unnidrougge

Jag var uppe i ottan och tränade i två timmar men det hjälpte inte. Äcklet i maggropen låg kvar. Igår träffade jag ännu en av alla dessa kvinnliga överlevare som rest sig ur ruinerna efter en psykopats härjningar. Hon var söt och smart och full av liv, men var ändå märkt av sin plågoande.

Och jag satt och glodde ut genom fönstret som vette mot den myllrande Drottninggatan och fick lust att bara skrika: "Fattar ni! Det pågår ett krig! Ett krig mot kvinnor, barn och snälla män! Det pågår här och nu, mitt ibland oss, och samhället låter dessa predators röra sig fritt. De är överallt, odjuren som förstör livet för så många människor. Hur fan kan de få gå lösa?"

Jo, för att så fort de blir avslöjade skyndar en massa andra odjur till för att skydda dem. Jan Guillou, Leif Silbersky och många fler som opererar i skymundan så att slakten kan fortgå. Det börjar dessutom tidigt. Incest och pedofili, våld, missbruk och försummelser, skär djupa jack i barnens själar. De växer upp och döljer såren så gott det går. Men rovdjuren därute vittrar blod, de sniffar sig till svagheterna, skadorna från barndomen. Och där sätter de in stöten. Med löftet att läka oss fläker de upp oss, river sönder ärrvävnaden, blottar såren så att de börjar blöda igen, och sen suger de ut näringen, dränerar vår kraft, kraft som vi blev tvungna att bygga upp själva för att klara oss. Så ligger vi där igen och kvider, mer skadade än nånsin. Och många av oss reser oss på nytt. En del av oss försöker dessutom berätta om vad vi blivit utsatta för.

Men då viner piskan igen. Hajarna flockas kring den som blöder. Hon ljuger! utbrister de. Hon är bara bitter och hämndlysten! Hon är psykiskt sjuk!

Man kan bli psyksjuk av mindre vill jag be att få tala om. Det är som i Motorsågsmassakern, när den vettskrämda tjejen äntligen tror att hon är i goda händer och det visar sig att fasan bara skruvats upp. Samhället sviker systematiskt kvinnor, barn och snälla män genom att underlätta rovdjurens framfart under pisshumanistiska paroller som att "det finns alltid olika sidor av saken", "sanningen ligger mitt emellan", "det är inte ens fel att två träter" osv.

När det gäller förtryck, våld och övergrepp mot kvinnor och barn finns det bara en sanning. Men den sanningen är tydligen för magstark för ett präktigt land som vårt. Man lyfter blicken, kisar med ögonen och spanar lång bort, till andra sidan klotet för att förfasa sig över orättvisorna som pågår där. Istället för att sopa rent framför vår egen trapp och uppriktigt studsa inför det faktum att exempelvis julen är en livsfarlig högtid för massor av kvinnor och barn och att antalet anmälda fall av kvinnomisshandel var fler under den här julen än förra året.

Hur länge ska vi blunda inför det ständigt pågående förtryck som en granne, en chef, en affärspartner, en vän eller kollega utsätter sina närmaste för? Och hur länge ska vi tillåta högljudda män att träda fram och försvara detta förtryck medan de i sentimentala ordalag ondgör sig över förtrycket i andra världsdelar?

Kriget pågår HÄR! Och NU!
Det är därför jag mår illa idag. Jag är krigstrött.

Pöh!

Så bidde det en toppendag ändå, igår. Tränade först, cyklade sen hem till min äldsta väninna i Gamla Stan och drack kaffe med lussebullar. Träffade därefter G, med ett visst vemod över att moderna författare inte skriver som Marguerite Duras för att det inte går att skriva som Marguerite Duras om man vill få en läsekrets idag, men vemodet sjönk undan till förmån för en bitterljuv stämning med vin på skatteskrapans nya sky bar med lila belysning. och vi satt tätt ihop medan hela stan rullade ut sig under oss åt alla håll

Efter det gick vi på bio, Babs följde också med, och såg "Eastern Promises", en supergrym David Cronenberg-film. Där satt vi med den Arn-besudlade popcornhinken och fick en sån där brutal biokick man bara kan få när ett snille som Cronenberg är inblandad. Filmen innehöll den porrigaste våldsscen jag nånsin sett: Tänk er Viggo Mortensen helnäck med dingelidong och allt som slåss med machetekniv mot två ryska maffiasnubbar ? sagolikt! En absolut must-see. Och allt det ryska, håll med om att ryskt är sexigt!

