unnidrougge

När Gudrun Schyman råstekt varenda deltagare i Grillad och sen bränt hela programmet kunde vi alla pusta ut. Gudrun äger. Hon är oövervinnerlig.

Men det är inte jag. Jag är död efter att Bob och jag "gjorde Malmö". Bob var f ö också helt grym i programmet. Annars verkar inte konceptet trivas riktigt i Sverige.

Och jag är död.

Men i morgon är en ny dag.

Nu åker jag till Malmö, folks! Ska vara med i ett tevespektakel.

Tillbaka i morron.

Kräm!

Vad i helvete är det MED män som tänder på gangbang? Varför löper de inte linan ut och beppar på varandra i röven istället? Hur kan de gå igång på att våldta öht, men dessutom i grupp?

Jag är helt rädd när jag skriver detta, för nuförtiden tid blir man svartmålad av att ifrågasätta vissa karljävlars beteende, hur olagligt och perverst det än är. Man ska förlåta och förstå vartenda satans monster som nöter den här jordskorpan och sabbar kvinnors liv och underliv.

Jag blir ofta kontaktad av kvinnor som har dåligt samvete för att de polisanmält pojkvänner som spöat skiten ur dem. Ibland ringer det kvinnor som frågar mig om det är rätt att anmäla en man som våldtagit dem!

Som om det inte räckte att kvinnor som råkat ut för övergrepp blir ytterligare förödmjukade i rätten - vilket i sig är ångestskapande - så upplever många dessutom skuldkänslor över att de "sätter dit" kräken. Jag vet, för jag var där.

Vore inte jag författare och hade fullt upp med den gärningen, då skulle jag kunna öppna praktik för kvinnor som malts ner till damm av män de litat på. Och det här är framförallt ett problem som kvinnor har. Men det tycks som om det är viktigare att visa överseende och förståelse för män som begått den här typen av kränkningar än att förstå de ibland oöverskådliga konsekvenser som drabbar deras offer.

Näää, sluta vara ett offer ... så går tongångarna idag. Och så klappar man om de där jävla monstren istället. Överallt, på varenda arbetsplats, i typ vartenda grannskap, finns män som begått vidriga övergrepp mot kvinnor. Vart tar de kvinnorna vägen? Många av dem befolkar försäkringskassans statistik för långtidssjukskrivna. Männen jobbar kvar, gifter om sig, går vidare som om inget hänt.

För att vi låter dem. Och nu ekar skallen därute. De ska väl inte behöva lida i hela sitt liv för att ...

Nähä. Men jag kan tala om att många som råkat korsa deras väg lider. I resten av sina liv.

Och tyvärr kan jag inte öppna praktik. Förlåt. Jag är bara en sketen författare.

OBS! Det är inte jag som satt denne man i skampålen!

En av de mest korkade mediemyter som finns är att all publicitet är bra publicitet. I en tid när vi konsumerar media under en stor del av vår vakna tid borde de flesta ha genomskådat den villfarelsen. Ändå dyker den upp här och var, nu senast iom det nya Marklundmagplasket om polarna med det därmed minuscoola bandet (vars intervjuade medlem förordade kinesiska censurmetoder).

Av egen erfarenhet kan jag direkt hävda att större delen av den publicitet som omgett min person har varit skadlig. Inte så att jag ömkar mig, det är smällar man får ta.

Jag upprepar vad Harry Schein en gång sa till Åsa Moberg (som berättade det för mig): Antingen är man med och vad som helst kan hända, eller så är man inte med och ingenting händer.

Det betyder givetvis inte att man står helt utan inflytande. Idag har det uppenbarligen blivit lite svårare att ljuga offentligt.
Det tackar vi särskilt för.

Lizas "fildelade" kompisar

När jag tittar på de kreatörer som tycks mest förnärmade över den illegala fildelningen, kan jag inte låta bli att dra vissa kategoriska slutsatser. Är det inte de mätta och belåtna som gapar mest, med vissa paranoida undantag? Lustigt var det ju att beskåda Guillous gapande över ännu ett ämne bortom hans horisont, men å andra sidan gapar den mannen så mycket och så ofta att skrivmaskinsknattret från jaktstugan numera blivit ett bakgrundsbrus.

