BOVENS "VÄNNER"
Det här är ett tack till alla er som läst "Boven", och framförallt till er som hört av er efteråt. Jag har fått tusentals mejl, telefonsamtal, Fejan-meddelanden, brev och mess om boken jag skrev när jag inte längre tyckte att jag hade nåt att förlora.
Fortfarande strömmar reaktionerna in. Många kontakter är från kvinnor som ännu lever med en "bov" och inte klarar av att klippa bandet. Somliga kommer från människor som känner igen sig trots att de lever i "normala" relationer. Andra har lämnat skiten bakom sig och vill berätta hur det blev sen. Men alla har blivit ärrade av det vi kallar kärlek.
Den vanligaste frågan är: Hur går man vidare? Traumat efter "bovarna" sitter djupt, det drabbar själen, identiteten, sexualiteten - ja, hela existensen. Att lämna en "bov" är som att förlora sin barnatro, sitt hopp, sin tillit och sina innersta drömmar. Det är som att vakna upp mitt i en katastrof.
Vi som gjort den erfarenheten vet. Andra tror att vi går igenom en jobbig separation bara. Att vi lider av brustet hjärta. De har fel. Brustna hjärtan gör ont ett tag, men de läker lugnt och fint. Uppbrottet från en bov är en jordbävning som legat och mullrat hotfullt inom oss och som sen raserar allt. Det är den vi velat undvika genom att stanna. Och efteråt vet vi att vi hela tiden visste. Anklagar oss själva för att vi rullade den där snöbollen uppför ett berg, för att vi släppte in en trojansk häst i våra liv.
Jag har i möjligaste mån svarat alla som skrivit, suttit i långa telefonsamtal, blivit kompis med en del av er, men samtidigt har jag fått utkämpa en och annan strid. Alla har inte jublat över min råa uppriktighet. Det tackar jag särskilt för. Det har bara gjort mig starkare. Men det har också öppnat mina ögon inför ett vittförgrenat maktmissbruk som jag tidigare bara haft en susning om. Det går bortom berättelsen i "Boven". Men det har ändå varit värt det. En dag kanske jag berättar om det också.
Boven-boken kommer i alla fall att leva länge, det har ni sett till. Tråkigt nog kommer mitt drama att drabba många fler än dem som hittar boken. "Boven" finns mitt ibland oss. Se upp!
Och fett nytt!
Tack, så fint. Du är min Hjältinna, på så väldigt många vis! Gott Nytt 2009, hoppas du får allt det goda och lite till under kommande år.
Hej!
Gott Nytt År på dej. Din bok är superbra men gav mej många fruktansvärt hemska minnen som jag förträngt.... (Vilket ju kan vara bra för förträngda minnen måste ju oxå upp o bearbetas.)
Ska nog läsa den igen när jag bearbetat mer av mina sår.
Gott Nytt Framgångsrikt År.
Nikki
du skriver verkligen på ett sätt så att man nästan kan känna dina känslor och se din vardag. du beskriver känslor&tankar kring "boven" som nog de flesta kan känna igen sig i, jag själv köpte din bok förra året och har läst den ett x antal gånger, fastnade verkligen för den.
underbar författare är du och stark kvinna :)
Hej Unni. Var med en "bov" i tre år, slet mig loss 03, tackar mig själv varje kväll innan jag somnar att jag lyckades. Ser "bovar" på jobbet, känner på mig när vänner är tillsammans med en. Läste din bok NoN-stop, BEUNDRAR DIG att du har gett ut den.Mådde illa med dig när jag läste den. Det positiva som finns kvar är att man MOMENTANT känner på sig när man är nära en "bov" och kan bara vända på klacken.
