unnidrougge

OBSERVERA ATT MANNEN PÅ BILDEN INTE NÖDVÄNDIGTVIS MÅSTE VARA EN AV DEM SOM OLLADE PÅ FÖNSTRET TILL FRIPPES!

Så, nu till saken. Vaffan är det med dessa manliga "Dramatenstjärnor" egentligen? De misshandlar kvinnor (Röjan), de förnedrar kvinnor å det grövsta genom att bedra dem öppet mitt under pågående uppsättning (Ichmael), de knarkar och svinar (Throsten) und so weiter. Och de drar fulla hus. Ja, kanske inte Throsten längre, men länge nog. För de är ju så begåååvade.

Jaså? Är de verkligen det? Eller har de bara skapat en myt kring sina plufsiga egon? Tycker tanterna i teatersalongen att det är spännande att se dessa skandalkukar live bara för att de väcker sån uppståndelse genom sina sjuka privatliv? Själv tycker jag att Röjan är en överteatralisk kalkontupp, att Ichmael har ett enda ansiktsuttryck och tom blick och att Throsten känns ungefär lika trovärdig i sin skådespelarroll som knarkaren på tunnelbanan när han ber om pengar till natthärbärge (= sil).

Säkert slog dessa herrar igenom med hjälp av sin talang, men vad är det vi ser nu? Vrak! Medelålders män som gjort moralisk bankrutt. Och kom inte och säg till mig att man måste skilja konst från personlig vandel. Det där hänger ihop. Inte så att en artist eller konstnär behöver leva som en vanlig svenne, det tror jag för övrigt är omöjligt. Men när de förlorar all känsla för folkvett och hyfs, när de överträder anständiga gränser systematiskt, då förlorar de också kontakten med de mänskliga uttryck de skall åskådliggöra. De blir skal. Förpackningar. Omslag runt skit.

Och teaternoch filmindustrin fortsätter locka med dem som affischnamn. Varför? Varför inte sätta dem på biroller istället och hitta nya oförstörda stjärnämnen?

Jo, därför att idioterna som en gång började dra folk gör det än. Av bara farten. Ändå fattar jag inte varför teaterbesökare i synnerhet och folk i allmänhet har överseende med vandaler och ligister på scenen när de skulle ringa störningsjouren eller snuten om de hade såna personer som grannar.

Sluta gynna kräk bara för att de råkar vara Dramaaatenstjärnor! Skit är skit om än på stora scener.

Detta är Germaine Greer, min favvofeminist. Hon har nyligen låtit sig avbildas naken. I en lång och snårig artikel i The Guardian berättar hon om nakenporträttkonsten. Bland annat får man veta att de enda kvinnor som i regel var nakna i Renässansens konstverk var kurtisaner. Annars var modellerna män, även då porträtten skulle föreställa kvinnor.

Idag är kvinnors kroppar så överexploaterade, så tuktade och så ägda av en manlig blick att de blivit ett projekt, ett arbetsläger. Många kvinnor lägger ner sjukt med slit på sina kroppar utanför ordinarie arbetstid. Kanske är det därför som kvinnor börjat avbilda sina kroppar mer inom konsten. Vi måste betrakta detta alienerade objekt på avstånd för att lära känna det bättre. Och kanske på sikt bli ett med våra kroppar.

Viss är hon härlig, förresten...

Jag talade i en kyrka idag. En kyrka mitt i city. De har en författargrej där ibland. Temat var Samhällsansvar med utgångspunkt från tre bibeltexter. Nej, jag är inte religiös, jag avskyr religion, eller kanske främst dess uttolkare. Men kyrkor kan vara mysiga. Fast den här var stor och nästan tom. Deppig på nåt vis. Antalet besökare understeg personalstyrkan inklusive kören. Prästen hade ett grönt överkast på sig. Utanför helgedomen gick folk med stora påsar från de omkringliggande köptemplen. En söndag i en ekande ödslig kyrka eller en söndag på ett tjattrigt myllrande NK, valet är ganska enkelt.

