HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT II



Jag hade just tänkt skriva ett inlägg om alla roliga och oroliga fester jag varit på, men så kom den här kommentaren. Den är viktigare, och därför upplåter jag platsen åt detta spörsmål. Festerna kan jag rapportera om senare.

"Hej igen. jag har varit inne och läst ett äldre blogg inlägg från Unni-september 2007- HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT. Jag är inne i lämnandet av en man som misshandlat mig fysiskt och psykiskt( oerhört mkt psykiskt) . Jag försöker,försöker och försöker.. Vågar inte ens säga att jag vill avsluta. Min fråga är nu, hur har det gått för alla er som skrev i kommentarerna till Hur man lämnar en psykopat.. Även ni som ej skrivit där eller som är inne i ett lämnande får gärna skriva ngt. Boven boken diskuteras inte lika mkt just nu här.. den boken kommer alltid att vara aktuell,så nu undrar jag om ni vill dela med er lite hur ni gör/har gjort. Många kramar från en trött X"

Kommentarer
Postat av: HOWLING WOMAN

Mitt första, och kanske då enda råd, är att den diskussionen ska du nog inte föra här. Han kan nämligen se den och då kan det ju bli direkt farligt. Så när det gäller dina planer - skriv aldrig något på nätet. Prata öht aldrig med någon om det. När jag lämnade så planerade jag min flykt och sa ingenting till en enda människa i hela världen. Inte ens mina barn, eller rättare sagt allra minst dem, för då skulle han stoppat mig direkt. Jag hade givetvis enskild vårdnad ifall nu någon pas-person skulle tro nåt annat. Och därtill även giltiga skäl att dra, så det fanns nada för honom att göra åt det. Utom våldet då förstås.

Jag ordnade allting i total tysthet.

Sen stack jag. Jag glömmer aldrig hur det kändes när jag lyckades komma iväg. Jag hade ju separerat från honom sen många år men han fortsatte misshandla mig, så jag hade insett att jag inte kunde bo kvar. Man måste vara STARK.

2008-12-09 @ 22:55:36
Postat av: HOWLING WOMAN

Glömde då tillägga: varför han skulle stoppat mig om barnen visste, det är ju för att de skulle kunna försäga sig, eller bli utfrågade.



Polisen hjälper ju inte mycket. När de väl har gått, i fall han inte blir häktad, och det ska mycket till, då lever man farligt, det vet jag.



Ibland var jag så rädd att jag bara vaknade mitt i natten och drog med mina barn iväg.



Då hade jag rätt, han var där. Jag kände det på mig. Under den perioden levde man på instinkt.

2008-12-09 @ 23:01:57
Postat av: overallt

har du sett arenan hela sverige kommer avundas? läs, tyck till och bevaka på www.overallt.blogg.se!

2008-12-09 @ 23:29:00
URL: http://overallt.blogg.se/
Postat av: Anna-Maria

hej trötta x, Unni och allihopa.



Jag gick tillbaka och läste och det är konstigt hur alla psykopater följer samma mönster, gått i samma skola. Mitt ex (och andra) har betett sig precis så här. Min svaghet var en pappa som lämnat oss, att få vara liten, omkramad och någons prinsessa. Exet gav mig allt det här - när jag "skötte" mig. Sen när jag tänker efter så hade det ju ett pris, att vara älskarinnan. Liten men kåt.



Även fast jag drog ifrån honom tillochmed till ett annat land så hade satt vi fast i ett sms-fängelse. Han gjorde sitt när jag satt och väntade. Han kom och var superpappan och drömprinsen under en helg varje tremånadersperiod. Jag var besatt. Ingen annan kunde ta hans plats, efter 9 års skit var jag fortfarande hans och den han gjort mig till.



