STORA SORGER TIGER, SMÅ TALAR
På centralen, när jag just klivit av ett tåg, såg jag hur en ung kille kom rusande för att hinna med ett X2000-tåg på andra sidan perrongen. Men precis då började tåget rulla, och han ropade, hoppade och sprang efter medan han slog på vagnen. Han hade jeans som satt nedanför rumpan. De vita kallingarna stack upp. Han var väldigt ung, bara ett barn. Och han missade sitt tåg, hade inte ens en väska. Kanske satt hans mamma och väntade på honom inne i en av vagnarna. Undrade varför han inte kom.
Egentligen var detta ett relativt odramatiskt exempel på skit som händer. Men jag blev alldeles gråtfärdig av den här killen och hans vanmakt. Jag tyckte så ofattbart synd om honom. Det är svårt att förklara varför jag väldigt ofta tänker på den situationen. Och varför jag blir lika lipfärdig varje gång.
Sen idag när jag hade varit nere i city klev jag av tåget vid Skanstull, och framför mig gick en kille med en gångstil som säkert fått massor av fjortisklungor att fnissa. Han hade förmodligen nån sorts hjärnskada. Men han gick där med stor möda. Ryckigt och väldigt kobent. Ibland fick han stanna och hämta sig. Och jag drabbades av samma sorgsenhet. Det var så starkt av honom att ta sig fram på de benen. Jag ville gå ikapp och ge honom en kram, men då vek han runt hörnet och jag fullföljde mina ärenden.
Nu tänker jag på honom igen. Och vill gråta. Över människor. Över hur oskyldiga vissa är. Och över hur råa andra är. Hur konstigt livet på den här planeten är.
Idag känns det nästan som att jag vill dö.
ja det är verkligen synd om människorna som han sa, han August S. jag brukar gå hem o gråta över ungefär samma händelser som du nämnt idag. jag gråter över ungdomar, över djurplågeri, över ensamma människor som men verkligen ser är ensamna. man kan gå in i dom för ett ögonblick o känna deras smärta. men är det deras eller ens egen. hur som helst så passar jag på att gråta över lite olika saker när jag gråter för och över någon.Jag passar på att skriva ner hur mycket jag uppskattar dina skrivningar o böcker också. Väldigt mycket.
Kramar U och B i tanke å hjärta
Unni! Ibland skriver du så det går rakt in i hjärtat!
Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Blir tagen av din smärta och ditt vemod. Får jag bara krama om?
Hej Unni!
Jag såg en gång en kinesisk film som gick på Svt1...du vet de där 5 stjärninga filmerna som man max brukar kolla på i 10 sekunder och sedan inser att det går inte längre. Denna gång blev jag kvar framför burken och såg den mest underbara filmen i hela mitt liv....pendlade mellan krampaktig gråt och asgarv i 2 timmar. Minns jag rätt så hette filmen - Att leva.
I Drakens tecken/år.
Jag önskar alla fick se den filmen. Man blir liksom en bättre människa efteråt....
Det finns verkligen dem som kämpar in i det sista. Sen finns det dem som gäller över tillvaron. Jag är nog mer av det sistnämnda, och det är inget jag är stolt över. Ung och naiv kallas det kanske?
Men jag beundrar alla dessa människor som kämpar, och som gör ord till handling. Som står för vilka de är, och som orkar kämpa. Du är en av dem, och den killen du såg är också en av dem. Och en dag, om sisådär 5 år, så ska jag också vara sådan. Det har jag bestämt.
Jag noterar att du inte tog med mitt förra inlägg. Kanske blev det för mycket för dej, inte vet jag. Kanske kom du till eftertanke. kanske du bara provocerar
Jag kan i alla fall konstatera att detta inlägg du har här känns kärnfullt å deltagande, bra Unni
Lee!
Skulle så vilja veta vilken film du talar om.Har googlat - finns en som heter "Drakens år", men kan det verkligen vara den?
Någon som vet??
