unnidrougge

Fan, jag vet inte vad jag vill. När jag är i sällskap längtar jag hem och vice versa. Jag kan gå ut ikväll och det kan bli kul. Men i morgon ska jag träffa min klippa och då vill jag vara fräsch. Eller "fräs" som min ryska väninna säger. Hon gillar rosa kukar. Inte gamla bruna surkukar. De ska vara "fräsa". Jag tycker att jag fått nog av att suga kuk. Kanske kommer jag tillbaks till detta ämne.
Men nu sitter jag här och obsessar över lägenheter. Jag vill bo på Skånegatan, så mycket vet jag. Bara två kvarter bort. Men utan minnena, de hemska jävla ångestminnena.
Should I stay or should I go? Jag har en ledsen väninna som jag vill träffa. Men så fastnar jag här. Har hundra tidningsartiklar jag ska läsa. Och böcker. Filmer jag kan se. Ändå bara tänker jag. På Oscar Wilde. Och hur det hade blivit om han inte gett upp. Om han fått uppleva sin egen renässans. Jag skulle aldrig klara av att bara driva runt på krogen, utfattig och ständigt berusad. Han ville inte leva längre. Men det vill jag. Fast inte här. Jag vill bryta upp. Flytta till Skånegatan.
Nej, nu ska jag ringa ledsna väninnan.

Nu vill jag flytta. Göra nåt konkret. Ändra på saker. Alla stockholmare letar bostad hela tiden. Det är en hobby. Att glo på andras hem. Sen blir det sällan av att folk slår till. De går runt och glor, år ut och år in, kliver på hos andra för att se hur de bor och för att checka värdet på sin egen barre. Jag vill komma till skott. Inte bara ströva runt och stirra in i andras privata sfärer. Drömma. Jag är en drömmare bara när det gäller kärlek, inte annars.
Har jag bestämt mig för nåt går det som regel väldigt fort att genomföra det. Så länge det hänger på mig. Men folk som inte kan bestämma sig. Usch vad det pissar.
Jag har så många vänner nu efter alla år i isoleringscell. Kan knappt hålla reda på dem. Och fler finns det som jag vill lära känna närmare. Jag har så mycket att ta igen. Och en ny bostad skulle kännas som en bra anledning att bjuda på fest. Apropå det blev jag bjuden att närvara vid nåt idiotjippo i St Tropez. Man skulle få komma till en viplounge och en trerätters diné. Fast pynta kalaset själv! Lol! Vem kan hitta på nåt så korkat? Vilka "gäster" vill resa till det sönderknullade St Tropez för att få sitta på ett ställe och dega 120 euro? Robinson-Robban?
Ja, det är ju inte direkt så de stora perspektiven öppnar sig, men personligen har jag börjat få lite utblick.
Blev förresten jättearg när Babs berättade att hon läst att 25 procent av svenska kvinnor i heteroförhållanden får stryk i sina hem. Och så säger folk att det är en privatsak. När det uppenbarligen måste vara så att alla känner nån som slår och nån som blir slagen. Babs hatar för övrigt James Bond. Hon tycker att jan är ett jävla svin. Och hon har ju fett rätt.

Idag lämnades min nya bok till tryckeriet. Jag har fjärilar i magen och bensin i blodet. När jag kom in i trycksaksbranschen för massa år sen hade jag den där känslan av att allt går att ändra. Tills jag gjorde den fasansfulla upptäckten att man kommer till den punkten då lagt kort ligger. Det tog en stund innan jag faktiskt begrep att en tryckt produkt är irreversibel. Först då såg jag alla missar och småfel. Därefter har jag visserligen fått syn på små fadäser och svurit en salva, men aldrig tänkt att jag kan göra nåt åt det. Så here we go again. Tärningen är kastad. Och det liv som levs fram tills själva släppet är en twilight zone. Som jag nu ska försöka fylla med innehåll Jag är tillexempel kär i en snubbe, men honom kan jag bara träffa en gång i veckan. Ändå är han The Man. Så nu sitter jag med ett glas chablis och funderar på hur jag ska spendera kvällen. Jag har en bok om fransk litteratur av Kristoffer Leandoer som är fantastiskt välskriven där man kan läsa om kultiga författare, jag har en prisbelönad dvd som jag kan se i min nya stora platt-tv, jag har senaste weekend-editionen av The Guardian, jag har senaste numret av Kapten Stofil och jag har vänner som jag borde ringa. Men allt jag kan göra är att tänka på boken som ligger på tryckeriet. Borde jag inte supa mig full?

