PAPPA-BARN?
Det finns en förening som kallar sig Pappa-barn och som säger sig ha 2000 medlemmar. Jag förhåller mig starkt skeptisk till denna sektliknande organisation. Den andas kvinnohat och fördomar. Men den framställer sig som behjärtansvärd.
Nu när mammor och moderskap fått ett uppsving, när mammorna på nytt problematiserar kärnfamiljen och visar ett starkt engagemang i barnen, då blossar papparörelsen upp som gubben i lådan.
Jag har varit med förr. Papparättsrörelsen kommer och går, som missnöjespartier. Och precis som missnöjespartier spelar de på frustration och hittar snabbt en syndabock. Mammorna sägs vara dem som berövar papporna den ljuvliga lyckan i att vara med sina barn.
Men hur ser verkligheten ut? Jo, fäderna måste tvingas till att vara föräldralediga. Huvudansvaret för barnen vilar i regel på mödrarna. Sen, vid en eventuell skilsmässa (som ofta är en konsekvens av den bristande ansvarsfördelningen) blir många farsor rabiata om morsorna anser att de bör behålla huvudansvaret.
Jag menar inte att barn ska fråntas sina fäder. Men jag betraktar hela den här papparörelsen som en dimridå framför det allvarliga problemet: att så många män faktiskt skiter i sina barn, eller åtminstone aldrig låter dem komma i första hand. Men makten vill de ha. Och det påminner mig en aning om den där filmen "Inte utan min dotter".
Tyvärr har de högröstade papporna som företräder ett icke-problem lyckats få myndigheterna på sin sida, vilket ibland kan ge så absurda utslag som att incestfarsor ska ha umgängesrätt, att misshandlade kvinnor inte vågar skilja sig för att de måste skydda barnen mot våld och att en mamma som ser tydliga brister hos pappan kan bli fråntagen vårdnaden om hon inte "samarbetar", dvs vill ha delad vårdnad.
Hur skulle det vara om man delade inkomsterna lika rigoröst som man nu ska dela på avkomman efter en separation? Eller företaget som mannen byggt upp under äktenskapet - ska inte det också delas mitt av?
Pah!
Varför tycker jag nästan alltid som du Unni?! Men du har fan i mig rätt igen;)
Hej Unni, nej, de är inte en liten missnöjesgrupp som blåser förbi. De är starka och stora
och jobbar ihop över gränserna. Samtliga nedan jobbar stenhårt emot allt vad mammor heter, om de inte finner sig i att lyda mannen i allt.
Föräldra-Jouren
NKMR, Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
Mumindalen
Nodaddy
Pappaliv
Pappa-Barn
PappaRättsGruppen
RFFR, Riksförbundet för Familjers Rättigheter
Samhällets Styvbarn
Styvmorsviolen
UFR, Umgängesrätts Föräldrarnas Förening
Våga vara Pappa
Alltså, jag blir rörd till tårar!! Förvänta dig mothugg från du vet vilka... Oj, vad triggade dom ska bli av det här inlägget! Du har rätt från första till sista bokstav! Ängel!
Anette
Usch, det är så sant! Jag kan bara gå till mig själv. Mitt ex och mitt barns pappa är ett riktigt psyko. Han skulle kunna manipulera omkull varenda en som ifrågasätter något. Det ska surfas in och vilja vara med bara för att det blir ett spel, en tävling. Och det gillar psykopaterna. Han måste vinna. Ju mer jag kämpar emot honom desto roligare tycker han att det är. Jag och min nya sambo är dessutom till 99% säkra på att psykot smutskastar oss rejält inför sonen. Sonens första levnadsår var pappan inte ett dugg intresserad, men efter att jag lämnat honom och anmält honom för den misshandel och de "påtvingade samlagen" han triggades hans vinnarinstinkt igång, han skulle förgöra mig. Och fan, ibland känns det som att han ska lyckas, att jag inte orkar leva ett liv med den här plågoanden i min närvaro. Det känns som ett fängelse, trots att jag lämnat honom och är fri från det vidriga han utsatte mig för så är jag fortfarande fast i hans nät. Hade det inte varit för min son så hade jag blivit galen på det här livet!
Tack Unni för att du tar upp detta!
För visst är det så att om delad vårdnad innebar delat ansvar - känslomässigt, praktiskt och ekonomiskt hade de flesta mammor tyckt att det var det absolut bästa.
Men i många fall är det pappan som sticker och lämnar allt som rör barnets behov och omvårdnad till mamman. I mitt ett par dagar efter att jag kommit hem från BB, när jag fortfarande var så illa där an efter förlossningen att jag knappt kunde bära upp et paket blöjor för trapporna. Pappan vägrade erkänna faderskapet, betalde inget underhåll på flera månader och tog inget ansvar för vårt nyfödda barn.
Nu är vårt barn äldre och tiden med vaknätter, blöjbyten, akut sömnbrist och matning var tredje timme är slut vill pappan ha delad vårdnad. Hävdar att jag inte samarbetar med honom, att jag saboterar hans relation med barnet och hotar med domstol.
Efter det svek han utsatte vårt barn för när han lämnade oss vid födseln och jag, barnets mamma ensam tog allt ansvar har pappan alla rättigheter att få träffa barnet precis när han vill. Ser inte jag till det riskerar jag att bli av med min enskilda vårdnad. Till saken är att jag tycker vårt barn ska ha kontakt med sin pappa, har åkt genom halva Sverige med barnet för detta och ser till att de träffas regelbundet, men efter vad pappan utsatt vårt barn och mig för tycker jag att han måste bevisa att han är beredd att ta delat ansvar, inte bara ha delade rättigheter som delad vårdnad innebär.
Som du säger tror jag också det handlar om makt. Män är vana vid att makten är deras och problemet är att de inte vill dela med sig av den till mammorna.
