BROTTET ATT BERÄTTA
Bevistade Maria Carlshamres 50-årskalas i helgen. Festlokalen fylldes av prominenta gäster och talen som hölls var många. Få av talarna väjde för det ämne som Maria fört upp på agendan, nämligen kvinnofridskränkningar. Maria var en av de första som tog steget till att berätta öppet om helvetet hon gått igenom. I filmen "När mörkret faller" skildras ett förlopp som bygger på hennes liv med en make som plågade skiten ur henne.
Men när Maria tog bladet från munnen slöt folk sig samman. Mot henne. Konstigt va? Hon blev slagen, mannen dömdes, men sen. Sen tyckte arbetskamraterna synd om honom. Maria tystades. Måste tänka på mannen som slog. Skona honom. Man gör inte så. Berättar att man blivit misshandlad, förtryckt och förnedrad. I vanliga fall går det alldeles utmärkt för kvinnor att vädra den privata byken, helst också trosorna. Men inte när det gäller våld och övergrepp från en man de levt med. Nej, då är det privata inte så sexigt längre. Då kan det privata drabba mannen. Och det är alldeles för privat. Därför fick man täppa till truten på Maria. För att skydda mannen.
Tyvärr kunde jag inte stanna så länge som jag velat på festen eftersom jag skulle sitta i Fyrans morgonteve morgonen därpå. Och diskutera min bok med Maria Schottenius och Malin Morell, min förläggare.
Än en gång riktades fokus på hänsyn mot mannen som begått kvinnofridskränkningar. Mitt senaste ex. Får man göra så? Får man berätta detta? Jag fick lust att göra en Guillou; lämna studion i direktsändning. Igen och igen flyttades uppmärksamheten från det fruktansvärda samhällsproblem min bok beskriver samt min självupplevda helvetesvandring till att gälla förövarens väl och ve.
Stackars de män som förtrycker kvinnor, slår dem, utnyttjar dem, våldtar dem. Stackars dem om folk får reda på vad de gjort. Inte ska väl deras missgärningar och deras kvinnosyn skärskådas. Nej, det är kvinnorna som ska utsättas för granskning. Varför är de så hämndlystna? Varför skyddar de inte dessa tyranner? Längre?
Sällan frågar nån hur kvinnorna mår. Hur de har det efter åratals fysisk och/eller psykisk terror. Är det överhuvudtaget intressant? Lite svinn får vi väl ändå räkna med för att rädda hannarnas heder. Kvinnor och barn. Same old story.
Sen blev jag uppringd av en förtvivlad kvinna som fått sitt liv totalramponerat av en psykopat som slagit och terrat henne i nio år. Nu hade han nosat upp en ny dam, ett färskt offer med massor av energirikt blod han kan suga i sig. Ändå ville han ha den gamla kvar. Som en backup, en reservblodbank. Kvinnan i luren var inte alls så upptagen av att rädda sig själv som av att förstå den här mannen. Hans bakgrund, hans bevekelsegrunder. Hon skyddar honom än.
När hon till sist slutar skydda honom, då kanske ingen tror henne. De kanske tänker att hon bara vill hämnas för att han håvat in ett nytt offer. Det vet vi ju. Kvinnor är bara pissed of på sina ex av en enda anledning: de är försmådda och övergivna bitterfittor. Är de knäckta är det för att mannen hittat en ny. Inte för att han skadat dem så svårt att de måste få berätta för andra om mardrömmen de levt i. Så att deras medsystrar kanske kan lära sig att slippa hoppa i samma tunna med skit. Nej, allt är kvinnans problem till syvende och sist.
Men Maria Carlshamre är en av dem som bröt tystnaden. Hon gick före. Och tyvärr har hon många efterträdare.
När ska folk börja ta dessa berättelser på allvar? Och sluta skydda dem som dessvärre är upphovet till de här bedrövliga historierna.
Varför gick du inte, bla bla bla... Varför dras du till den här typen av män, blaj blaj... Hur tror du han mår av att du berättar om det här, la la la...
Säg som det är istället, ni som ställer de här frågorna. Säg: Jo, givetvis avskyr jag våld och övergrepp mot kvinnor i största allmänhet, men inte våld och övergrepp mot henne och henne och henne och alla andra kvinnor som berättar vem som begått de här brotten, för det vill jag inte veta eftersom det kan vara min kompis, min bror, min chef, min kollega, min pojkvän, min... lägg till det som fattas. Därför är det okej om hon och hon och hon utsatts för våld och övergrepp, för hon har brutit mot en mycket viktigare regel: regeln att INTE berätta.
