unnidrougge

Nu åker jag till Norge där jag ska medverka i Protestfestivalen. Tänka sig. Big even in Norway, ha ha. De enda anvisningar jag fått är att vi ska gå en pubrunda på lördag. Orientering på norska. Jag ska träffa en helskön författarinna som heter Vigdis Hjort. Hon är galen. Med henne blir alla lite galnare än normalt. Hon protesterar mot den norska renlevnadsterrorn. Nyss gick hon ut med ett manifest där hon hyllade berusningen. Norrmännen älskade det och hyllade henne. Här hemma hade folk förmodligen blivit arga. Här hemma är det mer Jante än i Norge. Norrmännen var ockuperade av tyskarna och bjöd på motstånd under WW 2. Här hemma var vi tysta. Det sätter sina spår på ett folk.

När jag kommer hem på söndag ska jag berätta om protesterna. I fyllan och villan och verkligheten.

Under tiden kan ni läsa Åsa Mattssons vjuis med mig.

Kram!

Jag var på Alexandras släppfest för hennes nya bok Taxi.



Alexandra glittrade som vanligt.



Medan jag snarare såg ut som en baglady. Fast det gjorde inget. Jag hade ju starka, sköna, trygga Mari att luta mig mot.

Sen kom Bosse. "Jag har hört om din bok!" sa han.



Du gjorde en ordentlig uthängning av ditt ex där, menade han. Namn och allt. Ja, fast bara förnamnet, svarade jag. Jaha, tyckte Bosse. Då var det ju inte så farligt. Bra att du skrev om det här. Jävligt bra.
Och det är så tongångarna går. Två led. På sätt och vis motstridiga.

Det kan väl knappast ha undgått er, kära bloggisar, att jag skrivit självbiografiskt om mitt förhållande med en kille som jag sedermera lät bli min agent och som jag lät rida på min rygg medan jag hjälpte fram honom. Under tiden gav han mig hugg och slag och förödmjukelser både över och under bältet. Det var en mardröm, och om den har jag berättat. I mitt fall handlade det om en våldtäkt på alla plan, även det konstnärliga. Efteråt var jag slut, förbrukad och jämnad med marken.

Sen reste jag mig. Segt men säkert. Och jag tänkte: klarar jag att ta mig upp igen, då ska jag dela med mig av den här überförjävliga erfarenheten. Jag tror att det är samma drivkraft som får tortyroffer och folk som överlevt förintelseläger att vilja berätta.

Jag har alltså varit tvungen att pränta ner min bedrövliga historia. Jag anser mig ha inte bara rätt till det, det är banne mig en skyldighet. Hur man bryts ner i ett misshandelsförhållande har folk vanligtvis svårt att begripa sig på. Då får jag beskriva det på ett så intimt sätt jag bara kan. Så att läsarna nästan känner att det är dem själva det gäller, detta har iaf varit min ambition. Jag blir jätteofta kontaktad av kvinnor som misshandlats och terrats av män med höga befattningar. När de vill berätta tystas de effektivt ner av ett manligt camaraderie som vill skydda mannen som begått kvinnofridskränkningarna. Istället anses kvinnan hysterisk, bitter och hämndlysten. Är det av hämnd man rapporterar om förtryck och orättvisor?

Våld mot och förtryck av kvinnor är ett ofantligt samhällsproblem som förekommer precis överallt i ett land som har flyttat jämställdhet så högt på agendan att tom dagisungar får lära sig vad begreppet innebär. Men när brott mot denna jämställdhet begås, då ska gärningsmännen (för det är nästan alltid män) skyddas. Den förråade och rent fascistiska syn på kvinnor som misogyner besitter ska vi inte tala lika högt om som vi talar om rassar och nassar. Ändå är det mycket vanligare.

Jag accepterar inte det. Jag öppnar käften. Inte bara för min skull, utan för alla de medsystrar som råkat ut för en av de vidrigaste former av övergrepp som finns: att bli slagna, förnedrade och nästintill utplånade av den man de älskar och lever med. Konsekvenserna är inte privata. De är svindyra för hela samhället.