Jag levde som en älskarinna, fast besluten om att visa honom hur bättre jag var - när han kom till oss blev han bemött som en kung. (Han hade med sig lite kola till oss, för att riktigt skämma bort mig) Att jag alltid hatat det sköljdes bort med vinet han också hade med sig (fast han hatade mig med vin i kroppen) Som jag ser det nu var det bara sexet han kom till. Utnyttjandet. Jag ville bara ha hans jävla kärlek och empati, ta hand om mig!!!



Så vad fick mig ur hans grepp?

Jo, en ännu större, snyggare, mäktigare Han.



Jag satt på nätet mycket. Kom inte ut när barnen var små. Fastnade i ett chatrum. I just de chatrummet härskade en man som kallade sig Muskman. Han pratade mest och han lät precis som "min man". Han var charmig, en kvinnoman som var svår att få till sig. Han spelade samma musik och hade samma humor som mitt ex, fast han var 100 gånger smartare med en mer sensuell röst. Jag föll, för internethanen - som en fura.



Han visade inga foton av sig själv utan kort med honom med sin Porsche, sina pengabuntar och groupies med en mask för ansiktet. Han var the man för mig på den tiden. Han var allt jag ville ha. Jag glömde mitt ex och hans "spell on me" och jag gjorde allt för att få träffa "the musk
man."



Det låter ju helt sjukt och barnsligt men jag var så besatt i tanken av att finna mannen som hade allt det jag trodde var bra för mig.



Under tiden fast i nätet med musk så blev exet en pajas som jag ville göra mig av med. Han kände av mitt motstånd och kände sig mindre välkommen hos oss. Då blev våra söner såklart lidande med minskad kontakt och ekonomisk hjälp, men jag brydde mig inte.



Tillslut fick jag träffa muskman. Jag hade tränat, solat, köpt nya kläder infrån och ut, redo för mannen. Vi sågs "blindate" utanför en sunkig tunnelbaneförot i London 2005. Han ringde min mobil och kom upp bakom mig och ............... var inte 35. Var inte en hunk, var inte den glidare han sagt han var. Han var 47. Såg väldigt sliten och speciell ut. Inte muskulös eller i moderna kläder som han sagt. Han såg så jäkla konstig ut att allt jag kunde göra var att spela med.



Vi gick till mitt hotellrum efter en drink i en bar. Han sa till mig mycket kloka saker. Han var ful kanske men visade mig mina felval här i livet. Han hade lurat mig och jag kände mig dum i mina nya kläder, mitt smink och min solade kropp. Men han var den vackraste man jag någonsin mött. Han undrade varför jag ville träffa män som ville skada mig när jag är så fin.



Han förändrade mitt liv. Han finns där ibland men inte alltid. Men det han sa till mig OM mig finns alltid kvar och jag kan aldrig glömma den känslan av hur det ska kännas när någon bryr sig.



Jag kan bara se honom som en ängel till mig och mina barn. Jag har gått på 2 nitar efter det men jag har tackat nej för mitt värde höjdes så med mötet med musk. Jag har tom varit här i bloggen förra året och wiiiiiiiieee:at mig över en man som jag trodde jag var kär i (som blev ett barn) men hellre själv än med en energitjuv.



Unni den här bloggen går i hand med mitt liv hela tiden och jag lär mig massor och känslor kommer upp till ytan för att bearbetas och jag växer även fast det gör ont. Älskar kvinnor som skriver FÖR kvinnor och älskar män/pojar/söner för det. Jag tar mycket av dina ord i mina ord när jag skriver och pratar.



Jag sjunger om det hela i min hemmastudio som jag lägger upp på songbox som mia
dahlin om man söker på aritst för att höra mina tankar i ljud men jag outar mig inte så pls bara för dem som vill höra.