Vad du gör mig glad, du vågar säga vad du tycker...där alla andra inte vågar ha en åsikt..!! Hoppas du orkar ha kraften att fortsätta säga ifrån..Du är såå himla bra, Stor Kram Maggan
Unni, det här är bland det bättre jag läst på länge! Jag älskar din blogg överlag i och för sig, men det här inlägget är ett av guldkornen. Sluta ALDRIG berätta! ps. jag har tänkt lyssna på dig på bokmässan...d.s
Hej Unni!
Såg lite av intervjun/debatten i morgontv4.
Blev lika beklämd som varje gång jag ser/hör någon intervjua dig om boken.
Det är märkligt hur många som helt ogenerat försöker ge dig skamkänslor. Skamkänslor över det faktum att du namngett ditt ex.
Man pratar om huruvida man får säga vem som gjort ens liv till ett helvete, i stället för att prata om brottet. Att ta en annan människas tillit och krossa den.
Jag gillade intervjun i P1 med dig, där litteraturproffessorn från Göteborg(?)klämde åt den manliga journalisten. Jag var ute i skogen med mina hundar, jublade högt i tystnaden.
Tycker att du är modig.Lycka till med allt.
Kram Åsa
åh vad jag är glad att jag hittat till din blogg! Jag måste läsa ikapp. Dessutom vill jag berömma dig för att du är min absoluta favoritförfattare (i Sverige), så fort en av dina böcker kommer ut är jag där och köper den. Jag känner även igen mig i en hel del, då jag själv levt med en narkoman/alkoholist. Jag minns hur jag läste Regnbågens Tid på Dominikanska Republiken då jag träffade Honom, och hur jag läste Slyngstad Events då jag med hela kroppen fylld av ångest satte mig på planet hem och tvingades lämna vårt liv som vi hade delat i Karibien.
Med risk för att låta lite överdriven; du är underbar.
Såååå bra att du vågar berätta. Min berättelse syns inte på samma sätt som Maria C´s, eller Magdalenas eller Din. Därför är det viktigt att just Du vågar. Skillnaden mellan oss är att du är redan känd och jag bara en osynlig fd misshandlad, numera lyckligt omgift kvinna.För jag berättar också. Jag jobbar ideellt sen länge med att peppa andra tjejer/kvinnor att också sluta tiga, sluta skydda dem. Jag skriver och publiceras nån gång i någon tidning, men vem orkar bry sig, jag är inte någon intressant person att läsa om. Jag "tjatar" på min omgivning om saken så snart tillfälle ges.
Och så skriver du bra böcker också;-)!
Såg hela intervjun och höll på att koka över hemma i soffan. Blev så upprörd när de valt att ha fokus på om man får eller inte nämna folk vid namn. Vilket hyckleri! Om du hade valt att kalla honom något annat än det riktiga namnet hade diskussionen inte funnits även om man lätt kunnat förstå vem han var ändå.
Var har debatten om detta problem tagit vägen frågade jag mig högt där i soffan!?! Min teori är att det inte är kul längre. Media har hittat annat mer spännande. Och jag blir så ledsen, för medan media riktar sitt fokus åt annat håll fortsätter kvinnor att utsättas för fysiskt och psykiskt våld. Och i tystnaden skyddas förövaren, han kan gömma sig där. Och så kommer din bok (som jag inte läst än) och medias fokus riktas på förövarens integritet. Va?! Vad jag förstår så blev han dömd så då är det ju till och med bevisat att han valt att göra ett liv till fullkomligt helvete. Jag håller på dig. Du har tillgång till offentligheten, skriver en bok om ett existerande problem, när ska folk börja diskutera det..? Stå på dig! Du är oerhört modig.
Håller med ovanstående inlägg, trodde faktiskt att du skulle kliva upp och gå därifrån.
Hur kunde då hålla dig lugn?
Tycker att du var bra och saklig, ännu bättre att du höll dig lugn. Skickar en kram till dig från mig.
