unnidrougge

Det här är ett tack till alla er som läst "Boven", och framförallt till er som hört av er efteråt. Jag har fått tusentals mejl, telefonsamtal, Fejan-meddelanden, brev och mess om boken jag skrev när jag inte längre tyckte att jag hade nåt att förlora.

Fortfarande strömmar reaktionerna in. Många kontakter är från kvinnor som ännu lever med en "bov" och inte klarar av att klippa bandet. Somliga kommer från människor som känner igen sig trots att de lever i "normala" relationer. Andra har lämnat skiten bakom sig och vill berätta hur det blev sen. Men alla har blivit ärrade av det vi kallar kärlek.

Den vanligaste frågan är: Hur går man vidare? Traumat efter "bovarna" sitter djupt, det drabbar själen, identiteten, sexualiteten - ja, hela existensen. Att lämna en "bov" är som att förlora sin barnatro, sitt hopp, sin tillit och sina innersta drömmar. Det är som att vakna upp mitt i en katastrof.

Vi som gjort den erfarenheten vet. Andra tror att vi går igenom en jobbig separation bara. Att vi lider av brustet hjärta. De har fel. Brustna hjärtan gör ont ett tag, men de läker lugnt och fint. Uppbrottet från en bov är en jordbävning som legat och mullrat hotfullt inom oss och som sen raserar allt. Det är den vi velat undvika genom att stanna. Och efteråt vet vi att vi hela tiden visste. Anklagar oss själva för att vi rullade den där snöbollen uppför ett berg, för att vi släppte in en trojansk häst i våra liv.

Jag har i möjligaste mån svarat alla som skrivit, suttit i långa telefonsamtal, blivit kompis med en del av er, men samtidigt har jag fått utkämpa en och annan strid. Alla har inte jublat över min råa uppriktighet. Det tackar jag särskilt för. Det har bara gjort mig starkare. Men det har också öppnat mina ögon inför ett vittförgrenat maktmissbruk som jag tidigare bara haft en susning om. Det går bortom berättelsen i "Boven". Men det har ändå varit värt det. En dag kanske jag berättar om det också.

Boven-boken kommer i alla fall att leva länge, det har ni sett till. Tråkigt nog kommer mitt drama att drabba många fler än dem som hittar boken. "Boven" finns mitt ibland oss. Se upp!

Och fett nytt!

Skulle jag få för mig att bli lika fräck som en hel karl, då skulle jag ringa upp Jakob Setterberg (har just kollat hela Grotescoserien) och säga: "Tjena, det är jag som är XX - författaren, du vet, ja, jag har ju hållit på ett tag, sålt massor och så, så nu får jag göra vad jag vill, och vad jag pysslar med just nu är ett långfilmsmanus, film är ju bättre än böcker yada yada, och jag vill att du gör huvudrollen, den är tänkt för dig, bara dig - kan vi inte ses och snacka igenom det här? Kanske en bira after work - vad säger du?"

Sen skulle jag försöka smickra brallorna av honom vilket inte skulle vara så svårt eftersom han faktiskt är helt jävla grym. Och efteråt skulle jag tänka: "Yes! Jag fick komma innanför kallingkanten på landets hetaste skådis - I had him!"

Nu har jag ju inte så höga tankar om mig själv att jag skulle vara i stånd till ett dylikt tilltag, jag är inte ens nåt vidare på att överdriva min blygsamma status. Dessutom är manliga skådisar ett illrött no-no. Det vet vi ju, hur de bär sig åt i det civila.

Återstår att sitta med hakan i hand och konstatera med tungan rätt i mun att Jakob Setterberg is so hot right now. Och utmärkt som fantasifoster i nästa sexscen jag ska skriva. Snart.

Gogge här.

Än en gång hunsad, än en gång satt i arbete. Tillåt mig sucka så här dan före dopparedan. Litet julbord och nu detta enfaldiga underhållande av en meningslös blogg. Min yngsta lillasyster klagade på att hon inte kom ut på "Fejan". Jag förklarade lugnt för henne att när jag var liten klarade vi oss utmärkt både utan mobiltelefoni och Facebook. Då kallade min mor mig för "Kapten Stofil". Jag förbehåller mig dock rätten att vara något konservativ i galet sällskap.

Modern kunde inte vänta med att packa upp julklapparna vi barn skänkte henne. Av min äldste lillebror fick hon ett kuddvar som han ansåg klockrent matcha hennes humor:



Han var henne naturligtvis exakt på spåren. Hon skrattade högt. Särskilt åt "Pökarängen" och "Danderyds kukhus". Men sedan tyckte hon att "Pinkeby" borde hetat "Runkeby" istället. Hädanefter kommer hon aldrig att kunna säga annat än Skansknull om sin förra tunnelbanestation. Tur att hon flyttat.

Av mig fick hon en humorbox som överstiger hennes nivå, men som kanske kan bilda henne i den högre humorskolan:



Hon blev i alla fall glad åt även den presenten.