Kräm gumman och fuck knowa whta doa with them good lookin mená. xxxxxxx







2008-12-10 @ 01:15:50
Postat av: Jess

Jag lämnade mitt ex för snart ett år sedan. Under två år levde jag under stor psykisk misshandel. Jag som anser mig själv vara en stark kvinna blev totalt nertryckt och allt jag gjorde var fel. Idag ligger vi i en vårdnadstvist där jag kräver enskild vårdnad om våran dotter, då mitt ex inte är kapabel att ta hand om henne. (För många anledningar för att tas upp här.) Det är nu hans rikitga psykiska störning visar sig. Minsta lilla tjaffs vi har haft polisanmäler han, stämmer mig hit och dit för div. lögner och sprider hysteriskt sitt svartmåleri av mig på nätet. Istället för att låta vårdnadstvisten ha sin gång med alla de utredningar soss måste göra för att inse vem som är den bästa förälderna. Sen att dottern i fråga tydligt berättat att hennes far gjort vissa sexuella överskridelser mot henne bortser de ifrån, pga hennes ringa ålder av 3. Som de flesta psykopater har han talets gåva och får många med sig på hans sida. Han lider troligen också av aspergers syndrom, och denna kombination är inte nådig. Han har själv sagt att han komemr fortsätta sitt korståg emot mig tills hans sista andetag.

Detta lär fortsätta gud vet hur länge, och han gör mig till ett nervvrak. Så går det att lämna en psykopat? Och hur stoppar man en sådan man? Måste man leva med hans terrorisering för alltid?

2008-12-10 @ 08:23:18
Postat av: sabina

Jag hade den turen att min psykopat dömdes till fängelse i nästan fyra år (inte för hur han behandlade mig, utan annan brottslighet). De första 6-8 månaderna njöt jag bara av min sinnesfrid (varvat med överjävliga besök i fängelset, för inte kunde jag ju svika honom inte!) och insåg snart att "det är ju så här det skall vara!" så jag tog mod till mig och uttalade de orden som malt i mitt huvud under flera år. Han (den självuppfyllda, egenkära, psykopatiska grisen) trodde inte att jag skulle klara av att vara utan honom (?!), men det gjorde jag.. alldeles utmärkt!



Den här känslan av att vara fri från oro, ångest och rädsla är så fantastisk, jag känner mig hel och tvåhundrafemtielva kilo lättare. Jag förstår självklart att alla inte har den turen jag hade, att psyko blir dömd till fängelse.



Försök istället frigöra dig från ditt fängelse.. Du har väl betalat nog nu? Hur svårt och otäckt det än känns, gör det! Den friheten du vinner är obetalbar..



Varma kramar

Sabina

2008-12-10 @ 09:24:11
Postat av: HOWLING WOMAN

Fundering till Anna Maria:



Du åskådliggör något bra tycker jag.

Flickors förhållande till sina fäder. Den frånvarande pappan som inte bekräftat sin dotter utan istället skapat ett stort svart hål som suger in världens alla kräk.



Det pratas hela tiden om hur viktigt det är för döttrar med kontakt med sin far, men det beror väl för sjutton på hur den kontakten är. Och vilket pris hon och hennes barn sen får betala för denna kärlekens anorexiaskapande svältkur.



Män är inte uppfostrade att bekräfta, ge, vårda, uppmuntra, stödja, måna om, visa ömhet, känslor, kärlek, förståelse, coacha självförtroende osv osv osv osv osv. Det är istället det han SJÄLV kräver av sin familj; frun och barnen ska vara hans stöttepelare i tillvaron, och marktjänsten där är ju själva botten i hela stödsystemet - övriga kvaliteter ska finnas där för att ständigt hålla honom uppe så han klarar sig i konkurrensen med de andra alfahannarna.



Nu är det ju så att kvinnor och döttrar OCKSÅ! har behov i familjen, med en make och far som inte är programmerad att kunna tillfredsställa dessa behov utan är enbart inriktad på sina egna.



Det är DET som skapar de känslorna vars rov du blivit.



Jag beklagar för din skull och skickar min sympati.



Glöm de där s k männen.



Egoister.

