unnidrougge

Jag har tänkt att den här bloggen INTE ska handla om eventuella göranden & låtanden i medierna. Det som händer där händer inte i verkligheten. Men nu gör jag ett litet undantag eftersom det leder till nåt som har med många  kvinnnors verklighet att göra. De ringde från P3 och frågade om jag ville medverka i en diskussion om sexighet. Närmare bestämt om sex som maktmedel. Det tycks fortfarande vara en allmän uppfattning att kvinnor kan knulla sig till toppen. Att sex appeal når längre än bongen hos en överordnad. Men så funkar det inte. Sängvägen är i sämsta fall en återvändsgränd, i bästa fall en lindrig olycka. Den kvinna som skyltar öppet med behagen kan möjligen bli ett kuttersmycke under en begränsad tid, men makt får hon näppeligen. Får hon det är det TROTS den sexiga looken. Att vara sexig och att vara viktig är två vitt skilda ting, och sällan mötas de tu. Om en kompetent kvinna svassar runt i maktens korridorer med högklackat, plutläppat och urringat är hon antingen mycket modig eller mycket tanklös. Är hon modig betyder det att hon faktiskt gillar en sån outfit, att det är hennes genuina stil. Då får hon kämpa hårt för att bli tagen på allvar och heder åt henne för det. Annars är hon bara offer för villfarelsen att män med förmågan att dregla ner i hennes urringning också kommer att curla framför hennes höga klackar. Men det gör han inte. Sexiga kvinnor är ofta motarbetade, av bägge könen. Lyckas de ta sig till toppen ska de ha en varm applåd. Makt är sexigt, men att vara sexig ger ingen makt, mer än möjligtvis över en ejakulation. Sen är man bara knullad.

Jag var ute igår med en nyvunnen yngre väninna. Vi drack rosévin på Snottys på Skånegatan och gick vidare till en liten fest hos en kille som fått låna sin fasters lägenhet. MEN vilken lägenhet! Högst upp på Söder med utsikt ... det går inte att beskriva den utsikten som bara gapade mot mig från alla fönster. Två balkonger och hela Stockholm. Vi gick upp till ett tornrum där man kunde gå ut på taket. Sen satt vi där uppe i den rosa himlen med stan under oss mil efter mil. Och pratade om livet. För det gör unga människor. Innan de gror igen och påbörjar den långa marschen genom karriären, avknoppandet, villaköpet och den stora skräcken att inte hinna. I den överdimensionerade stadsjeepen sitter de och ruvar i hemlighet på en längtan att åter få ha hela livet framför sig. Medan de är med om att skapa och bejaka allt det som de unga får ångest av. Det finns en barndom, och den lägger hela grunden. Så kommer ungdomsåren då man kan ifrågasätta den grunden. Resten är bara distribution av kroppsvätskor. Det sägs att unga är naiva, impulsiva och kortsiktiga. Det tycker inte jag. Unga människor tänker på skillnaden mellan rätt och fel. Medelåldringarna tänker på skillnaden mellan olika sorters olivoljor och choklad med högt kakaoinnehåll. Åtminstone de medelåldringar inom den radie jag igår kväll kunde blicka ut över.
Och jag. Jag tänker på vad fan det ska bli av mig. Precis som när jag var tjugo.

Det blir lätt en besatthet det här med lägenhetsbyte. Först är det så skönt att fantisera om alla träffar man får, men så blir vissa inte av och sen kommer man och ser på folks bostäder och inser att alla vill ha nåt bättre. Och förstår varför. Den där sjunkande känslan: är det verkligen här jag vill bo? Därför håller stockholmarna på så här år ut och år in. Det finns alltid nåt bättre. Och jag vill ju inte byta ner mig. Blotta tanken på att packa ner all skit i kartonger och slipa golv och sätta upp hyllor (som jag måste få hjälp med) blir med ens så konkret. Särskilt om lägenheten inte känns kanon. Och så kommer jag hem och ser ut över samma jävla tak som jag glodde ut över varje dag medan jag skrev och skrev på min nya bok, grävde och grävde i alla helveteshål. Ändå känns det tillexempel jobbigt med parkettgolv. Och små rum. Trånga bakgårdar. Funkis. Nä. Jag vill ha nåt bra. Lika bra som det jag har. Fast utan de jobbiga minnena.
Återkommer.