Här är en länk till en tv-intervju där jag försöker förklara hur det funkar:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=892542

Jag har sprungit tjejmilen, tjohooo! Kanske inte så konstigt, tänker ni, men det är det visst. För det första att jag sprang (Jungan, som lockat dit mig utlovade att vi skulle GÅ), för det andra att jag aldrig i hela mitt liv sprungit en hel mil, för det tredje att jag efter halveringstiden flög. Ja, jag fick vingar. Eller hjul. Whatever. Det var i alla fall magiskt. Jungan och jag sprang sida vid sida hela loppet, sen var vi helt höga på endorfinerna. Och så fick jag vip-pass tillsammans med tjejerna från Förkväll, bara en sån sak. Inte vip-passet, men tjejerna. Ingen ska få lov att säga ett ont ord om Gynningskan när jag är i närheten efter den här dan.

I morgon ska jag sitta i Virtanens studio och prata om min bok. Han är ett ex. Fast ett ganska grönt ex. Men han skrev skit om mig i Aftonbladet. Det ska han få för. Fortsättning följer.

Ååååh, vad han är slajm! Och skälet till att jag ägnar gubbsvålen Hugh Hefner en tanke är att Veckorevyn låg uppslagen på badrumsgolvet med en artikel där Paris Hilton uppgavs ha firat äcklet på hans 80-årsdag. Av Hiltonbruttan går det inte att vänta sig shit. Men hur kan surkuken Hefner få pöka? Bortsett från Viagra alltså?

Vaffan är det med alla de här slemmona som måste få ribba när de borde vara gamla, grå och snälla mysfarbröder? Kan inte kuken få lov att slakna och sen bara vila i frid? Vem uppfann Viagra och varför? Måste män knulla tills de trillar ner i graven? Tror de att det är deras fjong donnorna är ute efter? Hefner skulle kunna omge sig med blondies ändå, kanske ännu fler, om han lät byxormen ligga still. Men nä. In ska de, de gistna gammelkukarna. In och ut och in och ut i evighet amen. Juck, juck, juck, juck - yuk!

Ni kanske trodde att jag bara hissar damer, men jag idkar absolut ingen könsapartheid, det strider mot mina feministiska ideal. Detta är således en megahyllning till en man som jag uppskattar så mycket att orden bleknar när jag vill beskriva varför. David Lagercrantz, I love you so much right now!
David, förstår ni, var den ende som höll kontakten med mig under min privata istid. Varje dag ringde han och påminde mig om att jag fortfarande levde. Jag vågade inte berätta om hur jag hade det, men David anade att saker inte stod rätt till. Och när isen äntligen bröts mindes han. David blev mitt vittne.

Senare, när jag berättade allt, fick jag uppleva en solidaritet som de flesta bara får se på film. Ögonen tåras varje gång jag tänker på det. David sa upp sig från exets agentur för att tydligt demonstrera sitt avståndstagande från förtryck och övergrepp. Rakryggad står han upp för de humanistiska principer och ideal som all god litteratur bottnar i. David är en sann intellektuell. Dessutom skitsnygg. Varm (het!). Smart. Och ROLIG! Nu när jag är löst ur mitt bedövade tillstånd kan jag dessutom njuta fullt ut av Davids helt jävla supercoola sköna personlighet.

David skriver om människor som förverkligar visioner och han gör det med stor framgång. Håll ögonen öppna till våren då hans romanbiografi om Alan Turing kommer ut. Det människoödet är minst sagt skakande. Jaså, ni visste inte att Turing var den artificiella intelligensens upphovsman? David kommer att förklara mer om det. All heder åt honom för att han återupprättar detta geni som plågades och förföljdes av inskränkta idioter. Och heder åt honom för att han vågar följa sitt samvete.

Kanske tycker några av er nu att jag yvar mig och talar i egen sak, men betänk då att vore det inte för den sortens civilkurage och inifrånstyrning som David besitter skulle inga diktatorer störtas, om man ser det hela i ett större perspektiv.
David är min hjälte.
Because he's worth it!
(Förresten rågillar jag hans fru också.)