Min väninnas man misshandlade henne och är anmäld för detta. Hon vill inte att deras barn ska träffa pappan utan övervakning i och med att det är en person som bevisligen tar till våld. Självklart tycker jag, men från samhällets sida säger man att en pappa som slagit mamman kan ändå träffa sina barn själv om han inte slagit barnen. Att han slagit mamman inför barnen och på de sättet kränkt och skrämt barnen spelar ingen roll... Pappans rätt till barnen går före risken att utsätta barnen för en våldsam person och en person de är rädda för.
Min poäng är att om papporna tog sitt ansvar, inte smet från ansvar, inte använde våld mot kvinnor och barn etc hade väldigt få behövt vända sig till den föreningen.
Har diskuterat det här så mycket med väninnor i alla åldrar - varför män i så stor utsträckning sviker sina barn och lämnar sina familjer. Vore jätte intressant att få höra mer av dig Unni gällande den här frågan.
Tack för din blogg som är den bästa!
Näe, folk som skaffar barn för att sedan bara strunta i dem borde verkligen inte skaffat barn öht.
Jag kan tänka likadant om vissa bekanta som jobbar borta hela veckorna för att komma hem på helgen och ändå prioritera annat än ungarna. Varför skaffa barn när man ändå inte orkar finnas där för dem.
Jag har sett ett par riktigt vidriga skilsmässor där barnen fått agera bollträn för att föräldrarna ville sabba så mycket för varandra som möjligt.
Men jag har också sett skilsmässor som fungerat klockrent där föräldrarna satt barnens välbefinnande i första hand.
Unni tycker du att du borde blivit fråntagen vårdnaden om din dotter under relationen med N? Det måste ju varit en fullständigt vidrig miljö för ett barn att växa upp i.
Det bästa är totalt könsneutrala organisationer som hjälper föräldrar med umgängesproblem, eller dyl.
August, min yngsta dotter ville bo hos mig fastän min sambo var ett svin eller kanske just därför. Hon insåg tidigt att jag förmodligen inte skulle ha levt idag om inte hon fanns där som vittne. Och då skulle hon ha mått ännu sämre. Detta är djupt tragiskt. Men idag har vi det bra.
Jenny Å, du ska aldrig ge upp, för det är precis vad sickot vill. Och jag vet att du inte klappar ihop ävn om det är überförjävligt just nu. Jag brukar tänka, att har jag klarat av sju år som oavlönad mentalskötare med dygnet runtservice 24/7, då klarar jag fan vad som helst i kölvattnet av psykots härjningar.
Ni andra: kämpa!
Hej,
Önskar att jag kunde hålla med dig, men denna gång tycker jag faktiskt att du i ditt generaliserande om oss män träffar mig på ett tarvligt sätt. Jag, om någon skulle kunna ge goda exempel på att samhället snarare tvingar mannen till att överbevisa sin "goda" avsikt vilket ju borde vara självklart.
I mitt fall var min hustru så gravt alkoholiserad att skilsmässa var den enda utvägen för alla inblandade. Vägen till att leva ett normalt liv med etablissemanget som har inställningen att pappor inte borde vara den förälder som bär huvudansvaret för sina barn var svår och smärtsam!
Jag håller dock med dig om att majoriteten män säkerligen stämmer in i din bild men kanske är det minoriteten män som, är motsatsen till det du beskriver, som skulle lyftas fram för att ge stöd och kanske vara förebilder, både för män men framförallt för kvinnor.
Det finns goda män (på alla sätt och vis)
M
Hej!
Jag vet en pappa som kämpar som ett djur för att hans fyraårige son ska komma och bo hos honom och hans nya fru. Den kvinna som han fick barn med missbrukar idag tabletter och alkohol. Hon har tydliga psykopatiska drag. Hon skriver brev och ringer samtal i syfte att skada pappan och den nya frun.
Pappan är väldigt orolig för sin son då denne är på besök hos sin mamma (han har ensam vårdnad men pojken skall vara varannan helg hos modern enligt tingsrätten). Hon har flera gånger påträffats narkotikapåverkad på stan. Ibland i sällskap av sonen!
Han vill inget hellre än att slippa ha kontakt med den här kvinnan men måste träffa henne för pojkens skull. Hon talar aldrig om pojkens bästa utan vill bara ha honom hos sig för att tillgodose sina egna outvecklade emmotionella behov. Pojken har skadats psykiskt och stannat av i sin utveckling av att vara med sin mor under de perioder hon mått dåligt och missbrukat. Sedan pappan fått ensam vårdnad har pojken kunnat rota sig och börja utvecklas som förväntat.
Jag vet att det finns en massa svinpappor därute som bara håller på och djävlas med sin ex oxh sina barn, men i det här fallet är rollerna omvända. Jag vill bara berätta min historia om en superpappa.
Jävlar i mig vad jag tänkt mycket på den här frågan.
Själv hade jag underbara föräldrar som båda Dött i sjukdom, men inte en enda av mina nära vänner har närvarande fäder.
Tvingas till pappa ledighet. Fuck them. Jag tror inte att vi kan Tvinga fram en förändring och en vilja hos dom.
Vi måste ändra inställning och vägra mer än halva ansvaret. Och göra det stenhårt.
EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG.
/ Miss Lyckad -En bok till dom som bryr sig! -
Anna och andra som skriver om saker ni hört: man ska nog inte lyssna för mycket på vad andra säger, det är knappast sant att det är så svartvitt.
Jag vet inte vad som skulle vara värst, att bli utsatt för slagen, de påtvingade samlagen eller att leva med hans maktbegär och önskan om att få härska över mig. Han är den helt klart sjukaste människa jag någonsin mött och alla i min omgivning reagerade redan när vi var ett par på att han var galen. Mina föräldrar avskydde honom och min pappa ringde t ex varje dag, ibland flera ggr, för att han var så orolig för mig. Mannen sade sådana saker som att han skulle kunna döda en annan människa om han visste att han inte skulle åka fast. Det känns ju inte så tryggt att sova bredvid den människan. Hans intresse för sonen handlar enbart om ett spel som han vill leda och vinna i. Jag önskar att jag kunde radera ut den här personen ur mitt liv, men har man barn så går det ju inte. Min son är helt underbaroch jag är så rädd att han kommer att skadas av pappans våldstendenser och sjuka sinne.