GOTT NYTT BOVFRITT ÅR
Love-Agata
Du beskriver det hela väldigt bra,jag känner igen mig precis. Det är ungefär två månader sen jag lämnade min bov,har därefter gått igenom en rättegång mot honom då han dömdes för olaga hot på mig(han använde även fysisk våld den gången men det lades ner) han sitter nu i fängelse då han blev dömd.Vi har ett barn tillsamans och snart kommer han börja ringa och börja sitt maktspel med mig. Igår fick jag världens ångest,min dröm var borta och det kommer aldrig kunna bli han och jag.Han är för sjuk för det. Då kände jag sorg. Jag beundrar dig Unni,du har påverkat mig på ett bra sätt och jag vet att många andra påverkas av dig. Gott nytt år till dig!Kramar A
Gott nytt år till dig gosiga Unni Bunni! Ja du ska ha ett jäkla stort tack för att du skrev boken. Det är helt sjukt hur den öppnat mina ögon. Det är verkligen som du säger,att de flesta människor tror att man bara går igenom en vanlig seperation.Istääelet är det stunvis så ångestladdat,man har ingen självkänsla kvar. Man blir arg på sig själv för att man utsätter sig själv för denna psykiska/fysiska misshandel.Ens självrespekt är ju inte på topp precis. Man har blivit så sjukt beroende av sin bov,tror ej att man kan klara sig utan honom,men vissa stunder känns det precis tvärtom. det är i de insiktsfulla tillfällena du tidigare skrivit om när man brottas mellan förnuft ock känsla. Man får sådana dära -oh han kan dra åt helvete,jag klarar mig,jag är starkare än han/jag tror,jag ska fan inte ta någon skit mer. Vid de tillfällena mår man som bäst,man ser verkligen en ljusning. Detta tillstånd kan boven bara ta ifrån en genom en blick ,tystnad eller genom en massa kärleksdrypande eller elaka ord. Om jag skulle skriva en bok om min bov så hade jag nog valt titlen-"Men reta inte upp mig då.. " Hur många ggr har man ej fått höra den frasen. Eller- "men är du inte glad att jag är så här arg för att jag älskar dig så mycket? "
Dagens blogg-inlägg från dig älskade Unni var precis vad jag behövde,det var spot on! Du är så jäkla bäst och du kommer alltid att vara min hjältinna! Lav jo!Pözz och kräääääääääm
Jag skulle ju inte vilja kalla det för "ärr efter kärleken" direkt. Det är ju hat och hat är motsatsen till kärlek. Hat betyder just förföljelse. Det stalkerna gör är just ordagrant hatar - förföljer sitt offer som jägaren sitt villebråd, tills det dör.
Så den enda kärlek som funnits det var den man i sin fullständiga hjälplösa idioti vanmäktigt kände.
Det är som att älska ett maskinsgevär som förklätt sig till kärlekens ljuvligaste värme.
Tji fick man. Och pang sa det, när man minst anade det.
Och det jag skulle vilja säga som jag tycker är allra smärtsammast, det är kanske det du menar. Men jag känner att jag blivit helt personlighetsförändrad av det våld jag blivit utsatt för. Det som verkligen förändrat mig på ett väldigt konstigt och genomgripande sätt så att jag inte längre alls känner igen mig själv, det är inte det våldet som den här mannen riktat mot mig, utan det är det han riktat mot mina barn. Och omgivningens likgiltighet inför det.
Det kommer jag aldrig att komma över, och det har förändrat mig för alltid.
Därför kan jag aldrig mer bli den jag var.
Så det är en förvandling.
På psykspråket kallas det dissociation.
Och det är märkliga fenomen och processer.
Känslorna placeras i ett fack och de kan vara helt skilda från själva det semantiska minnet av händelsen, och våldet, ja, det kan man relatera till hur neutralt som helst, för det är inte längre hopkopplat med känslorna.
Dessa kommer helt separat och invalidiserande vid andra tillfällen. T ex när man står vid en busshållplats och plötsligt blir livrädd för att någon ska skjuta en. Eller att man reagerar för ljud på ett särskilt sätt osv.
Så då har man blivit personlighetsförändar.
Man har blivit liksom fråntagen sig själv.
Stämplad, inpräglad, inpräntad av våldet, hoten, livsfaran, verkningarna av det, och den värsta tycker jag är när barnen tvingas leva i otrygghet och under hot och man inte får göra något åt det.