Jag undrar bara vad som ska hända med kyrkorna när de gamla som gästar dessa boningar har dött ut. Alla dog ju inte när jag talade. En del lyckades fly. Ändå var jag sjukt seriös. Talade om att människan blivit en aktie. Om civilkurage, moral, solidaritet och lojalitet. Sånt. Sånt som äldre borde gilla, tycker man. Men jag tror att det var när jag nämnde ordet glamorös som de fick kalla fötter. Eller whatever, Jag har aldrig ägt sextioplussarna. Vet inte varför. Nån sa att jag är för glamorös. Det är jag inte. Jag talar ju för Christ's sake i en folktom kyrka!
Kan man vara mer oglamorös? Tillochmed världsstjärnan Jesus såg bortglömd ut där han hängde från sitt kors.

Och när jag kom ut i det fria var Drottninggatan tjock med folk som gläntat på plånböckerna för ännu ett billigt klädesplagg uppsytt av en drogad östasiat.

Konkurrensen om själarna är brutal.

Så här ser min förstfödde ut när jag pratar om kvinnors överkörda rättigheter. Så nu ska jag inte ta upp det. Inte precis nu i alla fall. För jag har en karl i mitt hem. En snickare. Han ska måla om vardagsrummet. Men först var han tvungen att hjälpa till med en massa som jag inte fixar. Sladdar. Saker som sitter fast i väggen. Då blir jag ett våp. Med ögon fyllda av beundran glor jag på honom medan han donar med saker som jag inte begriper mig på. Herregud, nu hör jag att han går loss med dammsugaren också. Så grymt sexigt! En karl som dammsuger hemma hos mig.

Ibland kallar han på mig. Då kommer jag som ett skott. Han undrar var nånting ska stå. Om han ska spackla fönstersnickerierna. Sånt. Nu hör jag hur han stönar. Han är inte rädd för att ta i. Han är en kille som kan frysa utan att klaga. Och han är jättesnäll.

När vardagsrummet är klart och nya soffan står där, då ska jag ha en pangfest. Vi ska dricka absint. Jag har en hel dunk moonshine också. Den ska jag göra bål på. Jag vill ha alla människor här som strömmat in i mitt liv sen jag blev av med Ni-vet-vem. Vi ska blåsa ur våra hjärnor. Det är vad jag drömmer om. En galen Dionysos här hemma.

Men just nu har jag en snäll snickare att sköta om. Jag ska bjuda honom på en cigg. Och på festen också såklart.
Det är så skönt att ha en handy man omkring sig!

Vad säger ni nu? Är jag sexist? Eller bara blond? Ti hi...

Nu har jag sålt den sista reminiscensen från tiden som Gud glömde. Den jättelika djupröda sammetssoffan som mitt ex ville att jag skulle köpa när vi flyttade ihop är äntligen ute ur mitt liv. Det var en soffa som kostade lika mycket som en begagnad Cadillac och som också var stor som en raggarbil. En soffa full av hemska minnen av hur jag satt på helspänn för att vara tyrannen till lags, masserade hans fötter och huvudsvål för att hålla honom nöjd, en soffa där han bredde ut sig så att yngsta dottern inte fick plats fastän den var så kolossal. En soffa som blev hans tron där han fick maten serverad, där jag led mig igenom kvällens pangpangrulle han valt ut, där jag var nära att bli strypt ochsåvidare.

När ungarna kom hem och åt fick de värmeböljor av den tunga mättade röda färgen och klagade på att mitt vardagsrum fick dem att hamna i klimakteriet. Jag erbjöd Babs att ha den i sitt rum, men hon vägrade. Hon hatade soffan lika mycket som jag. Fast jag var snål. Den var ju så dyr. Och varje gång folk kom hem till mig utbrast de: "Men gud, vilken härlig soffa!" I Blocket-annonsen skrev jag: "En riktig mys-soffa." Och det hoppas jag ju att den ska bli för köparen. Han verkade snäll. Han kan säkert ge soffan nya och skönare minnen. Och jag kan börja om med en ny och oskuldsfull soffa. Fast svart ska den vara. Svart som synden.



Bye bye, bad vibrations...

