OPIUM FÖR FOLKET
Jaha. Så blev jag arg igen. På den töntiga näringslivshögern som med sina annonserade "sagor" vill ta bort skammen kring konsumtionen. Vi ska shoppa helt ogenerat, för det sätter fart på ekonomin, därmed frigörs pengar till teknikutveckling som kan förhindra miljöskador yada yada. Så bra! Ut och handla, låt kontokorten glöda tills de luktar bränd plast, köp, köp, köp! Och ta en paus på nån skräpmatkedja om magen knorrar. Sen ut i shoppingträsket igen. Vilken härlig fritidssyssla konsumtion är. Den kräver ingenting annat av oss än att vi ska jobba som myror för att få råd till överkonsumtionen och sen att vi ägnar den lediga tiden åt detta "pliktlösa" nöje.
Har ingen tänkt på att konsumtion är ett jävla slaveri? Bara att hålla reda på det dignande utbudet är tidskrävande. Och när vi sen vant oss vid att använda vår värdefulla tid genom att slösa bort den, hur ser vi då på våra medmänniskor? Vad vet vi om dem? Känner vi dem? Kommer man nära någon genom att konsumera tillsammans? Det tror i varje fall inte jag. Möjligen kommer man nära en annan genom att skapa tillsammans. Vilket innebär att de personer vi umgås med på fritiden, de viktigaste får man anta, bara har en angelägenhet gemensam med oss: konsumtion. Och att folk på vår arbetsplats egentligen står oss närmare. Men på en arbetsplats är vi ju samtidigt utbytbara och dessutom blir vi gradvis förbrukade. Medan vi i ledigheten lever bredvid varandra fullt upptagna med konsumtion av hård- och mjukvara.
Hur kort är då inte steget till att börja konsumera den vi har bredvid oss?
Konsumtion är utsugning och snart är vi alla varor, stapelbara tomma kärl som suger näring ur fyllda kärl tills de blir tömda och måste suga ut andra kärl i evighet amen.
Detta är vad konsumtionssamhället går ut på, men det förtäljer inte näringslivshögerns dumma tomma "sagor".
Verkligen tänkvärt Unni, jag har tänkt i samma banor mer än en gång. Just liknelsen med att bli slav under sin egen konsumtion, allt från hus ner till den senaste mobilen i mitt fall.
Det kostar verkligen i tid och pengar att både hålla sig uppdaterad och att managera alla "livsnödvändigheter" som jag samlar på mig.
Jag kommer inte ihåg varifrån jag fått citatet, men det ringer kvar i mitt huvud, det är i stil med: "Vi har jobb som vi inte trivs med, för att kunna köpa saker som vi inte behöver".
Ibland saknar jag ord för att beskriva det jag känner. Även om jag hade formuleringskonstens gåva så skulle jag ändå aldrig hitta samma knivskarpa precision som Unni Drougge. Så kände jag när jag läste dagens blogg.
För Er som tror att Unni Drougge enbart har gott att säga om "vänstern", så rekommenderar jag hennes bok "Andra sidan Alex". Med sedvanlig precision klär hon av allt och alla. Till och med den skånska ekologvänsterns förljugenhet skärskådas.
Det börjar bli mycket färg i Unni Drougges blogg. Titta på illustrationen. Minns också regnbågsfärgerna från Pridefestivalen.
Kanske också bloggens politiska dimension är färgrik? På den politiska vänsterkanten finns bloggaren. Något till höger om mitten finns Engström (om han inte också har gjort politisk avbön, men det tror jag inte). Själv sympatiserar jag med de blågula och hoppas att även vi ska kunna komma ut ur garderoberna efter september 2010.
Faaan Unni, jag gillar din blogg och ditt sätt att vasst beskriva saker och ting som bör beskrivas.
så VAAAAARRRRRRRRRFÖÖÖÖÖÖR skulle du gå och knåpa ihop den där vedervärdigt okunniga hemska artikeln i PS! ??? Varför Unni, varför? Du trampar på oss med borderline som om vi skulle vara psykopatiska när vi i själva verket är motsatsen; mycket empatisk men tyvärr ofta väldigt SJÄLVdestruktiva.