Men nu har Liza Marklund också gapat i sin söndagskrönika. Fast inte om att hon blir rippad av fildelarna, utan om nån kompis med ett band som inte säljer plattor bara för att de blivit nedladdade. Detta påstående har idogt granskats av diverse bloggare, varav en också har publicerat sig på Newsmill. Det verkar än en gång vara så att Marklund är på villovägar. Och än en gång så att hon inte behöver stå till svars för det.

Jag gitter inte ens orda om all bullshit som kommer från dessa galenskapare, jag vet flera exempel på musiker som idag, tack vare fildelningen, klarar av att leva på sin musik, vilket de INTE hade gjort före nedladdningens och Myspace genombrott. De lever inte fett, men det finns nuförtiden fler musikutövare som får nödtorftiga intäkter än förr. Jag gillar det.

Och för min del är det bara fine om folk laddar ner bestsellercrap och listpop och blockbusterfilmer gratis. Lirarna bakom det går det ändå ingen nöd på. I bästa fall kanske det då blir slantar över till att köpa det som är bättre, fast smalare. En ny Robin Hood-princip.

Detta är ett stort ämne med många invändningar, och jag hör redan nån utbrista: Ja, men du då? Vad säger du om folk slutar köpa dina böcker och laddar ner dem som pdf-er och ljudfiler istället? Då svarar jag det jag redan svarat förut:
Jag har alltid varit fildelad. Mina läsare är inte så välbeställda. De låter tummade ex av mina böcker gå laget runt.

Och det bjussar jag på.

PS. Läs Gunilla Kinn och skratta åt - inte med - ni-vet-vilka. Och detta! Jag dog av skratt.

Idag fick jag bara en sån där snabb känsla av att en sund maktförskjutning håller på att äga rum. Bara det att Newsmill blivit ett forum dit alla vänder sig, även gammelmediernas företrädare, för att det är där det händer. Och så Johanne Hildebrandts krönika i AB.

Det är nästa decennium som vi ser början av. Farväl dumma gamla 00-tal!

Jag inser att jag lever i en fårhage. Jag har inte förrän nu begripit hur man ska bära sig åt för att mjäka (förutom med karlar - de har jag mjäkat mig ner i brygga för. Vissa iaf.). Men annars. Jag trodde att man skrev en sak eller sa nåt och sen stod upp för det. Men så såg jag Babel igår.

Mjäääääkelimjääääk ... Det handlade först om Ramqvistskans nya bok Flickvännen. Och inget ont om henne. Ramqvist, alltså. Men redaktionen hade gjort ett litet skojfriskt inslag om olika teorier kring varför vissa kvinnor dras till sickon, varför arslen som Juha, Clark, Tony och Helge får fan mail på kåken och drösar av damer på kroken. Okej, det kunde bero på det och det och det. Men så kom den mjäkiga knorren: det kanske berodde på kärlek. Tsss.

Därefter var det debatt om självhjälpslektyr. Eller de lekte debatt. Men där satt de alla och brast ut i en mjäkig kör av samstämmighet.

Och Little Jesus rullar en snöboll uppför ett berg. Ser ni hur han svettas av att skjuta problemen framför sig, Barack?

Det blir svettigt att skjuta problemen framför sig. Sen en dag kommer nån och frågar dig vad du ångrar mest av allt, och vad svarar du? Jo, fan. Du svarar: Att jag inte röt till mer. Att jag inte sa nej. Att jag inte försvarade den jag borde ha försvarat. Att jag inte reste mig upp och gick.

Att jag mjäkade så förbannat!

Mjäääk, mjäääk, vita lamm ...

Nej, hellre ett svart får!

Det har blivit lite inne att dissa feminismen, ungefär som om kampen för jämställdhet varit en modefluga. Jag ser det på spridda ställen - i pappersmedier, på bloggar, i etermedierna. Och den mediala dramaturgin drar sin lans: Har jämställdheten gått för långt?. LOL!