Vi var många som inte ens vågade hoppas på fällande dom i Stureplansmålet. De signaler som rättsväsendet vanligtvis ger är ju att det är bara att pöka på vare sig kvinnorna vill det eller ej. Risken att torska är ändå så liten. Och de flesta kvinnor drar sig för att anmäla våldtäkt eftersom det oftast leder till ännu en förnedring, och då inför öppen ridå. Det har ofta känts som en no win-situation. Var kvinnan full kan man inte tro henne, för vad minns man på fyllan? Var hon nykter borde hon tydligt ha sagt nej. I regel står ord mot ord, och då väger uppenbarligen mannens ord tyngst.
Därför kändes det som en enorm seger när de tidigare friade missgärningsmännen fick fyra år vardera för grov våldtäkt. Det firade vi på Gondolen.




Gabbsan, Colettan & Babsan skålar för rättvisan.



Liksom alla andra rättviseanhängare som samlats.



Inklusive jag själv.

Vindarna tycks ha vänt i och med Svea Hovrätts förnuftsbaserade dom. Alltfler ansluter sig till den sunda inställningen att det är männens och inte kvinnornas beteende som ska granskas och ifrågasättas när det gäller övergrepp och kränkningar mot just kvinnor. Det sorgliga är de två dömda killarnas oförmåga att känna ånger och förstå den omfattande skada de ställt till med. Tydliga kännetecken på ... fyll själva i det som saknas.

Nu, kära anhängare, vill jag be er om att rösta på Mari Jungstedt som livit nominerad till Folkets författarpris. Mari skriver lysande kriminalromaner, vilket självfallet är det främsta skälet till att hon är värd priset. Men - och detta är ett starkt men - Mari är dessutom en människa som lever som hon lär, en med civilkurage. Ni som följt den här bloggen vet, ni andra kan gå tillbaks och kika på mitt tidigare inlägg om denna sköna dam. Att handla efter sin moral är uppenbarligen ganska sällsynt idag, och det är därför jag blir så glad över Mari.
Hylla henne genom att rösta på henne.

Varför inte ett harem?
Många gånger har jag tänkt på hur det skulle vara om vi upplöste kärnfamiljen och istället klustrade ihop oss i haremkonstellationer. Om man bara tabubelade sexuella övergrepp och förtryck skulle jag inte alls ha nåt emot att sällskapa med sköna damer i en prunkande oas där en man släpade hem brödfödan åt oss. När man tröttnat på att ha sex med mannen får han ta in en ny kvinnlig konkubin, som givetvis först ska granskas av oss andra.

Man slipper vara ensam, det finns alltid sällskap från medsystrarna, och vi sköter barn och hushåll gemensamt. Och givetvis tar vi också hand om varandra. Mannen får inte ta in fler kvinnor än han kan försörja. Han levererar materiellt välstånd och vi levererar skönhet, intelligens och trivsel.

Nähä, det skulle inte gå, tänker ni. En man kan inte försörja ens en kvinna idag. Men beror inte det på att vi måste översätta allt till pengar? Underhållningsindustrin är gigantisk, den försörjer massor av människor. Väldigt mycket av det vi konsumerar idag är mjukvara, information, och mjukvaruproduktionen livnär också fullt med folk. Pengar cirkulerar friskt inom dessa geschäft, fast egentligen skapas väl ingenting där som går att äta och värma sig med? Uppenbarligen har vi här i västvärlden mat så det räcker. Löner är bara ett sätt att fördela det som produceras. Och producera kan väl karlarna göra. Så kan vi kvinnor ägna oss åt kultur och underhållning. Hålla igång skolväsendet och vårdsektorn. Sköta ekonomin så att inget onödigt slöseri kan pågå. Skissa upp riktlinjer för vad som gagnar hela gruppen, inte bara några enstaka individer. Sånt vi kvinnor sägs vara så bra på. Det enda vi kräver i gengäld är att få vara mätta och varma och materiellt trygga.

Är jag ute på djupt vatten nu? Men vänta... är det inte ungefär så vi har det idag? Bortsett från att vi kvinnor inte får bestämma över alla de områden vi är så bra på att ägna oss åt? Bortsett från att sexuella övergrepp och förtryck inte är tabubelagt? Åtminstone inte så mycket så att det märks särskilt mycket.

