unnidrougge

Så, nu är taket målat och jag har tagit farväl av Takmannen. Syns han inte finns han inte. Istället gick jag på Jazzfestivalen med en mycket trevlig herrbekant. Och innan dess ringde David som är hemkommen från semestern, vilket gjorde mig helt varm. David är en dödspolare. Han var den ende jag talade med under de sista åren i isoleringscell. Mitt vittne från verkligheten. Vi ska snart gå ut och jag längtar.
På jazzfestivalen lirade India Arie med band. Ja, hon sjöng mest, men spelade också instrument. Jag uppskattar när kvinnor vågar lära sig det. Det är tyvärr alltför sällsynt. Jag hade en gång en likadan gitarr som India. En Fender Stratocaster. Sumpade ett halvt studielån för att ha råd med den, sölade bort resten av lånet på krogen. Men det är historia. Att jag aldrig övade tillräckligt på gitarren är också historia. En irriterande sådan. Men Notty kan spela. När hon turnerade med Lo-Fi-Fnk var hon nåt så ovanligt som en kvinnlig instrumentalist. Hon fick en elbas av Mats i julklapp och övade dygnet runt i en vecka tills fingrarna var flådda. Sen stod hon där på scen och var bara cool. Nu är hon inte med i bandet längre, men då hoppade Link in som trummis, så två av mina ungar är alltid med i Lo-Fi-Fnk. De är grymma, och det säger jag inte bara för att det är min avkomma. Jag har faktiskt lite svårt för att uppskatta ungars prestationer om de inte är ... begåvade. Blir rastlös av taffliga skolkabaréer och sånt. Jag är en hemsk och kräsen fascistförälder medandraord. Men nu är Lo-Fi-Fnk så stora att de turnerar i hela världen och Leo säger blaserat att han är typ nöjd när de "gjort Japan också". Ungjävlar! Som blir världsberömda före mig! Och så får jag aldrig träffa de där popstjärnorna heller. Mina egna barn. Men idag talade jag med Leo i telefon. Han sa att Notty och jag är lika. Alldeles för lika, vad nu det ska betyda.

Hursomhelst var gårdagens konsert med India Arie magisk. Det hon sjöng om öppnade nåt inom mig. Hon har gått igenom ett helvete när det gäller kärlek förstod man och där fick hon mig såklart. Sen sista låten, bonuslåten. Då sjöng hon med ett rivigt jävla klös att hon är Ready for Love. Och det var då jag kände det. Takmannen öppnade möjligtvis underlivet, men India, hennes attityd och hennes musik öppnade livet.
Fan, jag är ready for love! Yeah, yeah, yeah...