinna som hjälper honom med ungarna och bidrar till en hygglig ekonomi. Kvinnan med ett par glin på halsen har sämre förutsättningar att installera en ny man, villig att bidra till försörjning och markservice. Hon får vanligtvis anpassa sig till singelmammornas hårda bud och sänka sin levnadsstandard medan mannen höjer sin.

Varför fokuserar man då inte direkt på singelmammornas tuffa tillvaro? Jag kan sätta min enda ädelsten på att långt fler kvinnor skulle ställa hårdare krav eller kort och gott bara dra från en ojämställd knöl om den ensamstående mammans villkor förbättrades och hennes ekonomi tryggades. Det är fullt genomförbart. Men gissa vilka som inte tycker att det är så viktigt?

Hej igen alla ni med ärligt engagemang, ni med både hjärta och hjärna.

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att det ibland smyger sig in råttlortar här på bloggen. Det har hänt förut och det händer nu igen. Det brukar inträffa varje gång jag skriver om psykopater, vilket förstärker mina misstankar om att det är just psykopater som hemsöker oss när vi ger denna omänskliga människosort uppmärksamhet.

Sålunda vill jag avslöja att samma lilla förkrympta person döljer sig bakom nickisarna: Karin (den elaka), Pirkko och Maria samt Baika (den senare skrev ett infamt personpåhopp som jag valde att inte publicera). Jag kan nämligen kolla upp sånt.

Därför ber jag dig, som med all sannolikhet är av manskön, att dra nån annanstans. Jag ser dig. Och vi har bättre för oss än att ödsla krut på fega skitar som med rabiat iver vill försvara män som slår kvinnor eller ursäkta andra pervon genom att skuldbelägga deras offer. Om jag vill kan jag ta reda på var dessa råttor håller hus också. Om jag vill alltså.

Ta det inte som ett hot, din lille skit - ta det som ett löfte.

De gånger jag beskriver vidriga arslen här på bloggen – skitstövlar, psykopater, despoter – varje gång jag belyser vad dessa kräk ställt till med uppstår en märklig konflikt. Plötsligt är det som om en del vibbar in detta på långt håll, och vips står jag själv i skottlinjen. Det är jag som ska synas.

Bara för det tänker jag ta upp ännu en bödel här, nämligen Charles Taylor som nu står inför krigsrättstribunalen i Haag. Har ni sett filmen Blood Diamond med Leonardo di Capri? Gör det! Annars: googla på Taylor-aset.



Så här ser han ut, Liberias president. Ännu en "charmerande man".

Han bekrigade Sierra Leone med hjälp av barnsoldater som tvingades skjuta sina föräldrar, blev nerdrogade och samlades ihop till en armé. De olydiga eller odugliga stympades. Fick armar och ben avhuggna. Barn! Byar brändes ner när tillräckligt många slavar tillfångatagits som skulle arbeta med att gräva efter diamanter som Taylor snodde för att smuggla ut och kränga. Big bizniz.

Gissa vad Taylor sa i en intervju med BBC. Han sa: "Även Jesus Kristus anklagades på sin tid för mord." Karln är givetvis djupt religiös och anser sig vara helt oskyldig. Det är bara världen som konspirerat mot honom. Men det värsta av allt är att folk vars föräldrar han mördat röstade på honom.

Så jobbar en psykopat. Kan han dupera ett helt folk gör han det. Kan han bara dupera en kvinna gör han det. Det beror på tillfälligheter och möjligheter. Psykopater ser inga gränser.

Det gör bara alla dem han stympat. De kan exempelvis se ut så här:



Ni som försvarar psykopater genom att skylla på offren - försök nån gång försvara offren.
Då får ni äntligen veta att ni lever. Jag gör det. Lever.

Ni får ursäkta att jag uppehåller mig kring detta, men jag fick ett mejl. Och jag får många såna mejl. Det kom från en kvinna som levt med en psykopat och (tyvärr, får man väl tillägga) fått barn med honom. Hon var inte den första i ordningen.

Givetvis gick det åt helvete. Han gjorde - och gör - livet surt för både kvinnan och barnet och de tidigare kvinnorna och barnen. Nu har han - givetvis - träffat en ny kvinna som väntar hans barn. Han är företagare och har därför skaffat sig sina medlöpare (alla kan köpas för pengar). Så den nya kvinnan, liksom den förra och den förra och förra, tror inte på vad den förra kvinnan sagt: att han är en djävul.

Sekten han byggt kring sig och sitt varumärke försvarar honom med näbbar och klor. Han är ju så charmerande! Vad han gjort mot sina tidigare kvinnor (våldtagit, misshandlat, förtryckt) är bara ett utslag av deras "svartsjuka" och "bitterhet".

Och så fortsätter det. Han lägger ruiner bakom sig, men de lämnar han ju bakom sig.
Och skulle det en dag komma fram vad han förintat i sitt privatliv, då skulle sekten urskulda sig och utbrista att de inget visste, fastän de utsatta försökt berätta det.

Så byggdes Hitler-Tyskland. Och alla som tror att det inte kan hända igen bör tänka sig för varje gång de skyddar en psykopat med "bittra" och "svartsjuka" kvinnor i bråten efter hans framfart. Ett hem med en psykopat är ett förintelseläger i miniatyr.

Men inte kan väl han ...
Nähä? Men inte kunde väl Adolf? Han som lyckades förföra ett helt folk? Inte kunde väl han vara psykopat?
Det är just med dessa utåt sett förföriska typer man ska vara extra varsam. Särskilt om man får höra offrens vittnesmål.

Hur kan det då komma sig att vi anser det svagt av tyska folket att rösta fram Hitler, när så många av oss blint litar på en vardagspsykopat?

