unnidrougge

Varför inte ett harem?
Många gånger har jag tänkt på hur det skulle vara om vi upplöste kärnfamiljen och istället klustrade ihop oss i haremkonstellationer. Om man bara tabubelade sexuella övergrepp och förtryck skulle jag inte alls ha nåt emot att sällskapa med sköna damer i en prunkande oas där en man släpade hem brödfödan åt oss. När man tröttnat på att ha sex med mannen får han ta in en ny kvinnlig konkubin, som givetvis först ska granskas av oss andra.

Man slipper vara ensam, det finns alltid sällskap från medsystrarna, och vi sköter barn och hushåll gemensamt. Och givetvis tar vi också hand om varandra. Mannen får inte ta in fler kvinnor än han kan försörja. Han levererar materiellt välstånd och vi levererar skönhet, intelligens och trivsel.

Nähä, det skulle inte gå, tänker ni. En man kan inte försörja ens en kvinna idag. Men beror inte det på att vi måste översätta allt till pengar? Underhållningsindustrin är gigantisk, den försörjer massor av människor. Väldigt mycket av det vi konsumerar idag är mjukvara, information, och mjukvaruproduktionen livnär också fullt med folk. Pengar cirkulerar friskt inom dessa geschäft, fast egentligen skapas väl ingenting där som går att äta och värma sig med? Uppenbarligen har vi här i västvärlden mat så det räcker. Löner är bara ett sätt att fördela det som produceras. Och producera kan väl karlarna göra. Så kan vi kvinnor ägna oss åt kultur och underhållning. Hålla igång skolväsendet och vårdsektorn. Sköta ekonomin så att inget onödigt slöseri kan pågå. Skissa upp riktlinjer för vad som gagnar hela gruppen, inte bara några enstaka individer. Sånt vi kvinnor sägs vara så bra på. Det enda vi kräver i gengäld är att få vara mätta och varma och materiellt trygga.

Är jag ute på djupt vatten nu? Men vänta... är det inte ungefär så vi har det idag? Bortsett från att vi kvinnor inte får bestämma över alla de områden vi är så bra på att ägna oss åt? Bortsett från att sexuella övergrepp och förtryck inte är tabubelagt? Åtminstone inte så mycket så att det märks särskilt mycket.

Rätta mig gärna om jag har fel.

Urk, vad jag mår illa av den här mannen!
Hans namn är Ray Kluun och han har skrivit en bok med titeln "En sorts kärlek". Att han bara vågar nämna ordet kärlek är en skymf mot alla som nån gång älskat.

Boken handlar om karlns vidriga agerande när hans fru fick bröstcancer strax efter att deras första barn fötts. För att HAN skulle klara av hustruns sjukdom blev han tvungen att inleda en passion med en ung och vacker kvinna, ty det hjälpte honom att bli mer kärleksfull mot sin äkta hälft. Enligt uppgift hade han rumlat om en hel del även innan hans fru blev sjuk (tanken att hon blev sjuk av honom känns f ö inte alls främmande). Frun tynar bort medan han knullar älskarinnan och till sist väljer hon att avsluta behandlingen och invänta döden, eller snarare påskynda den, på en klinik där hon får dödshjälp. Och Ray, han är med på noterna. Såklart. Han är ju psykopat, nån annan slutsats går knappast att dra. Så fort han förpassat frugan till dödsriket gifter han sig med älskarinnan och får en ny unge med henne. Och han dillar om hur nära han kom sin fru under hennes sista tid i livet.

Boken har blivit en bästsäljare och äcklet håvar nu in feta summor på sin likskändning. Kvinnor i alla länder slukar boken och torkar bort en tår i ögonvrån. Själv tycker jag att det hela snarare påminner om ett mord, ett raffinerat och utdraget sådant. När ska vi få upp ögonen för såna här psykosickon! Som med kletig sentimentalitet klär sina ruttna liv i guld och glitter. Det är kvinnor som läser den förljugna smörjan, och den vetskapen kan fan få mig att i ett svagt ögonblick undra om det verkligen var en så god idé att införa kvinnlig rösträtt.

Den dag då alla lärt sig vittra psykopater lika bra som psykopaterna vittrar sina offer, den dagen kommer psykopaterna att flyga runt som höstlöv och på sin höjd kunna tjäna som kompost. Eller kompost förresten - det tror jag inte heller, för deras själar är kontaminerade, och även deras förmultning skulle sprida gift.

Bojkotta Kluundyngan såvida ni inte i rent studiesyfte vill bli bättre på att släppa fram kräkreflexerna varje gång ni stirrar in i ett svart rövhål som låtsas vara en ros. PUKE!

Nu har den där Birroserien om fyrtiotalisternas evinnerliga ungdom stötts och blötts på sniskan och raken och man kan kanske pusta ut. För den här gången. Jag förstår att Birro gjorde en tv-serie om 60- och 70-talet. En säkrare seger kan man knappast åstadkomma. Sextioåttavänstern rasslade glatt med skeletten och alla andra önskade att de hade varit unga då. Suck och stön.

Jag hatar nostalgi. Även punknostalgi. Är totalt ointresserad av att glo ner i gammal skit. Nån enstaka gång i fyllan och villan kan jag ta återfall och spela gamla Ramones- och Clashplattor. Men då måste jag vara halvt medvetslös och sitta på nån prettoefterfest med folk som också önskar att de hade varit med då. Sen skäms jag nästan. Inte över att jag faktiskt var med då, utan över att jag hemfallit åt nostalgi. Nostalgi är ruttna känslor. Ett sätt att slippa se vad som pågår här och nu.