2008-12-10 @ 11:19:32
Postat av: Mia

Hej alla modiga kvinnor! skrev om min upplevelse av att lämna min misshandlande make här: http://www.miamakila.com/blogg/?p=2816



tack Unni för en viktig och stundtals hysteriskt rolig blogg!



kram



Mia Mäkilä (som känner Gerth Svensson från Göteborg som du kände på 70-80-talet? från Liket lever Cortex mm)

2008-12-10 @ 15:25:18
URL: http://www.miamakila.com
Postat av: Falkögat

Hur man lämnar en psykopat? Jag tror likt Howling Woman att man måste smida planer i det fördolda. Dina tankar och planer kommer ingen åt så länge du förseglar dina läppar. Lämna allt vid obevakat ögonblick. Det finns inget materiellt som du behöver stanna för eller riskera ditt liv för.



När jag bestämt mig för att lämna min psykopat fanns ingen återvändo. Jag berättade och genomlevde tre månaders helvete. Hon var helt rabiat; hon hotade, förstörde och misshandlade psykiskt. Det är inget jag rekommenderar. Lämna utan förvarning!

2008-12-10 @ 17:27:32
URL: http://falkogat.blogspot.com
Postat av: InreRum

Du måste ha en plan. En detaljerad plan vad du ska ta dig till, var du ska åka - direkt du polisanmält/"gjort slut". För det är då det börjar. Tänk ut detta innan. Sparar pengar i smyg. Var förberedd på att du inte kan åka hem sedan till det du kallar hemma. Kanske sedan, men inte då. Stäng mobil, öppna nytt nummer. Gör dig oanträffbar för bådas skull för att bryta det sjuka. Var inte ensam på utsatta platser. Gå inte ut ensam.

Ungefär så.

2008-12-10 @ 19:00:42
URL: http://inrerum.blogg.se/
Postat av: sakura

Hur man lämnar en psykopat? Jag vet aldrig om jag kommer komma ifrån dem! Jag drar dem till mig som en fluga till socker.



Min första pojkvän var misshandlade mig psykiskt under de 2,5 år vi var tillsammans. Jag förstod nog inte att det hade ett namn förrän jag läste en artikel i Cosmopolitan. Den fick mig sakta att inse att allt stämde in på min situation.



Han krävde sex varje dag. Om jag inte ville spelade ingen roll, han var ju "tvungen" att tömma sig varje dag. Onanera kunde han ju inte göra när han hade flickvän! Ibland grät han för att jag skulle tycka synd om honom och om jag hade sex med honom blev han glad! Att jag grät när vi hade sex spelade inte någon roll.



Under åren som gick blev allt värre. Han fick ett otroligt kontrollbehov över mig, och jag fick till exempel skäll om jag var 2 minuter sen för att mötas. Jag fick inte gå på fester där det var andra killar. Han kallade mig hora, plåtluder, ful, dum, äcklig, idiot och så vidare. Såklart köpte han saker till mig också. Mobiltelefoner, kamera, kläder, cigaretter, öl... Otrogen var han redan efter vi varit tillsammans i fyra dagar.

Precis när det tagit slut mellan oss gick han nästan en halv mil, mitt i vinternatten, bara för att stå utanför min port och skrika.

Det hemska med detta är att det hände mig precis när jag fyllt 16 år. Min pojkvän var två månader yngre än mig och vi bodde båda hos våra föräldrar och gick på vanlig skola i en vanlig svensk stad.



Min andra pojkvän var bara notoriskt otrogen. Men han är ett kapitel för sig.



Min tredje pojkvän var som den första. Hysterisk. Kontrollfreak. Stressande. Han ringde gärna 13 gånger och skickade 58 sms på en kväll om jag var ute. Senare började han ställa krav på att jag skulle vara hemma kl 01.00, vilket han sedan ändrade till 24.00 och på slutet var vi nere till klocka 23.00... Då var jag 20 år och jag var tillsammans med honom i 4 år. Han tog ändå hand om mig, och jag kände mig omtyckt.



Vart har det lett mig nu? Jag har flyttat runt mycket, festat mycket, lekt med killar för att sedan strunta i dem.

