unnidrougge

Moving Images har anordnat en bloggstafett som handlar om hur vi föreställer oss vår bransch i framtiden. Nu är det min tur, och jag har tagit över pinnen från Martin Thörnqvist.
Min bransch – förlagsbranschen – kännetecknas av långsamhet. Boken är till sin natur ett långsamt medium som kräver sin tid av läsaren/lyssnaren. Vägen från manuskript till tryckpress är också utdragen jämfört med andra tryckta medier. Och människorna som befolkar bokbranschen är ett ganska försiktigt släkte. De är i alla fall betydligt mer lågmälda än folk inom musik- och filmindustrin.
Men medan jag skriver detta slår det mig att bokbranschen genomgått en viss omvandling under det senaste decenniet. Den timida högtidlighet som tidigare genomsyrat geschäftet har överröstats av gräll skrikighet.

Snabba cash.

Litteratur, som förut gav bestämda associationer till stora tankar och vitter prosa, kan nu lika gärna betyda en illa spökskriven socialpornografisk drapa. Litteratur är pocketböckerna vi möter vid Ica-kassan eller på 7-Eleven. Ett litet antal titlar som ska nå den breda massan.

Säkra kort.

Idag ligger inte Thomas Mann på akademikernas nattygsbord. Där ligger Jan Guillou. Att jag nämner Jan Guillou beror på att han har ett fett finger med i den nydaning som förlagsbranschen genomgått. Han bildade nämligen Piratförlaget som en reaktion mot förlagens dåvarande policy: att ta från de rika och ge till de fattiga. Smala men ”viktiga” författare gavs ut, trots att de lämnade ringa eller ingen vinst, eftersom storsäljarnas intäkter kunde kompensera detta.
Piratförlagets uppdykande på arenan ändrade spelreglerna. För dem var det enbart lönsamhet som räknades. Deras namn – Piratförlaget – kom sig av att de beskylldes av branschen för att vara pirater, då de lockade till sig blockbusterförfattare som andra förlag enträget byggt upp och investerat i. Men Piratförlaget frestade med fetare avtal.

Mera cash.

Och inför denna nya affärsidé hade den övriga branschen inget annat val än att börja satsa lika ensidigt på bästsäljarna så att de inte skulle bli dränerade på sina vinstgivande namn.
Resultatet blev det så kallade stålbadet. Olönsamma författare började rensas ut från de stora, anrika förlagens listor och kommersiell potential blev det nya adelsmärket.
Branschen likriktades alltså efter Piratförlagets koncept och litteraturen strömlinjeformades.
Det var tur för kulturen att denna utveckling inte ägde rum medan skriftställare som Gunnar Ekelöf levde. Denne poet har Bonniers knappast tjänat en spänn på. Men Gunnar Ekelöf räknas ännu in bland de mest emblematiska författare som givits ut.
Fuck him! skulle branschens potentater säga idag. Han säljer ju inga böcker!

Och det är där vi står.
Vi står och tittar upp på de få mastodontsäljarnas pyramidala travar och plockar förstrött en bok till kraftigt nedsatt pris som i sin tur sålts in med massrabatt. Vi läser Thomas Bodström, inte för att han är en bra författare, utan för att hans böcker ligger där på lastpallen bland de andra få utvalda titlarna med lättsmält innehåll som förlagen bestämt sig för att satsa på för att de tror att detta är vad folk vill ha.
Men har folk något val?

Det är här själva frågan kommer in. Hur ser min bransch ut inom överskådlig framtid? Med tanke på att förlagsvärlden snurrar långsamt, lär utvecklingen gå trögt. Men förändringen kommer att ske på nätet.
I ett best case-scenario kommer valmöjligheterna att bli större, både för konsumenten och för kreatören. Alltfler föredrar att botanisera på egen hand i den enorma djungel av utbud som internet tillhandahåller istället för att lydigt hålla tillgodo med det begränsade urval som den traditionella handeln exponerar och håller i lager. Sökord och länkar hjälper oss att hitta de verk som ligger inom just vårt intresseområde. Eftersom nätbutikerna är befriade från lagerproblem kan de också erbjuda ett betydligt vidare sortiment. Men det avgörande steget mot ett större oberoende av de gamla aktörernas diktat kan mycket väl läsplattan komma att utgöra. Dess teknik och utformning förbättras nu i rasande fart, och inom bara några år kan den ha slagit igenom som en pryl man helt enkelt bara har, som det blev med i-Poden.