Rätta mig gärna om jag har fel.

Urk, vad jag mår illa av den här mannen!
Hans namn är Ray Kluun och han har skrivit en bok med titeln "En sorts kärlek". Att han bara vågar nämna ordet kärlek är en skymf mot alla som nån gång älskat.

Boken handlar om karlns vidriga agerande när hans fru fick bröstcancer strax efter att deras första barn fötts. För att HAN skulle klara av hustruns sjukdom blev han tvungen att inleda en passion med en ung och vacker kvinna, ty det hjälpte honom att bli mer kärleksfull mot sin äkta hälft. Enligt uppgift hade han rumlat om en hel del även innan hans fru blev sjuk (tanken att hon blev sjuk av honom känns f ö inte alls främmande). Frun tynar bort medan han knullar älskarinnan och till sist väljer hon att avsluta behandlingen och invänta döden, eller snarare påskynda den, på en klinik där hon får dödshjälp. Och Ray, han är med på noterna. Såklart. Han är ju psykopat, nån annan slutsats går knappast att dra. Så fort han förpassat frugan till dödsriket gifter han sig med älskarinnan och får en ny unge med henne. Och han dillar om hur nära han kom sin fru under hennes sista tid i livet.

Boken har blivit en bästsäljare och äcklet håvar nu in feta summor på sin likskändning. Kvinnor i alla länder slukar boken och torkar bort en tår i ögonvrån. Själv tycker jag att det hela snarare påminner om ett mord, ett raffinerat och utdraget sådant. När ska vi få upp ögonen för såna här psykosickon! Som med kletig sentimentalitet klär sina ruttna liv i guld och glitter. Det är kvinnor som läser den förljugna smörjan, och den vetskapen kan fan få mig att i ett svagt ögonblick undra om det verkligen var en så god idé att införa kvinnlig rösträtt.

Den dag då alla lärt sig vittra psykopater lika bra som psykopaterna vittrar sina offer, den dagen kommer psykopaterna att flyga runt som höstlöv och på sin höjd kunna tjäna som kompost. Eller kompost förresten - det tror jag inte heller, för deras själar är kontaminerade, och även deras förmultning skulle sprida gift.

Bojkotta Kluundyngan såvida ni inte i rent studiesyfte vill bli bättre på att släppa fram kräkreflexerna varje gång ni stirrar in i ett svart rövhål som låtsas vara en ros. PUKE!

Nu har den där Birroserien om fyrtiotalisternas evinnerliga ungdom stötts och blötts på sniskan och raken och man kan kanske pusta ut. För den här gången. Jag förstår att Birro gjorde en tv-serie om 60- och 70-talet. En säkrare seger kan man knappast åstadkomma. Sextioåttavänstern rasslade glatt med skeletten och alla andra önskade att de hade varit unga då. Suck och stön.

Jag hatar nostalgi. Även punknostalgi. Är totalt ointresserad av att glo ner i gammal skit. Nån enstaka gång i fyllan och villan kan jag ta återfall och spela gamla Ramones- och Clashplattor. Men då måste jag vara halvt medvetslös och sitta på nån prettoefterfest med folk som också önskar att de hade varit med då. Sen skäms jag nästan. Inte över att jag faktiskt var med då, utan över att jag hemfallit åt nostalgi. Nostalgi är ruttna känslor. Ett sätt att slippa se vad som pågår här och nu.

Här och nu pågår allt det som också pågick förr. Fast värre. Rättningen i leden är nästan total. Ändå ökar misshandeln av kvinnor, våldtäkterna, självmorden bland unga. Och folk drömmer sig bort. Till ett svunnet tidevarv när man sprang runt på gator och torg och protesterade. Eller spelade arg musik på små scener där alla kunde tralla. Och folk tror att det var DÅ man kunde göra nåt. Staten och Knapitatet, Nationalteatern, Dag Vag, Ebba Grön...

