unnidrougge

VAMPYRVARNING

Är det gift eller sanningar, eller bådadera du sprider Unni? Det är kanske inte enbart av godhet din kompis blir ihop med den där mannen? Jag tror att din kompis är en ytlig typ som ser till den vackra starka ytan och tänker att den där mannen kommer att ge mig starka friska barn. En etiskt högtstående Neandertal-kvinna hade åtminstone lärt känna mannen lite grand innan hon får barn med honom.

Jag har själv aldrig blivit slagen, men däremot haft ett förhållande med en manipulativ man, en "bad guy". Det var han och jag mot hela världen, och ju mer mina vänner sa åt mig att han inte var bra för mig, desto starkare höll jag fast vid honom. Jag tror på gråskalorna, för jag har upplevt dom.
Länkar till dig i min blog, Unni, om det är ok.

Skulle JAG sprida gift när jag oroar mig för medsystrar som träffar en giftig man? Jag talar om ett av samhällets mest underskattade problem som framförallt drabbar kvinnor. Och barn. Varför skulle en tjej vilja ha barn med en tyrann? Jo, för att hon inte vet att han är det. För att han inte visar sina rätta färger förrän det är för sent.
Till Sandra: Hoppas du slipper fler bad guys, de kan kosta dig livet. Gråskalorna är ofta värre än det rena svarta våldet. Jag är glad att mitt senaste ex spöade mig också, annars hade jag aldrig förstått hans övriga förtryck. Som på många sätt var värre än knytnävarna.
Länka gärna in mig! Kram / U

Kära Unni,
det finns olika sorter vampyrer. Du kan inte i den vildaste fantasin föreställa Dig vad jag råkade ut för.
Jag träffade en 16 år yngre, jättesnygg man som jag blev kär i, förstås. Jag var ju ensam och utsvulten på kärlek. Han var rar, förstående, skrev poesi (som jag), känslig och kultiverad.
Och ville dela sitt liv med mig. Och ved Du vad?
Han ville leva platoniskt med mig! Inget sexliv, ingen beröring! De kyssarna som han gav mig var tvångskyssarna...
Jag lånade honom en massa pengar till hans bostadsrenovering i ett annat land. Meningen var att han skulle hyra ut sin etta i centrum av en europeisk huvudstad och ska ha pengar till sin försörjning i Sverige.
Han förlorade sitt svart jobb här och kunde inte få ny.
Allt gick galet. Jag tog hans möbler och saker hit och efter avslutad renoveringen kom han.
Vi sov i samma säng men han gick till sängs några timmar senare än jag och rullade sig in i ett täcke. Hela dagarna satt han framför sin dator.
Jag sprang att ta hand om min mor och kom trött tillbacka. Jag handlade, lagade mat och städade. Han vägrade göra någonting.
En gång när jag kom med en matvagn och bad om han skulle rulla in det in i köket blev han förbannad och kastade allt mat på golvet. Han skrek att jag utstrålade en ond energi på honom! Faktum är att det är jag som kände mig dränerad av honom på min livsenergi och efter en månad var jag totalt slut.
Angående vårt icke existerande sexliv blev jag alldeles paff och förvirrad. Vi skrev ju hundratals mejl till varandra och han påstod att han älskade mig! Jag frågade honom om han var gej då förnekade han. Han skrev att skall ordna sig men att vårt förhållande rullar bara för snabbt för honom...
Herregud, om jag kunde vrida klockan tillbacka!
Varför var jag så naiv? Varför jag, en högutbildad kvinna, poet, författare och journalist (i mitt eget modersmål) gick på allt som han sade och skrev i sina kilometerlånga mejl?
Jag bad honom om förklaringen varför ville han leva med mig som en kompis. Han blev förbannad att jag tog honom för en bög och skrev att han var asexuell, inte homosexuell! Unni, är det möjligt?
Att en man har inga sexuella behov alls?!
Skriv, snälla, vad Du tycker om detta.
Med hjärtliga hälsningar
Dagny
P.S. Ursäkta om min svenska är inte korrekt men det är inte mitt modersmål.

Dagny, jag vill ge dig en fetingkram. Du har råkat ut för en själslig våldtäkt. Det är vad de här herrarna gör. De ser ut ett offer som av naturen (eller av uppfostran) är omtänksam och vill bli älskad. Sen sticker de in sin äckliga utsugarslang och bara mjölkar. Det värsta kommer nästan efteråt, eller hur? När man inser att man blivit totalt utnyttjad. Glöm den där vampyren så fort du kan och ta det som en lärdom, även om det är svårt att förlåta sig själv. I fortsättningen ska man aldrig bara lyssna på vad folk säger, utan se på vad de gör. Psykopater är mästare på att manipulera med ord. Men deras handlingar talar ett helt annat språk. Och du är en bra kvinna, det var därför han valde dig. De där små hjälplösa krypen nöjer sig inte med svaga kvinnor. De vill ha nån som har mycket att ge. Ta det som bevis på att du är super! Och förtjänar det bästa.

