unnidrougge

Enligt Guillou är min senaste bok lögn och förtal och en bluff rakt igenom.
Enligt mig är min bok en sann skildring av ett sjuårigt förtryck med våld, hot, övergrepp och psykisk terror.

Det finns emellertid en länk som sammankopplar Guillou och mig: Mannen jag blev misshandlad av är Guillous agent.
För att bevaka de ekonomiska intressen han uppenbarligen har i relationen med sin agent måste han misstänkliggöra min beskrivning av relationen med samme man. Detta gör han genom att ljuga, blunda och förneka fakta.

Det finns nämligen en misshandelsdom mot Guillous agent. I förundersökningen och domen och i de läkarintyg som rapporterar misshandeln är mina skador beskrivna. Det rör sig om blåmärken på armar och ben, flera bitmärken, blåmärken och blodutgjutningar i ansiktet, strypmärken på halsen, ömhet och generell svullnad. I domstolen hävdade en av nämndemännen att risk för mitt liv förelegat.

Mannen dömdes för misshandel och olaga hot. Jag vädjade i rätten om att han skulle få lägsta tänkbara straff. Detta har jag gemensamt med åtskilliga misshandlade kvinnor som vid tidpunkten för rättegången ännu lever med förövaren.

När Guillou konfronteras med denna dom avfärdar han även den som en bagatell, om han inte bara väljer att blankt ignorera dess existens. För, med kvinnomisshandlare hyser han ju inget förbarmande, menar han i nästa andetag. Sedan kommer en rad påståenden ämnade att undergräva arten av misshandel det rört sig om. Han hävdar exempelvis att våldet ägde rum under en period av vilt festande och att min (påtvingade) nykterhet skulle ha balanserat upp det hela. Han fnyser att mitt ex bara var en ?toy boy?. Och han hävdar, som ett ?oomkullrunkeligt? faktum att jag skrivit tre ?förtalsromaner? om tre män som ?dumpat? mig.

Inte ens om dessa påståenden vore sanna ? vilket de inte är ? tycker jag att de har med saken att göra.
Kvinnomisshandel är ett enormt utbrett, allvarligt och välutforskat samhällsproblem som det finns mängder av kunskap och litteratur kring.

Det är välkänt att återfallsrisken för en kvinnomisshandlare är nära hundra procent. Praktiskt taget samtliga av de kvinnor som överlevt en våldsrelation brukar dessutom poängtera att det psykologiska förtrycket ändå var värst. Det pågår nämligen ständigt, inte minst i form av den konstanta rädsla som mannens latenta våldsamhet framkallar.

Svårigheten att ta sig ur en destruktiv relation är också väldokumenterad. Kvinnans handlingskraft försvinner gradvis på grund av den sociala isolering som mannens orimliga krav försätter henne i och som till sist gör henne totalt beroende av honom eftersom han tagit kontrollen över hela hennes liv. Dessa aspekter av misshandelsrelationens natur har Guillou givetvis inget intresse av att känna till.

Hans agenda går ju endast ut på att framställa sig själv som ett allseende öga, och på att slingra sig ur det faktum att han och hans förlag lierat sig med en kvinnomisshandlare.

Hade jag stått på samma barnsligt primitiva nivå som Guillou skulle jag kanske kunna avfärda hans plumpa och osakliga påhopp på mig med förklaringen att jag dumpat honom.
Jag var ju den första författare som lämnade hans förlag. Men jag avstår från att betrakta verkligheten i termer av hat och hämnd.

Sedan kanske man mitt i alltihop måste försöka visa Jan Guillou lite empati.
Han är ju också ett misshandelsoffer.
Och jag vet av egen erfarenhet att man sällan blir en bättre människa av att bli slagen, hotad och skändad.
Om det är något Jan lyckats bevisa är det väl just det.

Se även mitt inlägg i Brännpunkt om ni är intresserade.

Sen får vi börja ha roligt igen!

För er som kanske har lust att sätta er in en aning i bakgrunden till Guillous utfall mot mig kan kolla in en debattartikel jag skrev 2006.