Här och nu pågår allt det som också pågick förr. Fast värre. Rättningen i leden är nästan total. Ändå ökar misshandeln av kvinnor, våldtäkterna, självmorden bland unga. Och folk drömmer sig bort. Till ett svunnet tidevarv när man sprang runt på gator och torg och protesterade. Eller spelade arg musik på små scener där alla kunde tralla. Och folk tror att det var DÅ man kunde göra nåt. Staten och Knapitatet, Nationalteatern, Dag Vag, Ebba Grön...

Som om det inte går att göra nåt NU. Revolutionsdrömmar i all ära, protester och plakat - visst. Men revolt handlar om att INGRIPA. Ta ställning handlar om att välja sida även om det kostar. Att lägga sig i när nån får spö. Säga upp affärsavtal med nån som beter sig omoraliskt. Revolt pågår i det dagliga livet. Revolt är att göra slut med en kille som är ett svin. Att konfrontera en vän och riskera vänskapen. Säga vad man egentligen tycker om exempelvis Björn Ranelid när alla andra vill göra narr av honom. Det handlar om att säga nej. Även om man just då är helt ensam om att säga det.

Överallt, mitt ibland oss, pågår oförrätter, men vi kanske inte tycker att de är så glamorösa som på sjuttiotalet. Varför? Hur jävla kul tror ni att det var att sitta med den hierarkiska mansgrisvänstern och lyssna på träbockarna som egentligen bara ville doppa snabeln i sina groupies? Hur flott var det att gå på soss och tigga pengar och ha No Fun och lyssna på the Damned?

Allting händer här och nu, och slaget idag handlar om civilkurage. Det är den stora revolutionen. Som pågår i det lilla. Vi måste visa vad vi tycker. Och sedan handla därefter.

Ska vi göra revolution?

Vänner & gott folk!
Jag ämnar nu göra ett experiment. Och ni är inbjudna att delta.
Här sitter jag nämligen och grubblar på vad min nästa bok ska handla om. Hur vill ni ha det? Vad vill ni ha mig till?

Jag språkade en god stund med en kär författarkollega som var tämligen bedrövad över att vara så ägd av marknaden.  Alltför få tycks bry sig om djupsinne, analys och bildning. Folk vill ha klitlit och krimlit, möjligtvis lite pittlit. Vill ni också det? Eller vill ni att jag fortsätter fläka upp mina hudveck som en annan öppnar en bok?

Jag är uppriktigt nyfiken. Ni är ju "marknaden" på sätt och vis, således är detta en marknadsundersökning. Jag behöver er, men vad behöver ni? Var inte rädda, jag driver inte med nån, jag är helt seriös.

Låt idéerna spira och meddela mig, men var ärliga är ni snälla. Inget utflippat trams. Visa vad ni gillar, vad ni önskar er från er författare. För jag är ju er. Ni bestämmer.

Okej?

(Sen är det ju föstås en annan sak om jag lyder, he he.)

Vårt marsvin Molly blir så glad varje gång jag kommer hem från träningen om morgnarna för då vet hon att hon ska få sallad. Hon rusar runt runt i buren och låter som en fiskmås - squeeet, squeet, squeet... Om jag inte ger henne uppmärksamhet skriker hon i ännu högre falsett. Det händer att jag är insnöad och glömmer att utfodra henne med sallad eller gurka fastän jag öppnar kylskåpsdörren, vilket får henne att ta i med sina små lungors fulla kraft. Hon glor uppspärrat på mig med sina röda ögon och blir lång som ett godståg när jag tar steget in i mitt skrivrum, för då vet hon att det är kört. När jag äntrat min kammare och stänger dörren är jag onåbar tillochmed för hennes gälla rop.



Molly är alldeles hjälplös. Helt prisgiven åt oss människor. Hon bits inte ens. Och därför framkallar hon en stark ömhet. Men ibland kan jag bli stressad och arg av hennes krav. Om jag har bråttom eller är på risigt humör. Fast då måste jag rikta till mig. För Molly är beroende av min välvilja. Hon är ägd. Inte jag.

Kanske är det långsökt, men jag kom att tänka på Molly när jag hörde på radio om Lasse Granestrands nya bok "I Sveriges väntrum" som bland annat vill nyansera bilden av flyktingpolitiken och hitta gråskalor i rapporteringen av hur asylsökande behandlats av svenska myndigheter. Det har ju varit mycket snack kring tårtkalas och champagnemail. Migrationsverket har pekats ut i medierna som intriganta ränksmidare. Gellert Tamas har gjort viktiga avslöjanden där det framgår att myndigheterna velat misstänkliggöra de apatiska flyktingbarnen och deras föräldrar. Att allt bara var ett spel för gallerierna. Och i radioprogrammet fördes ståndpunkten fram att myndigheterna ofta blir orättvist beskyllda och att deras ageranden kategoriskt blir fördömda. Men Gellert Tamas hävdade att myndigheterna alltid är den starkare parten och i regel slipper billigt undan. Han menade också nåt i stil med att myndigheterna framställer sig själva som offer för svartvit vinkling och förtal.

