MJÄÄÄÄK!
Jag inser att jag lever i en fårhage. Jag har inte förrän nu begripit hur man ska bära sig åt för att mjäka (förutom med karlar - de har jag mjäkat mig ner i brygga för. Vissa iaf.). Men annars. Jag trodde att man skrev en sak eller sa nåt och sen stod upp för det. Men så såg jag Babel igår.
Mjäääääkelimjääääk ... Det handlade först om Ramqvistskans nya bok Flickvännen. Och inget ont om henne. Ramqvist, alltså. Men redaktionen hade gjort ett litet skojfriskt inslag om olika teorier kring varför vissa kvinnor dras till sickon, varför arslen som Juha, Clark, Tony och Helge får fan mail på kåken och drösar av damer på kroken. Okej, det kunde bero på det och det och det. Men så kom den mjäkiga knorren: det kanske berodde på kärlek. Tsss.
Därefter var det debatt om självhjälpslektyr. Eller de lekte debatt. Men där satt de alla och brast ut i en mjäkig kör av samstämmighet.
Och Little Jesus rullar en snöboll uppför ett berg. Ser ni hur han svettas av att skjuta problemen framför sig, Barack?
Det blir svettigt att skjuta problemen framför sig. Sen en dag kommer nån och frågar dig vad du ångrar mest av allt, och vad svarar du? Jo, fan. Du svarar: Att jag inte röt till mer. Att jag inte sa nej. Att jag inte försvarade den jag borde ha försvarat. Att jag inte reste mig upp och gick.
Att jag mjäkade så förbannat!
Mjäääk, mjäääk, vita lamm ...
Nej, hellre ett svart får!
Hahha... Jag är ett cheap chick.. Vi kan starta farm.. Orwell och vi! ;-)
Pok
Mallamottotalaideologiersomkukstyrebralla
Kärlek?
Snarare en attraktion av den kände, ambition att lyckas "hela" och "omvända" dessa människor och tilltron om att "ingen föds ond, utan det är omständigheterna som gör en ond"...
Ja, man kanske kan kalla det kärlek... För fan skall veta att det finns värre definitioner av just det ordet. Finns inget så j*vla dumt och irrationellt som kärlek och det den får oss att göra.
Det är verkligen hemskt det där. Alltsammans. Inte minst språket.
Unnni:
Det känns märkligt, hur tillsynes kloka, starka kvinnor som du (och jag) hamnar i den här sortens relation. Och när vi, någorlunda helskinnade, åtminstone vid liv, frågar oss hur VI kunde hamna i detta mardrömsförhållande.
Jag har rannsakat mig själv och finner inget vettigt svar. Mer än att jag sista tiden av förhållandet ville bryta ner mitt X och få honom att kräla och krypa och erkänna vilken stor skitstövel han var. Det hände försås aldrig. Nu är det slut med självrannsakandet och jag försöker att inte slå så förbannat på mig själv. Men både i mina egna och andras ögon framstår jag som en idiot som inte la benen på ryggen och sprang när min intuition sa ttill mig att göra det.
Jag är tacksam över att du vågar skriva om detta ämne. Du hjälper mig att läka, en liten bit i taget.
K Wered:
???
Har inte läst hela Gangsterns flickvän ännu, läst här och var, tycker att den ligger ganska nära hur gangstrars fruar brukar skildras på film - uttråkade, lite cyniska och ytliga. Tycker inte att Ramqvist riktigt tar tag i den heta potatisen. Mitt intryck är att hon föreställer sig hur det skulle ha blivit om hon förverkligat nåt slags dröm om gangstern. Det är ju en rätt vanlig kvinnofantasi. Slutsatsen blir att det skulle ha varit ganska monotont och trist. Att polera det lyxiga hemmet och vänta på att han ska komma hem. Ska läsa lite mer, men tycker hittills att hon borde ha tagit ut svängarna mer - antingen försökt dokumentera sig noggrannare och göra en realistisk skildring, eller ta itu med gangsterfantasierna.
Det finns väl olika sorters flickvänner till rånare, en del lever väl såna medelklassiga liv som i romanen men det verkar mer hämtat ur en film. Kan säga att de tjejer jag känner som är flickvänner till brottslingar lever på ett annat sätt. Mycket hårdare.
Fast fan, jag fattar det, det kostar vet du - att stå emot, det kostar fan skjortan och lite till.
Blue notes när jag tänker på det.
