MER ELLER BÄTTRE?



Moving Images har anordnat en bloggstafett som handlar om hur vi föreställer oss vår bransch i framtiden. Nu är det min tur, och jag har tagit över pinnen från Martin Thörnqvist.
Min bransch – förlagsbranschen – kännetecknas av långsamhet. Boken är till sin natur ett långsamt medium som kräver sin tid av läsaren/lyssnaren. Vägen från manuskript till tryckpress är också utdragen jämfört med andra tryckta medier. Och människorna som befolkar bokbranschen är ett ganska försiktigt släkte. De är i alla fall betydligt mer lågmälda än folk inom musik- och filmindustrin.
Men medan jag skriver detta slår det mig att bokbranschen genomgått en viss omvandling under det senaste decenniet. Den timida högtidlighet som tidigare genomsyrat geschäftet har överröstats av gräll skrikighet.

Snabba cash.

Litteratur, som förut gav bestämda associationer till stora tankar och vitter prosa, kan nu lika gärna betyda en illa spökskriven socialpornografisk drapa. Litteratur är pocketböckerna vi möter vid Ica-kassan eller på 7-Eleven. Ett litet antal titlar som ska nå den breda massan.

Säkra kort.

Idag ligger inte Thomas Mann på akademikernas nattygsbord. Där ligger Jan Guillou. Att jag nämner Jan Guillou beror på att han har ett fett finger med i den nydaning som förlagsbranschen genomgått. Han bildade nämligen Piratförlaget som en reaktion mot förlagens dåvarande policy: att ta från de rika och ge till de fattiga. Smala men ”viktiga” författare gavs ut, trots att de lämnade ringa eller ingen vinst, eftersom storsäljarnas intäkter kunde kompensera detta.
Piratförlagets uppdykande på arenan ändrade spelreglerna. För dem var det enbart lönsamhet som räknades. Deras namn – Piratförlaget – kom sig av att de beskylldes av branschen för att vara pirater, då de lockade till sig blockbusterförfattare som andra förlag enträget byggt upp och investerat i. Men Piratförlaget frestade med fetare avtal.

Mera cash.

Och inför denna nya affärsidé hade den övriga branschen inget annat val än att börja satsa lika ensidigt på bästsäljarna så att de inte skulle bli dränerade på sina vinstgivande namn.
Resultatet blev det så kallade stålbadet. Olönsamma författare började rensas ut från de stora, anrika förlagens listor och kommersiell potential blev det nya adelsmärket.
Branschen likriktades alltså efter Piratförlagets koncept och litteraturen strömlinjeformades.
Det var tur för kulturen att denna utveckling inte ägde rum medan skriftställare som Gunnar Ekelöf levde. Denne poet har Bonniers knappast tjänat en spänn på. Men Gunnar Ekelöf räknas ännu in bland de mest emblematiska författare som givits ut.
Fuck him! skulle branschens potentater säga idag. Han säljer ju inga böcker!

Och det är där vi står.
Vi står och tittar upp på de få mastodontsäljarnas pyramidala travar och plockar förstrött en bok till kraftigt nedsatt pris som i sin tur sålts in med massrabatt. Vi läser Thomas Bodström, inte för att han är en bra författare, utan för att hans böcker ligger där på lastpallen bland de andra få utvalda titlarna med lättsmält innehåll som förlagen bestämt sig för att satsa på för att de tror att detta är vad folk vill ha.
Men har folk något val?

Det är här själva frågan kommer in. Hur ser min bransch ut inom överskådlig framtid? Med tanke på att förlagsvärlden snurrar långsamt, lär utvecklingen gå trögt. Men förändringen kommer att ske på nätet.
I ett best case-scenario kommer valmöjligheterna att bli större, både för konsumenten och för kreatören. Alltfler föredrar att botanisera på egen hand i den enorma djungel av utbud som internet tillhandahåller istället för att lydigt hålla tillgodo med det begränsade urval som den traditionella handeln exponerar och håller i lager. Sökord och länkar hjälper oss att hitta de verk som ligger inom just vårt intresseområde. Eftersom nätbutikerna är befriade från lagerproblem kan de också erbjuda ett betydligt vidare sortiment. Men det avgörande steget mot ett större oberoende av de gamla aktörernas diktat kan mycket väl läsplattan komma att utgöra. Dess teknik och utformning förbättras nu i rasande fart, och inom bara några år kan den ha slagit igenom som en pryl man helt enkelt bara har, som det blev med i-Poden.

Förhoppningsvis har då författarna haft vett nog att inte överlåta sina e-boksrättigheter på förlagen, som just nu ivrigt fikar efter dessa. Plötsligt kan i så fall upphovsmännen erbjuda läsarna ännu ett sätt att ta del av deras verk, utan mellanhänder. Givetvis kan man inte kontrollera att e-böckerna sprids fritt, lika lite som man idag kan kontrollera att folk låter ett fysiskt exemplar gå laget runt. Men i och med att författaren själv förvaltar sina rättigheter deltar han mer aktivt i kontakten med läsekretsen via forum, bloggar och andra onlinekanaler. Upphovsmän med beröringsskräck inför sin publik kommer att ha sämre chanser i det nya systemet. Andra kommer att uppleva en nytändning i sitt yrkesliv. Interaktivitet skapar dynamik i den kreativa processen; en ständigt pågående dialog med läsarna blir en organisk del av skapandet. Redan idag finns författare som under skrivandets gång lägger ut kapitel efter kapitel på nätet för att få feedback från läsarna, ”the wise crowd”.