Detta är typiskt för varje skeende där förtryck ingår. Den starkare är plötsligt offer. Förövaren är Kristus på korset.
Jag står helt på Gellerts sida. Jag står på de förtrycktas sida. Det är vedervärdigt när den överlägsne parten i en konflikt kammar hem sympatier. Och det händer hela tiden. Överallt. Det ingår i förtryckets dramaturgi. Men det är inget annat än ännu en härskarteknik.

Jag vill uppmana alla som får höra klagovisor från myndigheter och andra maktutövare, eller från våldtäktsmän eller från gubbslem med medieinflytande, att dra öronen åt er. Tro dem inte! De missbrukar sin makt. De skyller på dem de behandlat illa, står inte ut med att höra hur deras offer jämrar sig, för det påminner om hur ruttna de är.

Tack ni som står på de svagares och på de förtrycktas sida. Och skäms på er alla ni andra som dillar om att det finns två sidor av saken och att sanningen ligger nånstans mittemellan! Det betyder inte att förtryckta människor alltid är underbara. Det betyder bara att förtryck alltid är fel!

Åkte ner till Götet stärkt av en timme hos min hypnosterapeut, men var lik förbannat skitskraj när jag klev in på mässområdet. En journalist kom fram och frågade hur det kändes att vistas i samma lokaler som mitt ex. Det gick en rysning genom kroppen. Nån sa att han klätt ut sig till Zorro. Så jag bad mina vänner som var där att varna mig om de såg Zorro. Jag är inte rädd för honom som person utan för att påminnas om vem jag blev med honom. Men sen blev det kväll...




Skulle jag våga mig ut? Ja, det skulle jag! Så vi susade runt på barer och fester, blandannat på Normals friendly och mysiga sammankomst ute i Masthugget änna.



Och där träffade jag en av mina stora förebilder Birgitta Stenberg som alltid har stöttat och tröstat under min bergochdalbana i bokbranschen. Det uppstod nån sorts magi över kvällen...



Normal-Ulrika såg till att alla trivdes, love love love - ge henne en applåd, ge Normalförlaget en applåd för att de bara gör det de tror på, för att de är så fett äkta. En dag ska jag berätta om vad de gjort för mig, jag lovar.

Förfriskningarna flödade och vi softade fram på champagne all night long...



Se så stöddig man kan bli med bubbel i blodet. Men fan vad härligt det är att bara vara glad!
Vi kom i säng sent fast utan efterfester tack och lov.

Dan därpå ringde David och berättade att Linna Johansson vikt sin ledare om min bok. Det var ett så bra inlägg att jag blev tårögd. Som om hon hade röntgensyn och kunde skärskåda både mina personliga motiv och de grava feltolkningar jag fått. Med såna plåster på såren kan man möta även folk som bits.

Men mest mötte jag härliga människor.



Bob, som jag haft så jävla kul ihop med...



Mina trogna läsare som utgör det lyckligaste kärleksförhållande jag nånsin haft...



Och härliga härliga Mari.
Och massa massa fler solar som lyser upp tillvaron.



Här är en gubbe som bjöd oss på fin champagne. Sen frågade han om jag ville följa med honom upp på rummet (!)
Har jag blivit en champagnehora nu också?



Men jag behövde aldrig vara rädd. Gabbsan var min bodyguard. Vek aldrig en tum från min sida. Och höll ständig uppsikt så att jag slapp möta Zorro.



Tryggt eskorterad kunde jag återvända till Stockholm där min manlige vän i vått och torrt mötte upp och bjöd på käk innan han gav oss skjuts hem. Fast han har ännu inte testat det där med vattenmelonen (ett ärende som ni trogna läsare av denna blogg för längesen blivit införstådda i). Och nu är säsongen över.

Och livet börjar om. Igen.

"Hej!

Du verkar vara en så stark och verbal kvinna. Men det
enda jag tänker på när jag ser en bild på dig är att
jag vill knulla dig.

Jag är 31 och jobbar åt Försvarsmakten. Hör gärna av
dig så kan vi träffas och ta en promenad.


Kram

xxxxxx"

Jag fick det här mejlet häromdan. Och observera att jag inte lämnar ut hans namn, så sjysst är jag. Han har ju faktiskt inte sabbat mitt liv, utan bara kommit med ett skamligt förslag.

Det är härligt med gensvar och jag rågillar när folk som läst nåt om mig, eller ännu hellre nåt AV mig, kommer fram och hälsar, kommenterar min blogg, mejlar eller facebookar. Men jag är ledsen, jag vill inte bli knullad. Dessbättre är det sällan jag får dylika propåer. Det gör mig bara lite nyfiken. Hur stöddig kan en snubbe tillåta sig att vara egentligen? Men visst, frågan är fri.

Nu ska jag till bokmässan i Götet och dem av er som är där får gärna lyssna på mitt miniseminarium lördag kl 13.30. Eller på duellen i Aftonbladets monter på söndag kl 11.30. Eller så kan ni komma till monter A0242 och kolla när jag signerar. Annars lär ni hitta mig i nån av barerna.

Men i mån av tid ska jag rapportera från messen.

Miss mess

Bevistade Maria Carlshamres 50-årskalas i helgen. Festlokalen fylldes av prominenta gäster och talen som hölls var många. Få av talarna väjde för det ämne som Maria fört upp på agendan, nämligen kvinnofridskränkningar. Maria var en av de första som tog steget till att berätta öppet om helvetet hon gått igenom. I filmen "När mörkret faller" skildras ett förlopp som bygger på hennes liv med en make som plågade skiten ur henne.

