unnidrougge

Jag var ute igår med en nyvunnen yngre väninna. Vi drack rosévin på Snottys på Skånegatan och gick vidare till en liten fest hos en kille som fått låna sin fasters lägenhet. MEN vilken lägenhet! Högst upp på Söder med utsikt ... det går inte att beskriva den utsikten som bara gapade mot mig från alla fönster. Två balkonger och hela Stockholm. Vi gick upp till ett tornrum där man kunde gå ut på taket. Sen satt vi där uppe i den rosa himlen med stan under oss mil efter mil. Och pratade om livet. För det gör unga människor. Innan de gror igen och påbörjar den långa marschen genom karriären, avknoppandet, villaköpet och den stora skräcken att inte hinna. I den överdimensionerade stadsjeepen sitter de och ruvar i hemlighet på en längtan att åter få ha hela livet framför sig. Medan de är med om att skapa och bejaka allt det som de unga får ångest av. Det finns en barndom, och den lägger hela grunden. Så kommer ungdomsåren då man kan ifrågasätta den grunden. Resten är bara distribution av kroppsvätskor. Det sägs att unga är naiva, impulsiva och kortsiktiga. Det tycker inte jag. Unga människor tänker på skillnaden mellan rätt och fel. Medelåldringarna tänker på skillnaden mellan olika sorters olivoljor och choklad med högt kakaoinnehåll. Åtminstone de medelåldringar inom den radie jag igår kväll kunde blicka ut över.
Och jag. Jag tänker på vad fan det ska bli av mig. Precis som när jag var tjugo.