Förhoppningsvis har då författarna haft vett nog att inte överlåta sina e-boksrättigheter på förlagen, som just nu ivrigt fikar efter dessa. Plötsligt kan i så fall upphovsmännen erbjuda läsarna ännu ett sätt att ta del av deras verk, utan mellanhänder. Givetvis kan man inte kontrollera att e-böckerna sprids fritt, lika lite som man idag kan kontrollera att folk låter ett fysiskt exemplar gå laget runt. Men i och med att författaren själv förvaltar sina rättigheter deltar han mer aktivt i kontakten med läsekretsen via forum, bloggar och andra onlinekanaler. Upphovsmän med beröringsskräck inför sin publik kommer att ha sämre chanser i det nya systemet. Andra kommer att uppleva en nytändning i sitt yrkesliv. Interaktivitet skapar dynamik i den kreativa processen; en ständigt pågående dialog med läsarna blir en organisk del av skapandet. Redan idag finns författare som under skrivandets gång lägger ut kapitel efter kapitel på nätet för att få feedback från läsarna, ”the wise crowd”.

Det är också möjligt att själva romankonsten kommer att förändras i takt med att den digitala tekniken vinner ytterligare terräng, precis som den gjorde när tryckpressen slog igenom och romanen genom sin omfattande spridning fick ett uttalat underhållningsvärde. Våra nuvarande kvalitetskriterier kommer följaktligen också att se annorlunda ut, exakt hur är svårt att sia om. Men den ökade mångfalden borde hur som helst stimulera våra litterära smaklökar och ge utrymme för fler stilar än de som idag nästan totalt dominerar marknaden.

Och även om tanken att alla upphovsmän ska ha rätt att leva på sin verksamhet är lika utopisk i ett best case-scenario som den är idag, inbillar jag mig att fler författare får vara med och dela på kakan och att fler smakriktningar kommer att tillgodoses.
Jag misstänker att detta är precis vad det traditionella förlagsetablissemanget är så nervösa över. De vill fortsätta att få full valuta för sina ensidiga satsningar på massmarketprodukter. Och mestsäljarna vill givetvis inte att deras marknadsandelar ska naggas i kanten. Därför stoppar de ängsligt handen i en mellanhand och ropar på mera Ipred, mer kontroll.

Mer, mer mer!

I ett worst case-scenario kommer denna högljudda elefantmarsch att tåga in på de digitala vägarna och ordna utbudet där efter samma enfaldiga topplistetyranni som råder i de manuella leden.
Men än finns det tid att påverka framtiden.
Låt oss göra det nu!

Med detta utrop lämnar jag över stafettpinnen till den hedervärda internetkämpen Isobel Hadley-Kamptz.

Till medlemmarna i Sveriges Författarförbund

Bevaka era rättigheter. Förläggare reagerar just nu kraftigt på utvecklingen med Google, IPRED och Pirate Bay. Det verkar vara på gång hos flera förlag att börja med nya avtalsformer, print-on-demand utgivning mm. Det här är en situation som kan gynna oss om vi håller ihop.
 
Digital publicering i olika format är ett affärsområde som ännu inte etablerats och det finns risk att rättigheterna säljs för billigt. Var försiktiga innan ni skriver under nya avtal. Rådfråga förbundets jurister.
 
Bonniers säger i Svensk Bokhandel att de lanserar nya avtal där de tillskriver sig fler rättigheter och att författare som inte vill skriva under kan se sig om efter ett annat förlag. Låt er inte skrämmas, vi kan agera tillsammans.

Jag vill uppmana alla som har fått förslag till nya avtal eller nya utgivningsformer att berätta om det kort i ett e-brev till vår jurist, Jenny Nilsson: <[email protected]>. Tänk också på att skicka in nya avtal till förbundet för granskning och kommentarer.
 