Varje gång jag, som idag, läser på nåt löp om nån artist eller kändis som torskat med knark blir jag lika förvånad över att det presenteras som en sensation. Är det några som använder droger i större utsträckning än normalbefolkningen är det ju just kändisar. Hela kändisskapet är som en drog. Det handlar om egotrippar. Vissa människor står inte ut med att vara vanliga. De vill ha kickar, de vill känna sig större än livet. Det blir man om man syns i medierna. Man blir en fantasi. Och fantasier är alltid vidlyftigare än verkligheten. Precis som ett drogrus. Men what goes up must come down. Det bästa sättet att slippa en baksmälla är att ta en fylla till. Och bästa sättet för en celeb att slippa tomheten efter en egoboost är att bli hög.
Jag känner mig nästan lite sugen på en spliff. Synd bara att man blir så dum i huvudet efteråt.

Fan, jag vet inte vad jag vill. När jag är i sällskap längtar jag hem och vice versa. Jag kan gå ut ikväll och det kan bli kul. Men i morgon ska jag träffa min klippa och då vill jag vara fräsch. Eller "fräs" som min ryska väninna säger. Hon gillar rosa kukar. Inte gamla bruna surkukar. De ska vara "fräsa". Jag tycker att jag fått nog av att suga kuk. Kanske kommer jag tillbaks till detta ämne.
Men nu sitter jag här och obsessar över lägenheter. Jag vill bo på Skånegatan, så mycket vet jag. Bara två kvarter bort. Men utan minnena, de hemska jävla ångestminnena.
Should I stay or should I go? Jag har en ledsen väninna som jag vill träffa. Men så fastnar jag här. Har hundra tidningsartiklar jag ska läsa. Och böcker. Filmer jag kan se. Ändå bara tänker jag. På Oscar Wilde. Och hur det hade blivit om han inte gett upp. Om han fått uppleva sin egen renässans. Jag skulle aldrig klara av att bara driva runt på krogen, utfattig och ständigt berusad. Han ville inte leva längre. Men det vill jag. Fast inte här. Jag vill bryta upp. Flytta till Skånegatan.
Nej, nu ska jag ringa ledsna väninnan.

Nu vill jag flytta. Göra nåt konkret. Ändra på saker. Alla stockholmare letar bostad hela tiden. Det är en hobby. Att glo på andras hem. Sen blir det sällan av att folk slår till. De går runt och glor, år ut och år in, kliver på hos andra för att se hur de bor och för att checka värdet på sin egen barre. Jag vill komma till skott. Inte bara ströva runt och stirra in i andras privata sfärer. Drömma. Jag är en drömmare bara när det gäller kärlek, inte annars.
Har jag bestämt mig för nåt går det som regel väldigt fort att genomföra det. Så länge det hänger på mig. Men folk som inte kan bestämma sig. Usch vad det pissar.
Jag har så många vänner nu efter alla år i isoleringscell. Kan knappt hålla reda på dem. Och fler finns det som jag vill lära känna närmare. Jag har så mycket att ta igen. Och en ny bostad skulle kännas som en bra anledning att bjuda på fest. Apropå det blev jag bjuden att närvara vid nåt idiotjippo i St Tropez. Man skulle få komma till en viplounge och en trerätters diné. Fast pynta kalaset själv! Lol! Vem kan hitta på nåt så korkat? Vilka "gäster" vill resa till det sönderknullade St Tropez för att få sitta på ett ställe och dega 120 euro? Robinson-Robban?
Ja, det är ju inte direkt så de stora perspektiven öppnar sig, men personligen har jag börjat få lite utblick.
Blev förresten jättearg när Babs berättade att hon läst att 25 procent av svenska kvinnor i heteroförhållanden får stryk i sina hem. Och så säger folk att det är en privatsak. När det uppenbarligen måste vara så att alla känner nån som slår och nån som blir slagen. Babs hatar för övrigt James Bond. Hon tycker att jan är ett jävla svin. Och hon har ju fett rätt.