Om man gör det, så tar de barnen ifrån en.
Tack fina ni!
Vi har fått lida rejält. Men en sak har bovarna gjort med oss som kanske är bra trots allt. De har öppnat våra ögon.
Det är absolut ingenting bra med det som jag har varit med om. Inte nånting överhuvudtaget. Ett förlorat liv bara.
Jo EN bra sak - barnen.
Men även de förvandlas till gisslan - de blir redskap som han använder för att tortera mig. Så dem utnyttjar han i detta syfte för det är ett effektivt sätt att plåga mig på genom att han är jävlig mot dem.
Det hela handlar om att misshandlaren vägrar släppa taget, ungefär som en pitbull.
Men jag försöker hitta fristad i vardagen för oss när vi är själva och slipper honom.
Hur länge sen var det jag stack? Över tio år sen.
Ändå är vi inte fria.
Det är lagens fel.
P - a - t- r- i - a-r - k -a-t -e- t.
De håller ihop.
Och det visste man ju.
Men jag skulle önska de kunde ta tag i den ynkedom som gör att de inte kan resa sig om de inte har en kvinna att plåga.
Den ynkedomen som gör att de inte klarar en enda sekunds konfrontation med sig själv, en enda sekunds ensamhet.
Det är en monstruös svaghet.
Jag skriver mycket om min bov i min blogg. Följaktligen får jag också kommentarer från människor som tror síg veta vem jag är och uttalar sig om att jag borde jobba med mig själv istället för att spy galla över honom. Jag jobbar med mig själv i Al-Anon sen 12 år tillbaka och det var på så vis jag till slut tog mig ut. Det har varit alkohol, arbete, elaka ord, våldtäkter och vid ett antal fysiskt våld. Framför allt har allt gått ut på att göra mig osäker och i "behov" av honom. Idag skriver jag om det våra barn kommer i kläm med. Visst klagar jag ibland för egen del men det är ungarnas väl som står i mitt fokus. Denna terror minskar allteftersom men då vi har barnen och ett hus som vi båda står som ägare på kommer det att ta i alla fall 2,5 år till innan det är över. Vi bor också på en liten ort där det är svårt att undvika varandra. Jag har tittat på mina alternativ och gör så långt det går starka medvetna val. En dag kommer vi att vara så starka att detta tar slut. De kan inte komma längre.
Det tar alldeles för lång tid. Sanningen är den att samhället inte skyddar oss. Kvinnomisshandlare skall inte tillåtas träffa barn annat än som skyddat umgänge, och i de fall de är barnmisshandlare inte alls. Kvinnan och barnen skall få ett besöksförbud - dvs en frizon runt sin bostad, sitt arbete/skola på minst en mil.
I många fall är det inte lämpligt att mannen tillåts vistas i samma kommun. Riktiga kvinnomisshandlare slutar ALDRIG. Det är liksom därför samhället måste sätta stopp för dem. Det är liksom det polis och rättsväsende är till för.
Och kvinnan och barnen måste få - som det står i FN:s mänskliga rättigheter - VERKSAM hjälp av domstolarna när deras rättigheter kränks. Och vad kan vara mer grundläggande rätt än att få skydda sitt eget och sina barns liv och säkerhet.
Bugar mig djupt inför ditt tack....!
Och jaaaa...skriv vidare om just det där vittförgrenade maktmissbruket som du tidigare bara hade en susning om..
För det är när man röjer runt lite i dammet man med förskräckta ögon inser....shit, problemet är långt mycket, djupare, svårare och större än man anat....Det är då man kan bli mörkrädd eller ge upp...eller bara rycka på axlarna...Just nu vet jag ärligt inte vilket som är bäst...
Men en sak är säker...Din bok, eller andra böcker i ämnet, är bästa hjälpen för alla oss som dansat vals med "flodhästar", eller tango med "bovar"...Även ogillade "barn" kan ha många namn.
Tack Unni för att du hörs och törs... :)
Bra bok, mkt intressant.