Detta är en hyllning till en alldeles enastående kvinna. Mari Jungstedt är hennes namn. Hon skriver deckare, men är också stjärnalist. Ja just så: STJÄRNalist. Allt hon rör vid börjar glittra. Igår var vi på hennes släppfest för nya boken "I denna ljuva sommartid", som förövrigt är en pärla i sin genre.

När jag kände mig som allra ensammast, när jag förlorat hoppet på att det finns människor med moral och samvete, som inte bara tänker med plånboken, visade hon ett suveränt civilkurage. Vi kände inte varandra då. Men hon valde att stötta mig fastän det var obekvämt för henne. Hon visade i praktiken var hon står när det gäller förtryck och våld mot kvinnor genom att hoppa av från den litterära agentur som jag hjälpte mitt ex att bygga upp, en agentur som aldrig hade funnits utan mig. En agentur som växte upp på min krökta rygg.

Mari är en hjältinna. Hon visar vad solidaritet och systerskap innebär. Hon förnekar aldrig sina väninnor, och de blir bara fler och fler. We love her! Från och med nu ska jag lyfta fram alla andra som på olika sätt är värda min hängivna beundran. Det kommer mera.

Hursomhelst var festen astrevlig. Vi dansade och mådde. Mian dansade med sig själv i fönstret när vi andra tog igen oss på verandan. Hon kunde inte sluta för hon hade satt sin favvolåt på repeat.

Hur fulla blev vi? Inte värre än att jag var uppe och tränade i morse. Sen glass på Nytan. Fyra kulor för mig, de andra fick dela på två. Nån måtta får det ju vara.



Linn som är typ ett par decennier yngre än Mian sa att gränsen är hårfin mellan att vara rolig och äcklig.
Hon avsåg då sin sambo Mian.



Gabybaby vågar inte säga att jag är äcklig. Hon har inte sett mig äta vattenmelon ännu.
Fast jag röker inte vattenpipa. Det gör bara mina döttrar.



Det är dock helt lagligt. Mina flickor är på tok för smarta för att bli dumma.

Flyget hem var jätteförsenat vilket föranledde tre raseriutbrott från Notty för att hennes snus tog slut och ett från mig för att vi hade blivit uppjagade mitt i natten i onödan. När vi äntligen landade var Notty så snusabstinent att hon beskyllde mig för att se ut som en hippie. Ja - beskyllde! Aaaah! Jag kan köpa att hon säger att jag har afroben, att jag kommer att bli en rostad kärring om jag äter 0/0-yoghurt till frukost och att jag kommer att träna på min begravning. Men hippie... där gick hon över den röda linjen. Jag hatar hippies, jag är ju för fan gammal punkare. Då säger hon att det är ok att se ut som en hippie. Hrmpf.

Är nu iaf back in bizniz och började svara på mina hundraåttiotre rödflaggade mejl, hade långlunch med en kollega och gick på bio med en dejt.

Det började bra. Jag valde en romantisk komedi av Hanif Kureishi. Lovande att se en romcom med en dejt, eller hur. LOL! Den började med att en asgammal gubbe fick ett finger instoppat i röven - yuk. Fingret tillhörde en läkare som konstaterade att gubben hade knölar på prostatan. Tack. Sen trodde jag länge att gubbsen bara var en inledning som skulle föra oss in i den sedvanliga förvecklingsdramaturgin. Men gerontofilin blev bara värre. Snart urartade filmen till ett gubbsjukt eldorado med Pygmalionkomplex och den vulgära ungflickan lät gubben tafsa mer och mer på henne tills han fick dö i hennes armar. Hångelläget uteblev helt i biosalongen och jag började skratta nervöst på fel ställen. Dejten också.

Jag är alltså en hippie som väljer avtändande filmer om gubbsjuka. Fast dejten förlät mig.

I morgon ska jag svara på alla kommentarer jag inte hunnit läsa än.

Och på måndag kommer boken från tryckeriet - hippieyippeee!

Och detta är märk väl bara ett litet axplock av alla söta desserter som bjöds varje kväll.




























Det är nog bäst att vi åker hem nu.



Och så här ser plajan ut, by the way. Nu borde jag bara kräva en slant av Tunisiens turistbyrå.
Ser ni att det är Notty på bilden? Bra, för hon har sagt att jag inte får lägga ut henne mer.