Kram
Det sjuka är ju också, att om du valt att döpa om Niclas till Peter eller Jörgen, hade du ju fått på moppo för det också! Då hade sanningshalten i boken ifrågasattas, allt det du beskriver i förskräcklig detalj, hade man bara kunnat vifta bort och sagt att det är dina egna sjuka fantasier, att mannen kanske inte ens finns på riktigt! Och så hade du kanske blivit anklagad för att vara feg som inte stod för hur det egentligen var och en massa läsare hade nog varit jäkligt besvikna på dig för att du inte vågade ta bladet från munnen. Nu gjorde du det enda du kunde - du var tvungen att helt naket och ärligt berätta rakt upp och ner vem han är, vad han har gjort och hur du kände och upplevde det som hände - och vad du själv gjorde fel i den här historien. De enda du skyddar är dina egna barn som fått andra namn. I och med detta har sanningen kommit fram, och det är nu upp till var och en att avgöra om det är OK eller inte att puckla på en kvinna. Det är också upp till var och en att fundera på om det är synd om Niclas, eller synd om dig. För egen del finns det ingen tvekan. Lika lite som jag tycker synd om Hitler eller Stalin, lika lite tycker jag synd om en kvinnomisshandlare.
Hej Unni! Såg och hörde dig på Akademibokhandeln i torsdags. Det var som att lyssna på sig själv. Så skönt att få höra att man inte är ensam om att känna så här efter åratal med psykisk och fysisk terror.
Jag blir vansinning när jag hör hur folk kommenterar ditt val av att namnge ditt ex. Om jag bara hade möjlighet skulle jag också namnge mitt ex som var/är fullblodspsykopat. Nu är ju inte jag en offentlig person så det är nog inte många som skulle intressera sig vad jag skriver...
Tyvärr har jag heller inga BEVIS/VITTNEN på den misshandel jag varit med om. Det var mest psykisk sådan.. förnedring, kränkningar, manipulation och hot om våld..
Jag tycker att du gör HELT rätt!! Vi måste som sagt sluta att skydda dessa hemska män! Det har iaf JAG gjort tillräckligt länge.
Du är så bra Unni! Glad att du kommit så långt i din bearbetning och fått upp ögonen för vad det var han egentligen var för någon.
Stor Varm Kram
Gittan
Tack för ditt mod! Du behövs oerhört!! "du har tyvärr så jävla många, alldeles för tysta sympatier, det är också därför du behövs"! Du är grymt stark.
Jag förstår precis hur du menar - varför lyckas folk alltid vända hela problematiken till att på något sätt handla om hur synd det är om Män? Alltid, alltid måste det komma till frågetecken om hur kvinnan var klädd eller hur många hon haft sex med (vid våldtäkt) eller varför hon inte gick tidigare eller varför hon drog tillbaka anmälan (vid misshandel exvis)... Kan någon liksom tänka sig att fokusera på vad FÖRÖVAREN gjort?? Om dessa brott skedde ute på gatan öppet mellan totala främlingar (män) skulle brotten rubriceras allvarligt som både grov misshandel och dråpförsök och alla skulle vara snara att fördöma. Men sker det inom hemmets fyra väggar och offret är en kvinna....då så är det helt plötsligt en massa frågetecken och förmildrande omständigheter för mannen...
Blir så förbannad!! Stå på dig Unni!
Jag tycker det var ett superbt inlägg. Men en sak undrar jag över. Varför ska motivet hämnd till varje pris undanhållas? Varför måste det bara handla om att "föra andra misshandlade kvinnors talan" osv? Jag förstår inte det, eller rättare sagt jag förstår det lite. Jag vet att det är tabu att vilja hämnas och jag tycker själv att det bästa är om vi vore Gud och kan avhålla oss helt från sådana tankar. Men det är vi inte. Vi är människor och om vi blir tillräckligt kränkta vill vi få andra att förstå att de skadat oss genom att skada tillbaka.
Man kan jämföra det med mobbning. Om någon blivit mobbad i sju år är det inte så konstigt om han/hon tänker "ni har utsatt mig för det här, nu jävlar tänker jag ge skit tillbaka genom att låta andra få reda på
hur jävligt ni betett er".
Ingen skulle då på samma sätt "missunna" den mobbades behov av viss hämnd, samtidigt som den satte fingret på ett samhällsproblem.
Så jag stöder dig, för jag skulle själv göra samma sak som du, men stå för att ett inslag av hämnd finns i det hela! Och att det är så är alltså inte så konstigt.
För er som missade tv4-inslaget så finns det på webb-tv under Nyheter&fakta/nyhetsmorgon/debatt &aktuellt.
Unni medverkade också kort i Babel i svt (finns också på webben) även Carina Rydberg medverkade.