Jag sliter med depression i perioder, har höga krav på mig själv, inget självförtroende, är nervös, har kraftiga humörsvängningar,lider av ångest, har gått hos psykolog, och även gått på antidepressiva mediciner och jag litar inte på någon.

25 år och jag vet inte varför man måste leva ett liv man inte bett att bli född till.

2008-12-10 @ 19:45:23
Postat av: Martin

Jag har en fråga till er. Igår kom jag fram till en rätt så skakande slutsats; att min egen bror måste vara psykopat. Allt jag hört och läst stämmer in på honom, och jag är bara förvånad att jag inte såg det tidigare. Det har förklarat mycket, varför han aldrig velat lyssna, mobbningen av mig och min syster när vi var små, vredesutbrotten och maktbehovet.



Han lever nu tillsammans med en kuvad liten osäker tjej som han nu fått en fantastisk dotter med. Jag är dels orolig för hans fästmö, dels för hans dotter. Hon kommer sluta på mentalsjukhus med honom som förälder. Jag vet att jag borde prata med fästmön, men vi har rätt grundläggande oegenheter och jag tror absolut inte att hon är villig att erkänna att hon är fast i ett förhållande som hon far dåligt i, och att det bara kommer att bli sämre.



Min föräldrar lider, min syster lider, fästmön och barnet lider. Jag tror att till och med han lider, för han vet att något är fel, men han kommer aldrig se eller erkänna att det är hans psykopati som är problemet. Än mindre kommer han vilja göra något åt det.



Hur gör man när man är bror till en psykopat?



Kram!

2008-12-11 @ 02:37:21
URL: http://andersmartin.blogg.se/
Postat av: unni

Tack för ert engagemang och era delningar!



Martin: Först och främst är det modigt och stort av dig att bara inse att din bror är psykopatoid. Det räcker långt. Ibland bör inte blod vara tjockare än vatten. I nuläget kan du förmodligen inte göra annat än att avvakta. En dag kanske hans tjej behöver dig, och då kan dina iakttagelser vara ovärderliga. Låt dig bara inte duperas av brorsan, deras manipulationskonst är deras främsta (och i regel enda) tillgång.



Kram på dig!

2008-12-11 @ 11:05:07
Postat av: Lars Einar

Eftersom jag anser att vi män har ett kollektivt ansvar så skäms jag när jag läser vad många kvinnor får utstå, vad nu det hjälper. Kollektivt ansvar? Det hatar många män att någon säger. Tja, likt Martin så är det väl så att flera av oss känner psykopater och ser när vissa förhållanden har spårat ur men vad gör vi då? Tiger?

2008-12-11 @ 13:29:25
Postat av: helena

Hejsan alla.



Nä,jag tror kanske inte att jag kommer skriva ngt utlämnande här om mina planer.Ville bara ha lite råd och höra hur ni gjort/gör med de hemska hemska männen. Jag är desperat och vill ej börja ännu ett nytt år i klorna på en psykopat. det har jag varit i alltför många år. Jag har kommit till insikten att han ej är frisk,men lik förbannat är det svinjobbigt att låta förnuftet ta över helt och skrida till handling.. Man har ju på nåt sätt blivit handlingsförlamad. Jag måste hitta orken,en liten gnutta ork iallafall för att ta mig ur helvetet..

Jag vill gärna se mig som stark men samtidigt är jag ej stark när det verkligen gäller. Är så rädd för konsekvenserna.

många kramar

2008-12-11 @ 20:44:50
Postat av: Paula

Helena, och alla andra som väntar på tillfället att lämna, det perfekta tillfället kommer nog oftast försent. Kolla vart du kan ta vägen, ta med dig det du inte kan vara utan, räkna med att han förstör det annars. Lämna nu, gå på en gång, säg inget, fronta inte med dina tankar och din oro. Bara gå och ta fajten sedan, om du måste dela bo eller barn. har du inga barn så se till att du kommer iväg innan det händer. Då är du nämligen fast för livet.

