DEN DUMMA MASSANS MAKT
Hrrrrm, nu har jag, Gogge, ånyo beordrats av min mor att servera hennes bloggläsare någon av mina uppfriskande sanningar. Det var priset jag fick betala för att få äta mig mätt hos henne igår. Mor har nämligen bråda dagar inför sin stundande 14-dagarsvistelse i den grekiska övärlden. Detta meddelade hon med minen hos någon som tvångskommenderats till en öde öken på obestämd framtid. Man ska sålunda tycka synd om henne även för att hon behagar ta semester.
Före middagen drack vi barnsligt rosévin och diskuterade kommersialism, ett ämne som förpassats från den reklamfinansierade offentligheten till ett surt gnirkande bland stofiler i hemmets vrå. Mamma håller för övrigt på att läsa Åsa Mattssons kommande bok Salong F som handlar om försöket att skapa en vettig nättidning med både underhållnings- och bildningsambitioner.
Att projektet misslyckades är inget att höja på ögonbrynen åt - går man till en riskkapitalist för att finansiera något vettigt går man till fel adress.
Men vad ska man göra då? frågade min mor.
Tja, svarade jag. Gick inte du på Sex & the City-premiären?
Jo, svarade hon defensivt. Men inte bara jag. Alla var där! Feminister också.
Ja, sa jag tålmodigt. Och filmen har blivit uppmärksammad i vartenda medialt skrymsle. Men vad skulle hända om ingen gick på premiären och inga medier nämnde filmen?
Jo, tvekade mamma, men den blev ju ändå marknadsförd via annonser och stortavlor och trailers och tevereklam och ...
Om alla medier hade bojkottat spektaklet hade filmen floppat, klargjorde jag.
Mamma kände sig för en gångs skull dum över att tillhöra den dumma massan.
Nu låter din text väldigt lik din mors. Men det är bara bra. Jag är dyslektiker och kan egentligen inte skriva. För att ändå lära mig något om skrivkonsten beslöt jag mig för att läsa kolumner och en handfull böcker. Jag började med dem som var kolumnister i Aftonbladet, för knappt tio år sedan; Unni Drougge, Carl Hamilton, Jan Guillou och Anette Kullenberg. Ingen dålig kvartett, med andra ord. Sen fortsatte jag med ett par böcker av Unni Drougge respektive Jan Guillou, således en bra fortsättning.
Nu har jag läst Unnis blogg i snart ett år. Det har skrivits så mycket om "Boven i mitt drama kallas kärlek", att även jag har börjat läsa boken. Men jag läser långsamt. Ingmar Bergman tempo, ungefär. Bergman brukade ta en månad på sig för att läsa en roman, förutsatt att den inte var för tjock.
Jag har läst de åtta första kapitlen i "Boven". Uppstarten är underbar. Jag har redan fått mängder av associationer. Den koppling som är mest påträngande är nog känslan, som påminner om upptakten i filmen "Den sista färden". Som nummer två kommer kopplingen till "Andra sidan Alex"; tiden i Skåne m.m. Som nummer tre tycker jag att det är kul att du, Gogge, har valt ett lite högtravande och distanserat språk. Jag tror att det kan vara svårt att försörja sig skönlitterärt med den prosan. Men jag gillar tilltalet, nästan lika mycket som jag gillar Unnis.
Tack, Gabriel. Jag måste tillstå att även jag läser "bergmanskt". Ska försöka läsa mer när jag är bortrest. Men jag har lappin med mig, så det kanske blir mer skriva än läsa.
Gogge hälsar.
Hejsan Unni.
Jag var förr en stor beundrare av dig (läste dina böcker, deäldre som tilltalade mig).
Ville bara säga hej!
MVH
jean
www.skindeepbyjean.blogg.se
Rak jävla sanning helt enkelt.