Fortfarande utför kvinnor lejonparten av hushållssysslorna, och alla har sannerligen inte råd med städhjälp, vit eller svart.
Våld mot kvinnor är ett minst lika stort samhällsproblem nu som för ett år sen. Ochsåvidare.

Dessutom skärs den sociala sektorn ner i finanskrisens spår - det drabbar framförallt kvinnor. För att inte tala om situationen i Afrika, där extremt kvinnoförtryck är männens uttalade rättighet.

Men nu ekar ropen om att feminismen är död, samtidigt som det sparkas febrilt på denna döda hund, ofta benämnd Militant feminism eller Radikalfeminism.

Vilka är då de här militanta radikalfeministerna? Är jag en sådan? Är de kvinnor som sliter ideellt på kvinnojourerna det? Var finns dessa manshatande huggormar? De allra flesta feminister jag känner till lever med män. De som skiljer sig delar på vårdnaden om barnen. De umgås med män, har söner som de innerligt älskar, de dejtar män - ja, tillochmed de som blivit misshandlade i tidigare relationer vågar sig på att träffa män på nytt. Jag är sån. Och jag är feminist.

Så, vad är det jag har missat? Vilket är det feministiska spöke som går genom Europa? Förklara, ni som vet!

Är det nån därute som kan hjälpa mig att kalibrera min blogg så att den blir mer synlig på andra forum, ex vis Newsmill? Om jag skriver om ett ämne som diskuteras där borde min blogg bli listad.

Jag har varit dålig på att marknadsföra mig och behöver hjälp att nå ut bättre.

Kräm!

Det finns en frekvent gäst här på bloggen som anser sig utvald att städa upp bland "manshatarna". Själv skyr han, pga negativa erfarenheter, närhet till kvinnor och klarar sig själv. Han respekterar också, hävdar han, kvinnor som lever utan en karl. Gott så.

Dock är jag av den bestämda uppfattningen att mäns våld mot kvinnor är ett betydligt större problem än det motsatta, och där lutar jag mig mot vederhäftig statistik. Jag är också hundra på att kvinnlig omskärelse är ett avsevärt allvarligare ingrepp än manlig. Jag tror heller inte att kvinnor våldtar män i någon nämnvärd utsträckning. Därutöver håller jag inte med om att det är särskilt utbrett att mammor i ren illvilja berövar papporna kontakt med sina barn.

Så vet ni var jag står, om ni inte visste det innan.

MEN. Det finns naturligtvis även kvinnliga skitstövlar. Man blir inte per automatik en bättre människa bara för att man råkar vara "befittad" (uttryck jag snott från den glimrande AB-krönikören Lisa Magnusson). Tyvärr fostras pojkar i större utsträckning än flickor att lösa problem med våld. Och av bristande jämställdhet formas pojkar till att gå i sina dominanta fäders och manliga förebilders fotspår.

Vi har svårt för det där med jämställdhet. Det ställer så många ingrodda föreställningar på ända att vi t o m kan tycka att det är erotikdödande. Men människan är en varelse som inte bara drivs av behov. Vi styrs också av illusioner. Illusionerna skapas av kulturen och av en mäktig indoktrineringsapparat. Att överge sina illusioner om vad som är manligt och kvinnligt är det sista steget vi behöver ta för att uppnå jämställdhet på riktigt. Och det gör vi inte på tio år. Har vi tur kommer det att ta tusen år.

Därför blir det så missvisande när somliga påstår att jämställdheten gått över styr. Den inställningen passar bara alltför väl in i ett infantilt kulturmönster med parollen "Allt genast"!

Deppigt, va.

Idag är mitt huvud så urblåst av allt jobb att jag måste insupa lite informativ underhållning innan mina batterier är laddade igen.

Hörs i morgon!

Jag önskar att dygnet hade dubbelt så många timmar. Fast då hade jag väl varit död istället för halvdöd. Hörs snart igen. Pözzzz.