Och håll med om att det finns inga dåliga dagar!

Det är dan efter julafton och jag är redan rastlös. Tack och lov har Sats öppet idag så att jag kan sticka iväg och träna. Sen ska jag läsa Kapten Stofil-albumet jag fick av min äldste. Den som ännu inte stiftat bekantskap med denne herre ombedes att snarast göra det. Intelligent humor at it's best.

Julaftonen var den bästa jag haft på många många år. Vi spelade Nintendo Wii. (Jag vann i bowling, ha!) Och barnen åt upp all maten! Finns bara lite skinka kvar. Tomten fällde upp masken och drack punsch i gammal god tradition, det ser alltid lika knäppt ut. Jag är helt kär i mina barn. En av dem sover i vardagsrummet och ska snart få frulle.

Men det är nåt med juldan. Vad ska man göra nu? Invänta nyårsafton? Fan, jag har så svårt för att bara göra ingenting...

Det är dan före dopparedan, och allt känns bättre än bra. Inköpen är gjorda och bara stök i köket återstår.
Friden tog sats med kvällen på Debaser där mina popstjärneungar spelade.





En av ungarna...



Publiken var med...



... och de skönaste vännerna...



... min trygghet i livet.



G med "mannen i hennes liv" he he...



... och hans kvinna.


Vi var ystra och dansanta kvällen lång. Och törstiga. Men det gjorde ingenting alls.
Bästa sättet att reparera en bakfylla är att ha jävligt roligt under själva fyllan.

God jul på er alla!

Unni Bunni

Jaha. Så blev jag arg igen. På den töntiga näringslivshögern som med sina annonserade "sagor" vill ta bort skammen kring konsumtionen. Vi ska shoppa helt ogenerat, för det sätter fart på ekonomin, därmed frigörs pengar till teknikutveckling som kan förhindra miljöskador yada yada. Så bra! Ut och handla, låt kontokorten glöda tills de luktar bränd plast, köp, köp, köp! Och ta en paus på nån skräpmatkedja om magen knorrar. Sen ut i shoppingträsket igen. Vilken härlig fritidssyssla konsumtion är. Den kräver ingenting annat av oss än att vi ska jobba som myror för att få råd till överkonsumtionen och sen att vi ägnar den lediga tiden åt detta "pliktlösa" nöje.

Har ingen tänkt på att konsumtion är ett jävla slaveri? Bara att hålla reda på det dignande utbudet är tidskrävande. Och när vi sen vant oss vid att använda vår värdefulla tid genom att slösa bort den, hur ser vi då på våra medmänniskor? Vad vet vi om dem? Känner vi dem? Kommer man nära någon genom att konsumera tillsammans? Det tror i varje fall inte jag. Möjligen kommer man nära en annan genom att skapa tillsammans. Vilket innebär att de personer vi umgås med på fritiden, de viktigaste får man anta, bara har en angelägenhet gemensam med oss: konsumtion. Och att folk på vår arbetsplats egentligen står oss närmare. Men på en arbetsplats är vi ju samtidigt utbytbara och dessutom blir vi gradvis förbrukade. Medan vi i ledigheten lever bredvid varandra fullt upptagna med konsumtion av hård- och mjukvara.

Hur kort är då inte steget till att börja konsumera den vi har bredvid oss?
Konsumtion är utsugning och snart är vi alla varor, stapelbara tomma kärl som suger näring ur fyllda kärl tills de blir tömda och måste suga ut andra kärl i evighet amen.

Detta är vad konsumtionssamhället går ut på, men det förtäljer inte näringslivshögerns dumma tomma "sagor".

Idag är jag glad. Och det har inget med pengar och framgång eller sånt att göra. Jag är glad för att jag kommit igång med ett nytt bokprojekt och bara körde rätt in i känslan. Igår handlade jag massa julmat på Ica och tyckte att jag var ganska risig, men när jag kom hem låg ett facebookmeddelande från en kille som skrev att han sett mig där och att jag var ... (fyll själva i). Ska jag steka honom eller ta honom rå? (Läser han det här lär han dock aldrig höra av sig igen.)
Men skit samma, jag har härliga vänner, solen skiner, jag har tränat och skrivit och på fredag ska jag på Debaser med min crowd och alla ungarna kommer på julafton.

Fast ... vad tråkig jag blir när jag inte gnäller över nåt. Måste nog läsa en kvällstidning snart. Eller glo på teve. Eller ta hit en hantverkare. Så att jag får ilskna till igen. Jag mår ju ganska bra av att vara arg också.