Vi håller för närvarande på att arbeta med en strategi för hur vi ska agera den närmaste tiden, det kan bli tal om gemensamma aktioner och helt nya grepp för att säkra våra rättigheter samtidigt som vi vill skapa möjligheter att göra våra verk tillgängliga för allmänheten på olika sätt.

 
Hälsningar,
Mats Söderlund
Ordförande i Sveriges Författarförbund

http://isobelsverkstad.blogspot.com/2009/04/hjalp-christofer-fjellner-hjalpa-oss.html

Två frågor ligger mig f n varmast om hjärtat.

Den ena är Ipredlagstiftningen. Om ni nte kände till det redan, så ställer jag mig starkt negativ till denna rabiata maktutövning.

Det andra ämnet är kvinnofrid. Oavsett om man är feminist eller ej är frågan ständigt aktuell och angår alla, eftersom våld och övergrepp mot kvinnor är så utbrett att varenda människa har problemet i sin närhet. Därför är det också många som blundar för det - det blir jobbigt att konfrontera grannen, kollegan, arbetskamraten, brorsan, farsan, den folkkäre artisten, väninnans eller den egne pojkvännen etc.

Det finns en politiker som outtröttligt för upp detta omfattande och tragiska problem på dagordningen, och det är Gudrun Schyman. För att vi ska få en helhjärtad ambassadör för utsatta kvinnor i EU-parlamentet är det nödvändigt att rösta på henne. Var vi än står partipolitiskt och ideologiskt (om det nu finns några ideologier kvar), är det väl inte mer än rimligt att vi har EN representant på gubbhyllan som vågar föra fram en så pass viktig angelägenhet.

Rösta in Gudrun! Skicka iväg henne på kvasten till Bryssel!

Hade ett möte med min förläggare och tack gode Gud - han är positiv till fildelning. Han berättade att Paulo Coelho var missnöjd med sin försäljning i Ryssland. Då la han upp en bok så att vem som helst kunde ladda ner den. Efter det sålde boken tio gånger mer.

De författare som grinar över "stölderna" är mestadels de som redan säljer höga upplagor. De sitter som Joakim von Anka och ruvar ängsligt på ett berg av pengar, livrädda att förlora ett nickel. Det är patetiskt, i synnerhet som en av strategierna bakom deras försäljningsframgångar går ut på att ge saftiga rabatter till återförsäljarna om de köper in rejäla volymer. Redan där trängs andra författare bort från den mer synliga exponeringen.

Det finns också andra marknadsföringsstrategier som tillfaller bestsellerförfattarna och som går ut över deras mindre säljande kollegor, exempelvis marknadsföringsbidraget till bokhandelskedjorna som ger storsäljarna framskjutna placeringar i handelns kataloger, de som går ut till konsumenterna. Sedan har vi den mer generella orättvisan i systemet:  att åt den som har skall varda givet. Annonskampanjerna pluggar i regel bara de författare som redan har sitt på det torra.

Den största bokhandelskedjan har deklarerat att de inte längre kan ta in debutanter. Dessutom ska också bokhandeln hyra ut butiksareal till förlagen där de kan skylta med sina bestsellers. Ochsåvidare.

Sedan går dessa dästa författare ut och trumpetar om stöld när de snott åt sig praktiskt taget hela utrymmet på bokmarknaden. För mig är det obegripligt att de har mage att gnälla. Men det beror ju på att de är girigbukar.

Jag hoppas att fildelningen kan leda till att vi balanserar upp enfalden inom bokbranschen och att konsumenterna letar upp vad de själva egentligen vill ha istället för att köpa den falukorvslitteratur de blir påprackade. Ungefär som många av oss använder Internet - vi surfar oss fram till det som intresserar oss och plockar ihop en egenhändigt designad kostcirkel.

Vi betalar inte för att äta skit. Vi luktar oss fram. Och bestämmer oss därefter för vad vi vill lägga en slant på.

