unnidrougge

Modershysterikan behagar ha skrivkramp. Inte beträffande hennes författande - där sprutar det vilt åt alla håll. Men här på bloggen förmår hon inte få fram en rad. Och något ätbart för oss stackars barn blir det sällan vid hennes spis numera.

Jag får trösta mig med att Ernst Jünger lyckades med konststycket att ibland känna pur lycka i skyttegravarna under första världskriget. Men när jag förtäljer min mor denna fascinerande historia uppvisar hon bara en egendomlig min. Jag vet inte hur denna ska tolkas, då jag har en störning i mitt autistiska spektrum. Kanske anser hon att livet i skyttegravarna påminner om hennes egen "all work no play"-tillvaro. Har jag förresten nämnt att min mor besitter paranoida drag? Att hon tror sig om att vara en krigare?

Nå, jag nämnde i förbigående att en stor röd hankatt med avskjuten tass sökte sig ner i skyttegravarna eftersom han ville vara bland människor, och då blev mor min plötsligt intresserad.
- Jaså, vill katter vara bland människor? frågade hon.
Detta ställde min tolkningsförmåga på hårda prov. Mamma har två katter. Hon är människa.

Eller?