Men när Maria tog bladet från munnen slöt folk sig samman. Mot henne. Konstigt va? Hon blev slagen, mannen dömdes, men sen. Sen tyckte arbetskamraterna synd om honom. Maria tystades. Måste tänka på mannen som slog. Skona honom. Man gör inte så. Berättar att man blivit misshandlad, förtryckt och förnedrad. I vanliga fall går det alldeles utmärkt för kvinnor att vädra den privata byken, helst också trosorna. Men inte när det gäller våld och övergrepp från en man de levt med. Nej, då är det privata inte så sexigt längre. Då kan det privata drabba mannen. Och det är alldeles för privat. Därför fick man täppa till truten på Maria. För att skydda mannen.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge som jag velat på festen eftersom jag skulle sitta i Fyrans morgonteve morgonen därpå. Och diskutera min bok med Maria Schottenius och Malin Morell, min förläggare.
Än en gång riktades fokus på hänsyn mot mannen som begått kvinnofridskränkningar. Mitt senaste ex. Får man göra så? Får man berätta detta? Jag fick lust att göra en Guillou; lämna studion i direktsändning. Igen och igen flyttades uppmärksamheten från det fruktansvärda samhällsproblem min bok beskriver samt min självupplevda helvetesvandring till att gälla förövarens väl och ve.

Stackars de män som förtrycker kvinnor, slår dem, utnyttjar dem, våldtar dem. Stackars dem om folk får reda på vad de gjort. Inte ska väl deras missgärningar och deras kvinnosyn skärskådas. Nej, det är kvinnorna som ska utsättas för granskning. Varför är de så hämndlystna? Varför skyddar de inte dessa tyranner? Längre?

Sällan frågar nån hur kvinnorna mår. Hur de har det efter åratals fysisk och/eller psykisk terror. Är det överhuvudtaget intressant? Lite svinn får vi väl ändå räkna med för att rädda hannarnas heder. Kvinnor och barn. Same old story.

Sen blev jag uppringd av en förtvivlad kvinna som fått sitt liv totalramponerat av en psykopat som slagit och terrat henne i nio år. Nu hade han nosat upp en ny dam, ett färskt offer med massor av energirikt blod han kan suga i sig. Ändå ville han ha den gamla kvar. Som en backup, en reservblodbank. Kvinnan i luren var inte alls så upptagen av att rädda sig själv som av att förstå den här mannen. Hans bakgrund, hans bevekelsegrunder. Hon skyddar honom än.

När hon till sist slutar skydda honom, då kanske ingen tror henne. De kanske tänker att hon bara vill hämnas för att han håvat in ett nytt offer. Det vet vi ju. Kvinnor är bara pissed of på sina ex av en enda anledning: de är försmådda och övergivna bitterfittor. Är de knäckta är det för att mannen hittat en ny. Inte för att han skadat dem så svårt att de måste få berätta för andra om mardrömmen de levt i. Så att deras medsystrar kanske kan lära sig att slippa hoppa i samma tunna med skit. Nej, allt är kvinnans problem till syvende och sist.

Men Maria Carlshamre är en av dem som bröt tystnaden. Hon gick före. Och tyvärr har hon många efterträdare.

När ska folk börja ta dessa berättelser på allvar? Och sluta skydda dem som dessvärre är upphovet till de här bedrövliga historierna.

Varför gick du inte, bla bla bla... Varför dras du till den här typen av män, blaj blaj... Hur tror du han mår av att du berättar om det här, la la la...

Säg som det är istället, ni som ställer de här frågorna. Säg: Jo, givetvis avskyr jag våld och övergrepp mot kvinnor i största allmänhet, men inte våld och övergrepp mot henne och henne och henne och alla andra kvinnor som berättar vem som begått de här brotten, för det vill jag inte veta eftersom det kan vara min kompis, min bror, min chef, min kollega, min pojkvän, min... lägg till det som fattas. Därför är det okej om hon och hon och hon utsatts för våld och övergrepp, för hon har brutit mot en mycket viktigare regel: regeln att INTE berätta.

När man lever med en psykopat uppstår då och då små stunder av klarhet mellan den ständiga upptagenheten av hur man ska göra för att få honom snäll. Det är som att kika genom ett nyckelhål och se att det finns en annan verklighet på andra sidan drömmen om att bli lycklig med sin plågoande. Man får en skymt av sanningen.
Man är förtryckt. Han är ond. Han tänker aldrig på nån annan än sig själv. Man är djupt kränkt och fruktansvärt olycklig. Men när man får dessa fasansfulla insikter blir man samtidigt livrädd. För om man tar sanningen på allvar måste man ju dra. Och hur skulle det då bli? Jo, det vet man. Det skulle bli ett helvete.

Sen kommer också helvetet. Helvetet i att lämna en psykopat. För det måste man. Annars förgås man. Det kan mycket väl hända att han lämnar dig innan du hinner lämna honom. Men även det är en illusion. Han vill ha dig kvar i sitt spindelnät likt förbannat. Du är en trasdocka som ska ligga snällt i leksakslådan ifall han behöver dig igen.
Han spinner sitt sockervadd på nytt. The relationship hoover. Mitt ex pudrade mig med sina sötsliskiga melj fyllda av hjärta och smärta. Sa till ett av barnen hur mycket han saknade mig, hur deprimerad han var utan mig. Ringde och berättade att han tänkte på mig hela tiden. Osv, osv.