Papperstrollet gjorde det igen. I Kvällsöppet igår meddelade han utan att närvara att man inte behövde argumentera med idioter som stjäl, dvs motståndare till Ipred. Oförskämt! utbrast han. Det är så man hävdar sina "välgrundade" åsikter i "riktiga medier".

Eftersom nedladdningen sägs ha minskat med 30 procent iom den nya lagen borde skiv-, bok-, spel och dvd-försäljningen ha ökat med motsvarande siffra. Gjorde den det? Gick massor av svenskar igår ut och köpte Arnfilmer och skitböcker och listpopplattor? Som de annars hade tänkt ladda ner gratis?

Nu ska jag iväg till studion och läsa in min senaste bok. Den tänker jag donera till Pirate Bay och lägga ut som podd här när jag är klar. For free. Så oförskämt av mig!

Ska skriva mer om det sen.

OBS! Det är inte jag som satt denne man i skampålen!

En av de mest korkade mediemyter som finns är att all publicitet är bra publicitet. I en tid när vi konsumerar media under en stor del av vår vakna tid borde de flesta ha genomskådat den villfarelsen. Ändå dyker den upp här och var, nu senast iom det nya Marklundmagplasket om polarna med det därmed minuscoola bandet (vars intervjuade medlem förordade kinesiska censurmetoder).

Av egen erfarenhet kan jag direkt hävda att större delen av den publicitet som omgett min person har varit skadlig. Inte så att jag ömkar mig, det är smällar man får ta.

Jag upprepar vad Harry Schein en gång sa till Åsa Moberg (som berättade det för mig): Antingen är man med och vad som helst kan hända, eller så är man inte med och ingenting händer.

Det betyder givetvis inte att man står helt utan inflytande. Idag har det uppenbarligen blivit lite svårare att ljuga offentligt.
Det tackar vi särskilt för.

Är det nån därute som kan hjälpa mig att kalibrera min blogg så att den blir mer synlig på andra forum, ex vis Newsmill? Om jag skriver om ett ämne som diskuteras där borde min blogg bli listad.

Jag har varit dålig på att marknadsföra mig och behöver hjälp att nå ut bättre.

Kräm!

Min hjärna håller på att explodera av alla idéer som trängs. Det är ett helvete, jag lovar. Det blir kortslutning.

Men vi har en dvd-butik runt hörnet med happy hour-priser. För en tia får man hyra vilken film man vill. Det ska jag göra nu. En rulle och en bira.

Crack!

Det här är ett tack till alla er som läst "Boven", och framförallt till er som hört av er efteråt. Jag har fått tusentals mejl, telefonsamtal, Fejan-meddelanden, brev och mess om boken jag skrev när jag inte längre tyckte att jag hade nåt att förlora.

Fortfarande strömmar reaktionerna in. Många kontakter är från kvinnor som ännu lever med en "bov" och inte klarar av att klippa bandet. Somliga kommer från människor som känner igen sig trots att de lever i "normala" relationer. Andra har lämnat skiten bakom sig och vill berätta hur det blev sen. Men alla har blivit ärrade av det vi kallar kärlek.

Den vanligaste frågan är: Hur går man vidare? Traumat efter "bovarna" sitter djupt, det drabbar själen, identiteten, sexualiteten - ja, hela existensen. Att lämna en "bov" är som att förlora sin barnatro, sitt hopp, sin tillit och sina innersta drömmar. Det är som att vakna upp mitt i en katastrof.

Vi som gjort den erfarenheten vet. Andra tror att vi går igenom en jobbig separation bara. Att vi lider av brustet hjärta. De har fel. Brustna hjärtan gör ont ett tag, men de läker lugnt och fint. Uppbrottet från en bov är en jordbävning som legat och mullrat hotfullt inom oss och som sen raserar allt. Det är den vi velat undvika genom att stanna. Och efteråt vet vi att vi hela tiden visste. Anklagar oss själva för att vi rullade den där snöbollen uppför ett berg, för att vi släppte in en trojansk häst i våra liv.

