unnidrougge

Han var så söt i sitt vitkrulliga barr och de stora gaddarna. Ungarna var sålda på honom. De hade sett honom i nåt av Fyrans barnprogram och nu jobbade han som fotograf på deras pappas tidning. Sen träffade jag honom ute i svängen. Och föll pladask för hans bländande charm. Det gick så enkelt att snacka med honom. I debattsammanhang kunde man skälla ut honom, men även det var enkelt. Efteråt var alla glada ändå, särskilt han.

Finns det nån som kommer undan flickfotografen Bingos vinnande sätt? Jag ville t o m inleda ett samarbete med honom (nej, inte vika ut mig). Men sen kom Svarte Fan och sög ner mig i sitt bottenlösa träsk. Åren gick och jag satt i kärleksarrest. Efteråt mötte jag Bingo igen. Lika översvallande, lika positiv och karismatisk. Fast han hade blivit stor nu. Stadsjeep. Skilsmässa. Dotter. Han var boss. Han stod egentligen för allt jag ogillar.

Men tänk om han är ironisk! Tänk om all hans sexistshit är ett kitschigt skämt?

För en intelligent kille kan väl inte vara så glad om han:

1. gör en tidning med sillebrudar på omslaget, som heter Moore?
2. låter sig filmas hemma och var han än går för ett superpinsamt program som heter Being Bingo?
3. säger att han vill bli en ny upplaga av Hugh Hefner?
4. filmar sig själv med sin mobil när han bangar på en blondin och sen ser till att filmen går att få tag i?
5. säger att han själv skulle kunna fota sin dotter avklädd när hon har åldern inne?

Nä, det kan inte handla om att skratta hela vägen till banken. Bingo Rimér är i själva verket en konstinstallation. Det måste vara därför han ser så glad ut. För att han äger sin publik. Ernst Billgren kunde inte gjort det bättre.

Ändå ligger en annan tanke nära till hands: Var tar alla söta pojkar vägen och var kommer alla fula gubbar ifrån?

Ibland tänker jag att livet är som ett långt äktenskap: man blir bara mer och mer trött på det. Igår kände jag mig dessutom helt misslyckad. Men sen kom ungarna och åt middag, jag hade varit på Hötorget och köpt lammrulle och gjorde tzatsiki och salsa och bulgur med mynta och öppnade en pava vin.

Och sen skrattade jag hela kvällen, för de är så helvetes roliga de där ungarna. De har förbjudit mig att gå in på detaljer här, vilket iofs är synd. Det skulle kunna bli en underhållande fars. Men jag får väl göra romankonst av det hela så småningom.

Så får jag alla dessa grymma läsarbrev. Varje dag, och jag överdriver inte, kommer mejl, facebookmeddelanden eller pappersbrev från människor som läst Boven. Då känner jag mig inte misslyckad längre. Och jag vill här passa på att tacka Ingela från Helsingborg som skickade ett fantastiskt peppande brev med snigelpost fast utan mejladress, vilket gör det knivigt att återgälda det - jag är usel på att skriva vanliga brev nuförtiden, ni vet, gå till en brevlåda, klistra på frimärke och allt det där som blivit så bökigt.

Jag skriver, tränar, tänker, läser, träffar folk, men känner att jag inte hinner allt jag vill hinna, och så kommer jag av mig. Blir så förbannad. Kokar av ilska över hur skev den här planeten är, det växer över huvudet på mig, vet inte var jag ska börja. Och vänner ger mig välmenande råd att släppa skiten och bara leva istället. Jamen, protesterar jag då. Det här ÄR ju att leva. Mitt liv är en kamp.

Sen kan jag ju skratta hela vägen till himlen. Eller? Var det nån som menade att jag skulle till nedre botten istället? Ha ha ha ha! Där är jag ju redan. Höppla!

Heja Iréne Haglind, heja Slagfärdiga systrarna, heja Gudrun och heja SVT:s Debatt som tar upp kvinnomisshandel genom att låta brottsoffren komma till tals. Jag skriver mycket om ämnet på denna blogg, men det beror på att kvinnoförtryck är ett enormt omfattande samhällsproblem som bara tycks öka.