Efter kaffet följde hon mig en bit till "Knunnelbanan", som hon sa (lol), men vek in på närmsta dvd-butik där hon fick tag i det sista exemplaret av "Dark Knight" i Blu-ray-version. Det gjorde henne glad på nytt, ja riktigt upprymd eftersom både hon och butiksbiträdet korade denna skräpfilm till ett mästerverk.

Ni kanske förstår att mor är obildbar. Men hon bad mig hälsa er God jul, så nu gör jag det.

– God Kuk!

(Nej, mamma, det där var inte roligt: God jul skulle det stå.)

Suck / Gogge

Det blir ju mycket glöggfester så här års. Och på dem efterfester.



Vad som hände sen vet bara kattkräken, och de bryr sig inte.



Nästa år berättar jag mer om liv och lust.

Pyzz & kräm

Vem blir Expressens nya boss? Vadslagningen är djärv. Men när Alex Schulman kom upp på tapeten tänkte jag genast: Why not? Givetvis skulle han aldrig bli det, men tanken svindlar inte så värst.

Jag gillar ju Alex på nåt sätt. Han är orädd, men samtidigt streetsmart. Blev han chefredaktör skulle han säkert leverera fett med skandaler, men han skulle troligtvis också låta en och annan sanning explodera, och sanningar är man inte särskilt van vid längre. Sanningar är überskandalösa.

Men om Alex ska bli kvällsblaskekung måste han bli det nu när han ännu har ballar. Risken finns dessvärre att han får en sån tjänst längre fram, men då har han blivit kastrerad.

Fast vid närmare eftertanke är det kanske roligare att han står utanför och pissar in än att han står innanför och pissar ut.

Vi är redan så nerpissade.

Jag vet en sak som är helt sann, och det är att sanningen suger. När jag läste Motståndets estetik av Peter Weiss i somras förstod jag det fullt ut. Han skrev att det första stora misstaget han och hans medkämpar begick var den naiva tron på att finge folk bara reda på sanningen skulle saker och ting i ett slag förändras. Så är det inte.

Man kan ropa ut sanningen hur högt som helst - som barnet i Kejsarens nya kläder - och folk slår dövörat till eller straffar den som blåser i visslan. Jorden var en gång platt. Idag är det andra offentliga lögner som gäller.

Och här i Sverige är värmestugan så trång och eliten så liten att nästan alla står intill den där nakne kejsaren, så nära att det skulle kännas som incest att erkänna att han står med rumpan bar och flåsar folk i nacken. Då är det bättre att slicka röv.

Ät skit - det är gott!

Nu rasar debatten om Monica Antonssons journalistiskt granskande bok Mia - sanningen om Gömda. Det första jag tänkte när jag tidigt i höstas hörde talas om boken var: Jaha, då får väl Liza Marklund själv känna på vad det innebär att inte bli trodd. Därefter återgick jag till mina egna och betydligt trivsammare angelägenheter.

Men efter att ha tagit del av de uppgifter som Antonsson blottlägger inser jag att en skandal är under uppsegling eftersom Liza nu beter sig som en pressad politiker utan medieträning. Liza har nämligen avfärdat lögnanklagelserna med att Gömda i själva verket är ett hopkok av olika kvinnors berättelser och således inte bara handlar om den här "Mia". Men ... är inte det själva definitionen av en lögn - att blanda samman olika historier?

Berättelsen om Mia har blivit den stora flickboken i modern tid. Och nu har flickorna som med bestörtning läste den blivit vuxna. Och inser att de blivit lurade.

Kommer de hädanefter att våga tro på andra - och sanna - berättelser om våldsutsatta kvinnor?

Vet ni varför min mor ser ut så här på alla bilder?



1 För att hon ofta är glad nuförtiden.

2 För att hon bara fotograferas när hon bevistar en fest.

3 För att hon bara låter sig fotograferas av någon som tycker om henne.

4 För att hon vill jävlas.

5 För att hon inte har något bättre för sig.

6 För att hon vill bli ihågkommen på det sättet.

7 För att hon är självbelåten.

8 För att hon vill spela självbelåten.

9 För att hon planerar ett illdåd.

10 Välj själva.

Den som svarar mest rätt får en kosmisk kram från Gud.

//Gogge

Jag kan inte låta bli, egentligen ska man inte bry sig om pösmunkarnas Pösmunk, men ändå. Den här artikeln av Kjell Häglund är bara för bra för att inte spridas med alla cybervindar.

Kjell Häglund är f ö en äkta medierebell som borde prisbelönas flerfaldigt för sin totalt orädda hållning och sin självlysande formuleringskonst. Applådera honom!

Jag hade just tänkt skriva ett inlägg om alla roliga och oroliga fester jag varit på, men så kom den här kommentaren. Den är viktigare, och därför upplåter jag platsen åt detta spörsmål. Festerna kan jag rapportera om senare.