Fy fan. En dag ska jag berätta allt.

Grrrr...

Udda egenskaper? Vem? Jag?

"Hrrrm! Jag, Gogge, har blivit ålagd att än en gång påkalla er ansträngda uppmärksamhet. Min föga blygsamma moder har nämligen fått ett uppdrag från en bloggbekant som hon inte anser sig vara i stånd att själv fullfölja. Uppdraget går ut på att lista sex underliga personliga egenskaper. Eller ska man säga egenheter?

I skydd av Oscar Wildes devis: Endast den ytlige känner sig själv, påtvingade min mor mig, som följaktligen känner henne bättre, att utföra denna rannsakan.

Jag tvingas då att vända på steken. Ty min ärade mor äger inte sex udda egenheter. Hon äger alla egenheter som överhuvudtaget existerar, hon skulle bli betydligt rikare på att avyttra märkliga personlighetsdrag än på att sälja böcker. Rik i den bemärkelsen att hennes underligheter begraver de sex normala och rentav sympatiska egenskaper hon besitter.

Så låt mig lista hennes vanligheter istället:

1. Hon kan laga mat.
2. Hon stiger upp på morgonen
3. Hon går och lägger sig på kvällen.
4. Hon talar samma språk som vi andra.
5. Hon försörjer sig.
6. Hon tar väl hand om sina husdjur (märk väl: husdjur).

Låt dock inte denna skenbara normalitet förblinda er. För, som jag nämnt, är ovannämnda det enda min mor kan uppvisa som kopplar samman henne med den övriga mänskligheten.

Det var meningen att övningen skulle vidarebefordras till andra bloggare, men där går gränsen. Principiellt deltar jag inte i kedjebrev eller stafetter. Kännen någon sig hågad att ta upp pinnen går det bra att anmäla detta i kommentarsfältet.

Tack för mig.

I all ödmjukhet,

Gogge"

Kära vänner!

Nu tänker jag vara lite negativ igen. Jag har nämligen fått höra det en aning för många gånger: "Var inte så negativ!"

Varifrån kommer denna flåsiga uppmaning att tänka positivt? Är det coacherna, som infiltrerat det offentliga samtalet med sin förljugna uppfattning om människan och hennes villkor? Eller är det debatten om offermentaliteten? Eller är det helt enkelt en emotionell lättja som brutit ut? Om alla bara går runt och kvittrar slipper vi ju engagera oss.

När jag kravlade nere i kolkällaren, totalt nertrampad, letade jag desperat på nätet efter hjälp. Och bjöds in i ett cyberspace där man - mot betalning givetvis - skulle få svar på sitt allt överskuggande VARFÖÖÖÖR?

Gemensamt för alla dessa välvilliga självhjälpssajter var "hemligheten" (mer i detalj formulerad i masspsykosbestsellern The Secret) att man själv bestämmer hur man ska må. Knepet är, att om man verkligen tror att man kan få det man önskar, då kommer drömmen att bli verklighet. Därför ska man tänka positivt.

Samma sak hörde jag för längesen från LSD-skadade hippies. Det man tror på kommer att hända. Några av dem trodde uppenbarligen på att de kunde få vingar eftersom det hände att de "flög" ut genom ett fönster. Och slog ihjäl sig.
Det hade de inte gjort om de tänkt lite mer negativt.

Den som blir beskylld för att vara negativ är i själva verket realist. Människor som utsätts för orättvisor tjänar inte på att vara positiva. De behöver vara förbannade, både för att orka förändra villkoren som orsakat orättvisan och för att bättre förstå andra som råkar ut för oförrätter.

Att säga åt folk som har ett helvete att de ska tänka positivt är inget annat än en provokation. Då tycker jag att man ska slå dem riktigt hårt i skallen och sen säga åt dem att tänka positivt.

Prinsen beblandar sig hängivet, in i svenska hjärtan


Sin sisters


"Folkets stöd"


Den som på minsta lilla vis retar sig på Pridefestivalen eller kanske skrattar åt allt uppseende den väcker ska genast få veta var han har mig. – Jag ÄLSKAR Pride, fan!

Ingenstans har jag befunnit mig i ett folkhav på uppemot 15 000 och bara mötts av leenden, trots att jag behövt tränga mig. Aldrig upplever jag en så helhjärtat god stämning som på Pride.
Sällan knyter jag så intressanta band som i dessa sammanhang.
I hela mitt liv har gayrörelsen funnits där som en stor famn att sjunka in i när heterosexuella skitstövlar slagit mig till marken.
Det är den ena aspekten.

Den andra är samhällelig.
Under de år som Gud glömde var det inte tal om att delta, eftersom hela grejen utlöste svordomar och förakt från min dåvarande sambo. I ett par år har jag därefter gått i paraden, men den här gången valde jag att titta på den. Och fylldes av värme, inte bara av själva tåget utan av den översvallande supporten runt om.

Jag blir grymt stolt över den öppna glädje och tolerans som hbt-rörelsen kämpat sig fram till i det här landet. Det räcker att tala med folk från nåt grannland österut för att förstå att sånt inte är självklarheter.

Skulle jag då kunna få be om att slippa höra töntiga skämt om Prideparaden?

För såna förekommer, och förekom även på åskådarbänken där jag stod. En karl bakom mig försökte ideligen göra sig lustig över deltagarna i tåget. Jag bad honom knipa käft. Gör det ni också när ni hör dumheter. Alla sorters dumheter. Det är också där kampen förs. Varje dag.

Däremot går Prideparaden endast en gång om året, och på sätt och vis är det tur. För den där champagnebakfyllan jag brukar få då, den grejar jag bara en gång om året. Hick!