Men nåt har hänt nu när tystnaden har brutits. En vall har sprängts, och kanske blir detta den stora fråga som man om hundra år kommer att värdera precis som vi idag värderar kampen för kvinnlig rösträtt. Ändå bir jag så irriterad när samma eviga fråga ställs: Men du som verkar vara så stark och kompetent, hur kunde DU, yada yada.



När ska vi lära oss hur saker hänger ihop? Starka och kompetenta kvinnor är mums för kvinnoförtryckare. De fungerar både provocerande och attraherande. Attraherande eftersom förtryckaren egentligen är svag och behöver nån som är stark. Provocerande pågrundav att förtryckaren känner sig underlägsen, vilket är det värsta en förtryckare vet. Återstår bara att försöka bryta ner styrkan hos partnern genom att helt enkelt få henne att tro att hon är värdelös samtidigt som han utnyttjar hennes styrka för sina egna syften. Hon blir som ett reservbatteri han måste ha för att han själv saknar kraft. Och all energi som batteriet äger ska gå oavkortat till förtryckaren, därför behöver han ha ensamrätt till kvinnan. Därför isolerar han henne så att ingen vet vad som pågår.

Ju mer utarmad energikällan blir - den får ju ingen egen energitillförsel - desto svårare blir det att uppamma kraften att bryta sig loss. Till sist är källan förbrukad. Och ofta är det just i det läget som offret mot alla odds lyckas resa sig. Det är den frågan vi alla ska ställa oss:

Hur kunde du gå när du var så trampad och plundrad och berövad all din energi?
Det finns bara ett svar. Den ofattbara styrkan hos en överlevare.

Därför bör vi avlossa en jätteapplåd för de kvinnor som går. Och skänka en tanke åt dem vars styrka släcktes för gott.
De som inte överlevde.

Hörde nåt intressant på radio som jag vill dela med mig av. Det var en sakkunnig (har glömt hans namn) som hävdade att rättegångar mot krigsförbrytare har visat sig ha stor betydelse för den kommande demokratiska utvecklingen av landet ifråga. Sopar man korruptionen och de begångna brotten under mattan försvåras däremot demokratiprocessen.

Hur förklarar ni det? Jag är nyfiken.

Göteborg på ett ABF-seminarium:
Vi är tre författare - Maja Lundgren, Daniel Sjölin och jag. Och så är det en filosofilektor och en litteraturprofessor, bägge män. Och en moderator, kvinnlig.

Seminariet ska handla om sanning och lögn. Ni hajar.
Professorn och lektorn talar som professorer och lektorer gör. Moderatorn nämner ordet "skandal" upprepade gånger.
Strax innan halvlek härsknar Maja. Hon har typ "varit där" förut. Män som talar över huvudet på oss. Skandal! Den verkliga skandalen ligger ju där!

Och Maja, som dessutom har 40 graders feber, säger att hon inte instämmer med nåt av det sagda, påpekar att hon blev våldtagen av de där jävla männen (i boken), dänger micken i golvet, reser sig, tar sina ytterkläder och tågar ut. Dörren slår igen med en smäll och en chockerad susning går genom den fullsatta lokalen.

Det var punk. Ett uttåg säger mer än tusen tjusiga ord. Men i pausen som inföll direkt efteråt hördes fördömanden bland vissa i publiken. "Men så där får man väl inte göra!" typ.

Sen var det min tur. "Jag utgår från att de flesta här förstår varför Maja gick", inledde jag mitt anförande. Jag är inte säker på att så var fallet, men tänkte att det kanske åtminstone skulle få folk att försöka se vad det handlade om.

Hursomhelst vore det bra om fler gjorde så. Reste sig upp och gick. För vi äger alltid den rätten. Vi måste inte stanna i situationer där vi känner oss kränkta. Vi kan gå!

Det var meningen att Tito Beltran och en av de dömda stureplansprofilerna skulle ha medverkat i gårdagens Debatt med Stina. Hela dan kände jag en olust över detta. Hur tänker journalister när de bjuder in dömda förövare av den här sorten till tv-intervjuer? Har de inte en enda sekund försökt leva sig in i brottsoffrens situation? Hur ska de och deras anhöriga uppleva en tv-sändning där människor som gjort dem så illa att de blivit ställda inför rätta och fällts för sina dåd får försvara sig? De har ju redan "försvarat sig" i rätten och försvaret höll inte.