Det finns givetvis mer att utforska, men det kanske vi kan ta sen.

Kram

Jag höll föredrag på mitt stamhak Eriksdalsbadet (ja, man gör även sånt på det stället).



Sen var det raka vägen till tidningen M:s fest. Fina Colettan höll mig om ryggen.  Jag intog min vanliga pose. Och sen - läs och häpna - blev vi GROGGHAGGOR! För vi träffade en hel bunt damer och började smida planer under inflytande av de gratis förfriskningarna.



Jag tänker inte tala om vilka planer och inte med exakt vilka ... eller jo, förresten, jag måste visa Annika.



Snygg, smart och begåvad med massor i kikaren.
Vi börjar bli stora nu. Riktigt farliga.



Vart tog Fittstimmet vägen och var kommer alla Grogghaggor ifrån? Ja gissa. Och vi börjar bli riktigt varma i kläderna.

 

        

Jag vill verkligen tacka alla er som stöttar mig, och också ni som beskriver egna erfarenheter av sorg och lidande. Ni är värda en medalj.

Varje dag får jag mejl, samtal och kommentarer från människor som sitter fast i eller just har lämnat en giftig relation. Det kan även gälla olyckssystrar som mår dåligt av andra skäl. Vad som kännetecknar dessa kontaktförsök är att de är förtvivlade rop ur mörkret. Många förväntar sig råd och stöd och jag gör verkligen mitt bästa för att finnas till för dem.

Men om nån känner sig förbisedd eller avspisad beror det endast på att jag har väldigt mycket jag måste hinna med. Jag är dessutom inte helt läkt själv efter mardrömsåren med exet. Det tar tid att reparera mig efter den långa period då jag lät mig brytas ned till oigenkännlighet. Fortfarande har jag skavsår efter det förkrympta och hårda fodral han packade in mitt liv i.

För det mesta känns det bra. Men då och då dras jag in i ett av rymdens svarta hål. De förlorade åren. Skräcken. Förnedringen. En förnedring som ofta återupplevs när jag i en eller annan intervju får samma dumma frågor.
"Varför stannade du?" "Varför dras du till såna män?" Yada yada.

Skit samma. Skit händer (minst en gång om dan - lol). Vad jag vill är bara att be om ursäkt till er som söker min hjälp och som jag inte räcker till för. Men villkoren delar vi. Vi är starka. Och svaga.

Och fastän många betraktar mig som stark och modig känner jag mig ibland liten och ensam. Trots kändisfesterna, trots vännerna, trots barnen. Trots att jag återerövrat ett värdigt liv.

För sånt är livet.

Kram!

På väg till gymmet i morse lyssnade jag som vanligt på ett poddat radioprogram, den här gången Lantz i P4. Annika, som alltid är uppfriskande i arla morgonstund fick mig dock just i morse aningen konfunderad. Hon tog upp fallet med den morddömde mannen som nu vill jobba som läkare. Och hon hävdade åsikten att om man sonat sitt brott ska man få göra vad man vill därefter.

Men är det verkligen så enkelt? Skulle hon tycka att det var okej om en dömd pedofil efter fängelsestraffet jobbade på dagiset där hennes barn går? Är det sjysst om en snut dömd för kvinnomisshandel hjälper misshandlade kvinnor att anmäla mannen som slagit dem? Är det cool om en läkare, vars främsta kall är att rädda liv, med berått mod har släckt ett människoliv?

Det finns lagar och rättsliga prövningar. Men det finns också moral. Att handla omoraliskt måste inte alltid vara emot lagen. Men det är ändå inte godtagbart för de flesta. En politiker får oftast avgå för smärre förseelser, som att köpa Toblerone med fel kort, skita i tv-licensen, skattefuska eller ha svart städhjälp. De kan också tvingas avgå om de köper en bostadsrätt helt lagligt. Dessa moralregler gäller inte för exempelvis snabbköpskassörskor eller teaterregissörer.

