IDEOLOGISK ÖVERBYGGNAD
Är det inte konstigt att familjen anses så viktig för vår trygghet, trots att det är i familjen vi blir uppfuckade för livet?
Är det inte konstigt också att kvinnor är de som tjänar minst på att leva i äktenskapsliknande former samtidigt som kvinnor är de som kämpar mest för att få de äktenskapsliknande samlevnadsformerna att fungera?
Är vi lurade??
Nej!
Ni har inte blivit lurade, ni lurar er själva.
Problemet är att ni inte slutar att leka "Mamma, Pappa, Barn" när ni kommer upp i puberteten utan tror att det är meningen med livet.
Satsa på er själva istället, satsa på jobbet, undvik män och barn.
Vill ni ha sex finns det gott om Casanovor på krogen som gör vad som helst för att få sex.
Utnyttja dom, dom utnyttjar ändå er.
Ja vi är grundlurade!
Vi hjärntvättas till en självdestruktiv önskan att ingå äktenskap eller liknande, som är de samlevnadsformer som patriarkatet föreskrier.
Det paradoxala är att vi förväntas vilja leva med individer som trots att de själva gärna förespråkar de patriarkala värderingarna, i de flesta fall inte själva är särskilt intresserade av samlevnadsformen.
Tacka fan för att det blir jobbigt!
Människan är blott ett knippe drifter. Krusningar på evighetens ankdamm etc. Läser man texten till Marseljäsen inser man hur blodig människans närhistoria är. Hur liten respekten för nästans liv har varit. Kvinnan har en drift att fortplanta sig. För en del kvinnor tar sig detta uttryck i en tämligen instrumentell syn på män som blott resursgivare. Andra (rätt många) kan känna passionerat för den "utvalde". Evolutionärt handlar det om att den ende som känner för dina barn och som vill bistå med resurser är deras fader. Evolutionärt har kvinnor utan legitim fader fått se sina barn svälta ihjäl.
I det rådande samhället får de svaga männen (och kvinnorna) som ej får barn bidra till de reproduktiva vilket egentligen är gammaldags utsugning av de driftmässigt eller begåvningsmässigt mindre utrustade.
Eftersom kvinnor är mer genomsnittsliga än män innebär det att färre kvinnor är barnlösa vis a vi männen, samtidigt som naturligtvis få kvinnor i dagens Sverige har fler än fem barn medan en viss procent män har det.
Men evolution idag handlar inte om styrka utan den handlar om social integrering och den har gått rätt långt för det mänskliga flockdjuret. Om det är någon tröst i det darwinistiska träsket så torde de sociala och någorlunda trevliga inte helt sakna utsikter att ta sig fram.
I alla fall så har kvinnan i sig själv ett intressant studium och en källa till många djuplodande resonemang. De flesta kvinnor torde inom sig ha upplevt konflikten mellan de sociala och de andra drifterna. Den sociala driften till rättvisa och den "egoistiska" driften till en stark man. Det sista tar sig uttryck i överseende med den asociale mannen som ändå har många andra anlag som "känns" bra.
I mina yngre dagar på dansgolvet var jag vad man kallar en ful och oattraktiv man. Rätt många kvinnor på dessa uteställen kanske hade med sig trauma som andra män hade framkallat vad vet jag. Och jag fick kanske ta en del av det. Somliga av dem som bedårade mig föreföll mig rätt så grymma. Tittade man runt såg man en del män som man inte vågade bråka med. De var läskiga så det syntes; de brukade inte ha problem med tjejerna. När jag vågade att bjuda upp nobbade de ofta kallt, ibland utan att säga ett ord. Så man tog sig en öl (eller många) och kunde inte riktigt fatta att man var ful och oattraktiv för det så kallade manliga självförtroendet i den åldern hindrade vissa insikter.
Någonstans som svag man kunde man ana närvaron av ett kvinnligt svineri. Inte lika brutalt och skrämmande som det manliga våldet men falskt. Hela debatten var förljugen - som det svenska samhället kanske.
Gamla tankar som jag behövde älta lite.
Ja. Lurade. Jag är i första hand uppfostrad till att bli Hustru och Mamma och jävlars vad irriterande för hela släkten att jag inte blivit något av detta och givit dem en fortsatt genstam så att de kan leva vidare långt efter att de själva är döda. Som om det var viktigt. De ser det som ett misslyckande, jag ser det som att jag klarat mig undan alla gillrade fällor som dykt upp längs vägen.
Syster, jag tror du har lite fel. Män är VÄLDIGT intresserade av att bilda familj, men det skall vara med Den Rätta Modern Till Hans Barn. Han har andra kvinnor tills denna urkvinna dyker upp och då smäller det. Då skall det byggas hus och skaffas barn. Han som varit livrädd för att bli ”lurad” till att bli pappa av fel kvinna kan nu gå genom eld och vatten för att övertyga Kvinnan om att hennes karriär väl ändå inte kan vara lika viktig som att de skaffar ett kärleksbarn tillsammans? Eller två. Tre. Kanske t o m fyra. Hon som egentligen kanske inte ens vill ha barn befinner sig plötsligt i en övertalningsstorm som hon sällan eller aldrig varit utsatt för tidigare. Det slutar nog oftast med att det blir barn.