Hej Unni! Gott nytt.
Finns boven och penetrering översatta till andra språk?
Kram Jennie
Hej. När lugnet och julefriden precis tagit vid och man tror sig fått sitt liv tillbaka igen, glädjer sig åt den stilla ro som råder så slår han till - varje gång på lika plötsligt - rovdjuret som är ute efter att förinta mig - tills döden skiljer oss åt, som han en gång sade. Igång igen och jag måste skydda mig och vårt barn - ta vidare steg. Hur ska man orka när amöban tvingar sig kvar trots att han för fjärde gången har byggt upp en ny livslögn. Den nya tror att vi andra är bittra, hämndlystna och pinsamma. Han är en mästare i att manipulera och smickra - de som han för sina behov måste smeka. Men varför ger han inte upp det gamla? Varför fortsätter han ändå att förstöra, hota, förnedra vidtage rättsliga åtgärder - han som slår, han som inte egentligen bryr sig om några av sina barn? Jag har i dagarna insett at ingen rätt kommer att kunna hjälpa oss. Tills döden skiljer oss åt menade han ordagrant. Inte många förstår. Det är som Unni och Howling woman skriver. Folk börjar bli trötta på historie efter historie efter 5 års smärtsamma försök att gå helt ur bild. Omgivningen börjar bli trötta på mig - att jag inte lyckas trots att jag gått för 4 år sedan men inte lämnas ifred. De tror att det är jag som inte vill bryta och gå vidare. DET HANDLAR INTE OM ETT VANLIGT UPPBROTT. Det här helvetet handlar om att vara levande död eftersom ingen hjälp finns att få.
I mitten av decembmer en kontakt med en av mig tilltänkt manlig advokat som frågade ut mig bland annat: Är du en sådan kvinna som låter sitt barn träffa sin pappa eller är du en sådan kvinna som utnyttjar sin position i samhället och hindrar mannen från att träffa sitt barn?
Vad i helvete ska man svara på en sådan fråga - är jag antingen den heliga modern eller är jag den vidriga bitterfittan? Är du vit ängel eller den svarta änkan? Bekänn!
Och vilken position är det jag skulle utnyttja? Den myt att de flesta exkvinnor inte låter sina barn träffa sina fäder?
Rovdjuret har väckts till liv igen och han kommer slå till när som helst. Ingen förstår min rädsla. Hans vapen denna gång: vårt barn. Rätten kommer att ge honom den vackre, välbärgade och vältalige VD:n rätt. För då är jag den sortens kvinna som nämligen utnyttjar sin position i samhällets arma diskurs.
/medlem i bovens vänner
Jag är så förvirrad över allt detta. levde i ett misshandelsförhållande i 5 år, men vet på något sätt att vi var lika goda kålsupare, dvs jag slogs minst lika myckdet. han var visserligen dubbelt så stor, men jag slogs som fan och var som en galning. Borde jag tycka att han kunde hållit fast mig i stället för att ge mig blåtiror, blödande läppar, halva håret avslitet, nedslängd för trappan, 12 metalstygn i huvudet etc, etc Jag slog ju honom ocksa... Docj blev de fysiska följderna mindre på honom, dvs några testar hår avslitet, en gång ett värkande öra etc Jag VET att jag nästan alltid startade det. Båda slog vi dessutom sönder vårt hem och saker vi hade, störde grannarna, skrämde våra bekanta. vad jag känner igen är hur man neuatraliserar tanken på våldet, dvs "äsch, vi älskar ju varandra, big deal!" tänkte jag även när jag förlorade jobb pga mina skador och att jag inte kunde gå till jobbet ibland så som jag såg ut... Jag tror fortfarande att det mest var mitt fel. Han lämnade dessutom mig! det är snarare jag som har hotat, bett, vrålar efteråt. jag vill fortfarande ha honom tillbaka! Mer än någonting annat! kan någon svara på detta? jag går sönder! Och Unni, kan du vidarebefordra min mailadress om någon (eller du) skulle vilja svara och/ eller hjälpa mig?!
