unnidrougge

Vägen till mitt hjärta går via dammsugarslangen, men det har många män svårt att fatta. De har också svårt att fatta att de bör vara fina att se på. Däremot behöver de inte vara särskilt intelligenta. Hjärnan stimulerar jag i goda vänners lag. Mannen får vara hemma och passa fjärrkontrollen.

Men jag måste ha omväxling, därför kan det hända att jag tar mig ett extra nyp med nån fräsching när jag är ute och reser. Varför inte en kvinna? De luktar ju gott också. Eller så tar jag med mig en ny herrbekantskap hem, så blir vi tre om det.

Hans kompisar bekantar jag mig gärna med. En och en. Provsmakar dem lite. Man kan ju behöva en bakdörr.

Den lustigaste egenskapen hos en man är hans svartsjuka. Han är svartsjuk på både mina gamla ex och på mina killkompisar, och efteråt är han svartsjuk på mitt nästa ex. Han förstår inte att jag faktiskt inte bryr mig. Herregud, det är ju bara karlar. De kommer och går. Det finns så mycket fisk i oceanen. Ibland regnar det tillochmed. Grodor. Det är bara att kyssa en, så blir han en prins. Ett tag. Tills det är dags att kyssa nästa groda.

Ibland får männen för sig att tävla med mig. De säger att de sliter så hårt, att de är ena jävlar på att jobba. Men det vet vi ju, att män inte arbetar tillnärmelsevis så hårt som vi. De är så klena att de inte ens orkar med mer än ett ynka samlag per tillfälle. Det är därför jag kräver två åt gången, så får de turas om. Jag vill nämligen göra det minst en fem, sex gånger.

Så här tänker en hondjävul.
Och för det måste hon straffas så hårt att hon slutar tänka på hur hon vill ha det.

På många mingelpartyn blir man vid hemgången försedd med en goodiebag i vilken de sponsrande företagen bidragit med ett varuprov på nån av sina produkter. Min goodiebag brukar i regel länsas redan på tröskeln till mitt hem där min närbesläktade sambo girigt plockar åt sig hårmousse, krämer, smink, godis, bälten, mobiletuier, nyckelkedjor, hårband mm. Kvar till mig brukar finnas nagellack i hopplöst omodern färg (se mina naglar), nåt tacky smycke (se mina smycken) och nån publikation av damtidningsmärke (se min idioti;-).

Tidskriften hamnar på badrumsgolvet, och innan fukten har ätit upp den hinner jag läsa några sidor. I den senaste goodiebagen låg ett nummer av Cosmopolitan, som nu upplyst mig via sin avdelning "man-ual" om hur snubbar är funtade.

Såna sidor finns i de flesta dammagasin, så det är inget häpnadsväckande med det. Bara en aning avtändande. Än en gång får vi lära oss att en man aldrig skulle tacka nej till sex med Scarlett Johansen (typ) även om han hade en fantastisk flickvän som han älskar, att en kille egentligen vill ha sex med sina (snygga) tjejkompisar, att han helst värmer upp en ny tjej samtidigt som han har ett fast förhållande (ifall ifall) och att han gärna har sex med sitt ex (hon är ju van). Hej faderullan, oj vad man kan knulla.

I nästa inlägg får ni läsa om en hondjävuls liv och lustar.

Så var det dags igen för mig, den hunsade sonen, att vikariera på min mors enfrågeblogg. Och endast av den anledningen fogade jag mig. Bloggens behov av omväxling är minst sagt alarmerande, snart kan den flytta in i en hylla för genusvetenskap, vilket iofs vore skönt, för då skulle den snabbt damma igen och jag skulle slippa straffkommenderas på detta sätt.

Skälet till att min moder för tillfället inte har tid att ombesörja sitt åtagande som språkrör för landets alla förfördelade kvinnor är i mitt tycke ogiltigt: Hon är så oerhört upptagen med att springa på mingel! Till sitt försvar hävdar hon att hon är en fattig bohem som tacksamt får ta emot de glas dyr, torr och gratis champagne som står till buds. Jag invände då att om hon nu är en bohem borde hon åtminstone hålla sig till rödtjut. Men det gör hon när hon är bortbjuden på middag, sa hon. Då köper hon sitt älsklingsvin i present till värden. Därefter dricker hon upp det själv.

Mamma förnekar sig inte, om nu någon trodde det. Sist hon bjöd på middag blev det vegetariskt; endast katterna får riktig sovel. Och nu har hon bestämt sig för att flytta till en annan lägenhet så att jag ska bryta ryggen av att kånka kartonger. Utöver det har hon planer på att bosätta sig i NY i flera månader. Jag bara undrar: vem ska då laga middag åt mig?
Alla blir ju inte mätta på dyr, torr och gratis champagne.