De andra han roat sig med och hållit på halster, ibland i flera år, medan han väntat på Kärleken, de får åka till Danmark och inseminera sig för de har inte tid för en vända till av dejta och väntande i ett lagom antal år innan giftermål och barnaavel.
Maria, jag kanske uttryckte mig otydligt.
Visst har du rätt i att de flesta män gärna ingår äktenskap och skaffar alla de viktiga attributen som ska visa omvärlden vilka lyckade personer de är!
Vad jag menade är när det lyckade familjelivet väl är säkrat, så som du beskriver på den andra partens bekostnad, så upphör intresset.
De vill inte så gärna anstränga sig för att få konstellationen att faktiskt fungera.
Unni,
När det gäller fråga 1 så svarar jag nej. Familjen är viktig att ha! Jag var mobbad i 6 år i grundskolan och det enda som jag tror höll mig ifrån att inte bli dum i huvudet var att jag fått en bra uppbackning från mina föräldrar och den trygghet jag kände av och inom min släkt/familj. Min mamma och pappa är absolut inte perfekta och jag har inte alltid haft en perfekt relation till dem, men de har aldrig tvekat i att lära mig att ha skinn på näsan. I övrigt så kan ju ordet "familj" tolkas annorlunda beroende på vem du frågar. Idag är inte den s.k kärnfamiljen norm i lika stor utsträckning som förr.
På fråga 2 är jag dock böjd att hålla med. Fast alla relationer är inte strömlinjeformade och likadana och det "upplägg" som passar en relation kanske inte fungerar för andra. Med upplägg menar jag saker som föräldraledighet osv. Blablabla! :)
jag är ganska övertygad om att vi är lurade så in i bonken.
Lurade? av vem då? Av omedvetna människor kanske. Men jag tror inte att omedvetna människor luras, jag tror bara att de desperat försöker få ihop sina liv. Det blir sällan rätt och bra även om det händer ibland. Och därför blir familjen ofta den plats som inte fungerar och skapar nya lidanden. Men, hur sorgligt det än låter så tror jag att de flesta gör så gott de kan. Även de som kallas idioter, hårdhudade och känslobefriade karriärister och omedvetna svin som medverkar till att skapa nya små svin osv. Alla längtar efter lyckan och undslippande av lidande. Men ändå har jag svårt att se att människor medvetet luras. Ja kanske på en högre samhällelig nivå. Det grå massan som får gott bröd och roliga shower, men den enskilda människan luras sällan. För vem skulle hon lura? Någon som tycker precis likadant eller offer inte klarar av att hålla fast vid sin ståndpunkt. Dessa människor lurar möjligen sig själva. Fast det handlar ändå i slutänden om medvetenhet tycker jag.
Hare gott!
//Karin S
Naturligtvis är vi lurade.
Hem ljuva hem - kvinnor luras att tro att det är i kärnfamiljshemmet som tryggheten bor. Det rimmar illa med fakta som säger att hemmet är den farligaste platsen för kvinnor - och barn.
Men att det finns BEHOV av en sådan trygg hamn - en stark man som delar ansvaret för barnen och kan tillfredsställa behov - och inte bara få sina egna tillgodosedda, därom råder inget tvivel. Och det här att kvinnor vill ha barn - det ville åtminstone jag för att jag älskar barn. De gör livet värt att leva för de är så underbara.
Tack vare mina barn har jag fått uppleva så fantastiskt mycket roligt. Bara det att få ta del av deras ord, tankar, förmåga till lek och fantasi.
Det är ljuvligt och tillvarons oas. Men män verkar inte uppskatta barn så mycket. Det är verkligen sorgligt.
För när det handlar om arbetet så står kvinnorna där ganska ensamma - både när det gäller uppgiften i hemmet och i samhället (alla vårdande uppgifter).
Och det handlar naturligtvis om att det är illa lönade uppgifter, så det arbetet är ju otacksamt på så sätt. Det är synd. Det får både kvinnorna och barnen att känna sig värdelösa. Det viktigaste av allt - självaste livet är det som värderas lägst.
Ekonomiskt värde har kopplats till döda ting.
Så jag menar denna dödhet som dyrkas.
Det säger allt om vårt samhället och dess grundläggande livsfientliga värderingar.
Jag blir alldeles förlamad av sorg och förtvivlan när jag tänker på det.
LEVE LIVET OCH KÄRLEKEN.
Unni du får nog definiera "familj"
menar du kärnfamiljen så tycker jag att just den konstellationen får rätt mycket stryk. Det finns bra sådana konstellationer där man och kvinna delar på de obetalda sysslorna. Kom ihåg att det finns män som är jämnställda. Kom ihåg att män och kvinnor är BÅDA offer för strukturer. Bara för att en kvinna gör maten och mannen meckar med bilen betyder inte att han är lat. Det är när kvinnan gör ALLT eller mer än mannen som han är lat. Jag kan intyga dig om att det finns män som gärna hade sluppit vara familjeförsörjare och velat umgås mer med sina barn.
Och jag tycker faktiskt det går mot bättre tider. Vi har ju kommit en del på vägen. Men vi har mycket kvar.