Och en annan grej. Jag vet att de flesta kommer att dö och/ eller himla sig, men sexet med den här mannen var utomjordiskt, ofattbart, så otroligt passionerat att det fan i mig var värt det... Not, kanske. Men ändå... Jag kan inte hjälpa att tro att passionerat sex och vissa former av gränsutvidgande hänger ihop (vi hade ALDRIG våldsam sex, men däremot fullständigt ohämmad och KÅT sex och kärleksfull sex). Jag var (är) så attraherad av den här mannen att jag är helt besatt.
Jag vet inte vem 'Pia' är men det låter som en spökskrivare för annan avsändare.
I mitt fall så var sexet lika dåligt som våldet.
Dessutom tror jag inte riktigt på att sexet är bra när våldet väl brutit ut.
Blir man utsatt för allvarligt våld så kan man inte ha sex alls.
Värt även påminna om att självantändande sex som sedan följs av våld försoningssex våld sex snart kommer att följas av sex med våldsinslag där våldet så småningom blir huvudingrediensen.
När vissa gränser sedan överträds av förövaren så berövas offret sin lust.
Jag tror inte heller att män som utövar våld egentligen är särskilt passionerade - det är aggression och inte lust. Sex går inte ihop med våld, hat - det skapar istället impotens. Hat, ilska, frustration tränger ut lust. Det är två konkurrerande känslor som sällan förekommer samtidigt.
Pia, jag tror att du ser helt annorlunda på saken när du får distans. Då kanske du instämmer i Howling Womans kommentar. "När vissa gränser överträds av förövaren så berövas offret sin lust." När man hålls som gisslan kan man inbilla sig allting, exempelvis att man känner sexuell njutning, för att man identifierat sig med aggressorn.
Kram alla Bov-vänner!
Uppskattar ni inte "Ömheten i ett slag på käften".
Som min fd chefs dotter så längtansvärt beskrev tillsammans med sin kompis en gång när de var på fyllan.
Man håller inte fast någon som slår en, man vänder ryggen åt och går, det är det enda som hjälper.
Tänk på att "Zölibat Macht Frei"
Mina erfarenheter från "bovar" är att jag vågar ej dejta igen. Jag är vettskrämd.
Antigen är de gifta/sambo/upptagna. Du får reda på det genom kompis eller att tjejen ringer dig.
Eller vill de bara ha sex men på deras villkor, d.v.s. du går att fika och de börjar direkt närmanden och att tafsa på en.
Jag har fått nog, tröttnat...efter alla: Uhm, nu har jag hittat den rätte!....jag ger upp nu. Det är för mycket våld där ute att det är skrämmande.
Hej Unni!
Din bok har stått i min bokhylla länge, mellan andra svarta bokryggar har den fått stå tyst. Jag har ju inte orkat läsa utan i stället lapat historier av det snällare slaget i form av Simpsons och Family guy. MEN det kan inte vara en slump att jag plötsligt öppnade den och sedan dess varit bergtagen. Precis nu är jag redo att läsa din historia.
Jag läser så långsamt att ögonen blöder. Berättelsen är som skriven med mitt eget blod och den blöder fram minnen. Inte för att min historia är EXAKT densamma, utan för att jag nu plötsligt minns hur mycket jag har förträngt, hur förträngd hela jag var.
Jag vill tacka dig för att du har förklarat för mig varför detta hände just mig. Frågan som skrikit i mitt huvud sedan jag började mig må bättre, nämligen: VARFÖR?, VARFÖR?, VARFÖR JAG? har tystats. Jag förstår att jag stannade, stöttade, pysslade för att jag var stark. Jag var ju helt övertygad om att jag och bara jag, skulle kunna rädda det sjunkade skepp som boven bebodde.
Du förklarade också varför jag tog mig ur, och hur jag långt senare lyckades komma bort från kontrakten på bostadsrätten jag hade köpt och bovmannen fortfarande bor i. Det gjorde jag nämligen så sent som i höstas, drygt tre år efter att jag, med en åldrad pensionärs energi, lyckats flytta.