Det handlar om vad man representerar. Och OM man representerar. Hur det som representeras passar ihop med den som representerar. Är inte det viktigt? Ska folkvalda politiker få ha begått incest om de sen suttit av sitt straff?
Ska en straffad mördare få bli läkare?

NEJ! Han kan kanske bli blomsterhandlare. Eller chaufför. Eller kock. Allt möjligt. Men inte läkare!

Steg upp 05.44, borstade tänderna, hoppade i träningskläderna och cyklade ner till Hötorgsgymmet för att dra det vanliga morgonpasset. Små ettriga isbitar for emot mig som en enorm myggsvärm och stack mig i ögonen. Jag cyklade i nerförsbacke men det kändes som uppåtlut.

Och det slog mig. Vintern är här.
Vemodet la sig över stan ihop med de blöta snöflingorna. Det höll i sig. Kylan har krupit alldeles intill och jag kryper ihop av nåt jag inte vill kännas vid. Att allt inte är som vanligt. Jag talar med folk, skriver, famlar efter glädjen. Men letargin har landat.

Jag stämmer möte med G. Vi slår oss ner på det pyttelilla haket med ett glas vin. Som blir två. Sitter tätt ihop. Vi två.
Och livet blir en enda komplikation av halsdukar, vantar och tjocka lager dun. Tjocka lager vadd mellan dröm och verklighet. Möjligheter som viskar i fjärran. På andra sidan vintern.

När vi pussar varandra godnatt i kylan och går åt varsitt håll kan jag inte se upp mot himlen och fråga varför. Varför det är så svårt. Nederbörden lägger sig emellan.

Och det enda som ringer i mitt huvud är den gamla Bowielåten "Sorrow".

Samtidigt som jag blir varm av att tänka på G. Men melankolisk av allt som ligger emellan. Mellan liv och död.

Det är så roligt det här med "världsartisten" ("TB"). Eller roligt är det ju inte alls egentligen. Men det blir liksom underhållning ändå när jag läser rubrikerna och neddragarna i kvällspressen medan jag står i kö för att få betala mina rättvisebananer. Billy Butt exempelvis. Han vittrar morgonluft och träder fram för att "hjälpa" den våldtäktsanklagade TB att få en rättvis prövning. Den han anser att han själv aldrig fått efter sin åttonde ansökan om resning efter att ha blivit dömd för nio våldtäkter.

Kan inte låta bli att förundras över hur dömda våldtäktsmän och andra misogyner känner sig så ohyggligt kränkta över att inte få ägna sig åt sina förnedringslekar ifred. Det är ju så orättvist att just de blivit avslöjade. Och det kan man förstås tycka, fast i omvänd bemärkelse: det är orättvist att inte fler torskar dit.

Jag står där och håller i mina bananer som jag betalar dyrt för av samvetsskäl. Och tänker på det överseende som många har med män som beter sig ruttet mot sina anhöriga eller chefer som uppträder despotiskt, förgiftar miljön i hemmen och på arbetsplatserna. Men bananerna, de ska vara rättvisemärkta minsann.

Tänk om vi började ställa samma krav på människor som på bananer!

Talade med en journalist igår som berättade att det ryktas att jag blivit lesbisk och att jag vill införa utegångsförbud för män. Va! Skulle jag ...! Nä, vet ni vad! Nu måste jag drämma en av mina frökennävar i bordet.

Som jag har hållit på och klema med män i mitt liv och nu denna fasansfulla beskyllning ;).
De män som bär sig illa åt mot kvinnor tycker jag inte om, lika lite som de flesta ogillar diktaturer. Jag omger mig annars med trevliga och snälla karlar och jag har tre söner som jag älskar. De har i sin tur fina kompisar som jag blir glad av att se. Min yngsta dotter har en supergullig pojkvän och min äldsta dito omger sig med raringar. Det finns män som har stöttat mig enormt när jag råkat i klorna på nåt av de vedervärdiga kräk som dessvärre cirkulerar därute.