Vi är INTE jämförbara med psykopater. Alls.
Jag blir så ledsen över att du skrev det du skrev du har liksom sabbat förtroendet för mig och en hel drös med unga borderlinare (främst tjejer) som du stämplat som psykopatliknande. Det är så synd eftersom du (i övrigt) är en förebild vad gäller fenimism och kvinnofrid och kvinnokraft.
VARFÖR Unni, VAAAAAAARFÖÖÖÖR?
/W
Bra, wera, att du förde in din kommentar i den färska tråden för jag hade tänkt svara på den förra.
Vet du vad? Jag tror att du och massor av andra tjejer i din situation har blivit feldiagnosticerade. Jag tror inte en sekund att du har en djup borderlinestörning. Det är så jävla inne nu bland psykskrynklare att klassa självdestruktiva tjejer som borderlajnare.
Jag har läst allt som finns om borderline, även de gamla klassikerna. Och jag vet inte om det är struket ur artikeln, men jag skrev iaf om Otto Kernberg som forskat mest kring störningen. Han hävdar att en borderline personlighetsorganisation (BPO) finns bakom varje personlighetsstörning. Mina uttalanden fick också stöd av en annan forskare.
En riktig borderlineperson kan pendla upp och ner mellan högfungerande och icke-fungerande. Men alla är parasitära till sitt väsen och ställer till ett helvete för omgivningen med sina omättliga krav och behov. Borderlinestörda män blir praktiskt taget alltid förtryckare, liksom högfungerande borderlinekvinnor. Deras dysfunktion har mera dragning åt malign narcissism och psykopati. Det är dem jag velat beskriva.
Och återigen. Jag har träffat fler unga kvinnor som fått en borderlinediagnos, men jag tror inte på den. Inte om de visar empati, är sköra, sårbara och kreativa. Jag vet inte hur gammal du är, men jag kan inte låta bli att tycka att det är oansvarigt att sätta en sån etikett på en tjej som kämpar för att hitta sig själv och en mening med livet i en kultur där det fan är nästan omöjligt att komma till rätta med livets väsentligheter.
Ta inte åt dig av det jag skrev i PS. Den artikeln handlade definitivt inte om dig och dina gelikar. Jag känner enormt mycket värme och sympati för din kamp, men jag har fan inget till övers för de riktiga borderlinetyperna. De kämpar inte. De är körda.
Men det är INTE du!!!
Kram, jättekram!
Tack för svar!
Jag är 21 år och sjukskriven, fy fan.
Jag har pratat med min DBT-terapeut om din artikel och... ja, som du kanske förstår så höll hon inte alls med. "Trams", sa hon. Och hon har jobbat med borderlinepatienter samt lett anhöriggrupper (Familjeband, där även Anna Kåver var med, henne borde du för övrigt
prata om BPS med, hon är en av de främsta exeperterna inom området) i flera år.
Män är i allmänhet mer utåtagerande än kvinnor. Oavsett diagnos, tyvärr. Bordeline, depression, mani - spelar ingen roll; vi kvinnor har präglats till att ta ut saker och ting på oss själva och knipa käft medan män har fått utrymme sen barnsben att i princip härja fritt. Och de som är riktigt störda, psykopatiska, ångrar ingenting och kan inte ens stava till empati.
En borderlineperson har MYCKET SÄLLAN svårigheter att känna empati och ånger. Tvärtom; vi är fenomenala på att hata oss själva och känna skuld.
Det är självklart att det är jobbigt för omgivningen att leva när en bordeline. Men så är det ju oavsett vilken typ av psykisk åkomma du har!Det är ALLTID jobbigt att vara närstående till någon som mår dåligt!
Psykopati är ett kapitel för sig. Det är en kombinationn av anti-social och narcisstisk personlighetsstörning. Tillsammans bildar de psykopati. Dvs, förmågan att känna empati, ånger, självkritik osv, försvinner. Borderline? Nope.