Det är så de gör. Och nåt händer. Du blir skör igen. Mottaglig. Saknar drömmen. Drömmen du bar på i alla år om att du till sist skulle bli lycklig på riktigt, att grodan skulle bli en prins. Hoppet tänds på nytt. Somliga trillar dit igen. Jag var nära att göra det själv. Tänkte att han kanske hade förstått, äntligen.

Men det är inte bara hoppet och saknaden efter illusionen som gör dig svag. Det är också rädslan. Den invanda skräcken att göra honom besviken och arg har impregnerat hela ditt emotionella register. Du ber honom alltså inte att dra åt helvete. Vågar inte. För då kommer han att hämnas, och det vet du. Riktigt farliga fiender bör man ha nära sig.

Så det tar liksom aldrig slut. Inte förrän DU till sist klipper banden, och klipper radikalt. Sen måste du konsekvent praktisera en enda regel: INGEN KONTAKT! Det kan ta lång tid innan han ger upp, men förhållandet är inte över förrän "Ingen kontakt" inletts. Av dig.

Så lämnar man en psykopat.

Och vad gör du om ormen kommer kravlande igen? Just det. STAMPA! Gå sen. Och se dig inte om.

Jag kan förstå att vissa som läser min nya bok har förbaskat svårt att haja varför jag älskade den där killen. Alla de personerna vill jag gratulera; det betyder förmodligen att de aldrig träffat en psykopat - lyllon! Isobel Hadley-Kamptz är en av dem som tycker att kärleken till mitt ex är helt knäpp. Hon skriver om boken i ett långt och intressant inlägg, läs gärna det.

Således känner jag mig skyldig folk en förklaring.
När man är förälskad kan man sällan ringa in just exakt vad det är hos den andra personen man är så galen i. Inte så konstigt - aldrig kommer man väl så nära mentalsjukdom som när man är häftigt förälskad. Så småningom brukar emellertid förälskelsen övergå i närhet, gemenskap, lojalitet, sympati och i förlängningen äkta kärlek.
Med en psykopat händer inte detta. Med en psykopat kraschlandar förälskelsen. Drömmen blir mardröm. Men det är inte vilken dröm som helst en psykopat blåser liv i. Han nosar sig fram till din innersta önskan, ett uppdämt, kanske hemligt, behov som du tillochmed har glömt bort att du bär på. När han hittat din svaga punkt slår han till. Han lovar under en halsbrytande romantisk uppvaktning att han - just han - kan förverkliga denna din heligaste önskedröm. Och han gör det på ett synnerligen övertygande sätt, annars vore han inte psykopat.
För han ljuger.
Han blåser in sockervadd i dina tankar, han tänder ett magiskt hopp inom dig, och det hoppet skimrar och glöder långt efter att han svikit löftet han gav. Masken faller, han blir en helt annan än den han utgav sig för att vara. Men du ger inte upp hoppet. Du tänker att han en dag blir den där drömprinsen igen. Om du bara går med på hans orimliga krav, om du bara slår trippelknutar på dig själv. Och du förlåter och hoppas och försöker förstå var den där perfekte mannen tog vägen och hur du ska locka tillbaks honom igen. Du smörar och sockrar, du minns den första ljuva tiden, den himlastormande passionen han tände.

Men han fanns aldrig. Det var "the pretend guy".
Han som var för bra för att vara sann var också för bra för att vara sann. Du är kär i en illusion som för dig blir nästan verklig, nästan inom räckhåll när han på nytt bedyrar hur mycket han älskar just dig. De tidigare flickvännerna var crap, du är speciell. Säger han. Men behandlar dig som crap.

Och du får inte ihop det. Du går långsamt ner för räkning. Till slut tror du att du är crap.

Så kommer det. Det du fruktar mest av allt. Illusionen rämnar. Du vill inte se. Du blundar ännu en gång. Förnekar. Han är ditt livs stora kärlek. Inbillar du dig. Och du försöker komma på vad det är du älskar så. Men du får inte tag i det. Ändå finns känslan i dig. Kärlek. Det måste ha varit kärlek. Vad var det annars?

Det var hat. Han hatade dig. Han ville utplåna dig. Nej! Det är inte möjligt! Du kan inte erkänna det. Men till sist måste du. För att inte gå under. Eller också går du under. Många gör det när de sugits torra av psykopaten.

Mig tog det nästan två år att äntligen fejsa fullt ut vad jag haft att deala med. Det var fasansfullt. Jag läste mina kärleksdrypande mejl till honom där jag ända in i det sista var så kriminellt lojal att jag tackade honom för att han var så "underbar". Han hade trashat allt som gav mitt liv mening, undan för undan. Och jag stod i askan och tillbad honom. Utan att egentligen veta för vad.

Sen ska man berätta för omvärlden om mannen man älskade som la ens liv i ruiner. Hur kunde du älska honom? frågar de andra. Och du begriper det inte ens själv efteråt. Det finns bara tomhet.

Och vet ni vad det beror på?
En psykopat är tom. Där finns ingen substans. Det är därför han måste suga ut all näring du har.
Och det är därför du inte kan redovisa vad det var du älskade hos honom.
För det fanns ingen där.