På den här bloggen har några killar om och om igen ylat: "Var finns nyanserna?" Nyanserna kan jag dock inte upptäcka hos regelrätta skitstövlar eller psykopater. Dem bör vi bekämpa tillsammans, män som kvinnor. Psykopatsvin förstör för oss alla, de är en samhällsfara. Det enda jag begär är att vi ska lära oss känna igen lukten av dem så att vi inte släpper in såna pesthärdar i våra liv. Vad det kan leda till är jag ett öppet och levande exempel på. Se mig som ett lackmuspapper - jag blir röd när jag vittrar en psykopat.

Och vad är det för fel med det? Den känsligheten fick jag för övrigt betala dyrt för. Så kom igen nu, sötnosar. Nu kämpar vi vidare. Sanningen är alltid en kamp.

Förlåt att jag inte varit här på ett par dar, men ni förstår, jag dras med ett snickarhelvete. Han kommer hit högst sporadiskt och mitt hem är fucked up. I början kunde vi skoja om det. Jag hotade med att lägga ut en bild av honom här och han såg rädd ut. Jag hotade också med att "hjälpa" honom spackla och sånt, och då såg han ännu räddare ut. Han insåg att det skulle bli mer jobb för honom om jag la mig i med mina frökenfingrar.

Nu är det hursomhelst inte kul längre. Jag svär långa ramsor stup i kvarten och står inte ut med att vara hemma för här är så satans jävla helvetes sjukt rörigt. Sen när karln kommer, då är han hälsad som Vår Herre. Och jag vill egentligen låsa in honom och inte öppna förrän han är klar. Men han kommer så sent om kvällarna att jag måste krypa till kojs innan han ens börjat jobba, och då smiter han ut så fort jag somnat.

En väninna är gift med en handy man. Det verkar vara den finala lösningen. Ska man behöva fucking fria till snickarjäveln för att få ordning på torpet! Fast det är klart. Jag har ju aldrig haft nån större nytta av män, så det kanske är rena uppköpet att gänga sig med en hantverkare. Å andra sidan: jag är inte ensam om mina taskiga erfarenheter av snickare. De lovar att komma men kommer inte. Det brukar kallas för passivt aggressivt beteende. Och jag vill fan inte vara med nån som fejkar. "Kommer du?" "Ja, jag kommer... (NOT!)"

Var på burleskfest i helgen och det kändes väldigt ... präktigt. Urringade rumpor och bröst, nitar, läder, remmar, piskor, spetsar, hattar, tyll, nät, fjädrar, kedjor, klackar, korsetter, strumpeband ? ni vet. Och mycket väluppfostrat. Lydigt hade alla spökat ut sig till Army of Lovers. Sällan har sexuella fetischer känts så könlösa. Festen höjdpunkt var när en av artisterna gjorde ett fjäderprytt dansnummer för att som final svänga runt med en blek dallrig cellulitrumpa som långtifrån motsvarade de retuschade bilder av naket kvinnohull som vi är vana vid att se. Då blev det burleskt. Och då blev det också sexigt.

Men som vanligt var det bättre förr, detvillsäga på den härliga förfesten hemma hos de goda vännerna.



Vore inte det bästa partyreceptet att träffas för att värma upp inför en större grej och sen bestämma att man sitter kvar i stugvärmen och fortsätter festen där man är? År inte det den verkliga innebörden av att gräva där man står? Eller kanske skörda där man sår.

Vänner (och fiender)!

Nu har detta hänt som jag hoppades få slippa. Men dessvärre är det oundvikligt pågrundav att det finns ett tragiskt thrashdrägg som envisas med att fälla de mest ovederhäftiga, kränkande och elaka kommentarer de kan komma på i sin torftiga föreställningsvärld. Personangreppen blir bara allt plumpare och har nu börjat gälla även mitt yttre. Jag är alltså inte bara allmänt korkad, sjuk i huvudet, desperat etc. Jag är också en rynkig skönhetsopererad överspacklad GAMMAL (ett mycket frekvent invektiv) fitta (lägg till det jag har glömt).