Suck / Gogge

Aaron Israelsson jobbar med Nyheter24 och är killen med kollen för dagen. Han har skrivit om Papa Dee-målet på ett föredömligt sätt, bl a genom sin tydliga synpunkt att åklagaren begår tjänstefel om hon inte överklagar den skrattretande mjäkiga domen.

Den som läst förundersökningen (finns scannad att ladda ner från Pirate Bay) behöver inte vara smart för att dra slutsatser.

Sen undrar jag varför alla psykologer har tigit under processen. Det vore väl på sin plats att upplysa folk om Stockholmssyndromet, bara så där helt apropå ingenting - lol. Och skicka en tanke även åt Jenny Beltran.

Att leva i en misshandelsrelation är  som att leva i en diktatur. Så länge du är innanför krävs det ett oändligt mod, rentav dumdristighet, för att berätta för utomstående hur det verkligen ser ut bakom järnridån. Ändå tycker vi att en kvinna beter sig suspekt när hon först efteråt berättar hur det verkligen förhöll sig, hon som kvittrat om hur fint allt var. Misstror man den som flytt ur en diktatur när han/hon avslöjar de vedervärdiga missförhållanden som befolkningen tvingas utstå? Skakar man på huvudet då och frågar: Men varför sa du inget innan?

Ställ aldrig en sån fråga till den kvinna som rest sig ur ett misshandelsförhållande!

Följande kommentar är så vettig och välskriven att jag för upp den som ett eget inlägg. Signaturen är "Howling woman".


"Det som slår mig - det är prat om "offerkofta" och liknande attityder. Jag blir faktiskt förbannad på detta prat. Det är en fruktansvärt inhuman och otroligt infantil attityd som dyker upp allt som oftast om kvinnor "klagar och gnäller" när de har fått stryk, då kommer dessa faktiskt gnälliga män i en kör och säger: -Vi då, är det inte synd om oss också? De kräver att få ha monopol på vem som det är sanktionerat att tycka synd om - djupast handlar det om vem som räknas (ungefär som att ett människoliv i ett u-land inte är lika mycket värt).

De tål liksom inte att kvinnan får någon egen plats alls. Det verkar som att för dem är kvinnan bara någon slags tillbehör som skall finnas där för andras behov, själv får hon inte ha några. Hon får heller inte polisanmäla om någon försöker slå ihjäl henne. Då är hon "hämndlysten". Till och med här finns liksom rangordningar - det är mycket 'finare' om det är omgivningen som anmäler - och anmäler kvinnan själv då är hon definitivt en ragata, värre än djävulen själv. Det hat som vidhäftas en sådan kvinna saknar all rationalitet - det är faktiskt en modern häxjakt. Det naturligaste av allt - att försvara sitt eget liv och bli förbannad och vilja ha upprättelse om någon försöker ta det - det förvandlas till någon slags livsfarligt rabiat extremfeminism. Det visar verkligen hur totalt berövad sitt egenvärde kvinnan i Sverige blivit.

Och detta innebär att kvinnans mänskliga rättigheter i Sverige kränks dagligen och djupt - både av ett rättsväsende som inte ser till att kvinnor får leva i fred för sina förföljare och av ett allmänt rättsmedvetande som ständigt är hotat - grundläggande principer är plötsligt inte längre självklara när det gäller kvinnor, och definitivt inte om de har barn med sin förövare - inte ens rätten att skydda sitt eget liv. Inte ens pepparspray tillåts, nej kvinnan skall verkligen vara ett helt värnlöst villebråd som får rusa hem i den tidiga kvällningen och undvika alla mörka gränder (för händer det något då får hon ju skylla sig själv) och sen skall hon ju helst inte gå hem heller - för det är där de verkligt bestialiska brotten äger rum. Tyst ska hon vara och tur ska hon ha om hon skall slippa hugg och slag under sitt enda kvinnoliv.

Men i gravallvarligt tonläge pratas om vikten av rättssäkerhet för gärningsmännen, det handlar inte om någon offerkofta då, nej.

Jag undrar just vem som ser sig som offer här.

De kvinnor jag pratar om har alla blivit svårt misshandlade av sin man - med allvarliga fysiska skador som följd. Knytnävsslag mot huvudet, strupgrepp så att hela halsen blivit svart och blodkärl som brustit i ögonen, sparkar, knivskador, fått tunga föremål kastade, ofta grovt våld följt av sex under hot, hela kroppen blåslagen av knytnävsslag och sparkar, våldtäkter och allvarliga mordhot. Alltid också våld mot barnen eller att mannen hotar kvinnan med att göra illa barnen.
Mycket grova skriftliga hot.