Att säga att det inte existerar ett sådant problem är detsamma som att säga att det inte existerar våld mot kvinnor, lika enögt. Det finns en massa skitpappor, visst, men det finns en massa pappor som är minst lika goda föräldrar som mammorna, som har tagit ansvar, delat lika och som vid en ev. skilsmässa plötsligt inser att deras relation med barnen är värd skit och ingenting. Dessutom ser myndigheterna fortfarande modern som Den Enda Möjliga Föräldern. Jag har själv varit aktiv feminist, men har sett en vårdnadstvist på nära håll och sett ett problem som definitivt existerar. Det kanske börjar bli dags att inse att papporna ska vara med och ta ansvar hela vägen, men då kan de inte slängas ut i kylan vid en skilsmässa med mantrat "det finns en massa pappor som skiter i sina ugngar" hängande över sig.
Näe, om vi feminister på ett trovärdigt sätt ska kämpa för jämställdhet så kan vi bara inte tycka att papporna gnäller trots att det inte finns ju något att gnälla över. Det kallas visst förminskande och är väl en av Ås härskartekniker om jag inte missminner mig.
Jag säger inte att det aldrig existerar ett problem med vissa kvinnor som försvårar barnens umgänge med sjyssta pappor. Jag ifrågasätter däremot att reformer och praxis som ska gälla allmänheten utgår från en marginell företeelse. Det är som att förbjuda alkohol för att vissa är alkoholister.
Knepigt att de mammagrupper och föreningar för mammor som finns ofta handlar om "vardagsfrågor" såsom barnens sömn, mat, dagis/skola etc samt olika forum för sjukdomar som barnen har. Det är inte många pappor som ägnar sig åt sådant, nej det ska vara drastiskt och det ska krävas hit och dit. Varför ska papporna behöva ALLA de grupper som Lena räknar upp? Alla mammor som råkar illa ut har inte särskilt många ställen att vända sig till. Misshandlade kvinnor har kvinnojouren, om den haft pengar att existera.
Jag förstår ändå inte hur en organisation som kämpar för pappors rätt till barn/ barns rätt till sina pappor kan "andas kvinnohat och fördomar". Det är ju som att säga att alla kampanjer mot våld mot kvinnor andas manshat...och har vi inte hört den förr?
Så länge det finns feminister som ENBART ser förtrycket mot kvinnorna och vägrar se att det faktiskt finns kvinnor som förtrycker (andra kvinnor, män och barn) så kommer jämställdhet att vara en fullständig omöjlighet att uppnå.
Du är klockren som vanligt, läs min blogg i dag - PASmänniskor regerar just nu. Kräks!
Annika
www.singelisumpan.com
"Pappa - barn föreningen" är verkligen obehaglig...
Jag tycker naturligtvis att det är OTROLIGT viktigt med närvarande och bra pappor, men den där föreningen har jag inget som helst förtroende för. Den är skenhelig så det förslår.
Ja du Malin, undrar om det i många fall kanske är samma individer som kämpar för pappors rätt till sina barn som tolkar arbetet mot mäns våld mot kvinnor som ett utslag av manshat?
Jag håller med Unni till 100%, de här föreningarna är läskiga och de som är engagerade i dem är många gånger män som aldrig borde skaffat barn över huvud taget. Har haft kontakt med dem vid några tillfällen och det vill jag inte ha igen, om man säger så.
Jag känner en advokat som brukar hjälpa dem i vårdnadsfrågor.
Han är psykopat.
Tyvärr så är nog det största problemet män som inte vill vara riktiga pappor och ta fullt föräldraansvar.
De som väsnas mest är de som vill tävla och vinna och som vill se ett resultat. Gärna i form av en dom.
Ett lysande exempel är väl den lille killen som blev våldtagen av sin pappa under flera år och där pappan nyligen tilldömdes umgängesrätt med sonen. En pappa som lyckades i sin kamp och där mamman förlorade.
Men den som förlorade mest är förstås sonen. Vilken trygghet ska han känna när han åker till lilla pappsegull?
Fan unni.
Ibland vill jag bara krama dej och säga att du säger precis det rätta, typ hela tiden!
Mamman har inget tack för att hon faktiskt haft barnet i sin mage i 9 nio månader, tagit hand om det nyfödda lilla barnet och ofta ammat det länge. Mammor borde redan under graviditeten informeras om att de ska tänka över allt ordentligt innan de skriver på faderskapsattestet och därmed gör det fritt fram för EN DEL män som är svin att komma och vilja ha rätt till olika saker när det behagar dem.
"Sen, vid en eventuell skilsmässa (som ofta är en konsekvens av den bristande ansvarsfördelningen)"
Intressant och jag får väl tro på det då. Men källa?
"Mammorna sägs vara dem som berövar papporna den ljuvliga lyckan i att vara med sina barn."
Inte mammorna kanske, snarare politiken. Men I´m with you.
"Jag menar inte att barn ska fråntas sina fäder"
Inte?
"Tyvärr har de högröstade papporna som företräder ett icke-problem "
Men hade inte föreningen 2000 medlemmar. Är dom med bara för att dom hatar kvinnor? Ja kanske det. I´m with you on that one then.
"högröstade papporna "
Ja pappor är ju väldigt politiskt korrekt idag.Dom vrålar som fan. I´m totally with you Unni
"Men hur ser verkligheten ut? Jo, fäderna måste tvingas till att vara föräldralediga"
Föreningen bestående av 2000 män (förmodade psykopater) är naturligvis en del av de som tvingas ta ut sin pappaledighet. Dom vill bara bilda en förening för att få föreningsbidrag och kanelbullar. So with you on this one.
Härligt Unni.