Jag undrar, Unni, hur man bäst kan agera om man har nån bekant eller vän som blir utsatt för misshandel. Hur kan man hjälpa på bästa sätt? Ditt exempel visar ju på att kontakten med flertal vänner och bekanta minskade betydligt och banden med teraputen klipptes. Du fick inte tid att umgås med vännerna, vissa tröttnade när mötena "skuggades" av Niclas osv. När du väl är i kontakt med nån av dom så varnar och manar de dej att gå. Men du är fast. Hur och kan man hjälpa den utsatte att ta Steget?
Tack för att du tar upp ett av det värsta samhällsproblem som finns! Psykopater som misshandlar sina fruar/sambon har funnits i alla tider, men ingen vill prata om det! Vi som upplevt detta inferno behöver såna som dig som ger oss en röst. Kram
Nu har jag sett båda inslagen. Solis, tack för tipsen! Det va väl ett jävla tjat rent ut sagt om namngiveri är ok. Varför är det den viktigaste frågan att ta upp när det handlar om boken? Unni, visste du att det va ämnet innan du ställde upp?
Jag blir glad ända in i märgen av ert fantastiska stöd som ni uttrycker så himla välskrivet. Det gör mig peppad att stå upp ännu mer.
Och Åsa J: Länge länge har jag velat ta kontakt med dig. Läste för åratal sen att du hade det bra, vilket gladde mig enormt, fastän jag själv just då satt i skiten. Du är en härlig tjej som förtjänar allt gott. Hoppas att vi ses ute i svängen snart! Stor varm kram på dig och tack för att du är så klok.
/Bunni
håller helt med dig.
tack för att du finns.
för alla underbara böcker.
du är min inspiration!
Hej Unni,
Det är helt nödvändigt att skriva sitt liv i synnerhet när det är så dramatiskt som ditt. Hur ska vi andra "vanliga" som har en högst ordinär tråkig vardag annars förstå hur en psykopat kan ställa till det för oss. Det gör ont att läsa, det är så hemskt och förfärligt hur passionen kan bedra oss. Du skriver mycket bra men hur du kunde stå ut och ha överseende i sju hela år är faktiskt en gåta. Tack gode gud för din sponsor!
En stor varm kram till dig!
Maria
Hej Unni,
jag skulle vilja skriva så mycket men nöjer med att bara säga:
Tycker du är otroligt cool, modig och stark, du förtjänar det bästa!
ROKS:s ordförande visste inte hur rätt hon faktiskt hade:
Män ÄR djur.
Vi borde ha dem i koppel, i bur. Tvångskastrera alla som våldför sig.
Kanske når vi dit en dag. Hoppas...
Stå på dig Unni!
Stopp och belägg, Lotta!!
Det finns VISSA män som beter sig som djur.
Blanda inte in mig i den kategorin, tack.
Tror nog att de flesta män som hänger på
den här bloggen gör det för att vi gillar
Unni, och stödjer henne och andra kvinnor
som råkat illa ut.
B.t.w... Unni! Jag var hemligt förälskad i dig
när jag var en 15 årig blivande punkare.
Arlövsfestivalen 77.
Vi har en del gemensamma bekanta från den tiden. :)
Cat, jag visste att ämnet för tv4-diskussionen var tryckfrihetens gränser, men jag trodde ju faktiskt att
vi skulle resonera kring det allvarliga i min berättelse och inte ideligen återvända till frågan: får man verkligen göra så här (mot män). Suck.
Richard Hell: Jag minns den där Arlövsfestivalen, den var galen. Och jag tror heller inte att alla män är djur (läs:svin), men så länge hyggliga karlar envisas med att försvara svinen ligger det nära tillhands att tro att alla är svin. Särskilj er från kräken, ni som är sjyssta!
Både Anna (med bengt) och Lotta sammanfattar vad jag tycker: Hämnd är ljuvt, och absolut inget man ska skämmas för.
Män ÄR svin - men man måste särskilja dem som är mera åt gulliga små griseknoe-hållet och de feta, drägglande aggresiva bestarna med sylvassa betar. Det är som att jämföra en galen pitbull med en
snäll chiwawa.