Akut hjälp får man på kvinnojour eller soc. De är tvungna att hjälpa så ge dig inte.

Gör dig onåbar och inför absolut nollkontakt. Begär skyddad ID om du har hot mot dig. Besöksförbud som en markering att han inte ska söka upp dig. Inte alla bryr sig om det, men då har du markerat iaf.

Läs inte på hans sidor på webben, meddela dig inte med honom och når han dig, svara inte. Klipp med hans krets av människor så info inte läcker.

Mitt ex härjar och letar fortfarande efter massor med år, han ger sig inte innan han dör. Men det berör inte mig mer än att jag och hela min familj lever med skyddad ID.

2008-12-12 @ 12:20:47
Postat av: Anonym

När en vit man i Afrika av en olycklig tillfällighet råkar se en infödd i ögonen och upptäcker den mänskliga varelsen (som det är hans främsta sysselsättning att undvika), blossar hans skuldkänsla, som han förnekar, upp i vrede och han tar till piskan.





Doris Lessing

2008-12-12 @ 22:10:57
Postat av: Flower





Hejsan! Har också haft sådana pojkvänner. Det är inte sant att vi kvinnor dras till de, sanningen är istället att de är MÅNGA, det finns för många sådana killar där ute.



Ibland tror jag att 99,99 procent är sådana och bara 0, 01111 är sjysta män.



Eftersom de är så många är det självklart och logiskt att varje kvinna träffar en sådan eller kommer att träffa.





Det är istället så att en kvinna måste få lära sig varningssignaler och om en kvinna fastnar vid en sådan man, få stöd av vänner, familj, samhället, organisationer att dra sig ur.





Det är så lätt att fastna, varje kvinna kan fastna och varje kvinna fastnar för sådana. Oavsett vem kvinnan är, hur gammal kvinnan är, vilken bbakgrund kvinnan har. Alla kan fastna.



Sådana män finns överallt, inom alla kulturer, religioner, åldersgrupper, utbildningsgrupper....





Det stämmer också att de är charmiga, vältaliga, skrattar, pratar mycket och fångar din uppmärksamhet...du tror du träffat din drömman, allting stämmer, men senare kommer konstiga sidor som svartjuka, vilja att isolera dig, förnedring och kritisering av ens kläder,hur man pratar, ens vänner, o.s.v....





När en kvinna hamnar i en sådan relation och en sådan man visar sin rätta ansikte långt senare, tror kvinnan att hon inbillar sig och undrar: Vart tog den fina, roliga, trevliga romantiska mannen vägen?





Det är som ett äpple du ser, rött,fint, stort,läckert som du vill bara bita tänderna i, men inuti äpplet finns massa maskar som du inte ser, utan senare upptäcker när du biter i äpplet, först då kommer den beska smaken..





2008-12-18 @ 20:05:58
Postat av: The Oss



Varför blir ni så jäkla intresserade av de hårda bufflarna då?





Har aldrig fattat



/The OSS



2008-12-20 @ 14:50:00
Postat av: anna

Vad vackert det är att läsa inlägg av alla er, starka kvinnor som har lämnat eller som har vågat inse att ni måste lämna.



Det som hände när jag lämnade mitt ex, psykopatdrag som nu i efterhand så uppenbart liknar alldeles för många "klassiska" fall av fysisk och psykisk misshandel var följande:



Jag bröt ihop inför en väninna, som lät mig låna hennes lgh. Ur detta fick jag kraft, jag hade en allierad som jag kunde tala med. Stålsatte mig och berättade kort och sakligt för mitt ex att vi skulle bryta upp och flytta isär. Sov i lägenheten i några nätter, svarade inte i tfn, upplevde frihet för första gången på flera år. Han visste inte var jag var. Meddelade att jag skulle komma hem och hämta några saker.