Fråga dem som träffat en solochvårare vad det var de älskade. Efteråt. Vem var han?

Skulle nån vilja knulla sig till en karriär med den här mannen?


Okej, han här då, till höger, han har  visserligen pökat färdigt nu, men oj så många karriärknull han har hunnit med. Och än har han inte kallnat, än talas det om honom med tungan på tå. Madeleine Grive berättade nyligen på radio om vilket ramaskri det blivit när hon, medan han ännu levde, haft fräckheten att dissa honom. Så gör man inte med Det store geniet. Allt han rörde vid blev heligt, även kvinnorna. Och även det faktum att de lät sig röras av honom för att det gynnade deras karriär blev heligt. Bergman & kvinnorna var ett begrepp, en företeelse att beundra. Han krokade vant upp dem för att en tid därefter släppa dem längs dikeskanten på den kungsväg han själv beträdde.

Vad är då skillnaden mellan häradsbetäckaren Bajman och den dömde våldtäckaren Butt? Butt lovade ett gäng damer ett lyckat yrkesliv och ansåg sig därmed ha rätt till deras underliv. Bajman gjorde typ detsamma. Men det finns en viktig skillnad mellan dessa två fula gubbar. Butt var aldrig geniförklarad. Han var bara en sketen "nöjesprofil" i en tacky skivbizniz. Bajman däremot var en superhissad demonregissör. Han kunde ge sina ligg finfina roller vid filmen eller teatern. Men annars? Egentligen?
Bägge utnyttjade sin ställning, bägge bar sig åt som svin mot kvinnorna. Ändå impades folk av Bajmans fruntimmershistorier medan de äcklades av Butts.

Sens moral: var gärna ett svin, bara du är "fin".

Var ute i helgen och, som det heter, gjorde stan osäker.



Vi tyckte att vi var ett gäng foxiga bitchar. Se så fulla av självförtroende Colettan och Gaby är...
Men sen utsattes vi för attentat. En behåuppknäppare var i farten. Blixtsnabbt knäppte denna människa upp våra bysthållare i parti och minut...



Men vaffan hände här...



Detta blev ett fall för Elias, en hygglig karl, tillika Colettans sambo. Men det är knivigare att knäppa behåar än att knäppa upp dem...



Plötsligt hade damerna fullt sjå med att knäppa till sig. Stämningen blev paranoid - watch your back! Och detta var ändå ett städat ställde på Östermalm, för bövelen! Vi beslöt oss för att retirera till gamla kära Söder igen.
Hamnade på ett hak med så hög sunkfaktor att mina ungar har avkrävt mig ett löfte att 1. aldrig gå dit igen, 2. inte berätta att jag öht varit där. Hursomhelst lämnades behåarna ifred, men det var också allt. Händer, händer, överallt dessa händer...



Elias kände sitt ansvar och blev nu bizzi med att hålla toppkoll på alla lejma slajm därinne. Passa er, dorks!
Det gick riktigt bra. Vi kunde återgå till the real bizniz. Tills vi skulle gå. Då kom ett par knäppgökar fram till Colettan och mig och utbrast "Russka, russka?"



Fräcka karlar! Vi som är så anständiga! De trodde vi var ryska fnask och pekade på mig, varpå den ene gick fram till Elias, som han trodde var hallick, och sa: I want her. Stackars Elias fick åter rycka ut. Det blev nästan slagsmål. Men bara nästan. Han fick nämligen förstärkning.



Let's stick together... Sen sökte vi asyl på ett kebabhak.

Men igår sa Leo när ungarna var hemma och åt middag att det inte var konstigt att de där snubbarna trodde jag var en rysk hora. "Du ser ut som om du kommer från Saltholmen med ditt fuck-Dolce & Gabbana-blingbling, mamma. Men var glad för det, ingen kommer nånsin att försöka råna dig." Sen vägrade Leo vara med på bild.



Skäms han för sin egen ömma moder? Och Notty - hon vägrar adda mig på sin Facebook! Det räcker att jag är med i din bok, fräser hon. Men hur ska jag kunna skriva en bok om mitt liv utan att ha med människorna i mitt liv?
Vi författare har det sannerligen inte lätt. Fast det jämnas förstås ut av att omgivningen inte heller har det särskilt lätt.

Nu är iaf den här helgen dokumenterad. My life is an open book - lol.

Vilken jävla produktplacering, förresten. Den borde man skämmas för. Förlåt.

Jag har haft sex med över 3000 män. Hur känns det att få veta det? Att jag som är kvinna knullat skiten ur så många karlar. Vilka fantasier väcker det? Var ärliga nu. Kanske måste vi ta in en bild på mig också. Ihop med en fettad text.



JAG HAR HAFT SEX MED MINST 3000 MÄN!

Är jag het nu? Jag har ju dessutom utmärkt mig med att ha skrivit ett gäng romaner. Jag är med andra ord ganska framgångsrik. Och helvete vad jag har fått ligga. Hur smakar det?

Okej, nu tar vi nästa, som råkar vara kände äventyrsseglaren Roger Nilson:



JAG HAR HAFT SEX MED ÖVER 300 KVINNOR!

Det brölar han ut i pressen idag. Wow! Vilken kille! Svennarna blir avis såklart. Måste läsa - hur fixar han alla dessa villiga damer? Visserligen bekänner han att han är sexmissbrukare, men vaffan. Det måste ju ändå vara grymt att få omkull tjejer på löpande band.

