unnidrougge

Jag vaknar varje morgon och är glad. Det är sant, jag har varit sån ända sen jag var liten. Men sen händer nåt. Jag stiger upp. Och cyklar till gymmet. Då träffar jag på två sorters hinder i trafiken som är oehört enerverande. Först de breeeeda männen som parkerar lastbilar, grävskopor, sopbilar eller andra jättefordon RAKT ÖVER CYKELBANAN! Och de låter också. LÅÅÅÅTER! Jag vet att de älskar att låta. De njuter av att bre ut sig. Och av att de har tillstånd till det. Det är deras sätt att ta revansch över att de saknar inflytande. Jag hatar dem på morgnarna. Och svär medan jag blir tvungen att våghalsigt svänga ut i gatan eller knöggla cykeln förbi på trottoaren så att fotgängarna svär mot mig. Äckliga panchon som rastlöst är ute och flöjtar halvsju på morgonkvisten. Därefter kommer nästa hinder: Tanter på gammeldags cyklar med höga styren som trampar fram med hucklen och allt i samma tempo hela tiden SOM OM INGA ANDRA EXISTERAR! De är livsfarliga. De kommer där med spikrak rygg och kjol och bara kör. Jag tänker att de är litteraturkritiker och jag nästan hatar dem.
Väl framme på spinningpasset spelar instruktören olidlig eurodisco så att jag tror att jag befinner mig på ett sjabbigt disko i Bulgarien. Jag har bett honom sätta ihop ny musik och han har lovat, men gör det aldrig. Till slut, efter passet, frågar jag honom var han får all den där musiken från och han svarar glatt: Olika ställen. Kan inte du bränna en cd med de låtarna? säger jag då, varpå han nickar välvilligt. Och så kan du sälja såna cd-ar på Drottninggatan, fortsätter jag. Med titeln "Världens sämsta musik". Då såg instruktören snopen ut. Och jag skämdes. Nu måste jag be om ursäkt nästa gång. Men glad var jag när jag vaknade.