Vad det gäller nyhetsmorgon så tycker jag helt klart att den diskussionen är intressant, att göra en guillou är ju såklart festligt, men det känns ju som om man lika gärna kan strunta i att gå dit då, iaf om man
vet vad diskussionen kommer handla om. Om man skall göra en Guillio tycker jag lika gärna man kan göra det ordentligt, inte bara gå, utan kasta ett glas vatten i ansiktet på Tilde, välta bordet och attackera kameramannen, då skulle det bli löpsedel, hehe..
Här skvallras det om denna blogg fö..
http://www.flashback.info/showthread.php?t=533512
Ja, nu gjorde jag hursomhelst ingen Guillou eftersom jag är en sån som stannar if you see what I mean.
Och att kasta vatten i ansiktet på en programledare låter högst oanständigt.
Absolut, oanständigt är ju bara förnamnet, det är ju det som är poängen - Jag menar, känns det inte lite begränsat att bara resa sig och gå? Du är ju faktiskt gammal punkare. Det måste du alltid ha i åtanke ;)
Det är skönt att se och höra starka kvinnor som försöker föra en debatt på våra villkor! Det som förvånar mig (ok, inte egentligen men jag blir besviken) är att det är så laddat att namnge personer som blivit dömda för diverse brott.
Jag är den första att säga att man kan ändra sig
och att man inte är samma person MEN man måste stå för de saker man gjort och vad man blivit dömd för. Som man brukar säga, man måste be om förlåtelse och erkänna sina brister för att kunna få förlåtelse och upprättelse...
Jag vill gärna köpa den där boken, ska se om någon kan skicka den till utlandet där jag bor nu.
"Anna med Bengt: Så jag stöder dig, för jag skulle själv göra samma sak som du, men stå för att ett inslag av hämnd finns i det hela! Och att det är så är alltså inte så konstigt."
Du menar att en karl inte skall ha nog "kuk" att stå för vad han har gjort ?!
Det handlar om rättvisa - att få upprättelse för att ingen annan människa har rätt att göra illa min själ - ingenting annat !!!
Menar Du att judarna hämnas genom att berätta om Hitler också eller ???!!!
Har länkat till texten, bra skrivet. Jag har flera gånger försökt få ur mig resonemangen kring detta att det tydligen är helt ok att vara skitstövel, så länge ingen avslöjar det, men helt tabu att berätta eller namnge dem, som att brottet att berätta skulle vara mycket värre och mer kränkande än brottet i sig. Jag tycker att skitstövlar måste kunna stå för vad det gjort eller gör, och dom vet mycket väl att de gått över gränserna. Det är inte ok att bete sig jävligt illa.
Hej Unni. Nu har jag läst din bok. Kände igen mej själv och mitt sätt att hantera urusla relationer.
Mycket lågt av dessa författare som fortsätter anlita "Skitstöveln" Niclas trots att dom med säkerhet känner till hans misshandel av dej.
Önskar dej ett vackert harmoniskt liv.
Hej Unni!
Letade runt lite på nätet om psykopater, har sedan separationen från mitt ex alltid kategoriserat honom som en narcissist men vet idag att han mest troligt har ganska många drag av psykopati i sig.
När vi separerade förlorade jag min världsbild, allt HAN byggt upp runt oss försvann då han lämnade mig. Eftersom han blockerat solen under så många år hade jag förvandlats till hans skugga och när han försvann blev jag tillfälligt förblindad av det starka soljuset som friheten gav mig. Jag var rädd, vilse och tom.
Sen hittade jag på något sätt styrkan igen och under den här tiden startade jag min blogg där jag rensade ur mig allt hat jag kände, mest mot mig själv som varit så dum att jag tillåtit någon annan skada mig så djupt.
Det finns en slags tragisk tröst i att hitta andra som levt/lever med människor som inte bryr sig om vem de sårar eller hur bara de får sin vilja igenom. Har slutat bry mig om honom, han existerar inte längre annat än som vår dotters pappa.
Så trots att jag gått vidare letar jag fortfarande förklaringar kring varför, idag inte lika frenetiskt som i början utan nu mer för att stärka min vetskap om att det inte var mitt fel. Tack för att du finns och gör detta problem offentligt.
Jag vill också tacka dig Unni för att du tar bladet från munnen och ställt i fronten för rättvisa och för att belysa det som fortfarande göms i vårt samhälle. Just det här inlägget är bland de mest briljanta av de som ger ord till det jag gått och burit med mig men inte kunnat uttrycka. Du är en mycket skicklig författare Unni. Tack för att du finns!
Tack, Matilda! Jag kämpar på tills jag dör.