Men jag då? Som har haft sex med tio gånger så många? Då är väl jag tio gånger ballare? Eller? Tror ni mig inte?

Sådär vänner, nu är jag på banan igen. Tyvärr kom aldrig Vigdis Hjort till Protestfestivalen, så galenskaperna uteblev.
Däremot deltog jag i en paneldebatt där släktskapet mellan galenskap och genialitet diskuterades. En gammal professor menade att riktiga konstnärer måste må psykiskt dåligt för att få tillgång till sin kreativitet och att de därför lätt blir alkoholister. Han hade en väldigt högtidlig syn på konstnärsskapet och dess koppling till behovet av att berusa sig. En jungiansk analytiker tyckte att konstnärer har en ökad sensibilitet och därför behöver berusa sig ... nä, usch vad tråkigt det här blev. Det satt en spejsad poet i sällskapet och brann fär rätten att vara "gæern". Det höll jag med om. Och en känd norsk (störtsnygg) kvinnlig sexolog hävdade, att blir man tillräckligt lycklig behöver man varken rus eller konstnärliga uttryckssätt. Jag sa att den bästa garantin för genialitet är en besvärlig barndom eftersom inga begåvade författare, artister eller konstnärer jag känner till har haft en trygg uppväxt. Så att om man jävlas riktigt brutalt med sina ungar, då blir de genier - NOT. Bara om de har en stor talang och dessutom en enorm inre styrka. Och tur. Och låter bli att supa eller knarka. För mycket i alla fall.

Generellt tror jag att den konstnärligt aktive måste få blåsa ut hjärnan då och då med en stadig fylla. I nästan sex års tid tilläts jag aldrig göra det av min pojkvän som sedermera blev min agent (läs: fängelsevakt). Han sa att jag var galen fastän jag verkligen aldrig har varit mer mjäkig och anpassad än då fastän jag levde i ett vansinne. Idag är jag glad över att jag är lite galen, och emellanåt blandar jag ut vansinnet med lite lösningsmedel. Det gör fanimej bara gott. Och jag trivs bland folk som är lite nuts. Som exempelvis två sköna bekantskaper jag fick i Kristiansand:



Min norske ciceron som en gång i tiden var en riktig "råtass". Kriminell och narkoman och allt det där. Han följde mig som en trogen hund och pratade om syra/basbalansen och det gyllene snittet som hjälpt honom få ordning på sitt liv. Man är vad man äter, hävdade han bestämt. Och det stämmer ju. Jag äter nästan bara nötter. Nuts alltså.



Träffade också nydelige Heidi som bott bland indianer i Nordamerika. Här med sin 15-åriga "jænteunga". Påbråt kräver ingen närmare förklaring. Heidi är filmare med patos. Förmodligen Norges starkast brinnande eld just nu som jag värmde mig vid medan hon talade om vikten av att inte väja för sanningen och plikten att ta konsekvenserna av den.

I övrigt njöt jag av den vackra lilla staden vid havet. Fast svanarna var aggro. De väste åt mig. Tyckte kanske att jag stal uppmärksamhet från dem.



Ibland måste man resa bort för att få nåt att komma hem till. Och för att komma hem som en rikare människa.
Inte för att jag tjänade en spänn på Protestfestivalen. Men jag fick nåt bättre. Ny glöd. Det lönar sig att göra motstånd.

Nu åker jag till Norge där jag ska medverka i Protestfestivalen. Tänka sig. Big even in Norway, ha ha. De enda anvisningar jag fått är att vi ska gå en pubrunda på lördag. Orientering på norska. Jag ska träffa en helskön författarinna som heter Vigdis Hjort. Hon är galen. Med henne blir alla lite galnare än normalt. Hon protesterar mot den norska renlevnadsterrorn. Nyss gick hon ut med ett manifest där hon hyllade berusningen. Norrmännen älskade det och hyllade henne. Här hemma hade folk förmodligen blivit arga. Här hemma är det mer Jante än i Norge. Norrmännen var ockuperade av tyskarna och bjöd på motstånd under WW 2. Här hemma var vi tysta. Det sätter sina spår på ett folk.

När jag kommer hem på söndag ska jag berätta om protesterna. I fyllan och villan och verkligheten.

Under tiden kan ni läsa Åsa Mattssons vjuis med mig.

Kram!

Jag var på Alexandras släppfest för hennes nya bok Taxi.



Alexandra glittrade som vanligt.



Medan jag snarare såg ut som en baglady. Fast det gjorde inget. Jag hade ju starka, sköna, trygga Mari att luta mig mot.

Sen kom Bosse. "Jag har hört om din bok!" sa han.



Du gjorde en ordentlig uthängning av ditt ex där, menade han. Namn och allt. Ja, fast bara förnamnet, svarade jag. Jaha, tyckte Bosse. Då var det ju inte så farligt. Bra att du skrev om det här. Jävligt bra.
Och det är så tongångarna går. Två led. På sätt och vis motstridiga.

Det kan väl knappast ha undgått er, kära bloggisar, att jag skrivit självbiografiskt om mitt förhållande med en kille som jag sedermera lät bli min agent och som jag lät rida på min rygg medan jag hjälpte fram honom. Under tiden gav han mig hugg och slag och förödmjukelser både över och under bältet. Det var en mardröm, och om den har jag berättat. I mitt fall handlade det om en våldtäkt på alla plan, även det konstnärliga. Efteråt var jag slut, förbrukad och jämnad med marken.