Och nu är det marsch pannkaka. Sweden, here I come!

Idag är vi fööör sega. Sverige känns så avlägset. Min hjärna likaså.

Hotellet bjöd på nån sorts mingel. Fransoserna trängdes girigt vid utskänkningen för att roffa åt sig så mycket vin och drinkar som möjligt mitt på blanka dan. En gammal farbror stod för livemusiken. Han såg ut som om han satt vid en skrivmaskin. Vi blev fotograferade av en ditsänd kameraman. Och kände oss yra efteråt. Notty oroar sig för att hon inte lyckats sveda sidfläsket. Jag känner mig rostad. I morgon är sista dan, sen åker vi hem. Färdiggrillade.

Då ska det bli andra bullar.



Fet underhållning poolside.

Igår köpte vi stråhattar eftersom vi hade blivit solbrända i jävla hårbotten också. Sen satte vi oss i en bar och drack rosévin. Då kom friaren från den första kvällen ridande på en vit hingst. Nej, skojade. Den enda likheten med en hingst var väl det där ni vet. Jag skrämde bort honom den här gången. Men nu håller vi oss på det vita hotellreservatet. Fast där är det inte helt enkelt heller. När vi skulle gå på Fitnesscentret för att träna bort alla söta efterrätter som står drivvis på kvällens dignande buffébord, blev vi stoppade av en barsk madam som trodde att vi smitit in på området. Vet skäms! tänkte jag. Och fick en vag påminnelse från tiden då jag faktiskt gjorde just det. Plankade in på lyxhotell för att få ett dopp och var ständigt nervös att bli tagen på baris. Vilket hände alltsomoftast. Och nu kände jag mig som en slusk IGEN! Fast fann mig givetvis och gav damen ifråga en mycket sträng blick. En blick som passar alla överjästa dästa gäster som frekventerar området. En von oben-blick. Fan, att jag jämt ska känna mig som en outsider var jag än är.

Notty skällde därefter på mig under frullen för att jag tog en 0/0 yoghurt, dvs en med noll procent socker och noll procent fett. Hon sa att jag kommer att se ut som en grillad kärring, en sån som jag alltid blir rädd av att se, om jag äter 0/0 till frukost. Men den smakade skit och jag kompenserade det hela med feta ostar.
På eftermiddan sa Notty att jag hade "negerben". Och på kvällen sa hon att jag kommer att träna på min begravning. Fast jag skrattar hela tiden när hon anfaller. Det gör absolut ingenting, tvärtom. Vi har det skitmysigt. Jag älskar när ungarna hackar på mig. Ingenting kan ändå komma i närheten av hur mitt ex psykade ner mig.

Fast jag gjorde mig skyldig till dålig karma när jag tog fram insektssprayen som stod i badrummet och sprutade ner den myllrande paraden av myror som vandrade på ballen mot en klick honung som Notty spillt där. Precis efteråt stack jag mig under nageln med ett pistageskal, det gjorde asont. Och jag tyckte synd om alla de döda myrorna. Det var då vi kom på vad det är för lukt som finns i hotellanläggningens samtliga utrymmen - insektsspray, yuk.

Så här ser jag ut när jag tittar på min söta Notty...




Och när hon äter glass vill jag äta upp henne.
Men det är det fler som vill! Varje gång vi är ute här i Nordafrika får hon propåer om att gifta sig/bli nåns pojkvän. Vilka skamliga förslag! Mitt framför näsan på modern. Och det värsta av allt är att de ibland kan tänka sig att köpa oss i ett paket. Bägge två! Måste jag köpa en chardor åt Notty? Hon säger att jag måste lova att inte sälja henne, hur många falska Rolex och Fuck-Pradaväskor jag än får. Jag lovar. Jag går ingenstans utan henne. Inte här.

Men ärligt talat. Hur fan vågar snubbarna vara så skamlösa?

