unnidrougge

Hrrrrm, nu har jag, Gogge, ånyo beordrats av min mor att servera hennes bloggläsare någon av mina uppfriskande sanningar. Det var priset jag fick betala för att få äta mig mätt hos henne igår. Mor har nämligen bråda dagar inför sin stundande 14-dagarsvistelse i den grekiska övärlden. Detta meddelade hon med minen hos någon som tvångskommenderats till en öde öken på obestämd framtid. Man ska sålunda tycka synd om henne även för att hon behagar ta semester.

Före middagen drack vi barnsligt rosévin och diskuterade kommersialism, ett ämne som förpassats från den reklamfinansierade offentligheten till ett surt gnirkande bland stofiler i hemmets vrå. Mamma håller för övrigt på att läsa Åsa Mattssons kommande bok Salong F som handlar om försöket att skapa en vettig nättidning med både underhållnings- och bildningsambitioner.

Att projektet misslyckades är inget att höja på ögonbrynen åt - går man till en riskkapitalist för att finansiera något vettigt går man till fel adress.

Men vad ska man göra då? frågade min mor.
Tja, svarade jag. Gick inte du på Sex & the City-premiären?
Jo, svarade hon defensivt. Men inte bara jag. Alla var där! Feminister också.
Ja, sa jag tålmodigt. Och filmen har blivit uppmärksammad i vartenda medialt skrymsle. Men vad skulle hända om ingen gick på premiären och inga medier nämnde filmen?
Jo, tvekade mamma, men den blev ju ändå marknadsförd via annonser och stortavlor och trailers och tevereklam och ...
Om alla medier hade bojkottat spektaklet hade filmen floppat, klargjorde jag.

Mamma kände sig för en gångs skull dum över att tillhöra den dumma massan.

 Varför har vi så ont i våra själar när vi ändå har det så bra?
Jo, det beror på att vi vill ha det vi inte kan få.
Varför vill vi ha det vi inte kan få?
Jo, för att vi tror att allt vi inte kan få är bättre än det vi har.

Men varför tänker vi så?
Jo, för att så gott som all information vi får handlar om allt vi saknar.
Eller om vad vi inte kan påverka.
Orättvisor.

Och då vill några kämpa mot orättvisorna. Det är ett riskabelt val.
För då öppnar man ögonen. Och det man får se är inte kul.
Då vill man inte bara ha snyggare kropp, dyrare bil och bättre jobb.
Då vill man ha en bättre värld.

Och sen dör man. Den bättre världen fick man aldrig se.
Men man lämnar över brandfacklan.
Nya generationer kämpar för en bättre värld.
Som de aldrig får se.

Ändå.
Vadå?

En kvinna jag känner satt en morgon mittemot sin svärmor och åt frukost på det mysiga lantstället med sjötomt. Hon såg ut genom fönstret och upptäckte att nån stod på bryggan, en blekfet, tunnhårig man med isterbuk. Hon frågade sin svärmor: Vad är det för ett fult fetto där ute på bryggan?

Det är min son, svarade svärmor. Och din man.
Kvinnan satte kaffet i vrångstrupen.

Men tänk så det blir. Nån gång uppåt fyrtio, när småbarnsåren lagt sig, börjar skilsmässorna hagla. Paren hävdar att de glidit isär (i bästa fall). Men jag undrar om det inte är så att de helt enkelt slutat tända på varann. Och då måste ju nåt vara fel, inte sant? Men jag undrar: Tror nån på fullt allvar framför altaret att de ska hålla på som kaniner livet ut? Är det vad de lovar varann? Att pöka i nöd och i lust.

Borde man inte istället förvarnas om att äktenskapet i regel är en erotikdödare, att avsugningarnas tid nu går mot sitt slut och framför de lyckliga tu ligger en ocean av kroppsvätskor, fast inte deras utan avkommans. Och när de slutat torka är det vitt, vitt, vitt ...

Lyssna - lär - lyd!


Länge har jag retat mig på illa skrivna texter. De dyker upp överallt, inte minst i populärlitteraturen. Ibland beror det dåliga språket på talanglöshet, och då finns det inte så mycket att göra åt saken. Trist bara att människor som lever på ord inte behärskar konsten att framställa snygga texter. Många gånger har jag suttit i intervjuer och sen fått läsa den färdiga artikeln under stigande häpnad över att journalisten saknar förmåga att summera ämnet och dessutom använder extremt klumpiga formuleringar så att man själv framstår som ett pucko.