Som om det inte går att göra nåt NU. Revolutionsdrömmar i all ära, protester och plakat - visst. Men revolt handlar om att INGRIPA. Ta ställning handlar om att välja sida även om det kostar. Att lägga sig i när nån får spö. Säga upp affärsavtal med nån som beter sig omoraliskt. Revolt pågår i det dagliga livet. Revolt är att göra slut med en kille som är ett svin. Att konfrontera en vän och riskera vänskapen. Säga vad man egentligen tycker om exempelvis Björn Ranelid när alla andra vill göra narr av honom. Det handlar om att säga nej. Även om man just då är helt ensam om att säga det.

Överallt, mitt ibland oss, pågår oförrätter, men vi kanske inte tycker att de är så glamorösa som på sjuttiotalet. Varför? Hur jävla kul tror ni att det var att sitta med den hierarkiska mansgrisvänstern och lyssna på träbockarna som egentligen bara ville doppa snabeln i sina groupies? Hur flott var det att gå på soss och tigga pengar och ha No Fun och lyssna på the Damned?

Allting händer här och nu, och slaget idag handlar om civilkurage. Det är den stora revolutionen. Som pågår i det lilla. Vi måste visa vad vi tycker. Och sedan handla därefter.

Ska vi göra revolution?

Vänner & gott folk!
Jag ämnar nu göra ett experiment. Och ni är inbjudna att delta.
Här sitter jag nämligen och grubblar på vad min nästa bok ska handla om. Hur vill ni ha det? Vad vill ni ha mig till?

Jag språkade en god stund med en kär författarkollega som var tämligen bedrövad över att vara så ägd av marknaden.  Alltför få tycks bry sig om djupsinne, analys och bildning. Folk vill ha klitlit och krimlit, möjligtvis lite pittlit. Vill ni också det? Eller vill ni att jag fortsätter fläka upp mina hudveck som en annan öppnar en bok?

Jag är uppriktigt nyfiken. Ni är ju "marknaden" på sätt och vis, således är detta en marknadsundersökning. Jag behöver er, men vad behöver ni? Var inte rädda, jag driver inte med nån, jag är helt seriös.

Låt idéerna spira och meddela mig, men var ärliga är ni snälla. Inget utflippat trams. Visa vad ni gillar, vad ni önskar er från er författare. För jag är ju er. Ni bestämmer.

Okej?

(Sen är det ju föstås en annan sak om jag lyder, he he.)

Vårt marsvin Molly blir så glad varje gång jag kommer hem från träningen om morgnarna för då vet hon att hon ska få sallad. Hon rusar runt runt i buren och låter som en fiskmås - squeeet, squeet, squeet... Om jag inte ger henne uppmärksamhet skriker hon i ännu högre falsett. Det händer att jag är insnöad och glömmer att utfodra henne med sallad eller gurka fastän jag öppnar kylskåpsdörren, vilket får henne att ta i med sina små lungors fulla kraft. Hon glor uppspärrat på mig med sina röda ögon och blir lång som ett godståg när jag tar steget in i mitt skrivrum, för då vet hon att det är kört. När jag äntrat min kammare och stänger dörren är jag onåbar tillochmed för hennes gälla rop.



Molly är alldeles hjälplös. Helt prisgiven åt oss människor. Hon bits inte ens. Och därför framkallar hon en stark ömhet. Men ibland kan jag bli stressad och arg av hennes krav. Om jag har bråttom eller är på risigt humör. Fast då måste jag rikta till mig. För Molly är beroende av min välvilja. Hon är ägd. Inte jag.

Kanske är det långsökt, men jag kom att tänka på Molly när jag hörde på radio om Lasse Granestrands nya bok "I Sveriges väntrum" som bland annat vill nyansera bilden av flyktingpolitiken och hitta gråskalor i rapporteringen av hur asylsökande behandlats av svenska myndigheter. Det har ju varit mycket snack kring tårtkalas och champagnemail. Migrationsverket har pekats ut i medierna som intriganta ränksmidare. Gellert Tamas har gjort viktiga avslöjanden där det framgår att myndigheterna velat misstänkliggöra de apatiska flyktingbarnen och deras föräldrar. Att allt bara var ett spel för gallerierna. Och i radioprogrammet fördes ståndpunkten fram att myndigheterna ofta blir orättvist beskyllda och att deras ageranden kategoriskt blir fördömda. Men Gellert Tamas hävdade att myndigheterna alltid är den starkare parten och i regel slipper billigt undan. Han menade också nåt i stil med att myndigheterna framställer sig själva som offer för svartvit vinkling och förtal.