Det här är ett sånt ställe där man får flipflaps och vit badrock som ingår i rummet. Sånt som de poshiga tar för givet. Det gör inte jag. Ni får inte tro, att bara för att jag just nu badar i lyx, är det "got the t-shirt". Nyss när jag var i London bodde jag på Backpackers Inn där man fick duscha kallt om ens det. Men nu är det förstklassigt, vilket märks på det blaserade klientelet. Känns faktiskt lite äckligt att vara turist i ett fattigt land. Jag skäms varje morgon vid frukosten där de bortskämda hotellgästerna kräset petar bland delikatesserna. Duschar länge och väl fastän det är torka. Jag vet inte riktigt hur man gör med det där.

Vi ligger som paddor hela dagarna och vräker i oss mat från de dignande bufféerna. Och ger bra dricks, för då blir servitörerna snälla och snabba. En av dem sveper runt vår poolplats hela tiden. Han har redan etablerat en tradition. Eftersom jag beställde in en tunisisk öl första dan och sen ännu en medan Notty föredrog deras hempressade persikojuice, är han nu väldigt ivrig att dagligen servera oss exakt samma saker.  Idag när Notty också ville ha öl såg han lite störd ut och insisterade på att hon skulle ha fruktjuice. Notty sa att det berodde på att han tycker att jag redan är förtappad, så mig serverar han gladeligen rusdrycker, men dottern ligger där så oskuldsfull, henne får man inte dra i fördärvet.

Jag är en dålig kvinna, tänk att jag äntligen förstått det!

Fast när vi tittar på Arrested Development glömmer jag alltihop.

Halli hallal! Tunisien är långsamt och jag saknar er redan, folks. Notty och jag bor på ett lyxhotell med fransmaen. Men igår när vi var ute traeffade vi aborigins som ville gifta sig med Notty. De klagade på att det var dåliga turister här, de kom bara från Polen och Serbien och hade inga kulor att spendera på fruktskålar, batikkaftaner, vattenpipor, porträttkonst och fucked Pradaväskor. Och de hatade Algerier, det var bad bad people, sa de. Men jag ville ändå inte gifta bort min dotter till tunisierna. Hon ville inte heller. Hon hatade mig för att jag pratade med dem.

Vi har solat och badat och ätit mazzza vattenmelon...

Förresten ser alla män som låter sig avbildas av gatukonstnärerna ut som George Bush, alltså på porträtten, inte i verkligheten. Och överallt finns det bilder på härskaren. Han bär en Burberryslirre. Jalla!

Fy fan, sånt här går de igång på, de äckliga svinen. Och nu har det hänt igen. En av killarna i Stureplansgangbangen har gjort en favorit i repris. Han friades i rätten för att han inte förstod att tjejen inte ville. Är det ett skäl att fria nån!!! Det är ju som att släppa ut en rabiessmittad hund.

Kan inte folk nån gång fatta att den här sortens avarter till karlar inte bättrar sig. Den allmänna synen på kvinnofridskränkningar och sexuella övergrepp är helt avskuren från sammanhang. Man isolerar förettelsen i små enskilda förpackningar istället för att inse att gärningsmannen är själva fabriken. Övergrepp och kränkningar är hans sätt att bete sig och det ligger djupt rotat i personligheten. Om en våldtäktsman/kvinnomisshandlare ska förändras krävs det först och främst att han verkligen ångrar sig och känner ett så starkt behov av att sluta med sitt kränkande beteende att han är beredd att göra vad som helst. Det är det tyvärr inte så många som känner. De är bara rädda för straff och grämer sig över att de torskat. Men det räcker inte att bara vilja bli en bättre människa och få en annan kvinnosyn. Det krävs intensiv terapi i många år och inte ens då är prognosen särskilt god.

Män som utsätter kvinnor för den här typen av våld, förtryck och övergrepp är empatistörda ondskefulla monster. Och de måste stoppas. För min del kan de gärna deporteras till Sibirien. Så kan de ju hålla på och slå ihjäl och rejpa varandra istället. Usch!

Något har hänt inom mig sen jag under gnälliga protester och surt missmod började blogga med er. Istiden är över, det fladdrar i magen (ja, inte av tarmgaser då, alltså) och folk bits inte alls! Jag vill tacka er som följt med mig så här långt, för ni är medskyldiga till mitt nya liv. Luv ya!