Har seriösa medier börjat förvandlas till ett Riki Lake-jippo? Har Dr Phil blivit så tongivande att vi förlorat all känsla för medieetik?

Det här är ett allvarligt problem. Bjuder man in förövare i en debatt där de får lov att "ge sin syn på saken" har man ju samtidigt ifrågasatt offrens verklighet, den verklighet som fått dem att polisanmäla ett fruktansvärt brott. Det måste vara oerhört kränkande för de utsatta som uppenbarligen redan blivit kränkta.

På det här sättet underminerar medierna den starka opinion mot övergrepp mot kvinnor som äntligen kommit till stånd. Det är sorgligt att "good telly" tycks vara den enda ledstjärnan för tv-medarbetare. Blir det cirkus är allt tillåtet.

Vill man göra en intervju med en dömd våldtäktsman borde man vänta tills vederbörande har kommit till insikt om vilka skador han åsamkat en annan människa, och också försökt gottgöra henne. Det är en process som de flesta förövare tyvärr aldrig går igenom eftersom de som begår den här typen av brott sällan har förmåga till inlevelse i offrens lidande.

Därför blev jag enormt lättad när Stina i programmets början meddelade att de påannonserade intervjuerna utgått. Det fanns trots allt en ansvarig utgivare med stake (läs: fitta).

Sen tycker jag att det är trist att tittarnas simultana kommentarer skyltas upp som om de vore auktoriserade av SVT. Spontana och anonyma kommentarer hör möjligtvis hemma på interaktiva forum på nätet. De passar fan inte i ett debattforum på SVT. Det blir osmakligt när näthatet når även dit.

Blä!

Tänk att han blev fälld! Känns nästan som en milstolpe. Det har uppenbarligen börjat hända saker med vårt gubbiga rättsväsen. Vi tolererar inte övergrepp mot kvinnor. De blir dragna i skiten när de berättar, men de blir ändå trodda.

Jan, var är du? Ska du inte gå ut och säga att våldtäkten inte har inträffat, att barnflickan ljuger och bara vill hämnas? För att du vet det. Räcker inte det?

Där kan de sitta, gubbsvålarna, och knyta kuk och tycka att det är för jävligt att det går att sätta dit en broder för att han nyttjat sin urgamla rätt att förgripa sig på en liten aningslös kvinna.

Men visst kan de väl hjälpa honom på fötter igen... Sådär gör de ju i det lojala brödraskapet. Man ska ju inte fördöma en man även om hans kvinnosyn är förödande. Det är bara en syn på kvinnor det handlar om ju...

På tågresan till Göteborg bläddrade jag igenom brittiska Cosmopolitan. Det var första gången på länge som jag förärat denna blaska min uppmärksamhet. Jag brukade tycka att den var bäst bland damtidningarna. Men nu hade nåt hänt. Alla recensionssidor var bortplockade och hela materialet visade en överdriven tonvikt på relationer. Hur man skulle förföra en man, få honom att bli kär, vara trogen och hur man sen skulle hålla relationen vid liv i evighet amen. Jag saknade den kaxiga tonen från förr, uppmaningen till självständighet och eget yrkesliv. Nu fanns där t o m råd om hur man skulle rädda risiga relationer med knäppa karlar och få upp sexlusten hos slökukar.

På hemvägen skulle jag köpa "Bitterfittan" av Marie Sveland och fastnade för rubrikerna på skvallerpublikationen Veckans Bild ("Sveriges mest lästa kändismagasin"):
- Bedragna Victoria Beckham: "Jag delar David med andra kvinnor" (huvudrubbe)
- Anna Nicoles ex Larry vill rädda Britney (hisklig bild på plufsig Britney)
- Kate Moss knarkkalas
- Katie Holmes är en shopaholic
- Tara Reid kollapsade av undernäring ("chockbilder")
- Tragedin Heath Ledger - dog med krossat hjärta
- Gravida Angelina förtvivlad "Brad är förälskad i en annan ("KRIS")

Och jag tänkte att den tydliga misär som skvallerblaskan visade gav en sannare bild av verkligheten än den mer seriösa damtidningen som gav idel recept på lim att foga samman denna torpederade verklighet med. Veckans Bild har, säkert helt omedvetet, blivit ett osminkat tidsdokument medan den traditionella dampressen serverar ett la la-land. Vill vi ta tempen på lyckotillståndet i framgångshysterin bör vi kanske ta de trashigaste skandalblarrorna på allvar. För de har fått nåt på hjärtat.