Kära Unni,
tack för Dina fina ord som stärkte mitt nedtrampade ego.
Puss och kram
Dagny

Vill bara SKRIKA att jag fått upprättelse.
Äntligen!!
Ja just det dumknullad,looser de var vad man fick heta när man var svag.
och då just då, passade DU på att slå in kilarna,när man var svag..
När den starka kvinnan var svag o ej orkade gå upp ur sängen då va hon inte så jävla vacker och inte heller vackraste kvinnan du sett.
Men hon fick nog..tömde hemmet på sina saker.
Ja just de du hörde rätt SINA saker!!
Din historia är vida känd och folk tror på dig.
Blir fortfarande behandlad illa av folk som ej känner mig.
De sista du gjorde var att sparka mig i underlivet..
så kränkande.Den del som ger LIV.Du skrattade och sa ingen kommer att tro dig för ingen såg.
Åtalet lades ner..
Ändå blir jag dömd av dina lögner av folk som ej känner mig.
Mina vänner säger bry dig inte om det du vet ju själv va du går för.
Jag vill bara skrika jag är OSKYLDIG!!
Mitt enda brott var att ÄLSKA dig?!
Dumknullad,looser..skrynklig gammal kärring.
du skulle knäcka mig ..förstöra mitt liv.
Din dotter som mina barn såg som sin syster fick vi ej träffa mer.
Varenda gång jag såg en flicka i hennes ålder som påminde önskade jag det var hon.Jag hade sorg..
Du visste hon var min enda svaga punkt..
Sakta blev jag mig sjäv igen..och SORRY du förlorade.
Jag blev bara ännu STARKARE..och ännu mer ÖDMJUK mot de jag har kvar.
Du kan behålla mina vänner sen tjugo år som du tog,jag vill ej ha dem tillbaks.
Flickan jag ej fick träffa,kom springandes med armarna öppna o bultade hjärta och jag trodde aldrig hon skulle släppa taget.
Trots att långt över ett år hade gått.
Och jag fick en syster..
Så säg ,mig vad ska du göra nu?!
Du försökte säga till henne samma saker om mig som du sa till mig om henne..säg mig hade du glömt du behandlat henne likadant?
Men du kom försent..
Hörde du träffat en yngre mycket vacker kvinna..
En kall kår ilar längs min rygg.
Men bara för en kort stund..tittar bakom mig
min syster ler..
Hon är inte ännu så stark som jag.
Jag kunde ju bara gå..det kan inte hon.
Ni har ett barn..
Tack UNNI,för dina böcker o fortsätt dela ut dina verbala käftsmällar.
Och jag lovar jag aldrig kommer ge mig..
Det går ej att tysta mig heller..
Lyckas jag ej nu kommer jag tillbaks o spökar ;-D

Unni, jag har läst Din roman (jag slutade idag) och jag är djupt skakad. Här nedan skriver jag min kommentar.
För det första, i mina ögon, det var inte kärlek.
Varken från Din eller hans sida. Det var åtrå och fysisk fascination och det var allt. Du träffade inte hans själ eftersom han har ingen. Han är ett tomt skal som Du också skrev. I kärleken möts både kropp och själ.

För det andra - Du har några masochistiska drag i
Ditt psyke. Och han är sadist. Du passade ihop med honom som hand i handske. Därför stannade Du i denna destruktiva relationen i hela sju år.
Annars skulle Du lämnat honom i början efter hans första utfall.

När jag läste vad han krävde av Dig sexuellt och Du ställde upp och hur han förödmjukade Dig på alla möjliga sätt då greps jag av enormt äckel. Hur kunde Du låta Dig behandla så och under så lång tid? Har Du inte respekt för Dig själv? Varför kastade Du inte ut denna kanalje på en gång?
Du skriver i Din bok att Du inte vet. Men jag vet:
eftersom Du är en masochist, djupt skadad i Din barndom av Din far som gav Dig stryk och planterade in i Dig ett mindervärdeskomplex.

Jag såg denne Niclas foto på internet. Han är inte ett dugg söt. Han ser ut som en djävul! Herregud, vilken skönhet såg Du i honom? Han har ju ingen!

Jag förstod att Du skrev Din bok för honom för att han skulle förstå vad han gjorde med Dig. Men han visste exakt vad han gjorde och han ville göra det!

Och det sista. Tro inte att Dina författarkollegor ska bojkotta honom efter ha läst Din bok. Så länge ska han dra pengar till deras kassa så länge ska de glömma sina moraliska värderingar. Där pengar klingar där finns varken moral eller solidaritet.
Skriv gärna om någon författare drog sig ur hans agentur då blir ja glad.