Och nu har jag ju plågat er med Pride på längden, tvären, sniskan och raken, era stackare. Jag kommer visserligen att fortsätta med mina trivialiteter och festligheter men jag ska också, det lovar jag, vara seriös emellanåt. För det är precis sån jag vill vara. Banal och genial Så häng i allihop, för nu börjar det om igen.

Vill ni förresten läsa ett seriöst och färskt debattinlägg av mig, så kolla Expressen. Tyck gärna till.

Anne, min snygga marknadschef, always bizzi. Fast inte always med mig.



Värstinggänget: Colettan, Jungan, Hildebrandtskan, Lodan & Linnan.
Sprattelvattnade förstås.



TheThreeesome.

The Darling Duo Happy Mian

Vackra sköna Mari. Partybooster, hjältinna, superkvinna!

Tja, vad ska jag säga? Det är ju Pride. Och vi hade skitkul.
Idag ska vi gå på Paraden. Fortsättning följer ...

Me, myself & Gabriella  -  världens goaste tjej. Vi vinglade hem vid tolv.
Vad hände sen, tror ni?

Usch, jag börjar redan bli sliten och det är flera dar kvar av Pride. Jag begav mig alltså till parken för att lyssna på Hysén, och innan dess hann jag mingla i vip-tältet där de bjöd på alkoholhaltiga förfriskningar. Och säga vad man vill om Hysén, men hans talskrivare är det inget större fel på, visade det sig. Det blev helt enkelt ett rättframt och ganska sympatiskt anförande där Glenn givetvis plockade mängder av kreddpoäng men som också fungerade som ursäkt för gamla synder. Och sent ska som bekant syndaren vakna. Så stämningen på festivalområdet steg och de flesta tycktes glada och nöjda. Calle Norlén var där, snygg och slipad som vanligt. Han är en sån kille jag är lite skraj för att snacka med eftersom han är så über alle. Rolando, min frisör, är lättare (såklart, han är ju min frisör). Han är så läcker att jag jämt önskar att han vore hetero, och det säger jag också till honom. Jag säger att han är såååå söööt, men då tycker han att jag borde tycka han var sexig istället, fast för mig är det samma sak. Det är därför som jag så ofta misstar mig och tror att tjejer är killar, vilket iofs är helt ok. Det ökar ju mina chanser att bli flata, inte sant? Vore inte alls en dum idé med tanke på mitt dårtycke när det gäller män.

Nåväl, efter Pride begav jag mig till Domen som höll ett sjuårskalas för sin dotter. Jag hade sistnämnda i famnen när hon var alldeles nyfödd. Det uppstår en speciell känsla av sånt, man bondar på nåt sätt. Sen stängdes jag in och kunde inte bonda med nån på många år, men nu är jag ju ute ur buren och har fått tillbaks mina kompisar från förr. En av dem är Linus. Han var också med på kalaset och det var bra, för han tycker så mycket om barn, så då kunde vi andra dricka skumpa i köket medan barnen och Linus lekte med presenterna i vardagsrummet.

Domens mamma hade med sig ett par väninnor och en av väninnorna hade med sig en liten hund. Linus, som vid sidan av barn också älskar gamlingar, sprang ut i köket titt som tätt för att fylla på i glasen och strax var allas humör i topp. Den lille vovven vaknade till liv och började nosa på dambenen, därefter slickade han länge och väl på min ena stövel tills han upptäckte Domens bara ben och övergick till att slicka hennes vad. Då sa hennes mor att hon hört att när en hund slickar på ett visst område kan det betyda att man har cancer där. Domen ryckte genast åt sig foten och skällde på sin mamma för att hon levererade så dåliga nyheter, varpå ett smärre Noréndrama uppstod.

Därefter tyckte vi alla att den där lille terriern var läskig. Ingen ville bli slickad mer, inte ens mina stövlar. Det var som att bli märkt. Och när jag sparkade av mig stövlarna hemma hade en underlig fläck bildats där jycken gått fram med tungan. Min stövel hade kanske cancer som ko, för jag antar att det är koskinn. Ska jag verkligen ha på mig de där cancerstövlarna ikväll?