HERE WE GO AGAIN
"Då min ömma moder säger sig ännu vara opasslig, får jag offra mig och bidra med ytterligare ett inlägg här på hennes skrikiga blogg. Kanske kan jag med mitt modesta väsen tona ner hysterin något innan min mor återvänder med förnyad styrka efter sitt, enligt egen utsago, livshotande influensatillstånd.
Jag har nu återfört henne till svensk mark, vilket inte bara hon är glad för. Av någon anledning ogillar hon fransmän helt plötsligt. Hon fann dem slöa och dryga, och dessutom avskydde hon deras prissättning. De höga europriserna fick henne att tacka ja till en svarttaxiskjuts som flygtransfer för att hon då kunde pruta helt ociviliserat. I hennes febriga hjärna rymdes inte den farhåga som jag var smärtsamt medveten om under färden. Att busarna som ägde svarttaxin kunde styra kosan ut mot de beryktade parisiska förorterna där sådana som min mor och jag blir våldtagna och rånade och begravda under ett ramponerat mercedesvrak som tillhört en annan aningslös viting.
Det är ingen fara, lugnade hon mig där jag satt spänd och fastspänd i ett baksäte som inte gick att fälla upp utan en krokig skruvmejsel. Föraren ansåg lyckligtvis att vi inte var värda att bli rånade.
Senare, när jag försökte muntra upp min mor med att berätta en skröna om mannen som åkt i tidsmaskin från 1800-talet till ett modernt innerstadskontor, blev hon en hetsig feminist så fort jag oskyldigt redogjorde för hur chockad mannen blev av att kontoret vimlade av skökor. Jag fick inte berätta färdigt, för mamma vägrade inse att en 1800-talsman ohjälpligt skulle uppleva en reklambyrå på det sättet, med kvinnor i åtsmitande kläder, kortkort och urringat.
Men när jag talade tyska med den tyska flygpersonalen skrattade hon så att hennes hostanfall varade hela hemresan. Och så fort vi stigit av planet morrade hon över vädret och över den autistiska svenska mentaliteten. Då var fransmännens brister hastigt och lustigt glömda.
Jag har många gånger förklarat för min mor att jag ser fram mot den dag då hon sitter i rullstol, men hon har gjort en alltför välvillig tolkning. Hon tror att jag ser fram mot att köra omkring henne. Så är det ingalunda. Jag ser fram mot att parkera henne.
Men nu överlåter jag henne åt er tills vidare.
Tack för mig.
Gogge"
Gillar dig Gogge!
Ja fan, Gogge du var en jäkel vid tangentbordet. Jag garvade högt åt möjligheten att parkera sin mor. :)
Gogge! Ett härligt förlösande skratt fick jag när jag läste ditt inlägg som vik blogginehavare. Du tycks mej ha samma slagdrivna förmåga som din mor att synliggöra ett sceneri när du fattar "pennan", kul, uppfriskande.
kanske en ny liten författare äntrar scenen.
Hoppas du är frisk nu Unni, en flunsa är ingen kul historia å speciellt inte när man får en hård hosta till. Tron att man ska sova bort skiten fallerar, då man i stort sett hackar sej genom natten å till slut spyr av attackerna.
Min man har precis gått igenom ett liknande tillstånd å jag vet inte vem som blev galnast jag eller han. Jag slutar aldrig att förvånas över deras gnäll över minsta förskyllning. Att dom orkar uppbåda så mycket energi till att gnälla. Det känns lite som att dom inte står ut med tanken att dom inte ska bli trodda, för sitt tillstånd. Måste hela tiden påminna å uppdatera mej på att fonus är nära. Vore det inte för mina ypperliga gener så skulle jag inte ligga här nu, då hade det vart slut. Att påminna min älskade om att på mån börjar jag min andra cellgiftsbeh tycks vara litet i sammanhanget. Eller så känns det snöpligt att jag så brutalt flyttade fokus från honom till mej.
Ja tänk vad dessa flunsor kan ställa till med.
Glad i alla fall att både du och mannen är på benen och hoppas inte din dotter har tagit allt för stor skada på din "skrikiga" blogg
var snäll å håll tummarna för mej, livet är trotts allt kärt
Unni, efter att ha läst dina självbiografiska böcker måste jag tyvärr erkänna att jag föraktar dig. Du är en omogen destruktiv och falsk kvinna. Du försöker vara feministisk samtidigt som du går upp i männen med hull och hår för att i slutändan hamna på kyrkogården i Frankrike efter dina misslyckanden. Du är patetisk med den blåa rosen i handen i din löjliga identifikation med Oscar Wilde. När ska 50-åringen växa?
Gogge, du skriver lika bra som din mor. Det är den största komplimangen jag kan ge till någon, ta åt dig!
Gogge, vilken härlig kille du verkar vara..och vad bra du skriver!
Unni, vilken fin son du har och vilken härlig relation ni verkar ha! Grattis, och krya på dig!
tycker jag... äntligen får vi veta vem Unni egentligen är.
Väntar med spänning på att få höra Unni kommentera Aftonbladets nya kulturchefer här på bloggen.
Din ömma moder är säkerligen mycket stolt över sin Gogge. Han skriver ju brilliant.
Tamara, efter att ha läst ditt inlägg måste jag tyvärr erkänna att jag tycker synd om dig. Du är en elak, sorglig och feg person. Du är patetisk som bemödar dig med att söka upp en blogg bara för att håna och kränka dess innehavare. När ska du skaffa dig ett liv?
Tack, Tamara! Det känns så upplyftande att du talar om för mig vem jag är. Jag visste inte det förrän du kom med din nyktra betraktelse. Av nån anledning tycker jag mig känna en viss lukt från dig. Lukten av en missunnsam och förgrämd liten varelse. Sköt om dig, det kan du behöva!
KW: Allt deltagande härifrån! Du är stark, och jag ska inte klaga mer på influensasymptom. Kramar!