Det är jag säkert redan i nästa inlägg. Hej hopp! Snart går solen ner.

I ett hjärndött tillstånd av förkylning blev jag tvungen att bege mig ut i julhysterin för att inhandla vissa förnödenheter. Kommer in på Hemköp. Valsar runt bland alla massiva staplar av varor. Jag kan verkligen fastna i stora matvaruhus. Står och glor alldeles för länge på olika sorters pesto och sambal oelek. Men mest är det erbjudandena som drar till sig min uppmärksamhet. De trygga varumärkena som skriker högst. Vid korven står en lastpall med Stieg Larsson-böcker som säljs till vrakpris. Vid läsken står en annan lastpall med Harry Potter.

Det är då jag mulnar. Varför ska man bli erbjuden två bestsellertitlar i mataffären? Det stör mig. Jag kommer aldrig att vilja läsa böcker som prackas på mig tillsammans med korv och läsk. Det ser bara äckligt ut. Det luktar Bert Karlsson.
Kan inte folk få gå till en bokhandel och försjunka i ett brett utbud, bläddra lite i olika böcker, leta sig längre in i butiken och tänka efter vad de egentligen vill läsa om?

När alla läser samma böcker, lyssnar på samma musik, ser samma filmer och teveprogram blir de stöpta i samma form. Och allt som avviker från den mallen stöts bort och marginaliseras.
Jag blir själv sån ibland. Vågar inte köpa en bok som inte står i drivor. Tänker att då är den kanske inte bra. Om inte alla vill ha den.

Men så enkelt är det ju inte. Och utan att försjunka i den uttjatade diskussionen om kommers kontra kvalitet vill jag bara i all ödmjukhet fråga alla dem som nyper åt sig en billig bok från varuhusets lastpallar: Har tanken nån gång snuddat vid er, att ni är lurade?

Jag är så jääääävla trött på klyschor. Terapitugg. Truismer. De bara väller ut som krälande ohyra ur samhällets alla verbala springor. Beskäftiga, hurtiga, grötmyndiga luftpastejer serveras i parti och minut vart jag än vänder blicken.

En gång i tiden var jag själv en tolvstegande självhjälpslitteraturkonsument som spydde ur mig plattityder som om jag uppfunnit hjulet. Och det hemska var att folk reagerade som om jag också uppfunnit hjulet. Man kan fylla föreläsningssalar genom att idissla högar av floskulöst ogräs.

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det."
"Lev i lösningarna, inte i problemen."
"Meningen med livet är att hitta en mening med livet."
"Man kan inte förändra andra, men man kan förändra sig själv."
"Sanningen är inte svart eller vit."
"Vi väljer vårt mående."
"Vägra vara offer."
"Var snäll mot dig själv."
Yada, yada...

Jag mår illa. Dessa nonsensklyschor får mig att fantisera om en kulturrevolution. Under den kinesiska kulturrevolutionen tvingades de intellektuella att sprida latrin på fälten, och hela tilltaget var givetvis fasansfullt, men ibland, när självhjälpsidiotin förpestar varje vettigt samtal, kan jag inte låta bli att hysa sadistiska tankar om att låta Deepak Chopra, Dalai Lama, di Leva och deras luddiga svans av livscoacher och kognitiva beteendeterapeuter få lov att ta hand om soptömningen i en större stad i en månad eller två.

Under tiden skulle jag vilja skrika ut att livet bara drabbar oss, att vi måste leva i problemen, att livets mening är outgrundlig, att vi är extremt formbara av andra, att sanningen är nattsvart, att vi mår som vi mår, att vi alla är offer och att vi i väst är alldeles för snälla mot oss själva.

Sen skulle jag vilja tvinga folk att läsa vad de klassiska filosoferna drog för slutsatser om livet. För de har redan ställt alla frågor men svaren skiftar. Som Kant formulerade det: "Människan är ett krokigt virke av vilket inget rakt kan åstadkommas."

Varför försöker vi då bli så strömlinjeformade?

Fram med knäppheten istället och bort med de dumma förenklade paketerade standardfraserna. Junk food för hjärnan är lika utarmande som junk food för kroppen.

Man är vad man äter. Och jag tänker, alltså är jag.
Och må Herren vara med oss.

Amen, fan!