När jag kom hem hade han - i vanlig ordning när det gällde försök till uppbrott - lagat middag och köpt rosor och presenter till mig. Jag stålsatte mig ändå. Rörde inte maten, förkunnade att det var slut. Packade min väska. Han grät. Jag höll på att falla tillbaka, försökte trösta. Han sade - i vanlig ordning - att han ville ha sex med mig. När jag för en gångs skull avböjde blev han hysterisk. Rasande. Jag blev rädd men vågade faktiskt gå därifrån. Åkte till väninnans lägenhet. Hade därefter alltid med mig någon då jag hämtade mina saker i vårt gemensamma hem.



Det som hände var att han ringde flera gånger och skällde ut mig, och lika många gånger ringde han och grät i luren. Men så fort jag hade tagit mig fri så återkom kraften. Bara någon månad senare, när han ringde mig mitt i natten och var arg, så vågade jag ge honom en rungande utskällning. Det var så befriande! Jag var rädd att han skulle förfölja mig, men han träffade ganska snart någon ny brud och hade på några månader avverkat flera stycken. Idag har vi ingen som helst kontakt. Han har fru och barn, jag orkar inte ens tänka på hur de har det.



Och jag har träffat en verkligen bra man, som är god och kärleksfull på riktigt. Det går!



Unni: Har precis läst din Boven-bok. Tack för den! Den är fantastisk, du är så modig som skrivit den. Den behövs allt för väl. En ganska läskig detalj som slog mig när jag läste boken var att även mitt ex tyckte om att tala om mig som "sin lilla flicka". Du har verkligen tagit upp väldigt relevanta detaljer.



Du är en sann feminist, tack.



Och "The Oss" som skrivit här ovanför: Männen i fråga är ju inte alltid "hårda bufflar". De kan kalla oss guldnäbb och sockersmula och massa fina saker, vara mjuka och varma och kärleksfulla. Ibland. Det är inte så att man vill ha en hård buffel, det är snarare så att man fastnar i den hårda buffelns våld när man tror att han är mjuk innerst inne.

2008-12-25 @ 19:42:49
Postat av: unni

Jävligt starkt skrivet, Anna! Hoppas att många som sitter i skiten läser det. Och det sista, att vi tror att han är mjuk innerst inne, är så fett med huvet på spiken att det borde ramas in.

Tyvärr är han inte mjuk innerst inne, han är kall och hård som is och flinta. Men bra på att mjuka upp oss.

Urk!



Grattis att du kommit dit där du är idag.



Kram / Bunni

2008-12-26 @ 15:13:12
Postat av: The Oss

Guldnäbb och sockersmula ? Vad slibbigt.



Nä men tjejer..seriöst nu..är det inte som så att ni vill ha en hård buffel..som NI kan få att bli mjuk? Ni vill tämja en drake. Eller tänker jag fel?



Vem vill ha en mes liksom. Inte sant?



Om jag köper en soffa gjord av massonit. Jag ser att den ser hård ut. Då slänger jag mig inte i en hög båge över den med bingolotter i handen och förväntar mig att jag landar mjukt och lyckligt.



2008-12-27 @ 13:18:54
Postat av: Sara

Att inte ha våldet och hotet i hemmet längre utan att det istället låg och lurpassade bakom varje hörn, i varje telefonsignal och brev gjorde mig alldeles bortdomnad av rädsla. Även upptäckten av att jag näst intill inte fanns. Att jag aldrig funnits, för att jag anpassat hela min personlighet efter pappa. Kvävt mina åsikter och känslor. Jag visste bara vem jag var och vad jag borde känna och tycka om jag hade pappas humör att förhålla mig till. I mitt nya liv utan pappa upptäckte jag hur pass skräckslagen jag var. Fullkomligt livrädd. Panikångesten höll mig i sitt grepp under de två första åren. Jag kunde inte gå till skolan, åt knappt (45 kg), låg mest i fosterställning i sängen och vågade inte leva. Väntade på katastrofer. Såg pappas vita volvo cirkulera kring vårt hus som en haj kring sitt byte.



Tack gode gud för att mamma var stark och hade en vuxens synsätt och kunde lugna mig när jag jagade upp mig.