Alla som vill ha en anledning att spy får den här: http://www.boogazine.se/
Fy fan. Att Pernilla äntligen pallade gå ut och berätta om helvetet hon haft var jävligt strongt. Och sen kommer detta sliskiga och infama efterspel. Som en sista stor fet smäll på käften. Vi som har levt med en psykopat vet. Andra fattar inte helt och fullt, somliga rentav tror på psykots babbel om att det minsann finns en annan sida av saken. En annan sida av saken finns förvisso: den falska sidan. Jag är så trött på att höra fega töntar säga att sanningen ligger nånstans mittemellan. Så bekvämt att slippa ta ställning. Det var ju vad vi gjorde under WW2. Vi var "neutrala". Vi la oss inte i. Men att inte ta ställning är detsamma som att ta ställning för den starkare. Den som har övertaget. Då är man i själva verket en förrädare. Lita på att jag återkommer till detta.

Är helt såld på den här bloggen.  http://cyberpaths.blogspot.com/ The story of my life. Fy fan vad jag föraktar dem som inte tar avstånd från abusers. Jag upphör aldrig att förvånas över att det finns så många ryggradslösa skithögar överallt. Återkommer till detta. Är förbannad just nu.

Jag vaknar varje morgon och är glad. Det är sant, jag har varit sån ända sen jag var liten. Men sen händer nåt. Jag stiger upp. Och cyklar till gymmet. Då träffar jag på två sorters hinder i trafiken som är oehört enerverande. Först de breeeeda männen som parkerar lastbilar, grävskopor, sopbilar eller andra jättefordon RAKT ÖVER CYKELBANAN! Och de låter också. LÅÅÅÅTER! Jag vet att de älskar att låta. De njuter av att bre ut sig. Och av att de har tillstånd till det. Det är deras sätt att ta revansch över att de saknar inflytande. Jag hatar dem på morgnarna. Och svär medan jag blir tvungen att våghalsigt svänga ut i gatan eller knöggla cykeln förbi på trottoaren så att fotgängarna svär mot mig. Äckliga panchon som rastlöst är ute och flöjtar halvsju på morgonkvisten. Därefter kommer nästa hinder: Tanter på gammeldags cyklar med höga styren som trampar fram med hucklen och allt i samma tempo hela tiden SOM OM INGA ANDRA EXISTERAR! De är livsfarliga. De kommer där med spikrak rygg och kjol och bara kör. Jag tänker att de är litteraturkritiker och jag nästan hatar dem.
Väl framme på spinningpasset spelar instruktören olidlig eurodisco så att jag tror att jag befinner mig på ett sjabbigt disko i Bulgarien. Jag har bett honom sätta ihop ny musik och han har lovat, men gör det aldrig. Till slut, efter passet, frågar jag honom var han får all den där musiken från och han svarar glatt: Olika ställen. Kan inte du bränna en cd med de låtarna? säger jag då, varpå han nickar välvilligt. Och så kan du sälja såna cd-ar på Drottninggatan, fortsätter jag. Med titeln "Världens sämsta musik". Då såg instruktören snopen ut. Och jag skämdes. Nu måste jag be om ursäkt nästa gång. Men glad var jag när jag vaknade.

På sista tiden har jag gått på en del fester som jag inte riktigt förstår mig på. Häromkvällen var David och jag på en sån, och förra gången vi var ute var det likadant, fast där var åtminstone maten sjysst och man fick sprattelvatten. Men nu sist gick vi till ett ställe som skulle invigas med utlovade goda drinkar och läcker buffé. Vilket i realiteten visade sig vara saft med en skvätt sprit och kolhydratfattig kärringöl, och till det en pastasallad. Och sen inget mer. Med inget mer menar jag ingen fest. För det räcker väl inte att bara rafsa samman en massa känt och semikänt folk i en jävla lokal, skit samma om det råkar vara en fin lokal. Man måste väl åtminstone hålla ett litet tal. Säga God afton, vi är glada att ni kunde komma hit och göra gratisreklam för lanseringen av X, Y eller Z. För det är vad vi lånar ut oss till för några kärringöl och en trist pastasallad. Många hade dessutom klätt upp sig och säkert tagit taxi dit. Då blev deras funktion som levande reklampelare nåt de själva tillochmed betalade för. I ren protest promenerade vi hem så vi slapp ödsla mer än en utspädd och ytterst klen baksmälla på denna "kändisfest".

Vänner och gott folk! Nu har jag äntligen skaffat mig en blogg. Och timingen kan väl knappast vara bättre. Efter kändisbloggarnas självsanering är det den andra generationens bloggare som tagit över. Jag rider alltså på en ny våg.
Och det enda jag vill säga här är egentligen att jag är Unni Drougge ? inte "Unni Drougge".
That's it. Nu åker vi.