Idag ägnar jag mig åt att träffa vänner som fortfarande tycker att jämställdhet är viktigt.

Som är emot kvinnlig könsstympning, hedersmord, förnedrande våldtäktsrättegångar, pedofili, incest och kvinnohat.
Kram på er!

När jag hade ungar i knät, vid bröstet och i magen kom en ny feministvåg av unga tjejer som var stolta och sexiga. De gjorde karriär och tyckte att kärnfamiljen var suspekt. Och det är den ju. Jag var också suspekt i många feministers ögon. Är du religiös eller? kunde de fråga när jag kom med alla glina dinglande runt mitt modersskepp.

Så gick det några år. Och hux flux hade även denna skara ynglat av sig. Då blev det annat ljud i skällan. Då gick allt de skrev ut på snor, kräk och bajs. Engagemanget i avkomman var heltäckande. De förut så kategoriska ståndpunkterna började luckras upp. Och jag tänkte: Ja, nu kanske ni förstår att det inte är så enkelt.

Sen blev det cocooning och suburbing. Och jag tänkte: En dag står ni också i skilsmässodiket. Men det var det inte tal om då.
Det är det tal om nu. Nu har de en gång unga och arga kvinnorna börjat skilja sig.

Det är så det moderna urbana livet ser ut. Det är inte enkelt. Och jag tror inte att nån som byggt ett familjeliv och kämpat för att det ska funka har lust att föreställa sig att projektet ska haverera. Vi är så insyltade i vår egen livssituation att de som befinner sig i en annan nästan upplevs som ett hot.

Jag var själv kärnfamiljsfanatiker en gång i tiden. Men jag var mycket äldre då.
Idag är jag yngre.

Grattis till skilsmässan, Linda Skugge. Du blir bara bättre.

Den svenska film som har fått störst budget någonsin är ett lågvattenmärke som jag hyrde på Happy Hour i min dvd-butik för en tia. Ni kan gissa vilken. Yuk, vilket patetiskt pekoral!

Danskarnas dyraste och mest sedda film heter "Flamman och Citronen" och handlar om två modiga (och bitvis rabiata) motståndmän under andra världskriget. Mads Mikkelsen, som spelar den ene av dem, blir så äcklad av nazisternas fäste i den danska "hyggen" att han spyr. Ja, spyr - på riktigt. Och där grep filmen tag i mig och jag satt som klistrad.

För det är detta äckel över indoktrineringskampanjernas farsot och den utbredda fegheten att stå emot den som till slut kan driva människor till att riskera all sin trygghet för att bekämpa en masspsykos. Flamman och Citronen offrade sina liv (dessvärre även andras), men fick medaljer post mortum.

Nu, i fredstid, spills inget blod och riskerna är inte lika fatala för dem som motsätter sig massindoktrineringen, men mekanismerna är desamma även om processen är snabbare. Därför är det en stor triumf för sanningen om mediernas maktmissbruk att Monica Antonsson nominerats för Guldspaden.

Samtidigt tycker jag att vi ska hylla Tonchi Percans envetna penetrering av spelet kring Gömdaskandalen, varav det senaste inlägget på Newsmill faktiskt skulle kunna betecknas som ett kraftfullt utropstecken för hela debatten.

Min moder frågade mig om jag inte tyckte om något hon gjorde. Det var när jag berättat om böckerna jag köpt på bokrean. Originalböcker, inte återutgivningar i billighetsupplagor. Inte Stieg Larsson, alltså. Mor anser däremot, rent parentetiskt, att Stieg Larsson håller världsklass. Jag berättade hur som helst om mina inköp, däribland en bok av Heidegger.

Det var då mamma frågade om jag inte tyckte om det hon gjorde. Jag svarade att jag ogillade hennes Napoleonkomplex och det som på danska betecknas som "føleri" - detta att bara vältra sig i känslor.

"Jamen det är ju det mina läsare uppskattar mest hos mig!" utbrast hon förtörnat. Ja, svarade jag. Men Heideggers läsare är av ett annat slag. "Du underskattar mina läsare", grinade hon. Det tror jag inte, sa jag. Men du lagar säkert bättre mat än Heidegger gjorde.