Det är också möjligt att själva romankonsten kommer att förändras i takt med att den digitala tekniken vinner ytterligare terräng, precis som den gjorde när tryckpressen slog igenom och romanen genom sin omfattande spridning fick ett uttalat underhållningsvärde. Våra nuvarande kvalitetskriterier kommer följaktligen också att se annorlunda ut, exakt hur är svårt att sia om. Men den ökade mångfalden borde hur som helst stimulera våra litterära smaklökar och ge utrymme för fler stilar än de som idag nästan totalt dominerar marknaden.

Och även om tanken att alla upphovsmän ska ha rätt att leva på sin verksamhet är lika utopisk i ett best case-scenario som den är idag, inbillar jag mig att fler författare får vara med och dela på kakan och att fler smakriktningar kommer att tillgodoses.
Jag misstänker att detta är precis vad det traditionella förlagsetablissemanget är så nervösa över. De vill fortsätta att få full valuta för sina ensidiga satsningar på massmarketprodukter. Och mestsäljarna vill givetvis inte att deras marknadsandelar ska naggas i kanten. Därför stoppar de ängsligt handen i en mellanhand och ropar på mera Ipred, mer kontroll.

Mer, mer mer!

I ett worst case-scenario kommer denna högljudda elefantmarsch att tåga in på de digitala vägarna och ordna utbudet där efter samma enfaldiga topplistetyranni som råder i de manuella leden.
Men än finns det tid att påverka framtiden.
Låt oss göra det nu!

Med detta utrop lämnar jag över stafettpinnen till den hedervärda internetkämpen Isobel Hadley-Kamptz.

Kommentarer
Postat av: Ramona Franssonn

Strålande inlägg. Skulle varit stolt om jag fått stafettpinnen efter dig.

2009-06-01 @ 15:20:36
URL: http://ramona-fransson.blogspot.com
Postat av: unni

Tack, Ramona!

2009-06-01 @ 16:53:32
Postat av: ConnyT

Mycket läsvärd analys.

Har med nöje just läst (lyssnat) färdigt på din senaste bok (en slant på åaypal insatt som tack)

Keep it up!

2009-06-01 @ 17:15:30
URL: http://connyt.wordpress.com
Postat av: MJ

Läsvärd text. Unni Drougge och Marcus Birro är två författare som säkert har tjänat på att interagera med sin publik genom internet och övrig media. Om den faktiska kvalitén i deras böcker tilltagit med interagerandet skall jag låta vara osagt. Det är upp till var och en att avgöra.

2009-06-01 @ 19:12:58
URL: http://www.tidningenkulturen.se
Postat av: unni

Tack snälla ni för att ni orkat läsa!



Jag vet att det är en lång och lite kulturkoftig text, men jag ville vara grundlig den här gången.



Kräm!

2009-06-01 @ 20:30:56
Postat av: Francine

Läsvärd inlägg!! Vill också säga det att man i skrivande stund laddar ner ljudboken din:)

2009-06-01 @ 20:55:42
URL: http://franiie.blogspot.com
Postat av: Martin

Vi lever ju trots allt i ett samhälle som har klätt av sig några gånger.

Det blir ofta så jävla märkvärdigt när litteraturen pendlar mellan Marklund och tunga kulturkoftor krossade under samma system.

Ena dagen krass rufflarstil och andra dagen analyser av den fina litteraturens överkänsliga migrän.

Det slutar bara med att alla gråter över Marklunds invandrartillvaro i Spanien..

Som idog konsument av obskyr premakulatur (reaböcker), så ser jag paralleler mellan -80talet och utgivandet av Bodströms deckare tex.

Jag tänker alltid på en knarkkung, som skrev en självbiografi som hette "Ursäkta mitt namn är Broman"(Fleming Broman) på 1980-talet när jag hör Bodströms namn nämnas. Jag ber om en dylik varje kväll i min aftonbön med Bodströms namn i titeln.

2009-06-03 @ 09:17:00
Postat av: Karin S

Kräm själv?



Jättebra text. Hoppas bara att det finns anledning att vara lika optimistisk som du.

Gillar när du tar på dig kulturkoftan.



En undran dock, tror du inte att den här utvecklingen hade kommit även om Piratförlaget hade dykt upp?



Fast annars... Ja, jäklar så rätt du har. Senast nyss läste jag (SvB) om hur ett litet förlag, Tranan, nu blir blåst på en utländsk författare som man satsat på därför att Bonniers tar över författarskapet nu då det tydligen håller på att bli lönsamt.

För att inte tala om Norstedts och Le Clézio.



Tydligast är tendensen i den översatta (ofta smala) litteraturen, men jag tror att den svenska skönlitteraturen kommer att gå samma väg, det vill säga ut mot periferin och mot de små förlagen. Kvar i mitten blir pallarna med gubben Guillous alster på Ica Maxi.

Vilket väl kan liknas vid ett tomrum, om man ska vara ärlig. Som att glo ned i en gammaldags centrifug.



Som sagt, kräm själv.

2009-06-03 @ 10:19:30
URL: http://blottsverige.blogspot.com
Postat av: unni

Martin, jag garvar rått. I Bodströmsamhället kan allt hända.



@Karin S: Det är möjligt att utvecklingen hade gått åt samma håll även om Piratförlaget inte funnits, men kanske inte lika snabbt. Får väl hoppas att finanskrisen gör oss mer kräsna. Och djupare än Guillou-gubben.

2009-06-03 @ 17:47:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0