Under tiden vi var tillsammans hade jag liksom du beskriver i boken många namn, jag var hans pingla, hans amorcita, hans manjar. Nu förbehåller jag därför mig rätten att ge honom minst lika många passande smeknamn. Jag ler fortfarande vid tanken på hur jag vred mig av skratt när min älskade väninna, efter att jag hade kallat honom för skräckmannen, myntade begreppet "skräcködlan". En skräcködla var ju precis vad han var. Jag njuter av att du hängde ut din skräcködla, inte för att jag tror att han har mage att skämmas, utan för att du kommer att rädda många starka kvinnor under de närmaste tusen åren.
Slutligen. Inget, inget är för dumt, för farligt, för skrämmande att berätta. Berätta, berätta, berätta. Jag är vanvettigt glad att min fantastiska mor fanns där i andra änden av luren och lyssnade.
Nu ska jag fortsätta läsa din fantastiska bok. Och du har rätt – vi har alla rätt till våra historier, hur osmickrande de än mår vara för bovarna.
Idag den 14/1 står det i DN hur två söner har förts bort av sin mamma efter en lång och uppslitande vårdnadstvist, att det i 60 procent av fallen är kvinnan som håller sina barn gömda (ska artikeln anspela på den bok som just nu omtalas eller...) Jag vet inte men det låter väldigt underligt och som fortsatt mytiserande vad journalisten Stefan Lisinski skriver - dessutom på ett helt uppslag. Jag känner inte igen det här alls. Det ska nämligen MYCKET MYCKET till om en mor går under jord med sina barn endast för att denna implicit inte vill att barnen ska bo i ett annat land eller av egoistiska skäl inte vill ha barnen långt ifrån sig. Att en kvinna tar kontakt med en hjälporganisation när inte något egentligen har hänt är också föga troligt. Det ska nämligen mycket till att ens våga ta steget ut och söka hjälp från dessa när man kommer ur ett misshandelsförhållande där det eventuellt antagligen också har förekommit andra gränsöverskridningar såsom sexuella övergrepp mot barnen- i vilken ringa form de än må vara. DET FINNS ANLEDNING ATT TRO att det som Stefan Lisinski skriver av någon anledning - att tycka synd om mannens "utsatta" position är ganska orimlig. Många utsatta kvinnor och barn kan säkerligen vittna om detta. Endast var 6 fall av sexuella övergrepp mot barn går till vidare underökning (läs gärna Mellbergs avhandling "När det overkliga blir verklighet. Mödrars situation när deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder". Både de sociala myndigheterna och rätten är inne på gamla traditionella spår när det gäller att utvärdera och bedöma.
Dessutom är det ofta så att en förövare faktiskt brukar förneka dessa handlingar - ofta så långt genom att denne går både både till press och rätt på eget initiativ - för att försöka styrka sin roll som ett "offer". Jag vet inte hur det egentligen är i just detta specifika fall men att tvingas gå under jord och ta barnen med sig är något som innebär många uppoffringar, att göra slut med ett helt liv och vänner och att leva som laglös. Det tror inte jag man tar till i första taget då ingenting underligt egentligen skulle ha hänt eller för att tillräcklig bevisning inte skulle finnas. Psykiskt våld kan tyvärr inte fotograferas och anses därför inte i rättsutredningar som bevis. När det gäller sexuella övergrepp är det för barnen väldigt svårt att ens förstå vad som skett, eller som i fallet Johanna : "Johanna var 21 år när det till slut blev möjligt för henne att tala om de sexuella övergrepp som hennes far utsatte henn för under uppväxten. Under hela sin tonårstid mådde hon periodvis psykiskt mycket dåligt, vilket också tog sig allvarliga svjäldestruktiva uttryck. Då kunde hon inte berätta om övergreppen för någon, i varje fall inte i klartext." När en moder inte gör något och det visar sig att det faktiskt har handlat om sexuella övergrepp- då får hon skulden, när en moder gör något åt saken- ja då får hon också bära skulden för detta: att hon har förövat och gömmer sina barn.