Kram
/Patrik
Jag håller med till stora delar av vad som skrivits, ja utifrån en yrkesmässig erfarenhet. Den bit som borde diskuteras mer är det Unni tog upp; Hur pappor som misshandlat/våldtagit mamman inför barnen ofta/ibland tillerkänns gemensam vårdnad (och definitivt oövervakat umgänge) för att pappan inte skadat barnen utan endast mamman.
Pappa?
Har INTE sett vederbörande på x antal år...
Inget man saknar direkt ( eller kanske )
/Puzz
Kom in i matchen, trodde du hade koll på läget.
Hade du det nej.
Barn har rätt till både mamma och pappa.
Punkt Slut
Ja får lite rysningar när ja läser denna blandade historia, med stor sannolikhet verklighetsanslutning, det ifrågasätter ja ej. Självklart ser det ut så att den största procenten så är det fäder som missbrukar sin rätt till umgänge eller delad vårdnad. På nått sätt tror ja att vi inte ligger helt rätt i tiden. Om du är 40-50 eller mera så har du föräldrar som hade en helt annan bild av hur man å kvinna skulle fördela. Jämlikheten hade inte tagit full fart ännu. Ja minns att Hoa-Hoa pratade för försäkringskassan i slutet av 70-talet om att pappan kunde ta pappaledigt. Det var ju inte så länge sen. Av dessa föräldrar har dagens männ å kvinnor fått sin uppfostran å sina ideal. Detta har blivit en villsen soppa av vad män å kvinnor ska stå för. Ibland ska det va vellor å ibland hårdisar. Ibland ska kvinnor göra karrier å ibland vill hon bli försörjd av en riking. Hur fan stämmer detta. Ja tror att våra barns barn får en mycket sundare bild av männ å kvinnor. Jag tror även att dom som misshandlar, våltar å lever rövare med sina kvinnor kommer mer å mer att få känna på de riktiga männens hat mot dessa fega små uslingar som vill kallas män.
Tyvärr finns det fel personer på många tunga poster i vårt sammhälle. Det görs ju inga större persontester på våra utbildningar, så därför har ju psykopater ganska så lätt för att smita genom dom glesa maskorna.
Vi pratar mycket om mannens-Kvinnans rätt vid en ev skilsmässa, men få tar upp barnens rätt. Att andvända barnen som ett bollträ mellan sej borde det finnas en straffskala på.
Min yngsta son fick bo helt hos sin far några år. Då vi gemensammt kom fram till att han hade det mera förspännt ekonomiskt, hade ett fast jobb, å jag pluggade. Sonen fick vara i sin skola i sitt hus å med sina kompisar. Jag träffade honom på helgerna. Pappan var ansvarsfull, kärleksfull mot honom. Fyra år senare hade vi en annan situation å då bodde han varannan vecka hos oss. Detta har gått alldeles utmärkt. Idag är sonen 21 å är stark å trygg i sej själv, vältalig å utåtriktad. Har sunda verderingar å pluggar för fullt just nu på chalmers. jag å fadern är mycket stolta över honom.
Unni om du inte tyckte att ditt ex va en bra far så hade du väl inte lämnat barnen där när du polade med N? Jag tror att alla gör så gott man kan utefter den situation du är i.
Den stora frågan är ju hur vi ska komma åt avarterna. Vissa ska ju inte ha barn, å detta gäller förstås män i högst grad men även kvinnorDet dom gör i Danmark är inte dumt.Har du våldtagit så kan du bli kemiskt kastererad. Tycker ja man borde införa i sverige
Du verkar vara rätt puckad ärligt talat, Unni.
Jävla grupptänkande i ditt inlägg endast. Och en hel del moralisk relativism av värsta sort. "Det är okej att individer lider för individer av ena nnan grupp lider också". Fy fan, jag kräks på din totala arrogans och ignorans.
Du är tydligen inte medveten om att den svenska lagstiftningen vad gäller vårdnadstvister på ett grotekst sätt favoriserar kvinnan. Och att det leder till att väldigt många barn och fäder lider något oerhört. Med det är tydligen helt okej för dig. Jämställdhet ska tydligen bara finnas till i bland? För jag är helt säker på att alla män i den där organisationen är för lika lön för lika arbete till exempel. Till skillnad från dig har dom säkert inte en kraftigt perverterad världsbild som gör att dom tummar på lika rättigheter för alla människor oavsett yttre attribut.
Och att kalla det en kvinnohatarporganisation är som att kalla kvinnojourer för manshatarorganisationer.
Men du kommer ju säkert avfärda min kritik på samma kollektivistiska grund som vanligt; för att jag är en man. Men jag är åtminstone inte arrogant och ignorant för att inte tala om kollektivistisk socialrasist!
En ung kille i 20-årsåldern
Undrar om pappa-barn kontrollerar att deras medlemmar inte har några fällande domar på vålds eller sexualbrott? De var väldigt aggressiva vid Tranås-fallet, och krävde att kvinnojourerna måste ta reda på mer om kvinnornas bakgrund innan de hjälper dem att fly, men isåfall ska väl samma sak gälla för pappa-barn också. De borde kräva registerutdrag från polisen från alla som ska skriva blogginlägg eller lägga ut sina berättelser på deras hemsida. Det är inte konstigt att ha en sund misstänksamhet mot pappa-barn när alla tidigare fadersrättsorganisationer som funnits i Sverige vägrat gå med på en så enkel sak som att en far som grovt eller upprepade gånger misshandlat barnens mor framför ögonen på dem är en dålig far, som inte är en lämplig vårdnadshavare.
Är just den här pappaorganisationen annorlunda och vänder sig till enbart ickevåldsamma pappor så får de faktiskt gå ut med det tydligare om de förväntar sig något som helst samarbete med feminister. (vilket de har uttryckt att de är intresserade av.)
Bra, Lisa! Exakt vad jag anser. Märkligt att inga fler vågar ifrågasätta den här rörelsen.
Snacka skit, Unni!
Läs mitt mål innan du öppnar matlådan!