Alla som vill ha en anledning att spy får den här: http://www.boogazine.se/
Fy fan. Att Pernilla äntligen pallade gå ut och berätta om helvetet hon haft var jävligt strongt. Och sen kommer detta sliskiga och infama efterspel. Som en sista stor fet smäll på käften. Vi som har levt med en psykopat vet. Andra fattar inte helt och fullt, somliga rentav tror på psykots babbel om att det minsann finns en annan sida av saken. En annan sida av saken finns förvisso: den falska sidan. Jag är så trött på att höra fega töntar säga att sanningen ligger nånstans mittemellan. Så bekvämt att slippa ta ställning. Det var ju vad vi gjorde under WW2. Vi var "neutrala". Vi la oss inte i. Men att inte ta ställning är detsamma som att ta ställning för den starkare. Den som har övertaget. Då är man i själva verket en förrädare. Lita på att jag återkommer till detta.

Är helt såld på den här bloggen.  http://cyberpaths.blogspot.com/ The story of my life. Fy fan vad jag föraktar dem som inte tar avstånd från abusers. Jag upphör aldrig att förvånas över att det finns så många ryggradslösa skithögar överallt. Återkommer till detta. Är förbannad just nu.

Jag vaknar varje morgon och är glad. Det är sant, jag har varit sån ända sen jag var liten. Men sen händer nåt. Jag stiger upp. Och cyklar till gymmet. Då träffar jag på två sorters hinder i trafiken som är oehört enerverande. Först de breeeeda männen som parkerar lastbilar, grävskopor, sopbilar eller andra jättefordon RAKT ÖVER CYKELBANAN! Och de låter också. LÅÅÅÅTER! Jag vet att de älskar att låta. De njuter av att bre ut sig. Och av att de har tillstånd till det. Det är deras sätt att ta revansch över att de saknar inflytande. Jag hatar dem på morgnarna. Och svär medan jag blir tvungen att våghalsigt svänga ut i gatan eller knöggla cykeln förbi på trottoaren så att fotgängarna svär mot mig. Äckliga panchon som rastlöst är ute och flöjtar halvsju på morgonkvisten. Därefter kommer nästa hinder: Tanter på gammeldags cyklar med höga styren som trampar fram med hucklen och allt i samma tempo hela tiden SOM OM INGA ANDRA EXISTERAR! De är livsfarliga. De kommer där med spikrak rygg och kjol och bara kör. Jag tänker att de är litteraturkritiker och jag nästan hatar dem.
Väl framme på spinningpasset spelar instruktören olidlig eurodisco så att jag tror att jag befinner mig på ett sjabbigt disko i Bulgarien. Jag har bett honom sätta ihop ny musik och han har lovat, men gör det aldrig. Till slut, efter passet, frågar jag honom var han får all den där musiken från och han svarar glatt: Olika ställen. Kan inte du bränna en cd med de låtarna? säger jag då, varpå han nickar välvilligt. Och så kan du sälja såna cd-ar på Drottninggatan, fortsätter jag. Med titeln "Världens sämsta musik". Då såg instruktören snopen ut. Och jag skämdes. Nu måste jag be om ursäkt nästa gång. Men glad var jag när jag vaknade.

På sista tiden har jag gått på en del fester som jag inte riktigt förstår mig på. Häromkvällen var David och jag på en sån, och förra gången vi var ute var det likadant, fast där var åtminstone maten sjysst och man fick sprattelvatten. Men nu sist gick vi till ett ställe som skulle invigas med utlovade goda drinkar och läcker buffé. Vilket i realiteten visade sig vara saft med en skvätt sprit och kolhydratfattig kärringöl, och till det en pastasallad. Och sen inget mer. Med inget mer menar jag ingen fest. För det räcker väl inte att bara rafsa samman en massa känt och semikänt folk i en jävla lokal, skit samma om det råkar vara en fin lokal. Man måste väl åtminstone hålla ett litet tal. Säga God afton, vi är glada att ni kunde komma hit och göra gratisreklam för lanseringen av X, Y eller Z. För det är vad vi lånar ut oss till för några kärringöl och en trist pastasallad. Många hade dessutom klätt upp sig och säkert tagit taxi dit. Då blev deras funktion som levande reklampelare nåt de själva tillochmed betalade för. I ren protest promenerade vi hem så vi slapp ödsla mer än en utspädd och ytterst klen baksmälla på denna "kändisfest".

Vänner och gott folk! Nu har jag äntligen skaffat mig en blogg. Och timingen kan väl knappast vara bättre. Efter kändisbloggarnas självsanering är det den andra generationens bloggare som tagit över. Jag rider alltså på en ny våg.
Och det enda jag vill säga här är egentligen att jag är Unni Drougge ? inte "Unni Drougge".
That's it. Nu åker vi.