ALIVE!!!
Något har hänt inom mig sen jag under gnälliga protester och surt missmod började blogga med er. Istiden är över, det fladdrar i magen (ja, inte av tarmgaser då, alltså) och folk bits inte alls! Jag vill tacka er som följt med mig så här långt, för ni är medskyldiga till mitt nya liv. Luv ya!
Och nu har jag ju plågat er med Pride på längden, tvären, sniskan och raken, era stackare. Jag kommer visserligen att fortsätta med mina trivialiteter och festligheter men jag ska också, det lovar jag, vara seriös emellanåt. För det är precis sån jag vill vara. Banal och genial Så häng i allihop, för nu börjar det om igen.
Vill ni förresten läsa ett seriöst och färskt debattinlägg av mig, så kolla Expressen. Tyck gärna till.
usch ta bort den bilden genast!! :-) asså du e ju snygg som alltid. jag däremot. hmmmm...
på väg mot parken nu, ses väl där darling
SÅ kul att läsa att du hittat fram till glädje och skratt igen. Hoppas känslan blir varaktig, ja så länge det är möjligt och sunt att ha en sådan känsla förstås. Vi bloggläsare följer dej i vått som torrt (lät snuskigare än det var tänkt...).
Några tankar kring artikeln. Förstår att det är ett stort problem och hemska upplevelser för de som drabbas. Men samtidigt undrar jag om inte förståelse (naturligtvis för offrets skräckupplevelser också) oerhört viktigt för försoning. Behöver man inte skilja mellan "sak och person" och är diverse hämndaktioner rätt väg att gå? Samtidigt starkt och förstår vikten av att särskilt ni kända kvinnor tar bladet från munnen.
Du är så himla vacker! Både utsidan och insidan! Jag ser fram emot 19e september :-)
Härligt att istiden är över! Unni, det är du som ska ha tack, för att du bloggar och bjuder på dig själv, skriver böcker och debatterar! Pride är bara kul att få ta del av, särskilt för en utvandrad 08 i skåneträsket. Jag läste inlägget i Expressen, det va fasligt vilken cirkus det blev bland kommentarerna där. Det är bara att gratulera alla kvinnor som inte tiger och lider i det tysta längre. Jag fastnade vid, men sen då osv. Varför händer inget? Kan det inte ha att göra med att det är lite skyll dig själv över det hela? Varför anmäler man inte, tar tillbaka anmälningar, stannar kvar, går, kommer tillbaka osv? Det pratas alldeles för lite om det fenomenet, vilket gör att gemene man tycker att man får skylla sig själv, tigger om det och en massa andra fördomar.
Jag hittade precis hit och det var inte en dag för tidigt. Du har en egen röst i bloggform och jag gillarn. Ser fram emot fortsättningen.
Har precis kommit innanför dörren & är sådär klädsamt bakis. Medan weekendbagen förhoppningsvis packar upp sej själv & ögonvitorna åter simmar till ytan så ska jag sätta tänderna i ett jobb som tar lite emot. De sju dödssynderna ska förevigas på bild & det känns väl
s å d ä r
unikt.
Så om du sprungit på ngn skön twist på en trevlig dödssynd under din pride-orgie så skvallra gärna.
Uh, måste leta rätt på min andedräkt också... Den jag vaknade med imorse var definitivt inte min!
:-S
/Ola
P.S.
Tog mina första trevande danssteg igår. Ngn euforisk känsla av frigörelse infann sej aldrig men det genererade iaf uppgradering till dubbelrum & två ilskna blåsor, en på varje häl. Varför sa du inget om vikten av fotriktiga skor?
D.S.
Mycket bra skriven debattartikel, som satte tummen på kärnan!
Kvinnovåld och våldtäkter är annars nåt som får mig att grubbla; är det verkligen för att våldsverkarna ser ner på kvinnor som får dem att utöva våld? Är det inte för att de känner sig underlägsna som de tar till "allt vad de har" och skiter i konsekvenserna? (Liksom kvinnor också går över gränser ibland, dock utan att ta till våld mot män, kanske eftersom de vet att de förlorar där).
Hursomhelst är det hur omgivningen reagerar som visar på riktigt hur kvinnosynen är, som du mkt träffande beskriver i ditt inlägg. Männen kan skita i konsekvenserna, just för att det inte blir några riktiga konsekvenser, i många fall.
Duh! Det är ju du som ska ha ett par tack för bövelen! Vi hänger kvar här, jag personligen är kär i att ha blandningen banalitet/genialitet.
Artikeln i Expressen sätter fingret på något obekvämt: att männen borde ta ansvar utanför den egna kroppen. Det där fick jag skit som fan för, när jag skrev om männens ansvar på ett internet-forum. Blev kallad "nazist-feminist"... Bara måste bjuda på det, annars faller fokus på en ego-grej som ligger jäkligt långt från ursprungsfrågan: är mäns våld mot kvinnor ett mans- och samhällsproblem, eller enkom ett samhällsproblem? Tje, om jag vore snubbe, skulle jag vara rätt förbannad på att våldsmän lyckats skrämma majoriteten av brudarna. Dvs: när jag går ensam om kvällen (oftast då, jag vet, helt sjukt!) är VARJE snubbe jag möter, en potentiell våldverkare. Hajja det sjuka i det... alltså, misshandlarna och våldtäktskillarna har lyckats sätta stämpel på alla män. När jag då ifrågasätter detta, får jag antingen ilskna svar (typ "nazist-feminist") eller svar i form av "höhö, lite stek o fläsk får man tåla, höhöh". Morr på riktigt. Den där ilskan jag möts av, den där sk humorn är ju något som biter mig i ryggen när jag går hem på kvällen, ensam. Snart gör jag fan som Säkert! o realiserar "dom jävlarna ska skjutas!". ... och hur går det då med den fina humanismen?