Och då rör det sig om i övrigt s k 'välanpassade' män i många av fallen. Och de har stödtrupper som hjälper dem oavsett vad de gjort sig skyldiga till."

Kan nån förklara för mig varför Jenny Beltran ska sitta med i Tilde de Paulas morgonprogram? Vad ska hon säga där? Att han är oskyldig? Har nån tänkt på hur det kommer att kännas för Titos brottsoffer och deras anhöriga?

Är det inte nånting som gått käpprätt åt helvete i mediebevakningen av våldtäktsmän och tjejboxare?

Apropå rättegången mot Papa Dee: Om du har misshandlats av en man du haft en nära relation till och sen har fräckheten att berätta om mardrömmen, då kan du kallt räkna med ytterligare tio hårda slag i skallen:

1. Du är svartsjuk på gärningsmannens nya flamma (att han var så svartsjuk att han ville kontrollera dig med våld hör inte dit).

2. Du vill hämnas på ditt ex för att han "dumpat" dig genom att smutskasta honom med lögner och förtal (att han fullständigt skitat ner ditt rykte långt innan dess är en annan sak).

3. Du är aggressiv (att han uppenbarligen exploderar i farliga våldsutbrott behöver man inte blanda in).

4. Du har allvarliga psykiska problem (att misshandla och kränka en kvinna man säger sig älska tyder inte på några större problem, väl).

5. Du dricker för mycket (att han inte kan dricka utan att bli våldsam får man ha överseende med).

6. Du har utsatt mannen för psykisk misshandel (att ständigt frukta att den man älskar ska ta till knytnävarna är inte samma sak).

7. Ni hade bara ett "stormigt" förhållande (att stormen slutade med att du fick stryk vittnar bara om stormstyrkan).

8. Eftersom du inte lämnade mannen redan efter första slaget kan det inte ha varit så farligt (att han stannade kvar efter många fler slag för att kunna fortsätta slå är en annan femma).

9. Du är hänsynslös och kall som avslöjar hans snedsteg (att han jämnade din självkänsla och din tillit med marken var inte lika hänsynslöst).

10. Du är bitter och har bara en hang up på ditt ex (att du vill hjälpa och varna andra kvinnor för att trampa på samma mina som du är otänkbart - helst av allt vill du ju ha tillbaks din plågoande så att han kan förinta dig slutgiltigt).

Håll tillgodo, detta är det saltkar som töms över såren du berättar om.
Vilken tur i oturen att vi är så många som råkat ut för såna här tyranner. För vi tror ju inte längre på deras tio budord.

Gör inte det ni heller, ni som haft förmånen att slippa.

När Beltran härjade i sin förra rättegång trädde hans försvarsadvokat Leif Silbersky och jokern Pelle Svensson fram och brötade i medierna. De kvinnor som vittnat, och i synnerhet hon som initierat en anmälan, blev demoniserade. Nu när Beltran än en gång dömts - och dessutom för ännu ett brott - tiger plötsligt Pelle och Leif still. Beltran var kanske inte så himla oskyldig och orättvist behandlad ändå.

Jag undrar varför ingen frågar de här manliga tillskyndarna hur det känns att ha blod på händerna.

Katarina Wennstams senaste roman "Dödergök" handlar om en polis som på fritiden är kvinnoboxare. Valet att ge honom det yrket var inte ett kul grepp, typ. Det grundade sig på statistik som Katarina tagit fram medan hon jobbade som reporter på Aktuellt. Det visade sig att det brott som poliser mest begår på sin fritid är kvinnofridsbrott.

Dessa missförhållanden inom poliskåren har Katarina Wennstam haft modet att gå ut med (http://www.expressen.se/Nyheter/1.1323057/hon-avslojar-polisers-vald-mot-kvinnor). Egentligen har hon släppt en bomb. Men rektionerna är klena. Nån snut har trätt fram och försvarat sitt skrå, facket likaså. Folk i övrigt verkar inte uppröras nämnvärt över att misshandelsdömda poliser exempelvis kan få arbeta med att utreda kvinnomisshandel.

Och kanske är det inte konstigt. Jag ska nu referera till nåt jag hört - inte sett, märk väl:

En kriminalförfattare som ligger på Piratförlaget, jag nämner inte hans namn här, hade för några år sen åhört ett samtal mellan Jan Guillou och Liza Marklund. Jan hade berättat att han och hans sambo Ann-Marie Skarp haft Leif GW Persson och dennes fru på middag i sitt hem. GW hade fyllnat till och av nån anledning rest sig och smockat till sin hustru i ansiktet så att hon börjat blöda. Jan och Ann-Marie hade genast sett till att få iväg paret i en taxi.
Dan efter ringde Jan upp Leif och sa att han inte kunde tolerera vännens beteende. Leif blev sur.
Jan hade under samtalet med Liza bett om råd: hur skulle han hantera detta?