Detta är typiskt för varje skeende där förtryck ingår. Den starkare är plötsligt offer. Förövaren är Kristus på korset.
Jag står helt på Gellerts sida. Jag står på de förtrycktas sida. Det är vedervärdigt när den överlägsne parten i en konflikt kammar hem sympatier. Och det händer hela tiden. Överallt. Det ingår i förtryckets dramaturgi. Men det är inget annat än ännu en härskarteknik.

Jag vill uppmana alla som får höra klagovisor från myndigheter och andra maktutövare, eller från våldtäktsmän eller från gubbslem med medieinflytande, att dra öronen åt er. Tro dem inte! De missbrukar sin makt. De skyller på dem de behandlat illa, står inte ut med att höra hur deras offer jämrar sig, för det påminner om hur ruttna de är.

Tack ni som står på de svagares och på de förtrycktas sida. Och skäms på er alla ni andra som dillar om att det finns två sidor av saken och att sanningen ligger nånstans mittemellan! Det betyder inte att förtryckta människor alltid är underbara. Det betyder bara att förtryck alltid är fel!

Åkte ner till Götet stärkt av en timme hos min hypnosterapeut, men var lik förbannat skitskraj när jag klev in på mässområdet. En journalist kom fram och frågade hur det kändes att vistas i samma lokaler som mitt ex. Det gick en rysning genom kroppen. Nån sa att han klätt ut sig till Zorro. Så jag bad mina vänner som var där att varna mig om de såg Zorro. Jag är inte rädd för honom som person utan för att påminnas om vem jag blev med honom. Men sen blev det kväll...




Skulle jag våga mig ut? Ja, det skulle jag! Så vi susade runt på barer och fester, blandannat på Normals friendly och mysiga sammankomst ute i Masthugget änna.



Och där träffade jag en av mina stora förebilder Birgitta Stenberg som alltid har stöttat och tröstat under min bergochdalbana i bokbranschen. Det uppstod nån sorts magi över kvällen...



Normal-Ulrika såg till att alla trivdes, love love love - ge henne en applåd, ge Normalförlaget en applåd för att de bara gör det de tror på, för att de är så fett äkta. En dag ska jag berätta om vad de gjort för mig, jag lovar.

Förfriskningarna flödade och vi softade fram på champagne all night long...



Se så stöddig man kan bli med bubbel i blodet. Men fan vad härligt det är att bara vara glad!
Vi kom i säng sent fast utan efterfester tack och lov.

Dan därpå ringde David och berättade att Linna Johansson vikt sin ledare om min bok. Det var ett så bra inlägg att jag blev tårögd. Som om hon hade röntgensyn och kunde skärskåda både mina personliga motiv och de grava feltolkningar jag fått. Med såna plåster på såren kan man möta även folk som bits.

Men mest mötte jag härliga människor.



Bob, som jag haft så jävla kul ihop med...



Mina trogna läsare som utgör det lyckligaste kärleksförhållande jag nånsin haft...



Och härliga härliga Mari.
Och massa massa fler solar som lyser upp tillvaron.



Här är en gubbe som bjöd oss på fin champagne. Sen frågade han om jag ville följa med honom upp på rummet (!)
Har jag blivit en champagnehora nu också?



Men jag behövde aldrig vara rädd. Gabbsan var min bodyguard. Vek aldrig en tum från min sida. Och höll ständig uppsikt så att jag slapp möta Zorro.



Tryggt eskorterad kunde jag återvända till Stockholm där min manlige vän i vått och torrt mötte upp och bjöd på käk innan han gav oss skjuts hem. Fast han har ännu inte testat det där med vattenmelonen (ett ärende som ni trogna läsare av denna blogg för längesen blivit införstådda i). Och nu är säsongen över.

Och livet börjar om. Igen.