Fast borderlinestörda män, störda män ÖVERHUVUDTAGET, blir säkert förtryckare i viss mån. De agerar utåt och tar sig rätten att nonchalera gränser: så ser patriarkatet ut, med eller utan borderline!
Jag tycker du har tagit dig rätten att behandla ett ämne som du faktiskt inte behärskar tillräckligt för att skriva en artikel om.
Jag mer än välkomnar din hisoria om mannen, det jävla psykopatsvinet, du levde med, tala ut, skrik ut skiten och öppna folks ögon; strålande, kvinna! Men snälla, snälla du, balnda inte in BPS. Smutskasta inte oss, stämpla oss inte, vi får ta nog med skit som det är redan.
Ang fel diagnos; varför tog du inte med denna teori i PS! ? Kunde varit intressant, mycket mer medmänskligt och ´kanske ett bra sätt att bemöta psykisk sjukdom & diagnoser ur ett slags genusperspektiv.
Istället radade du upp en mängd "fakta" utan att bolla kring hur personer med personlighetsstörningen har det i vardagen, nämligen förjävligt.
Jag tar inte åt mig. Artikeln kändes för befängd för det. Men andra tar åt sig, och läsarna blir säkert rädda och tror att alla borderlinare kommer att slå ihjäl dem, typ.
Jag antar att du menade väl; du ville beskriva hur det är att leva med en störd man, och ge varningssignaler så att andra inte trillar dit. Det är bra. Du hade inte behövt blanda in borderline. För det har inte med saken att göra.
Kram och God jul!
(I övrigt är du BRA, och skit i vad alla korkade idoiter (sexister som uppenbarligen vill bevara patriarkatet for ever) knåpar ihop för löjliga kommentarer för att såra och trycka ner en stark kvinna som du, dvs ett hot mot förtrycket. Fortsätt vara ett hot, Unni!)
/Wera
Tack, wera, för din berättelse och dina synpunkter. Men ang borderlineproblematiken delar vi inte uppfattning. Jag framhärdar i att borderline slarvigt prackas på unga kvinnor som skadar sig själva.
Och den man jag levde med var med all sannolikhet borderline OCH narcissist/psykopat. Ibland var han en "ren" borderline och klängde och var hjälplös, sen reste han sig och blev grandios. Empati hade han öht inte.
Men begreppet borderline ÄR suddigt och omtvistat och kan säkert tolkas olika beroende på vilken skola man bekänner sig till. Jag är med i olika diskussionsforum och har läst mängder om BPD ? ur ett anhörigperspektiv. Och det var just den anhörigas vinkel jag ville belysa.
Sen tycker jag att du bör veta att just Anna Kåver skriver sina böcker ihop med Åsa Nilsonne som valt att stanna kvar på mitt ex agentur, trots att hon fick se två läkarjournaler över mina skador av misshandeln då jag fått söka akut vård, fick höra min berättelse och fick läsa min bok. Jag tycker det är anmärkningsvärt att Anna Kåver förefaller vara ok med det. Det gör henne mindre trovärdig i mina ögon angående allt som har med personlighetsstörningar att göra, som både hon och Nilsonne specialiserat sig på.
Vad anser du själv om det? Skulle du vilja ha en terapeut som gör affärer med en dömd kvinnomisshandlare och fullfjädrad psykopat?
Kram igen
Hej!
Jag läste, i en artikel, om att ingå i ett celibat från konsumtion. Jag har gjort det (sedan ett litet tag) och det är en enorm befrielse. Jag vet inte var jag drar mina gränser ännu men tanken på att "snygga stövlar men jag får inte köpa ännu ett par" är skön. Jag behöver inte fler par stövlar. Jag behöver träna, andas, vara ute och gå med mina vänner, älska, leva genom upplevelser och andra människor... uppleva annan lycka än att köpa mig den.
Passus; har levt i ett destruktivt förhållande och läser nu din senaste bok Unni - den är en lisa för själen!