Men det blev långsamt bättre på något sätt. Jag fattade att jag antingen kunde ge upp eller kämpa på. Eftersom jag tyckte livet varit rätt för jävligt fram tills dess, tänkte jag inte ge upp för bevisligen kunde man ha det ganska bra också, det såg jag folk ha det i min omgivning. Det ville jag också försöka mig på. Ingen jävla psykopat skulle få knäcka mig helt.



Mamma slapp pappa, men jag var och är fortfarande alldeles för lojal (rädd) för att neka honom en relation. De senaste åren har jag dock spelat trevlig och lärt mig se vilket beteende jag ska ha för att inte stöta mig med honom. Jag har satt gränser som gör att han inte vågar bråka särskilt ofta, eftersom jag är det viktigaste han har (på hans villkor). Jag har lärt mig att utnyttja hans svagheter precis som han utnyttjat mina. Jag har även fått ta del av hans fina sidor månader i rad utan bråk och det har gjort mig hoppfull också.



Men till och från känner jag ändå hur jag inte orkar med att spela längre. Det har gått tolv år sen vi stack men det är inte över än. Jag orkar inte sköta en sjuk relation som min mamma en gång var involverad i men nu slipper. Jag orkar inte ta ansvar för att blidka honom så att någon annan inte ska råka illa ut. Nu har jag dock brutit med honom tillfälligt. Jag har bytt telefonnummer och stängt in mig i lägenheten med fördragna persienner. Jag har ingen aning om vad han tänker och planerar att göra. Går bara och väntar på konsekvenserna som kan bli när jag säger ifrån. Undrar om han är ångerfull eller stridslysten. Jag blöder näsblod av stressen ovissheten innebär. Jag tycker i mitt stilla sinne att det är orättvist att jag alltid måste ha det här hängandes över mig. De ständiga funderingarna kring hur jag ska hantera detta. Ibland har jag så svårt att acceptera faktumet att jag har en våldsam förälder. Jag valde inte honom. Mamma valde honom.



Jag hatar att jag är arg på mamma. Hon förtjänar det inte. Men samtidigt måste föräldrar fatta hur stor skada det gör att låta barn växa upp i såna här miljöer. Jag reagerar fortfarande som jag gjorde när jag var liten och blev rädd för pappa. Allt blir opropportioneligt stort. Han kanske sitter hemma och tittar på tv och knäcker nötter nu och bryr sig inte nämnvärt om mitt tjafs, men i min hjärna står han utanför dörren med en snara i handen. Min uppväxt har lärt mig att somna när alla andra somnat, svara så som jag tror att den andre vill att jag svarar, skratta på kommando, dölja rädslor och svagheter till varje pris och vara löjligt diplomatisk. Det är beteenden som är svåra att jobba bort, men jag försöker. Varje dag. Och lyckas förbannat bra om jag får säga det själv.



Jag saknar att höra någon prata offentligt om hur barnen i såna här familjer har det. Vad som händer med dem och relationen de får med sin misshandlande förälder. Vad samhället gör för att hjälpa dem. Det är jättebra att den misshandlade partnern lyckas göra sig fri och sätta sig i säkerhet, men för de gemensamma barnen slutar det oftast inte där. Och risken verkar vara ganska stor att de destruktiva beteendena förs vidare till nästa generation. Jag tänker göra allt jag kan för att det inte ska hända mina framtida barn något. Jag är livrädd för att jag ska välja fel man. Till min stora glädje tror jag dock att jag valt helt rätt nu och jag hoppas jag kan försvara honom och våra framtida barn från min familjehistoria.

2008-12-31 @ 02:01:08
Postat av: Ewa

Håller just nu på att avsluta ett 40-årigt äktenskap. Är gift med en psykopat, har inte förstått det tidigare. Hur dum får man bli?

Man hajar inte när man är mitt uppe i det.

Ewa

2009-03-22 @ 04:10:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0