Jag har i möjligaste mån svarat alla som skrivit, suttit i långa telefonsamtal, blivit kompis med en del av er, men samtidigt har jag fått utkämpa en och annan strid. Alla har inte jublat över min råa uppriktighet. Det tackar jag särskilt för. Det har bara gjort mig starkare. Men det har också öppnat mina ögon inför ett vittförgrenat maktmissbruk som jag tidigare bara haft en susning om. Det går bortom berättelsen i "Boven". Men det har ändå varit värt det. En dag kanske jag berättar om det också.

Boven-boken kommer i alla fall att leva länge, det har ni sett till. Tråkigt nog kommer mitt drama att drabba många fler än dem som hittar boken. "Boven" finns mitt ibland oss. Se upp!

Och fett nytt!

Igår var jag på ett seminarium om upphovsrätten och Ipred. Eller seminarium. Snarare ett upprop där alla deltagare var starkt kritiska till den illegala nedladdningen av diverse kulturyttringar.

Horace Engdahl höll ett välformulerat brandmanifest om upphovsrättens historia och hävdade att den var intimt sammalänkad med vår moderna syn på demokrati. Det lät bra. Allt lät bra.

Om det inte vore så att jag alltid känner mig skeptisk till den här sortens totala hegemoni. För såvitt jag vet fanns det ingen i församlingen som såg några dubier i upphovsmäns rätt att granska enskilda IP-adresser och straffbelägga dem som bedriver olovlig fildelning.

Offret för denna verksamhet skymtade fram flera ggr i politikernas och intresseföreningarnas utsagor: En utarmad konstnär som till slut inte längre kan skapa eftersom intäkterna uteblir av "nätstölderna".




I artispanelen satt Martin Rolinski från BWO, Helena Bergström och Augustprisvinnaren Torbjörn Flygt. Alla tre var upprörda över politikernas handfallenhet. Kulturlivet blöder, menade de, pålästa och vältaliga.

Och visst, jag hajar indignationen. Men tycker ändå att bilden blev lite ensidig och paniken alltför akut.

När det gäller musik exempelvis, har fildelningen bidragit till en stpr och levande indiescen, den s k långa svansen, "the long tail". Idag kan fler musiker leva på sin musik, även om intäkterna kanske inte är så imponerande. Men det leder ju till en större mångfald.

Ibland verkar det som om de ivrigaste motståndarna till fildelningen också är negativa till själva den utveckling som internet och den digitala revolutionen inneburit.

Jag minns när desktop publishing slog ut en hel yrkeskår inom tryckerinäringen och vilket liv det blev. Men skulle man då förbjuda den mjukvara som gjorde det möjligt för många fler att göra oberoende tidskrifter? Nej, det gick ju inte och idag är det väl knappt nån som minns de höga vågorna.

Att biobesöken avtagit kanske inte bara beror på fildelningen. Såvitt jag vet har den utvecklingen pågått länge, kanske ända sen vhs-en kom. Själv ser jag helst film på bio, och det gör jag dessutom ofta. Men vi kan ju konstatera att många föredrar att se film och teveprogram hemma när de själva har lust utan att behöva passa en massa tider. Men filmintresset har ju inte minskat för det, tvärtom.

Sen tänkte jag på mig själv, en utarmad och fattig konstnär som knappt har råd med hyran. Men det beror snarare på bokbranschen än på fildelningen. Det beror också på mina fattiga läsare. På en köpt bok av mig går det 5 - 10 läsare som inte köpt boken. Är jag då fildelad?

Och internet i sig? Är inte det kulturutbudet ett jättehot, även om vi bortser från fildelningen? Hur många är det som hellre sitter och fiskar på nätet än går på bio eller läser en bok?

Kanske vore det enda raka att klippa kablarna. Och en sån tanke kan t o m jag tycka vore skönt att realisera ibland. Så att vi kan återgå till den verkliga dialogen, kafésamtalen, salongerna och de äkta mötena. Men hur skulle det gå till?

Jag tycker nog att man ska försöka hitta de positiva möjligheter som den nya tekniken öppnat trots allt. Vi är ju bara i början. Och nu måste jag förflytta min lekamen till en annan stad, ty så långt har inte tekniken hunnit ännu, att även det kan skötas digitalt.

Hörs!