Igår var jag på Andy Warhol-vernissagen med M och C. Det var en tjusig tillställning i Bindefelds regi med skumpa och drinkar på Moderna Muséet och därefter stor fest på Berns med läcker byffé och fritt flödande förfriskningar (nu låter jag som ett inbjudningskort). Men det var verkligen så. Det måste man ju ge honom, herr Bindefeld, när han arrangerar mingel snålas det inte. Vi gick hem strax efter tolv och då var fortfarande partyt i toppform. Och Warholutställningen var också av det generösa slaget, kräver nog ännu ett besök.

Hursomhelst. På dan behövde jag köpa strumpbyxor och gick in på Åhléns efter träningen. Passerade avdelningen med bijouterier och accessoarer. Och där kan man ju fastna. Men jag kom plötsligt till en insikt. Ni vet, alla plagg med djurmönster. Jag brukade gilla sånt. Leopardprickigt, tigerrandigt, zebrastrimmigt. Men nu skulle jag absolut inte vilja sätta på mig nåt sånt. Det finns en deadline för djurmönster. Den passeras nån gång vid typ fyrtio. Ändå är det så många kvinnor på andra sidan deadline som draperar sig i dessa vilda-djur-utstyrslar. Likaså det hårdblonderade håret, där finns också ett bäst-föredatum.

Jag föreställer mig Pamela Anderson om 30 år. I leoparddräkt och stor kritvit man. Hur ska hon göra? Alla är ju inte Dolly Parton. Men Pamela har sin roll. Nu var det inga celebriteter av den kalibern på gårdagens begivenhet. Men där befann sig ändå ett persongalleri av folk som kämpar för att hålla masken, för att spela sin roll i det offentliga dramat, hålla sig kvar i toppen. Mingel, bubbel, alla ser, alla ser.

Men vad är det man ser? Var det nån som tänkte på att Warhol var en satiriker?

Var på Ica Supermarket och handlade mat med yngsta dottern. Vid den numera vidlyftiga kaffeavdelningen stod jag länge och tvekade inför det dignande utbudet. Vilken sort passade till min bryggare? Just när jag hittade den rätta trädde en man fram och frågade om jag hade en tryckkokare. Tryckkokare? flinade jag, men insåg sen att han menade en sån där kaffebryggare där vattnet bubblade upp. Nej, jag har en sån man pressar neråt med, svarade jag lite väl barskt och viftade med förpackningen. När han avlägsnat sig hade han fastnat på näthinnan. Grå snälla ögon, snygg ytterrock, lång och smal. Jag skyndade mig mot kassan för att berätta att jag uppskattade hans hjälpsamhet. Det blev lite genant, som det kan bli ibland. Därefter fastnade jag för länge i utgången där en pensionär hakat upp sig över en rabattkupong. Under tiden hann den trevlige karln betala och gå.

På hemvägen anförtrodde jag min dotter att det där var en man jag mycket väl skulle kunna tänka mig att stifta närmare bekantskap med. Han såg bra ut och han verkade snäll.
"Han såg helt vanlig ut", svarade hon kärvt. "Nöjer du dig med så lite? En snäll och vanlig man?"
Såklart att jag gör!
"I så fall kan du skaffa en på två minuter", fortsatte hon. "Det dräller av dem. Vill du inte ha nån som är intressant? Nån du kan snacka med?"
Nej, snacka kan jag göra med mina vänner. Och en snäll man skulle tillåta mig att träffa mina vänner.
"Du har inte fattat nånting", suckade min yngsta. "Man behöver inte ha tillåtelse att träffa sina vänner. Man bara träffar dem. Och man kan väl inte vara ihop med en kille som det inte går att föra vettiga samtal med."