Uppsala Tingsrätt T 576-02
Svea Hovrätt T 9704-03
Västmanlands Tingsrätt T 1752-06
Europadomstolen 31149/07 Andersson mot Sverige
Ja, pappornas kamp mot FEMINISTERNA hårdnar - inte mot mammorna. Våra barns mammor sköter våra barn sååå bra och låter varje ostraffad pappa ha umgänge
med barnen. Vad fan tror du att pappagrupper finns för, ditt spån?
Med vänliga hälsningar
Ulf Andersson
grundare av och talesman för PappaRättsGruppen,
http://www.dads-r-us.org
Jag tycker verkligen illa om din ton, Ulf. Den dryper av kvinnoförakt. Sorgligt att ni ser feministerna som måltavla för er testosteronstinna frustration. Mig lyckas du inte ändra på iaf.
Det här är verkligen ett hett ämne. Jag känner mig korkad och naiv som upplevt Pappa-barn-föreningen som en positiv företeelse.
Problematiken är inte aktuell för mitt faderskap för jag har mina två barn på halvtid, delad vårdnad. Men jag växte upp utan en far, styvfar eller någon manlig förebild. Min egen far försvann vid skilsmässan när jag var två månader och sedan träffade jag honom första gången när jag var nitton år.
Jag kan lugnt säga att det är en stor brist som jag tänker på i princip varje dag. Min far var inte alkis eller så, han gifte om sig, fick fyra nya barn och tog även hand om hans nya frus två barn från ett tidigare äktenskap liksom en son från ett tidigare äktenskap.
Jag var på honom tills han dog med samtal om varför han svek mig, Det fanns många anledningar som jag inte ska gå in på här. Enbart denna: han sade att min mor inte lät honom komma nära mig, hon gick emellan. Han hade beslut på att få träffa mig två gånger i månaden + på sommaren men gjorde det aldrig.
Jag växte upp med min mor som hennes enda barn. Hon var en mycket duktig yrkeskvinna men inte så engagerad mor. Hon hade en stor sorg att bära på för hennes far tog livet av sig när hon var tolv år. Den obearbetade sorgen gjorde henne inkapabel att komma nära andra och hon släppte heller inte in någon på livet. Inte mig heller. Det var ett helvete att växa upp med henne, att vara det enda barnet, vara ensam med henne.
Ena av de saker som jag är mest besviken på när det gäller min far var att han lät mig växa upp ensam med henne. Att han inte en enda gången kunde lyfta telefonen och visa att han brydde sig, att jag betydde någonting. Det råder ingen tvekan om att han är det stora svinet i mitt liv, den totala svikaren. Min mor gjorde i alla fall så gott hon kunde, det gjorde inte han.
Denna bakgrund gör att jag reagerar starkt på män som inte tar sitt pappaansvar. Det är kanske männens sätt att hämnas på sin ex.. Jag reagerar även starkt på kvinnor som använder barn för att ta ut hämnd och besvikelse mm. på barnets far.
Det Unni skrev är bra, också det som många andra skrivit i kommentarerna är bra tycker jag. Det får mig att tänka nytt i denna fråga som berör mig djupt och som jag inte har så lätt att se klart i.
Tack, Rodenback, för din ärliga och modiga kommentar!
Kram / Bunni
Ååå så sant! Unni och de som skriver i hennes linje förstås. Den här pappa-barn-rörelsen verkar ju vrickad. Det är så lätt idag att se till pappans rätt att träffa barnet. Om en mor och en far var likvärdiga idag skulle en far få mer rättigheter att träffa sitt barn vid en vårdnadstvist! Jo, Ulf, du låter verkligen inte trevlig i din ton, varför?
Hej Unni!
Jag tycker att det är tydligt att vi inte kan avförda detta som ett "icke problem" även om du avskriver alla män/pappor som svin och kvinno förtryckare handlar det faktiskt om barn som far illa av att förlora umgänget med båda föräldrarna. Vidare tycker jag inte du är i position att kritisera Ulf's ton med tanke på den ton du slår ann inledningsvis i tråden?¿
Vänliga hälsningar
K-G
Från DN artikel om PAS
Omkring 16.000 pojkar och flickor i Sverige saknar kontakt med sina högst levande och som biologiska fäder registrerade pappor. Dessa män betraktas allmänt som ansvarslösa och egoistiska smitare. Men Agnetha Svensson och Gösta Emtestam tror efter 25 år som vårdnadsutredare att de allra flesta av dessa frånvarande fäder inte alls vill slippa ifrån sina barn.
- Visst finns det smitare, säger Agnetha Svensson, men de är få jämfört med dem som släpper kontakten med barnen därför att de inte orkar med de ständiga konflikterna med barnens mamma.
- Vi bedömer att ungefär var sjätte frånvarande pappa förtjänar etiketten smitare, säger Gösta Emtestam. Dessa män vill verkligen inte träffa sina barn, och det beror i vissa fall på att de är känslomässigt handikappade, att de vill göra karriär eller att de har skaffat sig en ny familj - somliga män är enkelspåriga. Andra smiter därför att de har psykiska problem eller missbrukar droger. Men de allra flesta ger upp sitt faderskap därför att de inte orkar vara pappa på mammans villkor. De har kanske utsatts för umgängessabotage, övergreppsanklagelser, polisförhör eller långvariga domstolstvister, och för att själva orka leva vidare väljer de i förtvivlan bort barnen.
Ja, KG, just det lilla ordet biologiska var nog ingen tillfällighet att du använde, och där har vi den andra anledningen att jag är mycket misstänksam mot fadersrättsrörelser. Ständigt är det det biologiska som t.e.x pappa-barn betonar, barns "allmängiltiga" behov av sitt ursprung är deras kraftigaste argument. Alla adoptivfäder (oavsett om det gäller en styvbarnsadoption eller en "vanlig" internationell adiotion)som inte får umgänge eller delad vårdnad skiter de fullständigt i verkar det som. Har t.o.m försökt fråga dem varför men inte fick jag något svar inte. Trots att adoptivföräldrar enligt lagen har samma rättigheter och skyldigheter som biologiska föräldrar. Om det verkligen är barnen man värnar om kan man ju kanske ta till sig tanken att det t.o.m kan vara VÄRRE för ett adopterat barn att tappa kontakten med sin pappa efter en separation eftersom många adoptivbarn redan varit med om flera separationer innan de blev adopterade.