Såg en skitfin film igår. Fishy av Maria Blom. Den gjordes för åtta år sen men visas först nu. Vissa saker står sig.

Nu dras jag med ett angenämt i-landsproblem. Är bortbjuden varje kväll, har massor av vänner jag vill träffa, får mejl varje dag från folk som läst Boven och som jag måste svara på, åker ut och "talar till folket", har flera projekt på gång, bjuder ungarna på middag så ofta jag kan, har flera bra böcker jag vill läsa osv. Min tidsram håller på att sprängas av allt jag vill och kan.

För tre år sen hade jag ingenting av allt detta. För tio år sen hade jag dock det livet, och jag är så oändligt tacksam att ha återerövrat det.

Se upp för psykopater alla ni därute!

Nu åker jag till Landskrona, men är tillbaka i morgon igen. Håll grytan kokande.

Puzz!

Vilken rolig nyhet jag vaknade till idag. Att det finns ett hormon som hänger ihop med en otrohetsgen hos en fjärdedel av männen. Dessa män, stod det i DN, drabbas oftare av äktenskapskriser. Märk väl ordet "drabbas".

Stackars de otrogna hundarna! Som bara drabbas av sina risiga parrelationer.

Då kan jag tala om att jag också har en konstig gen. En gen som gör mig ursinnig över denna idioti. En gen som gör att jag drabbas av feministiska tankegångar.

Säkert finns det också en rasist-gen. En misogyn-gen. Kanske en djurrättsaktivist-gen. Och en mördar-gen.

Undersöker man den kemiska balansen i alla hjärnor och sen korrelerar den efter olika variabler kommer man nog fram till en massa intressanta orsaker till mänskligt beteende. Och då blir vi ju offer hela bunten.

Men tänk om ägget kom före hönan? Om en viss miljöpåverkan leder till ett visst beteende som påverkar just hormonbalansen? Eller om våra egna val rentav påverkar våra hjärnor?

Jag lägger inga generella moralaspekter på trohet, det överlåter jag åt de enskilda paren att komma överens om. Men jag skulle tippa att åtskilliga skitstövlar drog en lättnadens suck när de fick del av nyheten om otrohetsgenen.
Det var inte mitt fel - det var genens!

De gånger jag beskriver vidriga arslen här på bloggen – skitstövlar, psykopater, despoter – varje gång jag belyser vad dessa kräk ställt till med uppstår en märklig konflikt. Plötsligt är det som om en del vibbar in detta på långt håll, och vips står jag själv i skottlinjen. Det är jag som ska synas.

Bara för det tänker jag ta upp ännu en bödel här, nämligen Charles Taylor som nu står inför krigsrättstribunalen i Haag. Har ni sett filmen Blood Diamond med Leonardo di Capri? Gör det! Annars: googla på Taylor-aset.



Så här ser han ut, Liberias president. Ännu en "charmerande man".

Han bekrigade Sierra Leone med hjälp av barnsoldater som tvingades skjuta sina föräldrar, blev nerdrogade och samlades ihop till en armé. De olydiga eller odugliga stympades. Fick armar och ben avhuggna. Barn! Byar brändes ner när tillräckligt många slavar tillfångatagits som skulle arbeta med att gräva efter diamanter som Taylor snodde för att smuggla ut och kränga. Big bizniz.

Gissa vad Taylor sa i en intervju med BBC. Han sa: "Även Jesus Kristus anklagades på sin tid för mord." Karln är givetvis djupt religiös och anser sig vara helt oskyldig. Det är bara världen som konspirerat mot honom. Men det värsta av allt är att folk vars föräldrar han mördat röstade på honom.

Så jobbar en psykopat. Kan han dupera ett helt folk gör han det. Kan han bara dupera en kvinna gör han det. Det beror på tillfälligheter och möjligheter. Psykopater ser inga gränser.

Det gör bara alla dem han stympat. De kan exempelvis se ut så här:



Ni som försvarar psykopater genom att skylla på offren - försök nån gång försvara offren.
Då får ni äntligen veta att ni lever. Jag gör det. Lever.