Jag insåg förläget att jag har mycket att lära. Och undrar när jag ska ha tid med det. Och hur jag ska bära mig åt nästa gång jag träffar en snäll man med trevligt utseende i en trivial miljö. Hur gör man?

Vill ni veta vad jag har gjort idag, en helt vanlig tisdag?
Jag steg upp 05.38 och cyklade till Hötorget där jag tränade i två timmar.
Cyklade hem, duschade, språkade en stund med min yngsta medan jag drack kaffe som bryggts i min nya Eva Solo.
Skrev på en artikel i ett par timmar.
Ringde en väninna, talade en timme.
Gjorde mer kaffe.
Läste om Oscar och Bosie (research).
Fick samtal från min agent, ett glädjande sådant.
Fick ännu ett samtal från en mycket god vän (manlig).
Tog en power nap.
Blev uppringd av en annan "manlig väninna", talade i 20 minuter.
Kollade bloggen, mejl och facebook.
Läste mer.
Satt i en telefonintervju med en student som gjorde en uppsats om "karriärkvinnor" - hur han nu kunde få in mig i det konceptet.
Blev uppringd av min äldsta dotter, talade en stund med henne.
Cyklade till posten och fick iväg viktiga papper till revisorn.
Cyklade vidare till min terapi på Alla kvinnors hus.
Cyklade hem, svarade på ett par sms.
Fick ett samtal från en kvinna som läst mina böcker och som ville att vi skulle ses.
Lagade käk.

Och här sitter jag nu. Och tänker: Gud vad jag snackar hela dagarna!
Vad är det då jag pratar om? Jo, livet. Jag diskuterar livet medan det pågår.
Snart ska jag titta på en tv-serie som jag har fått låna på dvd.

Ännu en dag har gått.

Häpp!

Var på kabaré igår, en internationell föreställning vid namn "Medium Rare". Jag såg den förra året också, eftersom jag gillar det burleska, särskilt om det är mycket gift i bägaren (och vin i glasen). Det sympatiska med Medium Rare, förutom att de vänder och vrider på vårt inlärda könsrollstänkande, är hullet. Det dallrar om de kvinnliga artisterna. När de strippar är det inga stenhårda och deffade muskelskulpurer man får se. Det är kvinnokroppar där cellulterna får vibrera fritt. Hade man kunnat Krav-märka sexighet hade de haft en stämpel på skinkan.

Stack och tränade som vanligt på förmiddan, och i badhusets omklädningsrum finns det också mycket daller. Och det har jag heller ingenting emot. Men så kommer nåt annat in i bilden. Småbarnsmammorna. Jag vet inte ... men det är inte lika roligt. Svårt att föra fram det här, märker jag. Ni förstår, jag tittar på de små gluttarna och deras moderna streetiga kläder. Sen mammorna. De har liksom inte haft tid med sig själva på så länge. Deras kroppar har blivit en aning oproportionerliga, kanske av barnens mat som de ofta äter upp efter dem, mat som sätter sig där den inte borde sätta sig. Och kläderna. Urtvättade, urtrista. Praktiska frisyrer och skor. Extremt osexigt.

Och jag har själv varit där, så bli inte stötta, ni som måhända känner er träffade. Jag hasade runt i oömma kläder och skötte aldrig bikinilinjen ens. Snöt snor och röjde skit på löpande band. Ja, vad gör man?

I veckan fick jag reda på att två av mina väninnor, och därutöver de piggaste av partypinglor, har gått in i ett välsignat tillstånd. Och givetvis är jag glad å deras vägnar. Fast jag tänker samtidigt: Jaha, då är det slutfestat. Men de intygar käckt att de minsann inte ... närå. Nu råkar det bara vara så att livet förändras radikalt när man blir mamma. Då börjar allvaret. Glädjen också förstås. Men det blir aldrig samma sak längre att gå ut och roa sig. Åtminstone inte på typ tio år.

Och jag tänker på alla dessa glåmiga småbarnsmammor och allt de försakar för sin avkomma, och sen på papporna som sällan i motsvarande utsträckning blir så koloniserade av denna nya livsuppgift. En obalans som i värsta fall tippar dem rätt ner i skilsmässodiket.

Borde inte alla mammor ut och skaka på hullet lite mer?