//milla
Dessutom flyttar dom ut lagret till oss konsumenter "köp 3 betala för 2" man behöver inte vara något geni för att förstå att det för oss åt helvete. Problemet är att den enskilda människan har ingen effect vi måste ALLA göra likadant och då gäller det inte bara konsumtionen om vi ska rädda jorden. Någon form av tvång måste ske, alltså lika för alla- sug på den
Huvudet på spiken Unni. Framförallt i denna sinnessjuka högtid som kallas jul.
Barnen får 25 julklappar var. Mitt på golvet i en hög av inslagna klappar sitter en femåring. River och sliter i glänsande papper, vrålar om hjälp att öppna omöjliga kartonger. Tittar förstrött på innehållet i lådan, ställer leksaken åt sida, glömmer den och kastar sig över nästa paket. Sopsortering hinner inte den stressade föräldern med utan alla karonger och allt julpapper åker ner i säcken som bostadsföreningen snällt ställt till förfogande utanför ens dörr.
Dessutom har jag hört att vuxna fortfarande köper julklappar åt varandra...
Min fars fru köper julklappar till sig själv...
Ur led är tiden.
Trevlig helg // Anette
ja och så sitter man och har ledighets ångest för att man inte orkar ta sig ut i kylan och spendera sina surt fördärvade på massa julcrap...
varför måste det vara såhär
jag är ledig låt mig njuta och va glad för det men hell no jag e stressad som en iller över att jag inte hittat en enda vettig klappjävul
i år får mina nära och kära lusseballar i julklapp
Att skapa tillsammans är vår enda möjlighet att komma nära varandra.
Nä, låter inge vidare... Trodde man inte om Anna & Åsa. Trist. Kan man lita på NÅN these days?
Nå. Den anhöriges perspektiv till en person med (sannolikt) borderline OCH narcissist/psykopat, skriver du. Men i artikeln heter det att han har "drag som starkt påminner om borderline."
Påminner.
Du kan tycka vad du vill om hur läkare sätter diagnoser på unga tjejer, men det ändrar ju inte att vi de facto HAR borderlinediagnosen och därmed stämplas av dig som psykopatiska, när du skriver som du gör i PS!.
Och inte heller valde du att belysa denna åsikt om hur samhället ser på borderlinare (majortiteten är ju unga självdestruktiva tjejer) och att du anser diagnosen vara onödig och slarvig.
Hade du gjort det så hade jag kanske förstått lite bättre. Eller nåt.
Istället för att streta emot och säga att borderlinediagnosen sätts på fel personer, såna som mig, bör vi istället jobba för att öka förståelsen för denna personlighetsstörning istället för att framnställa den som bestialisk. För det är den inte.
Den är inte Anti-social, narcissistisk, psykopatisk, som din man var.
Jag är också "anhörig". Var halvt tillsammans med en borderlinetejej. Hon var aldrig elak mot mig. Bara mot sig själv.
Men det bästa med borderline, det är att det går att bli fri ifrån! Jag kommer inte att för evigt ha denna störning, utan med hjälp av terapi (DBT) har jag nästan blivit helt frisk. Fast det har tagit mig 2 år.
Där ser du också en stor skillnad; borderline går att bota tack vare den självinsikt vi har. Psykopati går inte att bota med terapi...
En vacker dag är jag helt fri.
Kram
På tal om psykiatriska diagnoser och feldiagnosticeringar. Det är ont om psykiatriker. Antalet utbrända psykskrynklare är stort. Antalet degenererade psykskrynklare är ännu större. Dessa älskar maktutövandet bakom dimridån. Antalet anmälningar mot psykskrynklare-psykopater ökar. Som bekant skyddar storebror lillebror och alltför många utredningar mynnar ut i att "han inte har gjort något fel". En psykiatrisk diagnos börjar nuförtiden fungera mer och mer som dubbelförtryck, mobbning och förvisning och den som missbrukar diagnosmakten är vanligen en psykopat.