Men det finns också några farsoter i svenska språket som spritt sig även in i kunniga redaktörers skrivhörnor.

En av dem gäller det lilla ordet "att". Nuförtiden spolar man det rakt av när det står som infinitivmärke. Man skriver: "Det kommer gå bra". Vadå "kommer gå"? "Jag kommer vinna det här." Osv. Det heter "kommer ATT". Lägg det på minnet, annars kommer jag slå er! ;-)

En annan irriterande epidemi är ordet "okunskap". För det heter "bristande kunskap" eller "okunnighet".

Och sen har vi det där som sjysstona så ofta säger i offentliga sammanhang: "Jag vill göra skillnad". Det är lånat från engelskans "make a difference". Men så heter det inte på svenska. Man kan istället säga: "Jag vill påverka".

Så, nu kommer jag göra skillnad på okunskapen! Hej hopp!

Jo, filmen Sex & the City var riktigt bra i sin genre. Varm, fyndig och inte bara hollywoodplatt. Evenemanget var överdådigt med skumpa, snittar, konfekt och chokladdoppade jordgubbar i foajén, sen en grandios byffé med fritt flödande förfriskningar, underhållning och oändligt mingel på ett ställe vid vattnet på Djurgården. Har aldrig sett så många snofsiga pinglor nånsin.

Ändå var Marcus Schenkenberg tuppen i detta glamourparadis. Och plötsligt, helt utan egentlig anledning, kände jag mig som Franz Kafka. Med goodiebags så nertyngd av presenter att handtagen lossnade vandrade vi hemåt i natten.

Dagens i-landsproblem: Att känna sig lost på värsta grymma galapartyt ...

Päzz

Var  på Sex & the Citypremiären igår. Ni får veta mer i morgon.
Har skaffat en större säng igen.

"Min moder behagar nu gnälla över att min yngsta lillasyster kallar henne barnslig och omogen. Varför skulle hon inte göra det? Vår mamma ÄR barnslig och omogen. Och nu har dispyten om kattnamnen fått ny aktualitet.

Mor vill kalla den svarta för Musolini och den vita för Kitler. Eller Klitler, som hon tyckte var ännu roligare. Fittler fanns också med på listan över "kul" kattnamn. Min kloka lillasyster hävdar sin vetorätt och har sedan länge bestämt att de små kapitalvarorna ska bli uppkallade efter Sailor Moons katter Luna och Artemis. Därför beskyller hon med all rätt mamma för att vara barnslig.

Mor utbrister då sårat att hennes dotter hatar henne. Jag hade hatat dig hundra gånger så mycket om du inte varit min mamma, svarar då min syster. Och där har hon en klar poäng. Vi hatar inte vår mor av den enkla anledningen att hon är vår mor. Blod är tjockare än vatten.

Eller hur?

Hälsningar från Gogge"

På väg hem idag upptäckte jag att en independent-glassbar vid Medborgarplatsen hade ersatts med ännu en jävla Wayne's Coffee. Och plötsligt bara slog det mig.

Det är inte nynassar, rassar eller politiska extremister som utgör ett hot mot demokratin. Den stora faran för vår civilisation är kommersialismen. Vi må vara medelklass, tonåringar, invandrare eller konstnärer, men framförallt är vi konsumenter.

Kanske uppfinner jag hjulet här, men insikten var så skriande. Kommersialismen dödar våra själar. Ingen slipper undan, den är som en totalitär makt. Människovärde är bara ett nonsensord. Marknadsvärdet är den enda princip som räknas. När vi inte är lydiga konsumenter är vi varumärken, och ett varumärke värderas bara i pengar.

Idag finns inte längre ett kulturellt eller ett emotionellt eller intellektuellt kapital. Det enda vi har är varor. Själva är vi också varor. Varor på en global marknad. De varor som saknar konkurrenskraft slängs på soptippen av mänskligt avträde, företrädesvis i de underutvecklade länderna som den rika världen träder in i för att kränga sin skit i och för att tjäna pengar på billig arbetskraft.

Och visst, så har det varit i tusentals år, men jag ser inget motstånd idag, inga motrörelser. Medierna ägs av de kommersiella intressena och medierna är de enda opinionsbildande krafter vi har. Kommersialismen har blivit självförsörjande.

Halleluja!

Läste i nån flygplanstidning att kvinnor, globalt sett, blivit olyckligare och män lyckligare.

Kan nån hjälpa mig att spekulera i varför?

/Bunni

"Ni får ursäkta att jag, Gogge, tränger mig på här igen, men det är på order av min moder. Idag är hon nämligen upprörd av något jag sagt.