Visst finns det många barn som lider svårt av att inte ha kontakt med sin biologiska pappa, men det är långt ifrån säkert att alla de 16.000 gör det.
Många har nämligen en utomordentlig, närvarande och kärleksfull pappa där hemma, det är bara det att det inte är den biologiska. (och då räknas det inte i fadersrättsrörelsens ögon.) För dessa barn vore bland det hemskaste som kunde hända om den som DE SJÄLVA betraktar som pappa, och den som faktiskt agerar som pappa skulle försvinna, genom dödsfall eller efter en skilsmässa. Många av de här (i praktiken inte alls faderlösa) barnen skiter fullständigt i den man som strikt biologiskt är pappa och skulle bara bli rädda och förskräckta om han plötsligt dök upp som gubben i lådan och började kräva regelbundet umgänge, för dem är han som vilken främling som helst. Att vara nyfiken på sitt ursprung är en sak, det är fullt naturligt. Men det innebär inte att barnen automatiskt älskar någon de inte minns eller aldrig har träffat enbart för att han eller hon är biologisk förälder. Eller att de har någon som helst lust att plötsligt börja bo t.e.x varannan helg hos personen i fråga.
Det finns många internationellt adopterade barn som inte ens är intresserade av att söka upp de biologiska föräldrarna eller som om de gör det faktiskt inte känner något speciellt för dem då de träffas. Många exempel på motsatsen finns också, men att blod alltid är tjockare än vatten är en lögn som drabbat barn mer än några andra.
Den här sortens hatfyllda propaganda mot män som älskar sina barn och som kämpar för rätten att vara pappa gör mig spyfärdig.
Kan dock trösta dig Unni och dina radikalfeministiska åsiktssystrar och bröder att av dom 1 miljon föräldrar som idag lever på skilda håll så utgör papporna 1% av boende föräldrarna. Det känns väl bra?
Dom pappor som blir behandlade som dom djur dom är av socialtjänsten i deras vårdnads"utredningar" och som förlorar kontakten med sina älskade barn ska bara hålla käft och finna sig eller hur?
Det finns ett ord för den typ av feminister du representerar och det är rasist. Om nu män kan kallas ras? Djur är vi ju, men av vilken ras har inte framgått. Människor är vi ju tydligen inte i alla fall.
Alla ni som ser män som ett rött skynke kanske har en anledning där till, men att kategorisera att alla män och medlemmmar i pappaförenignar skulle vara olämpliga är rena löjan.
Enkla regler som jag tror att alla i pappaförenignarna håller med om.
1. Våld är aldrig ok, ovsett om det är en man eller kvinna som står för våldet.
2.Barn har rätt till båda föräldar.
3.Varje familj ska själva få avgöra om vem som ska vara hemma med barnen, (mkt handlar om ekonomi)
4. Att säga att mammor har mer rätt till sina barn pga de burit på dom i x antal månader är befängt
2004 var de över 3000 vårdnadsmål i sthlms domsaga, mammorna drog längsta stråt i över 90& i dessa fall. Är det då så att 90% av papporna är odugliga?
Det hela handlar om traditioner genustänkande i såväl socförvaltningar som domstolar.
Mitt eget barn som nu är tillräcklig gammal att bestämma själv vad han vill bo, har nyligen berättat för mig att mamma lovad guld och gröna skogar, egen hund motrocross etc etc om han sa vad hon sufflerade, intygade massa skit till skola och bup, som inte var i sanningen överenstämmande.
Det är fina mammor det. Är ett sådan beteende ok Unni?? Kanske du förespråka Nina Yderbergs metoder oxå?
Hej Unni,
Jag trillade in på din blogg här via "Sanningen om gömda"-historien och nu har jag läst en hel del om jag uppskattade och som roade mig en smula.
Men inför detta inlägg måste jag få reagera.
Jag kallar mig själv feminist, kanske för att jag inte varit medveten om vilka associationer och motsättningar det ligger i ordet. Men jag har trott på kampen att få till en likavärdering av kvinnors och mäns livsvillkor på många skilda plan. Lönemässigt, arbetsbelastningsmässigt, ansvarighetsmässigt. Ja, i alla dessa aspekter hoppas jag att vi ska sluta behandla kvinnor på ett sätt och män på ett annat.
Men jag är själv med i en pappa- förening. Och det är jag som mamma och kvinna. Och för att jag träffat en man som jag älskar djupt och innerligt. Den mannen var tidigare gift med en psykopat. Och denna psykopat är således en kvinna. Sitter man och slänger sig med psykologiska termer så får man också acceptera att dessa störningar finns I LIKA HÖG GRAD hos båda könen. Och det är detta Pappa-föreningarna handlar om.
Men finns där då inte rötägg bland pappa-föreningarnas medlemmar? Jo, absolut - det finns det. Det ligger ju i psykopatens karaktär att sluta sig samman för att väcka sympati. Så visst finns där typer vi helst inte ska beblanda oss för djupt i. Det får man ha sin vaksamhet på. Precis som man får ha på kvinnojouren. Där finns också en hel del av de kvinnor som duperar, manipulerar och bedrar.
Jag önskar SÅ att vi kunde sluta behandla denna fråga som en fråga om kön. Vi har med oerhört komplexa mönster av psykiska störningar att göra. Och dessa störningar är inte könsbundna.
Min upplevelse av Pappaföreningarna är att de som håller till där - i större utsträckning än kvinnorjourerna - har en förståelse för detta och att man där tillåts finnas med på samma villkor i debatten. Och jag hoppas att dessa föreningar är här för att stanna - kanske så småningom under ett mer neutralt namn som: föräldraföreningen för barnens bästa. Eller så...