Borderlinebegreppet är som Unni påpekar MYCKET suddigt. Jag undrar vad det är egentligen. Jag är ju psykolog (fast alla inte tror det) och under mina fem års studier läste vi en (1) bok i ämnet.På engelska. Vilket innebar att alla i gruppen tog varistt kapiel som vi översatte och gjorde komp av, så att vi klarade tentan. Fusk alltså. Okdå, jag pluggade mellan 76 och 80, men mina kurskamrater sitter ju därute idag och vi får hoppas att de gått någon form av vidareutbildning. Det kan vara bra att kolla vad "terapeuter" egentligen har för utbildning. Under mina 5 år i Uppsala togs aldrig ämnen som borderline, misshandel, sorgbearbetning, familjeprob, incest etc aldrig upp. Aldrig. Det var inte ens krav på att man skulle gå i egen terapi. Men vi läste statistik och testmetodik och jag fick faktiskt en vit råtta att öppna en dörr med en spak under en lab lektion, men då gick det åt många pellets;) F.ö står jag inte till höger om mitten, Stocken, jag står till vänster om mitten, rätt ska vara rätt.
Jag kan säga att jag har haft tur med "psykskrynklare" som du kallar det, André. Träffade en fantastisk överläkare & specialist inom barn- ungdomspsykiatri. Det var hon som satte diagnos på mig. Efter noggrann utredning. Och det var hon som gjorde så att jag fick rätt hjälp: DBT.
/W
Jag har läst min första Unnibok: Penetrering. Den är djävulskt skickligt skriven. Jag vill inte kommentera handlingen
eftersom den skall läsas. Men du har fått en ny hängiven läsare - jag.
Kan du avslöja något om ditt nya bokprojekt?
Apropå "Opium för folket"
Tillhör inte dom som kan överkonsumera så mycket.
Blir dock illa berörd av alla annonser som trycks upp i mitt ansikte. I synnerhet nu i jultid.
Har inte köpt något till mig själv på flera år. Sitter i en jä....a ekonomisk sits då jag åt ett ex. skrivit på ett borgenslån,(dumknullad står det i min panna), som gör att jag ständigt har kronofogden i hasorna.(Han drog utomlands).
Saknar inte shoppingen som sådan så mycket.
Det jag blir trött på är att ständigt släpa på
detta komplex av att känna mig mindre värd som människa för att jag inte kan delta i denna konsumtion. Jag tror att det jag mest lider av är min känsla av utanförskap i samtalen på jobbet, barnets skola etc., då det samtalas om bostadsrätter, husköp, renoveringar, semesterresor, SPA-besök, klädinköp m.m.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen mentalt. Vill inte bli en bitter människa. Står där bara och ler ansträngt. "Va kul!", typ. Har någon en tips?
Att inte konsumera är nog ganska skönt när det är ett fritt val.Befriande kan jag tänka mig. Att bli tvingad att avstå är pisstråkigt.
Här pratar vi..... Vinterjacka 1 st., 5 år gammal. Vinterskor/stövlar 1 par 3 år gamla. Vår/höst jacka oklart hur gammal, (ärvd). Etc. etc,
Jag vill här inte fånga upp ett medlidande för mig som person. Däremot kan själva debatten kännas märklig för alla oss som står utanför.
Själv tror jag att "fattigdomsbegreppet" är relativt.
Om man inte kan ha samma standard som sina grannar, arbetskamrater etc. känner man sig fattig.
Om du har någolunda likasinnade omkring dig och bara får slippa frysa och äta sig mätt och känna sig trygg är livet O.K. Vad tror ni andra?
VAD ÄR MINIMUM FÖR KONSUMTION OCH SAMTIDIGT MÅ VÄL?
Konsumtionen kommer för första gången på många år, eller kanske första gången någonsin, INTE att slå förra årets siffror. Alltid något att glädjas åt!?
Dock, antalet människor som köper för pengar de inte har, ökar och kronofogden slår rekord 2008 med en ökning av 100 000 människor fler än 2007 som inte kan betala sina räkningar. Unni, Näringslivets sagor är egentligen inte ens värda att kommenteras men vad kan vi vänta av en organisation som leds av en chipsdrottning??