Dagny

Unni, var god ta bort min mejladdress från bloggen. Det står svart på vitt att den publiceras ej.

usch vet precis vad ni går igenom!!

kan inte sluta gråtta kan inte sluta må dåligt undrar bara när ska allt vända när ska jag må bra igen som människa när försvinner smärtan ingen förstår i min närhet alla tror jag mår bra trots att ett år gått men psyket lider hur ska ja kunna älska igen någonsin och på riktigt?? alla dessa frågor ingen att prata med om allt de hemska som va allt de som verkligen hände hände på riktigt hände mej... tror inte de är sant hur ska ja någonsin kunna ta mej ur mitt mörker?ibland känns de som allt vara en dröm som verkligheten o drömmarna smälte samma o vad är sant? vad var på riktigt? allt jag vill som jag vet att så många vill är att må bra i mej själv att veta att jag kan klara mej själv!! men saknanden efter honom trots allt ont är oersättlig eller är de honom eller vad saknar jag? smärtan gör så ont när släpper den hur gör jag för att gå vidare är juh fortfarande så ung vill inte känna så här resten av mitt liv vill så gärna vara lycklig må bra att kunna ha en bra man i mitt liv hur får jag förtroendet tillbacka till mej själv till livet? du som vet snälla hjälp mej? eller snälla berätta för mej var jag kan vända mej!! för allt är så mörkt vill se ljuset!! vill leva mitt liv på riktigt nu medans jag har det!!! all denna två känslohet att inte svika honom fortfarande efter så lång tid o att veta mitt värde när jag själv känner mej så värdelös... var ju en helt annan människa innan jag träffa honom han som skulle ha de stora H!! snälla unni berätta hur går jag vidare efter så lång tid!!! vill inte ta din tid men vet ingen annan som skriver om detta ämne eller som jag kan prata med o berätta för på riktigt!! så snälla hjälp mej!! vetattde är ett så passgamalt inlägg jag skriver till men hoppas på ett svar!! du är en stark kvinna o jag vill oxå bli stark! vet att du säkert är upptagen med en massa andra saker men skulle verkligen bli tacksamm förhjälp!!

Det enda jag kan säga är att det blir bättre. Du får räkna med att det tar 2+ år. Men det ljusnar hela tiden och du upptäcker en dag att du har vunnit tillbaka ditt liv. Du har vänner, du blir intresserad av omvärlden, du lever! Det betyder inte att du aldrig går ner i svackor, men det är ju en del av livet.

Erfarenheten av att leva med en psykopat eller gravt störd person påminner om att ha levt i en diktatur eller i ett koncentrationsläger. Det tar tid att reparera allt som förintats, både inuti och utanför. Och man måste tillåta sig själv att sörja drömmen, sörja det missfoster som hoppet och kärleken bar på. Ibland är det nästan outhärdligt, men bilden klarnar och så småningom känner du bara äckel inför den person som du trodde att du älskade mer än livet. Det var inte honom du älskade. Det var teaterföreställningen du älskade. Och det var ju just bara teater, inte äkta. Den insikten är tuff. Du blir en vemodigare person än du var förut, men du blir också mer realist. Och med största säkerhet träffar du inte en ny psykopat efter detta. Snart kan du hjälpa andra som råkat ut för samma sak, och det ger kraft. Räkna inte med att alla förstår, bara. Många avfärdar dig och tror att du lider av ett brustet hjärta - men det handlar inte alls om det! Det handlar om att ha blivit grundlurad och utsugen, och man reser sig inte alls lika snabbt efter det som efter en banal kärlekssorg.

Det är sunt att vara arg, känn din vrede, den behöver du. Du längtar inte efter honom, du längtar efter att få krypa in i livslögnen igen, ungefär som när en drogfri narkoman längtar efter sin drog. Men drogen förstör, och det gör psykon också. Problemet med att leva i förnekelse är att det ibland kan kännas tryggt att vara därinne i bubblan. Men det är inget liv och det funkar inte mer än korta stunder.

Du kommer att vara glad att du är av med honom, jag lovar dig det. Men det går fortare om du låter bli att isolera dig och bara sitta hemma och grubbla. Försök inte förstå honom, det går inte. Se det som att du har råkat ut för en allvarlig olycka och du behöver vara konvalescent ett tag. Olyckan har inträffat, den går inte att få ogjord. Men du kommer att läka och bli återställd. Fast bättre än du var förut. Det är vad jag har märkt. Jag har faktiskt blivit en bättre människa.Inte pga honom, men pga att jag lärt mig använda mina egna resurser och tro mer på mig själv.

Du kommer dit! Du blir också en överlevare!



Stor kram från en som varit där du är

det som skriv här är ju det man oroar sig för. kommer det onda,arga,ledsna över.. jag har ju ej riktigt lämnat än,men jag läser på, Unni ,så att jag vet vad jag har att vänta mig. Rädslan att känna det som tjejen ovan gör och det du själv känt är ju det som bla gör att jag ej vågar.. Fast som sagt,hur mkt man än läser så vet jag att det blir svårt.Men jag har sagt det innan-du ger hopp Unni bunni! kramar Helena

This is the coolest web site I have seen for ages, excellent work and content.