Jag hävdade, när hon föreslog att jag skulle skriva en bok, att litteratur är sååå nittonhundratal. Idag ska man skriva blogg, skapa en webbsida, göra mobiltelefonfilm eller vara med i en dokusåpa. Det är den nya litteraturen, sa jag.

Då blev mor min sur. Men vadå? Vad tycker ni?"

Veckorevyn dimper ner på vår hallmatta varje vecka. Min yngsta brukar då spetsa denna tilldragelse med en eller annan ironisk kommentar. Den här gången gällde det en glättig rubrik om otrohet som lyder: "Kan du förlåta hans otrohet? Svar: Ja, det går (och vi vet hur!)"

Så bra, sa hon. I Slitz får killarna läsa om konststycket i att bedra sin tjej utan att hon får nys om det. Och i Vecket lär tjejerna sig att acceptera snedsteget när det väl exploderat i deras ansikte.

Det är som med det mesta inom könsrollsproblematiken. Vänd på steken och tänk hur det skulle uppfattas.
VR: "Så här döljer du din otrohet för pojkvännen!"
Och Slitz: "Kan du förlåta hennes otrohet? Svar: Ja, det går (och vi vet hur!)"

En skön supersupporter ...



The bang gang.


Jag vill inte tjata ihjäl er om kvinnosaken, men vad ska man göra? Igår höll jag mitt sista gig för säsongen på Kvinnojouren på Dal, i ett somrigt Dalsland. Och det är, som dessa kraftfulla jourkvinnor påpekade, omöjligt att se världen på det gamla sättet när man väl öppnat ögonen.

Jag citerar ur boken "Vägen ut" av Mariann Andersson, som jag fick i present och hann läsa på tåget hem:

"Allt sedan födseln växer kvinnorna långsamt, lömskt och smygande in i den oundvikliga tvångströja som samhllets kultur, moral, traditioner och bruk utgör, så omärkligt att de tror den är den del av deras egen natur, trots att den så småningom kommer att gastkrama många samt stympa och förtvina de flesta./---/I själva verket är förtrycket av kvinnorna roten till det mesta av människornas ondska."

Ändå är det sällan jag möter så många bullrande skratt och så mycket sprudlande livsenergi som bland jourkvinnorna runtom i Sverige. Ibland kommer även tårar. Men det är liv i luckan. Och än en gång vill jag hylla alla dessa tappra och osjälviska eldsjälar som arbetar ideellt för att hjälpa utsatta kvinnor och informera om den skamliga hederskultur som ännu regerar i det här landet. Den hederskultur som bagatelliserar och förlöjligar våld, övergrepp och förtryck av kvinnor och barn, alla försök att förkväva ilskan som jäser, att tiga ihjäl de sanna historierna ur kvinnfolkets hjärtedjup.

Det arbete som utförs på gräsrotsnivå för att stärka kvinnans inflytande i samhällslivet är den viktigaste politiska kampen som pågår just nu.

Och den roligaste!
Upp till kamp ? det är sexigt!
Och ni män som står vid vår sida är ännu sexigare.

Välkomna tillbaka till mitt vanliga bloggeri. Nu får ni snart läsa om snusk, bajs och dårar igen. Men först behöver jag skriva av mig om mitt förhandenvarande bekymmer:



Mina barn tar studenten hela tiden, känns det som. Nu är det dags igen. Tjocka släkten och andra nära sörjande ska komma hit till vårt lilla tjäll, och det ska bli ... (fyll i vad ni tror).

Jag rör mig som en tennisboll för att fixa allt som ska fixas, men det blir aldrig klart. Jag har ju ett jobb att sköta gubevars. Och i morse klev studentskan in i mitt rum just som jag fått värsta flytet och berättade i milt anklagande ton att hennes kompis päron hade köpt 50 flaskor sprattel. Vad skulle jag bära hem?

Jag har en dunk, sa jag. Som jag fått av grannen. Vi kan göra bål.

Utan ett ord vände hon på klacken och gick ut, fast utan att stänga dörren om sig, med följden att katten ("Musen") hoppade ut genom fönstret till ballen och jag fick flyga efter och rådda tag i henne, därpå började telefonerna ringa och det var den arbetsdan.

I morgon ska jag dessutom föreläsa i Mellerud. Tror jag behöver en sekreterare. Men den enda jag har råd att avlöna är en fönsterputsare. En gång om året.

Mina barn tar ju studenten för jämnan.