FÅGEL BLÅ
Var i Umeå och talade och det kändes upplyftande. Publiken, arrangörerna och de övriga deltagarna fick mig att må så där som man bara gör när man känner sig både trygg och stimulerad. Och när jag kom hem skuttar missen mot mig i hallen. Nu har ju Gogge förbjudit mig att skriva kattblogg, så jag måste dessvärre följa hans direktiv. Bloggare som skriver om sina husdjur finns det redan alltför många av. Såna som inte kan skaffa sig ett liv, typ.
Men jag vill erinra mig en kvinna jag mötte för ett decennium sig under en ganska vild charterresa. Hon var där med sin tonårsdotter, och könssafterna sprutade ur den lammgryta som stället redan var beryktat för att utgöra. Dan innan hemresan sa hon att hon längtade efter sina två katter. De brukade komma och lägga sig på hennes mage och spinna. Jag tänkte att hon liksom hade gett upp. Det fick räcka med katterna.
Men nu. Ja, jag börjar haja. Missen ligger och kurrar i knät medan jag skriver, och passar jag mig inte kommer det att sluta med att jag har hela lägenheten full av vackra djur som dessutom är tillgivna och roliga. Synd om grisen bara. Jag vet inte, men ingen kan väl direkt påstå att marsvin är snygga. Och nu ser hon faktiskt bara komisk ut. Men det bekommer henne inte. Hon tuggar hö och låter som en fiskmås.
Eva Moberg, som också föreläste i Umeå, talade om meningen med livet. Det var ett lysande föredrag. Änglar smög genom rummet. Hon fick alla som var församlade att förstå vad meningen var. Meningen var att finna en mening. Men meningen går inte att konstruera, fejka eller köpa. Den bara finns där. Eller också inte. Hon liknade meningen vid en klarblå fågel som sjunger en sång vi omedelbart förstår, en sång som sjunger sig in i själen.
Efter att jag talat med henne såg jag den blå fågeln.
Jag ser mig själv som en klar kandidat till att bli den där "gamla tanten med dom 20 katterna".
Jag är uppvuxen med hund och såg mig som en hundmänniska tills jag flyttade in i min lilla första etta. Då skaffade jag katten Isaac. Har man börjat ha katt är man fast. Det är definitivt. Isaac dog fem år gammal och 3 månader efter skaffade jag Coco Chanel. Perser.
Isaac va en Helig Birma. Inga ladukorsningar här inte. Jag gartulerar dej till din nyfunna vän för livet :)
MEN NEJ! När var du i stan och i vilket syfte???? Suck... hur kunde jag missa det?
Hej, önskar jag kände samma förtjusning över min katt som du gör över din. Det gör jag tyvärr inte. Jag tror jag har för lite tid och tålamod för kissen (Sid). Och han sabbar mina väggar, målningen är helt paj i flera rum pga av klor. Han har klösbrädor överallt, en väninna som är proffs klipper klorna på honom så fort hon hälsar på. Lik förbannat, min soffa som kostade multum är inte så grann längre. Han nafsar på folks händer när dom vill gulla med honom. Han är kastrerad. Vi går ut med honom i säle när vi har tid. Två-tre ggr/vecka. Släpper vi honom lös så är jag rädd att han blir påkörd på stora vägen nedanför oss. (har hänt med tidigare katt) Han springer och tjatar runt mig så fort jag rör mig i lägenheten. Blir skitirriterad. Försöker gosa, men han vill leka. Det orkar inte jag, är så trött och vill bara bara ifred. Sönerna repar mycket, pluggar mycket, men den äldsta (och snällaste av oss...) är ofta hemma på dagarna, har rep och lektioner på kvällarna när vi andra är hemma. Sid är alltså inte mycket ensam. Men, jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte pallar med den kraken, han går mig på nerverna. En katt till! En kompis behöver han! säger folk. Jag avlider av bara tanken, ett ännu mer sönderklöst hem, mer rantande runt fötterna när jag ska göra något. Usch, jag är i sanning ingen kattälskare känner jag. Och barnen skulle bli galna om jag gav bort honom. VAD HAR JAG GJORT??
Kram Elaka Häxan...
Hej Unni!
Tack för senast! -
ja, Umeå alltså. Ditt tal var också bra. Du skriver så fint om Eva Mobergs föredrag, jag kände själv nåt liknande. Åsså har du hittat en sån där underbar bild igen!!
Great site, keep up the great work