Jag vet inte hur Jan Guillou hanterat incidenten, jag kan ju inte ens gå i god för att den verkligen inträffat. Dock är den författare som avlyssnade samtalet en ganska försynt man som inte gjort sig känd för överdrifter. Det lär också vara vid denna tidpunkt som vänskapen mellan Jan och Leif blev en aning frostnupen. Sedermera lämnade Leif GW Persson Piratförlaget. Han gillade enligt uppgift inte tanken på att bidra till Guillous rikedomar.

Jan Guillou har också offentligt uttryckt att han inte har en kvinnomisshandlare i sin umgängeskrets och att han inte hyser nåt förbarmande med män som begått denna typ av brott.

Nå, detta är ju som bekant historia. Samtliga författare i ovannämnda story, inklusive han som avlyssnade samtalet mellan Jan Guillou och Liza Marklund, representeras idag av en kvinnomisshandelsdömd agent, vilket uppenbarligen hanteras på så vis att de med näbbar och klor försvarat denne gärningsman och bagatelliserat hans brott samtidigt som de demoniserat brottsoffret.

Ponera att historien är sann - det går f ö åtskilliga och liknande rykten om GW - är det då så underligt att poliser som dömts för kvinnomisshandel får återgå till sina jobb och att det finns en utbredd nedsättande attityd inom polisväsendet när det gäller våld mot kvinnor?

Och en sak till: om nu det återgivna skulle stämma - vad hade hänt om GW:s fru anmält honom?

Katarina Wennstam har hursomhelst kommit en riktigt otäck sanning på spåren. Det ska hon ha loads med credd för. Köp hennes bok!

Har just kommit hem från Susanna Alakoskis  och Amanda Mogensens releasefest för antologin "Fejkad orgasm" (Ordfront). När vi begav oss till denna lyckade tillställning, hade jag redan funderat på varför de valde att ta upp detta sååå nittonhundratalstema. Tills jag kom på hur avslöjande och pinsamt fenomenet är.

Jag började titta på mig själv. Att jag fejkat orgasmer i decennier. Ju sämre skjut, ju sämre relationer, desto mer har jag tjoat och stönat som en porrstjärna. Tillochmed när det gjort så ont att jag borde ha skrikit av smärta.

Det är patetiskt. Och jag har inte bara fejkat orgasmer - fontänorgasmer, multimultipla, karavanorgasmer, oceanorgasmer osv - nej, jag har fejkat allt annat också. Hur väl utrustad han är - o ja, den största jag sett (LOL)! Hur bra och smidig han är  i sängen (NOT)! Hur lycklig jag är i förhållandet (Hilfe!).

Numera vet jag bättre. Varje gång en kvinna går ut och kvittrar om hur lycklig hon är med sin kille, då kan jag vara ganska säker på motsatsen. Jag känner nämligen damer som är lyckliga i sina relationer pga att jag träffat dem tillsammans med sina snubbar massor av gånger. De yrar aldrig om hur lyckliga de är. För, om man är det, då behöver man inte bevisa nåt.

Fejkade orgasmer och fejkad kärlekslycka är till för att skyla över allvarliga problem. Och ett hopp om att bli godkänd. För att man inte tror att man är värd att få sina behov tillgodosedda.

Idag fejkar jag ingenting. Folk får take it or leave it.

If you don't wanna fuck me baby - fuck off!

Är det inte konstigt att familjen anses så viktig för vår trygghet, trots att det är i familjen vi blir uppfuckade för livet?

Är det inte konstigt också att kvinnor är de som tjänar minst på att leva i äktenskapsliknande former samtidigt som kvinnor är de som kämpar mest för att få de äktenskapsliknande samlevnadsformerna att fungera?

Är vi lurade??

Har haft anledning att fundera över varför feminister som berättar om sina svårigheter att leva jämställt ska få ta en massa skit för det. Som om vi ensamma kan ändra på tiotusen år av kvinnoförtryck. Som om inte vi vill bevara husfriden. Som om vi har lust att bli betraktade som jobbiga bitchar i våra hem, som måste tjafsa om vartenda dammkorn.

Det är sorgligt att vi inte kan leva upp till våra ideal, visst. Men varför är det jämt den ojämställda kvinnan som ska mönstras? Varför inte ställa de ojämställda männen mot väggen lika gärna? Särskilt de som lever med en feminist. Att ni bara kan med, borde man fråga, att vara tillsammans med en feminist och sen bara skita i att respektera hennes budskap.

Va?