Naturligtvis har barnen rätt till både mamma och pappa. Men det är inte punkt där, alls. Före den rätten har de rätt till trygghet och säkerhet. Det behöver inte alls vara samma sak förälder=trygghet. Har den ena föräldern inför barnen skadat den andre, på vilket vis det än är, så traumatiserar man barnen. har man en gång traumatiserat sina barn bör man inte ha samma rättigheter längre. för barnens rätt till trygghet borde gå före. Eller? Strunt samma vem som har rätt, barnens rätt går före och rätten att ha en trygg uppväxt går före rätt till mamma och pappa. Ett barn kan omöjligt göra den bedömningen, av emotionella skäl och lojalitet. Det måste vara upp till en oberoende myndighet som tar sådana beslut. (hur man nu ska finna en sådan) Har man skadat en förälder inför barnens ögon, då har man redan skadat dem.
Hej Unni, Ja jag anser väl i allmänt att det där med pappa-rörelserna är nästan samma sak som Kvinnorörelserna... Samma mynta fast åt andra hållet. Tyvärr är det ofta så att de som driver föreningar i Mamma-Pappa-Barn frågor arbetar helt fel, Bland annat så kämpar de emot varandra, Den ena föreningen pratar skit om den andra föreningen för att vinna medlemmar, Man agerar utifrån kvantitet på medlemmar mer än kvalitet i frågorna.
Sen finns det en Föräldra-organisation som påstår sig agera för barnens rätt till båda sina föräldrar men som en ledning som agerar Pappa aktivister i det dolda. Därför startade jag själv upp en sida "Ingen förening" där Mammor och Pappor kan hitta lagar och förordningar vid separation och tvist samt där man kan bolla med tankar och idéer. Lika så arbeta med barnet i fokus. Man måste släppa Mamma eller Pappa tänket och se till barnet/n Vi har även en stark tro på att man kan ändra vissa bitar i gällande lagstiftning så att barnen kommer mer i fokus när man gör utredningar och beslut från domstolar och myndigheter.
Men visst tror jag som du uni, Papparörelserna komme och går ... visst gör dem de.. och den största anledningen är nog att dom gör det på grund av deras inbördes stridigheter.
Tack för ordet!
Jag håller med Paulo Roberto, konstigt att feminister alltid pratar för andra - utan att först fråga vad de tycker!!
Det som görs här är genariliserande, av kvinnor som vill ha barnen för sig själv o det mycket för att få de bidrag som betalas ut till barnen. Bidrag som kvinnor tycker är för låga men som män som får dem tycker är så höga att de inte behöver betala något för barnen.
Barnen vill alltid ha både mamma o pappa, helst tillsammans. Den som tror något annat har ingen insikt i barnens vilja. Se till att lagarna förstärks på så sätt att den som saboterar det faktum att barnen träffar båda sina föräldrar lika mycket förlorar vårdnaden. Ändra ochså lagarna så att båda föräldrarna försörjer barnen efter vad de tjänar. Då får ju även båda föräldrarna samma möjlighet att klara sig på sin egen lön o slippa vara bidragsberoende.
Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser ditt inlägg. Har nu äntligen genom Tingsrätten fått igenom att min snart 2-åriga dotter ska få träffa mig (sin pappa) varannan helg. Av alla instanser jag gråtit och desperat sökt hjälp hos var pappa-barn den enda som lyssnade och gav mig stöd. Familjerättsväsendet i Sverige 2009 fungerar inte. Jag tar inga droger, slåss inte, har ett fast arbete & boende med sambo men har ändå i myndigheternas mening inte rätt till delad vårdnad om mitt barn pg.a. mitt kön (Se vårdnadslagen där föräldrarna är ogifta). Jag hoppas att framtiden kommer att bli mer könsneutral både på arbetsmarknaden och i familjehemmet. Vi är väl alla bara människor som älskar våra barn?
Pappa-Barn Sverige
Pappa-barn är en ideell förening med över 3000 medlemmar. Kvinnor och män som arbetar aktivt sedan 2006 för barnens rätt till båda sina föräldrar. Vår vision är att barns bästa alltid skall komma först i en vårdnadstvist.
Att barn skall ha rätt till båda sina föräldrar.
Vi kämpar för barnens rätt till båda sina föräldrar. Vi vill också att pappor och mammor skall anses vara likvärdiga föräldrar i alla sammanhang och behandlas därefter. Vi kämpar för de föräldrar som hindras från att var en del av sina barns uppväxt, på grund av att den andra förälderns beteende och samhällets sätt att hantera vårdnadstvister. Vi vet att det finns både mammor och pappor som inte tar sitt ansvar och missköter sig och det tar vi avstånd ifrån. Pappa-barn kan inte ta ansvar för alla människors agerande och kan inte heller arbeta för att förändra allt som anses fel.
Vi arbetar med våra barn i fokus. Det medför att vi arbetar både för mammor och pappor, men det går inte att blunda för det faktum att det är flest män som är frånskilda från sina barn och diskrimineras av socialtjänsten och domstolar. Vi på Pappa-barn är alla levande bevis på detta. Att barnens bästa inte heller sätts främst är inte ovanligt. Dåligt utförda utredningar och bristande kunskap ligger till grund för detta. Mycket måste förändras för att vi skall uppnå jämställdhet i denna fråga, men vi ser positivt på framtiden. Vi har bestämt oss för att synas och höras för att kunna åstadkomma denna förändring.
Är det här verkligen en stor samhällsfråga?
Ja. 40 000 barn i Sverige har ingen kontakt med sin pappa, 150 000 träffar honom en gång i månaden eller mindre. Den gamla synen att barn i första hand är kvinnors angelägenhet lever kvar i socialtjänster och domstolar. Pappor som vill ta ansvar tvingas in i långdragna processer. Det är en stor förlust för barnen och det är obegripligt att samhället låter det fortgå.
Kommande projekt!