"Hej igen. jag har varit inne och läst ett äldre blogg inlägg från Unni-september 2007- HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT. Jag är inne i lämnandet av en man som misshandlat mig fysiskt och psykiskt( oerhört mkt psykiskt) . Jag försöker,försöker och försöker.. Vågar inte ens säga att jag vill avsluta. Min fråga är nu, hur har det gått för alla er som skrev i kommentarerna till Hur man lämnar en psykopat.. Även ni som ej skrivit där eller som är inne i ett lämnande får gärna skriva ngt. Boven boken diskuteras inte lika mkt just nu här.. den boken kommer alltid att vara aktuell,så nu undrar jag om ni vill dela med er lite hur ni gör/har gjort. Många kramar från en trött X"

Jaha, så var man åter manad att redovisa nyheter från modersfronten.
Det var dags för årets lussebullbak. Degrumpan var blank men full av celluliter. När vi piskade den slätades celluliterna ut, men då sa mamma att vi skulle akta oss så att inte hemorroiderna kom fram istället. En av mina yngre bröder slutade genast slå.
Julskivan sattes på och numera klämmer alla i med George Michael i "Döööözn't surprise me". Stjärnorna i Band Aid sålde sannerligen in sin särart. Mamma berättade att Boy Georges bror är mördare, vi trodde att hon sa mördad, men det spelade ingen egentlig roll, fast därefter gled samtalet in på deckarlitteratur, eller rättare: yrkesmänniskor som plötsligt vill skriva en bok, detvillsäga deckare, för det är väldigt praktiskt. Då kan man nämligen skriva väldigt många böcker som väldigt många kan läsa eftersom de aldrig utsätts för några obehagliga överraskningar. I kriminallitteraturen är ju dödsfall inte särskilt obehagliga, bara ett nödvändigt ont ungefär som fossila bränslen.
Saffran i lussebullar.

Min yngsta syster bakade det här året endast hammaren och skäran. Hon skulle nämligen ha sovjetisk fest senare på kvällen och sprang mellan bullbaket och symaskinen där hon sydde en Sovjetfana. Hennes pojkvän hade kosackmundering. Jag invände att det hade passat bättre med skrubbade illasittande denimbyxor eller en fejk-Niketräningsoverall, om han nu ville se sovjetisk ut, men han lyssnade inte på det örat, så jag fick i god gammal tradition se till att baka mina hakkors.



Mamma krävde då en Davidsstjärna för varke swastika.


Min yngsta bror bakade Homer Simpson, i färdigt skick mer lik en dödskalle.


Mor min bakade i vanlig ordning penisar.


Efter tre plåtar fyllda med våra traditionsenliga kreationer hann vi nätt och jämnt proppa i oss en tre, fyra bullar innan vi till tonerna av balalaikamusik blev bortsjasade av min yngsta lillasyster som spände upp sovjetfanan över bokhyllan.
Jag följde min mor till en lesbisk fest och avlevererade henne vid porten till de kvinnliga djuriska lustarna så att hon inte skulle irra bort sig i Stockholmsnatten bland männens djuriska laster.

Därefter tog jag mig en nattlig promenad med mina medhavda bullar som tröst inför det faktum att myten om den tystlåtne hämmade svensken inte är sann. Överallt drog horder av ohämmade svenskar omkring, högljudda och otäckt utåtriktade.
Men mamma har förbjudit mig att slå dem.

Peace, fan!

//Gogge

Jag hör sirener, fotsteg, några rop, par som samtalar. Jag bor bättre än jag nånsin gjort. Och ingenting har egentligen i sak förändrats mer än min adress. Fast i och med det har allting förändrats. Alla som finns runt mig kan jag vara mig själv inför. Och de inför mig, tror jag, hoppas jag. Nu ser jag glasklart hur mycket de betytt och betyder. Människor. Människor som maxar tillvaron. Existensmaximum - var det inte en låt som hette så? Ja, jag trivs så bra att jag liksom helt kommit av mig. Vad ska jag skälla på? Att glöggen är för söt?

Ge mig förslag!

Kräm på er alla! / Bunni ("Kräm" snodde jag från en av er)

Miljökrisen har länge varit på tapeten, men det är mycket snack, liten verkstad. Sen - kaboom - så kommer Finanskrisen, och då jävlar, då ska här göras och det bums. Regeringar ingriper, staten träder in. Finanserna måste ju räddas, dammit.

För vad händer om köpkraften utarmas - jo, då blir det depression.
Men det händer nåt annat också.
Vi kryper närmare varann.
Vi som tycker om varann.
Vi shoppar inte. Vi bondar.
Vi bränner inte flis på krogen. Vi träffas hemma och lagar linsgryta.

Och när vi slutar upp med onödig konsumtion skonar vi miljön.

Nu är jag flyttad och vi mår prima i nya lyan. Sitter och ser ut över en mysig gaturkorsning från hörnrummet med tre fönster.
Jag har vänt blad och är så jävla glad!