Gaaaah, jag vill bara vara på party, inte grotta ner mig i dessa frågor. Jävla dej Unni *s*. Love you big time!
Solis. Vadå försoning? Syftet är väl för i helvete inte att man ska försonas med en person som har gjort en så illa!!! hur tänker du?
Hade en snubbe i bekantskapskretsen - back in time - som slog och bröt ner kvinnan han levde med. När det till slut uppdagades vad som försiggick i det fördolda då fick han själv smaka på den(iofs bara en bråkdel av vad han själv gjort, men ändock) fysiska smärtan kan jag lova, och leta sig nya bekanta. Kände mig så blåst och förbannad att inte ha sett eller fattat tidigare vad som dolde sig bakom den putsade fasaden. Kvinnan som till slut tog sig ur helvetet är min käraste vän idag.
Trött, sova...
Bite me, vad du är vacker Unni.
Ja, jag håller med dig, Ellabella och inte med dig den här gången, Solispolis. Varför ska man förlåta arslen?
Av dig, Kenta, blir jag rörd och glad. Det är som du riktiga karlakarlar ska vara. Heja!
Ola, du gör ju framsteg - grattis! Och Ancha, Anna, Kajen, Cat, Lärarinnan - mmmmmm....
Jag fattar inte heller vad du menar med försoning Solis... Unni, tror du att dina ex läser din blogg, artiklar och böcker? På tal om att inte tiga längre. Menade inget illa med mysseriet, du är vacker i alla fall. : ) Kan du inte skriva lite om din kommande bok?
Du e grym!! Thats it liksom! Du bara är!! Grym!
Ett viktigt inlägg i debatten, det behövs fler röster som din, Unni!
Har läst dig i ett par veckor nu, och jag kommer definitivt fortsätta. Banal och genial - keep it going! Ensidighet är trots allt förjäkla trist!
Oj här har det hänt saker. Verkar som ett förtydligande och förklarande kan vara på sin plats. Först och främst vill jag göra er, särskilt Unnis uppmärksam på att jag talade om förståelse och försoning och inte förlåtelse ;)Det var medvetet. Kanske för att jag ville undvika ett slavmoraliskt tänkande, så som kristendomen (HAHAHA), där förlåtelsen är av central vikt. Nåja, må hända att mest är akademiska och semantiska skillnader orden emellan. Men som jag ser försoning är det delvis annorlunda riktat och därmed kan vara vidare. Jag menar att försoningen, huvudsakligen, utgår från individen; skyldig som oskyldig. Förlåtelsen lägger fokus på den skyldiga,syndaren, förövaren, gärningsmannen etc. Det är han som ska säga "förlåt" och själv be om förlåtelse och ursäkt. Vid en försoning behöver man inte vara lika beroende av denne gärningsman. Man blickar inåt istället. Kan jag försonas med mej själv och mitt förflutna? Kan jag "acceptera" vad som hänt och arbeta vidare (utifrån den erfarenheten i bagaget, jag säger inte förtränga erfarenheten/upplevelsen)? Klockan går inte att vrida tillbaka. Man måste lära sej att leva det såret, och då måste man lära sej förlika sej med det. Kan man tex sluta anklaga sej själv för att man stannade kvar så länge eller för man hade kort kjol och var full då har man kommit en bra bit. Försoningen kan naturligtvis sedan vidgas till att handla om att sluta fred med sin omgivning, dåvarande-nuvarande-framtida, och kan även omfatta den som gjorde en så illa. Men jag säger inte att man ska förlåta "Honom" eller gå tillbaka till "Honom". Utan försonas och göra det bästa av situationen. För vem vinner egentligen i längden på att gå runt att vara bitter, hatisk etc? Har svårt att se någon vinnare verken på mikro, meso eller makro-nivå (vad vinner DU eller Världen på hat?) Förståelsen inför "vad" som hänt, inte alltid så mycket "varför", ser jag som viktig, rent av nödvändig, för försoning. Därför att man annars lätt kan kan hamna i diverse försvarsmeknaismer (som förnekelse och förträngning något som du Unni nämnde tidigare). Förståelsen blir också viktig på högre nivåer, meso och makro, för att skapa en medvetenhet ett problem som man vill undvika i framtiden.
Blev lite långt... Hoppas ändå ni orkade er igen om det och att det kunde bringa viss klarhet i vad jag menar.
Ps. kan väl också påpeka att jag själv kan vara ganska ilsken och hatisk- mot tex min grannar HAHA Ds.
Cat:
Aftonbladet hade en artikeln idag som avslutas med ett citat från boken alternativt Unnis egna artikel i M Magasin. http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1135328,00.html
Tack för all häftig support, ni peppar verkligen.
Och det här med exen. Har ingen aning om de läser min blogg. Skiter faktiskt i vilket, ha!
Solis, tack för tipset!