Det årliga lussebullebaket ägde rum igår, och barnen formade flitigt sina figurer medan jag övervakade det hela och försökte få till en och annan mer klassisk formation, men det blev inte så många hederliga skapelser eftersom barnen snabbt la beslag på alla degklumpar jag skar upp. För varje hakkors krävde jag dock en davidsstjärna som motvikt. Fallosar är numera förbjudna, men äldste sonen formade spermier istället som jag satte russinögon på. I årets bak gjorde också Hammaren och Skäran debut.

Man kan se det som att ideologierna är döda, för därefter skapade ungarna varumärken. Kapitalismen har segrat.

I färdigt skick jäste dock bullarna upp och dolde sitt budskap, vilket nog var lika bra.




Och i magen smälte det hela ner till den finala slutprodukten.
Vi står vid historiens slut, sa Iggy och packade målmedvetet ner sina ideologiska symboler och kapitalistiska varumärken för att bjuda sina vänner på några bitar samtidshistoria.

... wouldn't be here if it wasn't for you.

Jag vill hylla alla er som troget och tålmodigt besöker denna blogg för att ge goda speglingar, stöd och sympatier. Utan er hade jag fått en både tråkigare och besvärligare höst.

Dessvärre har en del näthat letat sig hit och med tiden spårat ur allvarligt. Blandannat har mannen som misshandlade mig på alla tänkbara vis i sju år påmint om sin existens med stinkande kommentarer. Sånt är olustigt, eftersom jag verkligen ansträngt mig för att kapa alla länkar till den sorgligt otäcka figuren.

Detta att jag är en sk offentlig person brukar jag sällan tänka på. Jag är jag och jag gör vad jag vill utan att fundera över mitt blygsamma kändisskap. Men uppenbarligen utgör just denna offentlighet en projektionsyta och en dumpningsplats för osorterad frustration hos samvetslösa och säkert trasiga element ur mänsklighetens bottenskrap. Vilket avhumaniserar mig och inbjuder till gränslösa attacker som egentligen inte har ett dugg med mig att göra. Just så är det f ö att leva i ett misshandelsförhållande.

Man kan säga att Guillou satte ribban så lågt att hans anhängare i Bevara-Sverige-Sexistiskt-ligan lätt kunde mäta sig med honom. Aha - här fanns en kvinna att sparka på! Och så rusade den lilla blinda pöbelhopen hit.

För det är verkligen bara en minoritet. Uppemot 80-90 procent av alla kommentarer är hyggliga och rumsrena. Men hatarna blir bara allt grövre i sina uttryck. Och när jag då väljer att filtrera bort de äckligaste spyorna, då gnäller de om censur och att jag bara vill ha rövslickare på min blogg.

Ärligt talat skulle jag inte ens behöva skriva det här, men den här platsen är faktiskt till för mina läsare först och främst. Mina läsare och mina vänner. Alla får givetvis läsa, men jag tillåter inga kränkningar. Att inte tillåta personangrepp - och då har jag ändå varit ganska tolerant även på den punkten - betyder inte att alla som låter bli sånt är rövslickare.

Det hela är enkelt. Jag har ett bra liv idag. Jag omger mig med människor som tycker om mig för att jag är jag. Jag har gallrat ut dem som ogillar mig och knutit nya vänskapsband med darlingar som jag har ömsesidigt utbyte av. Samtidigt som jag återfått många av mina gamla vänner och fördjupat och reparerat den samvaro som bröts under helvetesåren med min hustyrann. För att inte tala om mina barn.

De som kommer in och lägger en rykande bajskorv på min blogg är lika ovälkomna som om de vore gäster i mitt hem och förstörde en trevlig sammankomst med att ha sönder och skrika och bråka. Är det verkligen svårt att förstå? Att jag inte vill släppa in rövhål, vare sig här eller hemma?

Jag föreslår att alla ni bittra och elaka anonyma besökare försöker publicera ert onyanserade hat i nån tidning. Ni har ju två goda kålsupare som redan bildat föredöme i konsten att hata offentligt. Ordet är fritt i det stora hela, men inte här. Inte där jag vill ha en skön dialog med läsare och vänner som under åren räddat mig från att gå under.

Hädanefter kommer en av mig anlitad person att gallra ut skiten, så jag kommer heller inte att behöva känna stanken själv.

Gå nu och kom aldrig mer tillbaks!

(Att jag tog bort föregående inlägg beror på att jag insåg att det inte går att vara personlig om man är känd. Såvida man inte gör romankonst av det - lol.)