Då beskyllde min mor mig för att vara misogyn. Längre än så kommer man aldrig med henne.

/Eder Gogge

Idag bara måste jag nämna Monica Antonssons glasklara debattartikel i Aftonbladet och samtidigt glädjas åt Lotta Gröning som gav utrymmet (och som nyligen också uttalade sig grymt bra om Ipred i en radiopanel).

Även om orättvisan kvarstår ifråga om medialt lebensraum, finns det små fristäder som Newsmill, Medierna i P1 och idag Lotta Grönings redaktörsskap för Aftonbladets debattforum.

Jag har skrivit om detta förut och säkert tröttat ut en och annan som blir gladare då jag tar upp mer lättknullade ämnen, men jag skulle önska att de som försöker misskreditera Monica Antonsson tänker efter.

Antonsson är exempelvis inte bara bloggare. Hon är också journalist, även om hon inte jobbar på dagspressen. Hon är en yrkeskvinna som gjort det riktiga murvlar ska: hon har anat oråd och snokat reda på fakta med samma sorts osvikligt och självständigt luktsinne som nosat fram åtskilliga viktiga skandaler genom historien. Refaat el Sayed, Watergate, nedgrävda gifttunnor, Enronaffären, IB-affären mm mm.

Hon har blåst i pipan utan att ha vare sig fuck off-pengar eller ett muskulöst bokförlag i ryggen. Inte heller har hon kunnat luta sig tillbaka mot ett spänstigt nätverk av mediemakthavare. Förstår ni vilket mod som krävs för att utmana ett så stort etablissemang, en så vinstbringande industri?

De som stöttat Monica kommer från alla möjliga håll, därav brokigheten i kommentarsfälten på hennes blogg. Somliga har också grumliga agendor, men mitt bestående intryck är att de flesta som skyndat till drivs av ett sanningspatos och ett stigande raseri över hur sanningen snedvridits eller förtigits av etablerade medier.

Motståndarna tuggar i stort sett samma teser om och om igen:

1. Att Antonsson är avundsjuk på Marklunds pengar/hårfärg/utseende/position.
- Jaha? Det betyder sålunda att man inte kan kritisera makthavare eftersom dessa alltid är priviligierade, och då är man i själva verket bara avundsjuk på deras privilegier.

2. Att Monica skrivit sin obekväma bok för att tjäna pengar.
- Alla som känner till bokbranschen en aning vet att ett "källarförlag" (Marklunds benämning) som ger ut en kontroversiell bok om en bok inte gör det av kommersiella skäl. Det lilla förlaget kan omöjligen kapa åt sig marknadsandelar på samma villkor som bestsellerindustrin med deras rabattsystem, stororder och påkostade marknadsföringsstrategier.

3. Att Antonsson vill snylta till sig sina femton sekunders berömmelse (på Marklunds bekostnad).
- Förutom att det finns behagligare sätt att få uppmärksamhet än att påstå att en miljon svenskar blivit blåsta av en person med idolstatus, vittnar en sådan beskyllning om ren och rå cynism. I så fall går det inte att överhuvudtaget delta i offentliga debatter, ty då vill man ju bara ha ära och berömmelse. Säg det till alla politiker. Säg det föralldel också till Marklunds främsta vapenbröder Guillou och GW, landets kåtaste mediehoror.

4. Att Monica Antonsson borde släppa taget om historien och gå vidare.
- Är det de välmenta råden vi ger till den som blir kränkt? Ska hon bara lägga sig platt och inte gå i svaromål när hon blir angripen? Jag utgår från att de som resonerar så anser att det är fel att anmäla brott också. Det är ju bara att gå vidare.

Det finns faktiskt människor, även om de ibland verkar vara sorgligt få, som styrs av principer. Människor som inte är till salu. Tack vare dem får vi insyn i missförhållanden som på lång sikt skadar demokratin.

Skjut inte budbäraren Monica Antonsson. Angrip istället det ormbo hon avslöjat.