Upprepade gånger har jag bett belackarna att hålla sig till en anständig nivå, men när jag sen skriver om en eller annan man som jag anser har betett sig svinigt (obs: inte om hans yttre kännetecken), så blir hänsynslösheten bara värre. Flera av mina trogna bloggläsare misstänker att mitt ex har blandat sig in i leken. Jag vet inte det. Däremot påminner de grövsta påhoppen om hans gränslösa brutalitet. Å andra sidan är ondskan sig väldigt lik, den är stapelbar i sin opersonlighet och substanslöshet. Oavsett om det är mitt ex eller kopior av honom som förgiftat denna blogg är det högst olyckligt.

De personerna har nämligen med sina sjuka och fega angrepp gjort bort sig så till den omilda gräns att jag inte längre kan låta bloggen vara fri och ocensurerad. Mina barn ska inte behöva få se dessa vedervärdiga attacker på deras mamma. Dessutom vill jag inte ha genuina äckel på mitt revir. Det är lika dumt som att stanna kvar i ett misshandelsförhållande. Det äcklen ägnar sig åt är inget annat än verbalt våld. Jag har inte gjort mig skyldig till de handlingar som jag beskyller vissa män för att ha begått. Då ska jag inte heller behöva bli skändad som om jag vore en av dem.

Jag är en sk offentlig person som har fått ta fett med skit i medierna. Men då har det alltid funnits en avsändare. Det är trots allt fair play. Jag är med andra ord skapligt garvad i grenen offentlig smutskastning. Från och med nu tänker jag emellertid använda mig av deleteverktyget och radera de kommentarer som inte är värda att få förekomma här, såvida de inte framförs med verkliga namn och blogg- eller e-postadresser.

Ni fick chansen, ni missbrukade den och nu åker ni ut.
Så kan ni ju försöka hitta nån annan kvinna att ösa ert perversa hat över.

OBSERVERA ATT MANNEN PÅ BILDEN INTE NÖDVÄNDIGTVIS MÅSTE VARA EN AV DEM SOM OLLADE PÅ FÖNSTRET TILL FRIPPES!

Så, nu till saken. Vaffan är det med dessa manliga "Dramatenstjärnor" egentligen? De misshandlar kvinnor (Röjan), de förnedrar kvinnor å det grövsta genom att bedra dem öppet mitt under pågående uppsättning (Ichmael), de knarkar och svinar (Throsten) und so weiter. Och de drar fulla hus. Ja, kanske inte Throsten längre, men länge nog. För de är ju så begåååvade.

Jaså? Är de verkligen det? Eller har de bara skapat en myt kring sina plufsiga egon? Tycker tanterna i teatersalongen att det är spännande att se dessa skandalkukar live bara för att de väcker sån uppståndelse genom sina sjuka privatliv? Själv tycker jag att Röjan är en överteatralisk kalkontupp, att Ichmael har ett enda ansiktsuttryck och tom blick och att Throsten känns ungefär lika trovärdig i sin skådespelarroll som knarkaren på tunnelbanan när han ber om pengar till natthärbärge (= sil).

Säkert slog dessa herrar igenom med hjälp av sin talang, men vad är det vi ser nu? Vrak! Medelålders män som gjort moralisk bankrutt. Och kom inte och säg till mig att man måste skilja konst från personlig vandel. Det där hänger ihop. Inte så att en artist eller konstnär behöver leva som en vanlig svenne, det tror jag för övrigt är omöjligt. Men när de förlorar all känsla för folkvett och hyfs, när de överträder anständiga gränser systematiskt, då förlorar de också kontakten med de mänskliga uttryck de skall åskådliggöra. De blir skal. Förpackningar. Omslag runt skit.

Och teaternoch filmindustrin fortsätter locka med dem som affischnamn. Varför? Varför inte sätta dem på biroller istället och hitta nya oförstörda stjärnämnen?

Jo, därför att idioterna som en gång började dra folk gör det än. Av bara farten. Ändå fattar jag inte varför teaterbesökare i synnerhet och folk i allmänhet har överseende med vandaler och ligister på scenen när de skulle ringa störningsjouren eller snuten om de hade såna personer som grannar.