Ett projekt för att ge alla föräldrar och barn som är i behov av hjälp en fristad under den svåraste tiden i en vårdnadsprocess eller i samband med en separation.
"Alla barnens hus" kommer att bli en plats dit alla kan vända sig, oberoende av kön, för ett säkert boende. Kvinnor, män och barn utsätts dagligen för våld och andra övergrepp.
En ny bok som beskriver 15 pappors öde och kamp.
När vi i Pappa-Barn berättat för politiker, journalister och andra om hur det går till när barn förhindras träffa sina pappor blir de flesta upprörda och håller med oss om att så får det inte få till. De som inte själva har gått igenom en vårdnadstvist verkar inte känna till hur systematiskt könsdiskriminerade män är. Många undrar om det är sant och om vi har exempel på hur det brukar gå till. Därför kommer vi att ge ut en bok med en samling berättelser. Kort och sammanfattande tänker vi belysa de processer som leder till att barn i vår tid förlorar sina pappor.
Mvh
Kontaktperson för pappa-barn Sverige
Jag känner igen det du skriver.
Jag har en pappa som aldrig brytt sig under min uppväxt. Jag har även två syskon han inte heller brytt sig speciellt mycket om, aldrig vart hemma med vård av barn, gått på föräldramöten, hjälpt med läxorna och annat en förälder ska ta ansvar för i vardagen. Jag vet dock att han skulle hävda annorlunda, min pappa är en psykopat och i mitt fall är det mamma som tagit störst ansvar.
Min pappa har misshandlat mig och mina syskon både fysikt och psykist men detta förnekar han också. Han säger att min mamma utövar PAS på oss (när det mest är han som stått för det). Han säger att mamma inte vill att han ska träffa oss, men min mamma har aldrig velat annat och tyckt att det har vart viktigt att han ska finnas i våra liv och även propsat på att vi ska ringa honom (mina föräldrar är separerade).
För några år sen valde min mamma att lämna den stad hon bodde i och flyttade ett antal mil, med oss. Då först reagerade min pappa. Det var väl dags att sakna kon när båset var tomt.
Han började berätta om sitt intresse för pappa-barn föreningen (som jag tycker är bra, är medveten om hur det går till i tvister där mammor i princip har alla fördelar) och hur synd det är om honom som inte får träffa sina barn. En pappa som aldrig visat större intresse över att träffa dem innan.
Jag ställde min pappa mot väggen för några år sen ang misshandeln men han bara förnekar och säger att jag ljuger. Han berättade också att han hade varit på ett pappa-barn-möte och berättat att hans ena barn säger att han hade slagit dem som små varav nån där hade frågat "Har du gjort det då?" och min pappa förnekade det och de trodde honom.
Men då kan man fråga sig, varför skulle jag ljuga om en sådan sak? Vad skulle jag få ut av det?
Jag har ingen kontakt med min pappa idag och ingen av mina andra syskon heller på regelbunden bas.
Detta är något min pappa själv valt med tanke på hur han genom åren betett sig.
Jag stödjer pappa-barn föreningen i det de kämpar för, men jag vill att de och andra ska vara medvetna om att det finns verkligen psykopater där som inte bör komma i närheten av sina barn.
Mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur...
Vilken skrämmande attityd flera av skribenterna har mot papporna, och detta förlöjligande av dessa pappor som ligger i vårdnadstvister där det mesta går dem emot gör mig illamående.
Själv har jag genomgått en relativt lugn och städad skilsmässa, men blev lämnad ensam med 2 barn på 4 och 8 år medan mamman var ute i partysvängen och raggade ny snubbe.
Självklart skulle hon ju ha barnen skrivna på sin adress för att få bostadsbidrag, samt att barnbidraget skulle komma mig, som hade barnen, tillgodo var ju inte att tänka på...
Sen kom hon och ville ha dem igen... så vi kom överens om att dela tiden, men att barnen själv skulle få det största avgörandet om var de ville vara och sova.
Så, som en ansvarstagande pappa blir man illa berörd av att läsa sånt här skitprat, ärligt talat. Det finns många pappor som mer än gärna tar hand om sina barn... bara de får.
Men tyvärr verkar det på många att barnen är nån typ av personlig tillhörighet för kvinnorna, och samhället står oftast på deras sida, hur olämpliga de än må vara.
Upplevs pappa-barn grupperna som ett hot mot kvinnorna, månne?
Sorgligt...
Hej Unni.
Mitt liv hade nog varit bättre om min mamma INTE hade flyttat till andra sidan sverige och effektivt tatt död på min relation med min far i tidig ålder. Där borde nån ha värnat om min pappas umgängesrätt.
Hej!
Du har nog inte förstått riktigt vad föreningen pappa-barn sysslar med och hur verkligheten ser ut inom vårdnadstvister.
citerar:
Men jag betraktar hela den här papparörelsen som en dimridå framför det allvarliga problemet: att så många män faktiskt skiter i sina barn, eller åtminstone aldrig låter dem komma i första hand. Men makten vill de ha. Och det påminner mig en aning om den där filmen "Inte utan min dotter". slut citat.
Vi pappor skiter inte i våra barn utan tvärtom.
Vi vill ta ansvar och finnas där för våra barn men tyvärr får inte.
Så som verkligheten ser ut så begås egenmätighet med barn Nästan varje dag och det är mamman som står för det hemska brottet mot sina barn. Det är inget jag hittar på utan det finns faktis statistik på det.
Viktigt att tänka på.
1.BARN SKA HA RÄTT TILL BÅDA SINA FÖRÄLDRAR
2.BARN HAR BEHOV AV BÅDA SINA FÖRÄLDRAR LIKA MYCKET.
Jag har suttis i många domstolar och sett hur VERKLIGHETEN ser ut.
Jag kan fylla hela din blogg med exempel om hur verkligheten ser ut och hur barnen tas från papporna.
Du är välkommen till vår förening för ett samtal om vem det är som egentligen sviker barnen.
Mvh
www.pappabarnstockholm.com