Ni får ursäkta att jag uppehåller mig kring detta, men jag fick ett mejl. Och jag får många såna mejl. Det kom från en kvinna som levt med en psykopat och (tyvärr, får man väl tillägga) fått barn med honom. Hon var inte den första i ordningen.

Givetvis gick det åt helvete. Han gjorde - och gör - livet surt för både kvinnan och barnet och de tidigare kvinnorna och barnen. Nu har han - givetvis - träffat en ny kvinna som väntar hans barn. Han är företagare och har därför skaffat sig sina medlöpare (alla kan köpas för pengar). Så den nya kvinnan, liksom den förra och den förra och förra, tror inte på vad den förra kvinnan sagt: att han är en djävul.

Sekten han byggt kring sig och sitt varumärke försvarar honom med näbbar och klor. Han är ju så charmerande! Vad han gjort mot sina tidigare kvinnor (våldtagit, misshandlat, förtryckt) är bara ett utslag av deras "svartsjuka" och "bitterhet".

Och så fortsätter det. Han lägger ruiner bakom sig, men de lämnar han ju bakom sig.
Och skulle det en dag komma fram vad han förintat i sitt privatliv, då skulle sekten urskulda sig och utbrista att de inget visste, fastän de utsatta försökt berätta det.

Så byggdes Hitler-Tyskland. Och alla som tror att det inte kan hända igen bör tänka sig för varje gång de skyddar en psykopat med "bittra" och "svartsjuka" kvinnor i bråten efter hans framfart. Ett hem med en psykopat är ett förintelseläger i miniatyr.

Men inte kan väl han ...
Nähä? Men inte kunde väl Adolf? Han som lyckades förföra ett helt folk? Inte kunde väl han vara psykopat?
Det är just med dessa utåt sett förföriska typer man ska vara extra varsam. Särskilt om man får höra offrens vittnesmål.

Hur kan det då komma sig att vi anser det svagt av tyska folket att rösta fram Hitler, när så många av oss blint litar på en vardagspsykopat?

Fy fan. En dag ska jag berätta allt.

Grrrr...

Jag är så trött idag, Har just skrivit klart en roman. Det är ett smutsigt jobb, men nån måste göra det.
Återkommer.

"Ni får ursäkta att jag, Gogge, tränger mig på här igen, men det är på order av min moder. Idag är hon nämligen upprörd av något jag sagt.

Jag hävdade, när hon föreslog att jag skulle skriva en bok, att litteratur är sååå nittonhundratal. Idag ska man skriva blogg, skapa en webbsida, göra mobiltelefonfilm eller vara med i en dokusåpa. Det är den nya litteraturen, sa jag.

Då blev mor min sur. Men vadå? Vad tycker ni?"

Idag lämnades min nya bok till tryckeriet. Jag har fjärilar i magen och bensin i blodet. När jag kom in i trycksaksbranschen för massa år sen hade jag den där känslan av att allt går att ändra. Tills jag gjorde den fasansfulla upptäckten att man kommer till den punkten då lagt kort ligger. Det tog en stund innan jag faktiskt begrep att en tryckt produkt är irreversibel. Först då såg jag alla missar och småfel. Därefter har jag visserligen fått syn på små fadäser och svurit en salva, men aldrig tänkt att jag kan göra nåt åt det. Så here we go again. Tärningen är kastad. Och det liv som levs fram tills själva släppet är en twilight zone. Som jag nu ska försöka fylla med innehåll Jag är tillexempel kär i en snubbe, men honom kan jag bara träffa en gång i veckan. Ändå är han The Man. Så nu sitter jag med ett glas chablis och funderar på hur jag ska spendera kvällen. Jag har en bok om fransk litteratur av Kristoffer Leandoer som är fantastiskt välskriven där man kan läsa om kultiga författare, jag har en prisbelönad dvd som jag kan se i min nya stora platt-tv, jag har senaste weekend-editionen av The Guardian, jag har senaste numret av Kapten Stofil och jag har vänner som jag borde ringa. Men allt jag kan göra är att tänka på boken som ligger på tryckeriet. Borde jag inte supa mig full?