Sluta gynna kräk bara för att de råkar vara Dramaaatenstjärnor! Skit är skit om än på stora scener.

Detta är Germaine Greer, min favvofeminist. Hon har nyligen låtit sig avbildas naken. I en lång och snårig artikel i The Guardian berättar hon om nakenporträttkonsten. Bland annat får man veta att de enda kvinnor som i regel var nakna i Renässansens konstverk var kurtisaner. Annars var modellerna män, även då porträtten skulle föreställa kvinnor.

Idag är kvinnors kroppar så överexploaterade, så tuktade och så ägda av en manlig blick att de blivit ett projekt, ett arbetsläger. Många kvinnor lägger ner sjukt med slit på sina kroppar utanför ordinarie arbetstid. Kanske är det därför som kvinnor börjat avbilda sina kroppar mer inom konsten. Vi måste betrakta detta alienerade objekt på avstånd för att lära känna det bättre. Och kanske på sikt bli ett med våra kroppar.

Viss är hon härlig, förresten...

Jag talade i en kyrka idag. En kyrka mitt i city. De har en författargrej där ibland. Temat var Samhällsansvar med utgångspunkt från tre bibeltexter. Nej, jag är inte religiös, jag avskyr religion, eller kanske främst dess uttolkare. Men kyrkor kan vara mysiga. Fast den här var stor och nästan tom. Deppig på nåt vis. Antalet besökare understeg personalstyrkan inklusive kören. Prästen hade ett grönt överkast på sig. Utanför helgedomen gick folk med stora påsar från de omkringliggande köptemplen. En söndag i en ekande ödslig kyrka eller en söndag på ett tjattrigt myllrande NK, valet är ganska enkelt.

Jag undrar bara vad som ska hända med kyrkorna när de gamla som gästar dessa boningar har dött ut. Alla dog ju inte när jag talade. En del lyckades fly. Ändå var jag sjukt seriös. Talade om att människan blivit en aktie. Om civilkurage, moral, solidaritet och lojalitet. Sånt. Sånt som äldre borde gilla, tycker man. Men jag tror att det var när jag nämnde ordet glamorös som de fick kalla fötter. Eller whatever, Jag har aldrig ägt sextioplussarna. Vet inte varför. Nån sa att jag är för glamorös. Det är jag inte. Jag talar ju för Christ's sake i en folktom kyrka!
Kan man vara mer oglamorös? Tillochmed världsstjärnan Jesus såg bortglömd ut där han hängde från sitt kors.

Och när jag kom ut i det fria var Drottninggatan tjock med folk som gläntat på plånböckerna för ännu ett billigt klädesplagg uppsytt av en drogad östasiat.

Konkurrensen om själarna är brutal.

Så här ser min förstfödde ut när jag pratar om kvinnors överkörda rättigheter. Så nu ska jag inte ta upp det. Inte precis nu i alla fall. För jag har en karl i mitt hem. En snickare. Han ska måla om vardagsrummet. Men först var han tvungen att hjälpa till med en massa som jag inte fixar. Sladdar. Saker som sitter fast i väggen. Då blir jag ett våp. Med ögon fyllda av beundran glor jag på honom medan han donar med saker som jag inte begriper mig på. Herregud, nu hör jag att han går loss med dammsugaren också. Så grymt sexigt! En karl som dammsuger hemma hos mig.

Ibland kallar han på mig. Då kommer jag som ett skott. Han undrar var nånting ska stå. Om han ska spackla fönstersnickerierna. Sånt. Nu hör jag hur han stönar. Han är inte rädd för att ta i. Han är en kille som kan frysa utan att klaga. Och han är jättesnäll.

När vardagsrummet är klart och nya soffan står där, då ska jag ha en pangfest. Vi ska dricka absint. Jag har en hel dunk moonshine också. Den ska jag göra bål på. Jag vill ha alla människor här som strömmat in i mitt liv sen jag blev av med Ni-vet-vem. Vi ska blåsa ur våra hjärnor. Det är vad jag drömmer om. En galen Dionysos här hemma.