Får jag ge dig ett boktips? Lyckoformeln av Stefan Klein. Mycket lärorik! En journalist har sammanställt vetenskaplig forskning om lycka. T ex så är handikappade inte mindre lyckliga än friska - lyckan är liksom relativ och hjärnan anpassar sig efter den verklighet man har... lyckan finns inom en själv och är faktiskt mer oberoende av yttre faktorer än man tror. Klyschigt kanske men sant.
Kan vara nåt att tänka på när man ser någon man tycker synd om. Det kanske inte alls är synd om honom! Å andra sidan kanske det är synd om henne som tycks ha allt ;)
Kära Unni!
Du är underbar. Tänk att det i dagens elitistiska samhälle fortfarande finns mäniskor med hjärta och samvete.
Puss och kram.
PS. Hör av dig när du kommer till Gbg så ska du få en riktig kram.DS
Kram.
Kram på er alla!
Och visst vet jag att lycka är relativ och att handikappade kan känna lika stor lycka som andra. Det är mer det att vårt samhälle är så inriktat på högt tempo, och när folk inte passar in i det så kan jag känna en sorts "förbisprungenkänsla".
Eftersom jag själv har fått erfara ditt varma hjärta Unni så vet jag att du är en underbart fin människa som verkligen känner för andra som har det jobbigt. Din klapp på min arm den där morgonen betydde så otroligt mycket ska du veta. Å du vet du va, jag vill också dö i dag och i går och i förrgår och i förra veckan och förra månaden...
Kram på dig Unni, du är så härlig!
Anna, du är värd alla klappar i världen!
En varm och stor kram & hoppas vi ses på fredag...
Jag Är där med Dig i Hjärta och Själ.
Känslor. Av Alla de Slag!
Ge fler Tankar till Andra! Dom berikar livet!
Idag har jag Hemligheten!
http://miss-lyckad.blogspot.com/
/ Miss Lyckad - The Girl Who Changed The World -
Sådana känslor talar för att vi fortfarande är människor. Det är rätt skönt att veta, eftersom samhället inte låter oss vara det. Med all hets och jantelag...Usch...
Och visst är det även sorgligt att man inte bara kan GE den där kramen eller klappen? För även om man gör det full av kärlek så skulle det antagligen tolkas på ett annat sätt.
Jag önskar att det inte var så fult att peppa och hjälpa varandra i det här landet.
Jag jobbar med hudvård i en butik och jag tar alla tillfällen i akt att smyga in lite smicker här och var. Men det är en balansgång för det kan tolkas som ett ytligt försäljningsknep men det är ju en ypperlig chans jag har att göra främmande människor glada. Se hur ett litet leende smyger i mungipan på en barsk, äldre dam. :)
Det kommer ibland in en tjej som nog är det snyggaste jag sett. Det irriterar mig något så fruktansvärt att det inte bara går att SÄGA det!
Ska jag våga? :)
Jag läser inte så snabbt men nu har jag läst mer än hälften av bovdramatboken, jag är så stressad att göra en massa annat.
Apropå den där Bingo så kan jag rekommendera Bodil Malmstens kanske bästa roman: Nästa som rör mig. I den gör hon processen kort med en fotograf.
Nu skall jag läsa lite till i min tjocka bok som ju också är din.
kram
Hej Cissi!
Gjorde en sökning och hittade filmen på Svenska filminstitutets hemsida.
Filmen heter "Att leva"
och är regiserad av Zhang Yimou. Filmen är gjord -94.
Den handlar om en familjs livshistoria där man hela tiden tror att nu kan det inte bli värre...men det blir det. Filmen är inlindad med en humor som är livgivande och gör att ens egna problem kommer i ett helt annat fokus dvs långt ner på bekymmerhetslistan.
Skall försöka få tag på filmer och ge i gåva till dem jag tycker om. Filmbutikens telefon nr är 08-6651256.
Gick i burken runt -2001.