Tack Stefan Lisinski på DN för att du för vidare gamla myter om våld mot barn och kvinnor - där det kvinnan som alltid görs till förövaren!
Boktips: När det overkliga blir verklighet (Nea Mellberg), La de sma barn komme till meg (Eva Lundgren)
Hej Unni! Läste ut din bok sent inatt. Vad starkt av dig att kunna skriva om bågot som måste ha gjort så ont i dig. Verkligen starkt gjort av dig att först ta dig ur ett sådant förhållande, sedan återknyta kontakten med dina barn (?) och samtidigt kunne skriva om det. Bästa hälsningar Rebeka
Jag skrev en krönika för Länstidningen i Östersund en gång, men nu har de tagit bort den och jag kan inte länka till den. Så om texten inte är för lång så kopierar jag in den här. Det handlar om något som knappt tas upp, nämligen när man som man råkar vara tillsammans med en annan man, som också är en klassisk bov...
"Bläddrar igenom LT på nätet och blir sorgsen. Mitt bland alla kinesiska investerare, försäkringskassans nya lokaler, lokala sportresultat, insändare och debatter så ser jag två notiser: ”Kvinna brutalt misshandlad under flera år” och ”63-åring åtalas för att ha slagit av käken på kvinna”. Först reagerar jag inte, men efter en stund så blir jag tvungen att klicka mig tillbaka för att läsa närmare.
Det är konstigt hur hot och misshandel inom ett förhållande är så tabu. En stor skam. En sådan stor skam att man bara nonchalant bläddrar förbi något sådant. Kanske vill man inte lägga sig i, sånt där hör väl till människors privatliv? Naturligtvis inte. Man ska lägga sig i. Man ska reagera. Man ska bli arg.
Oftast när det rör sig om fall där män blir misshandlade av kvinnor så blir tonen en annorlunda. Människor förväntar sig att mannen ska försvara sig. Slå tillbaka. Vara en ”man”. Eftersom vi har lärt oss att män ska slåss, att män är den aggressiva delen av världen. Men de flesta män som blir misshandlade inom förhållande gör inget. Dom kuvar sig, precis som de kvinnor som råkar ut för samma sak av sina män. Allt för det där vi kallar kärlek.
Jag ska villigt erkänna att jag skäms när jag tänker tillbaka på min före detta kille som hotade med att döda mig. Som hotade med att slå mig. Ville kontrollera och styra, bestämma allt. Varje gång han höjde handen mot mig så rev det upp ett sår i mitt hjärta. Men tyvärr älskade jag honom och jag är av naturen inte speciellt våldsam. Jag stannade kvar för länge. Lät honom hållas.
Sen gjorde jag slut. Han blev galen. Begav sig på en tvåhundra mil lång resa, bokstavligen, ringde mig på jobbet i Östersund och berättade att han var på väg. Mötte upp honom på busstorget, några dagar före en nyårsafton. Vad som hände den helgen orkar jag inte tänka på, och inte skriva om. Men det sista gången jag någonsin låtit en människa behandla mig på det sättet. Nästa gången någon mordhotar eller hotar med att slå mig, kalla mig saker som man aldrig kallar en människa man älskar, då går jag till polisen. River upp himmel och helvete.
Jag tror inte vi som försöker hålla fast vid det vi tror är kärlek är svaga. Snarare starka eftersom vi verkligen vill kämpa för något. Men efter ett tag slutar vi bry oss. Håller smärtan inom oss och låter saker ske.
Acceptera aldrig hot eller misshandel. Aldrig. Ske det för första gången, lämna honom eller henne, se till att aldrig sker igen. Har det redan skett hundra gånger, sätt stopp för eländet med ett samtal. Eller öppna dörren och gå iväg. Spring iväg. Bättre fly mot ett bättre liv än att hållas fången av en mentalt svag, våldsam människa.
Fred Anderson"