Men just nu har jag en snäll snickare att sköta om. Jag ska bjuda honom på en cigg. Och på festen också såklart.
Det är så skönt att ha en handy man omkring sig!

Vad säger ni nu? Är jag sexist? Eller bara blond? Ti hi...

Nu har jag sålt den sista reminiscensen från tiden som Gud glömde. Den jättelika djupröda sammetssoffan som mitt ex ville att jag skulle köpa när vi flyttade ihop är äntligen ute ur mitt liv. Det var en soffa som kostade lika mycket som en begagnad Cadillac och som också var stor som en raggarbil. En soffa full av hemska minnen av hur jag satt på helspänn för att vara tyrannen till lags, masserade hans fötter och huvudsvål för att hålla honom nöjd, en soffa där han bredde ut sig så att yngsta dottern inte fick plats fastän den var så kolossal. En soffa som blev hans tron där han fick maten serverad, där jag led mig igenom kvällens pangpangrulle han valt ut, där jag var nära att bli strypt ochsåvidare.

När ungarna kom hem och åt fick de värmeböljor av den tunga mättade röda färgen och klagade på att mitt vardagsrum fick dem att hamna i klimakteriet. Jag erbjöd Babs att ha den i sitt rum, men hon vägrade. Hon hatade soffan lika mycket som jag. Fast jag var snål. Den var ju så dyr. Och varje gång folk kom hem till mig utbrast de: "Men gud, vilken härlig soffa!" I Blocket-annonsen skrev jag: "En riktig mys-soffa." Och det hoppas jag ju att den ska bli för köparen. Han verkade snäll. Han kan säkert ge soffan nya och skönare minnen. Och jag kan börja om med en ny och oskuldsfull soffa. Fast svart ska den vara. Svart som synden.



Bye bye, bad vibrations...

Vi var många som inte ens vågade hoppas på fällande dom i Stureplansmålet. De signaler som rättsväsendet vanligtvis ger är ju att det är bara att pöka på vare sig kvinnorna vill det eller ej. Risken att torska är ändå så liten. Och de flesta kvinnor drar sig för att anmäla våldtäkt eftersom det oftast leder till ännu en förnedring, och då inför öppen ridå. Det har ofta känts som en no win-situation. Var kvinnan full kan man inte tro henne, för vad minns man på fyllan? Var hon nykter borde hon tydligt ha sagt nej. I regel står ord mot ord, och då väger uppenbarligen mannens ord tyngst.
Därför kändes det som en enorm seger när de tidigare friade missgärningsmännen fick fyra år vardera för grov våldtäkt. Det firade vi på Gondolen.




Gabbsan, Colettan & Babsan skålar för rättvisan.



Liksom alla andra rättviseanhängare som samlats.



Inklusive jag själv.

Vindarna tycks ha vänt i och med Svea Hovrätts förnuftsbaserade dom. Alltfler ansluter sig till den sunda inställningen att det är männens och inte kvinnornas beteende som ska granskas och ifrågasättas när det gäller övergrepp och kränkningar mot just kvinnor. Det sorgliga är de två dömda killarnas oförmåga att känna ånger och förstå den omfattande skada de ställt till med. Tydliga kännetecken på ... fyll själva i det som saknas.

Nu, kära anhängare, vill jag be er om att rösta på Mari Jungstedt som livit nominerad till Folkets författarpris. Mari skriver lysande kriminalromaner, vilket självfallet är det främsta skälet till att hon är värd priset. Men - och detta är ett starkt men - Mari är dessutom en människa som lever som hon lär, en med civilkurage. Ni som följt den här bloggen vet, ni andra kan gå tillbaks och kika på mitt tidigare inlägg om denna sköna dam. Att handla efter sin moral är uppenbarligen ganska sällsynt idag, och det är därför jag blir så glad över Mari.
Hylla henne genom att rösta på henne.