Tänk att det finns människor som du ute i världen. Jag kan också känna ibland när man ser äldre människor som har svårt att ta sig fram, ungdomar som hoppar på dem, även de med olika sjukdomar och handikapp. Man vill bara skrika rakt ut men det är något som stoppar en, det känner jag iallafall. Även om man vill agera och känner så starkt för att få vissa utfall så händer ingenting.
Men ett stort tack till alla som räcker ut en hjälpande hand!
Sen blir man så otrligt lycklig av att se "i en annan del av köping" Där man ser lycka och kärlek!
Tack för en suverän blogg!
Tack, Maria!
Håller med dig Maria. "I en annan del av Köping" är en höjdpunkt i veckan, och en fantastisk avrundning på helgen. Jag lägger mig (nästan) utan söndagsångest "fyfanihelveteimorgonärdetjobbigen..." på kvällen. Jag har söner som varit mycket allvarligt sjuka, bla min yngsta som lidit svårt av reumatism som liten. Detta har gjort att hans knän har stelnat och han kan inte räta ut dom ordentligt. Nu mår han mycket bättre men har krokiga ben och en sned vrist pga värk och felbelastning. När jag ser honom gå framför mig så är jag så obeskrivbart stolt. Han har tagit sig igenom ett smärtfyllt helvete utan att klaga. Finns inga tåligare människor än reumatiskt sjuka barn tror jag. Han har fått peck av sk kompisar för att han inte kunnat vara med på idrotten, inte kunnat leka som andra barn, mött äcklig oförståelse från vidriga vuxna som ställt orimliga krav på honom osv. Oj oj vad mycket högre han står dessa människor. Så mycket längre han har kommit i sin personliga utveckling. Han är min
förebild i mycket. Vi friska vet inte hur jävla bra vi har det, så är det bara. Ha det!
Min nuvarande sambo (inte äcklet jag var tillsammans med förut)har en muskelsjukdom som gör att han går konstigt. Jag föll för hans inre som
är otroligt vackert. Han har fått kämpa hårt i sitt liv med självförtroende och sådant. Hans intelligens är strålande och han blev enkelt en duktig specialistläkare. MEN det tragiska är att han ibland blir misstagen för att inte ha alla paddlar i kanoten. Om någon är med honom kan det talas över huvudet på honom som om han vore förståndshandikappad. Även om han varit mentalt retarderad ska man givetvis inte tala till den som är med. Man tittar på den man talar med. Han berättade en gång om när han och några vänner var och spelade golf på en fin golfbana i Sthlm. De hade golfbilar och min sambo körde sin. Efteråt kommer en av de ansvariga för klubben ut och frågar min sambos kompis om HAN, DEN DÄR verkligen får köra. Folk har så förutfattade meningar, det är så sorgligt att det inte handlar om enbart fjortisar utan om vuxna människor som borde ha lite bildning och vett i skallen. Det är förlåtligt att man som barn kan skratta åt någon som är annorlunda, jag har säkerligen själv pekat och skrattat åt någon i min pubertala ålder. Men då har man inte utvecklat det som man som vuxen har om man är frisk i huvudet: empati och eftertänksamhet. Så innan man dömer ut någon ska man kanske rannsaka sig själv. Är det "fulare" att ha ett synligt handikapp än att ha ett osynligt handikapp (till exempel att ha en intelligenskvot under den normala). Eller dyslexi som man kan ha trots att man är bildad? Det verkar så i vårt samhälle. Man ska se perfekt ut, annars kan man gå och dö. Det är också fritt fram att titta och vända sig om om någon faller utanför mallen. Den mall som vi tyvärr själva skapat. Det har inte varit roligt för min sambo när han till exempel snubblat och ramlat och har svårt att komma upp. Då blir han behandlad som efterbliven fast det är han som tar hand om dem när de kommer till akuten själva.
Jag har själv aldrig haft några av de där problemen men jag var oerhört känslig som barn och är fortfarande det. Vill många ggr göra som du skriver, bara omfamna de som verkar ha det tufft och kämpar. Visa att jag sett att du finns och du är lika värdefull som alla andra.