Sen reste jag mig. Segt men säkert. Och jag tänkte: klarar jag att ta mig upp igen, då ska jag dela med mig av den här überförjävliga erfarenheten. Jag tror att det är samma drivkraft som får tortyroffer och folk som överlevt förintelseläger att vilja berätta.

Jag har alltså varit tvungen att pränta ner min bedrövliga historia. Jag anser mig ha inte bara rätt till det, det är banne mig en skyldighet. Hur man bryts ner i ett misshandelsförhållande har folk vanligtvis svårt att begripa sig på. Då får jag beskriva det på ett så intimt sätt jag bara kan. Så att läsarna nästan känner att det är dem själva det gäller, detta har iaf varit min ambition. Jag blir jätteofta kontaktad av kvinnor som misshandlats och terrats av män med höga befattningar. När de vill berätta tystas de effektivt ner av ett manligt camaraderie som vill skydda mannen som begått kvinnofridskränkningarna. Istället anses kvinnan hysterisk, bitter och hämndlysten. Är det av hämnd man rapporterar om förtryck och orättvisor?

Våld mot och förtryck av kvinnor är ett ofantligt samhällsproblem som förekommer precis överallt i ett land som har flyttat jämställdhet så högt på agendan att tom dagisungar får lära sig vad begreppet innebär. Men när brott mot denna jämställdhet begås, då ska gärningsmännen (för det är nästan alltid män) skyddas. Den förråade och rent fascistiska syn på kvinnor som misogyner besitter ska vi inte tala lika högt om som vi talar om rassar och nassar. Ändå är det mycket vanligare.

Jag accepterar inte det. Jag öppnar käften. Inte bara för min skull, utan för alla de medsystrar som råkat ut för en av de vidrigaste former av övergrepp som finns: att bli slagna, förnedrade och nästintill utplånade av den man de älskar och lever med. Konsekvenserna är inte privata. De är svindyra för hela samhället.

Här är en länk till en tv-intervju där jag försöker förklara hur det funkar:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=892542

Jag har sprungit tjejmilen, tjohooo! Kanske inte så konstigt, tänker ni, men det är det visst. För det första att jag sprang (Jungan, som lockat dit mig utlovade att vi skulle GÅ), för det andra att jag aldrig i hela mitt liv sprungit en hel mil, för det tredje att jag efter halveringstiden flög. Ja, jag fick vingar. Eller hjul. Whatever. Det var i alla fall magiskt. Jungan och jag sprang sida vid sida hela loppet, sen var vi helt höga på endorfinerna. Och så fick jag vip-pass tillsammans med tjejerna från Förkväll, bara en sån sak. Inte vip-passet, men tjejerna. Ingen ska få lov att säga ett ont ord om Gynningskan när jag är i närheten efter den här dan.

I morgon ska jag sitta i Virtanens studio och prata om min bok. Han är ett ex. Fast ett ganska grönt ex. Men han skrev skit om mig i Aftonbladet. Det ska han få för. Fortsättning följer.

Ååååh, vad han är slajm! Och skälet till att jag ägnar gubbsvålen Hugh Hefner en tanke är att Veckorevyn låg uppslagen på badrumsgolvet med en artikel där Paris Hilton uppgavs ha firat äcklet på hans 80-årsdag. Av Hiltonbruttan går det inte att vänta sig shit. Men hur kan surkuken Hefner få pöka? Bortsett från Viagra alltså?

Vaffan är det med alla de här slemmona som måste få ribba när de borde vara gamla, grå och snälla mysfarbröder? Kan inte kuken få lov att slakna och sen bara vila i frid? Vem uppfann Viagra och varför? Måste män knulla tills de trillar ner i graven? Tror de att det är deras fjong donnorna är ute efter? Hefner skulle kunna omge sig med blondies ändå, kanske ännu fler, om han lät byxormen ligga still. Men nä. In ska de, de gistna gammelkukarna. In och ut och in och ut i evighet amen. Juck, juck, juck, juck - yuk!

Ni kanske trodde att jag bara hissar damer, men jag idkar absolut ingen könsapartheid, det strider mot mina feministiska ideal. Detta är således en megahyllning till en man som jag uppskattar så mycket att orden bleknar när jag vill beskriva varför. David Lagercrantz, I love you so much right now!
David, förstår ni, var den ende som höll kontakten med mig under min privata istid. Varje dag ringde han och påminde mig om att jag fortfarande levde. Jag vågade inte berätta om hur jag hade det, men David anade att saker inte stod rätt till. Och när isen äntligen bröts mindes han. David blev mitt vittne.

Senare, när jag berättade allt, fick jag uppleva en solidaritet som de flesta bara får se på film. Ögonen tåras varje gång jag tänker på det. David sa upp sig från exets agentur för att tydligt demonstrera sitt avståndstagande från förtryck och övergrepp. Rakryggad står han upp för de humanistiska principer och ideal som all god litteratur bottnar i. David är en sann intellektuell. Dessutom skitsnygg. Varm (het!). Smart. Och ROLIG! Nu när jag är löst ur mitt bedövade tillstånd kan jag dessutom njuta fullt ut av Davids helt jävla supercoola sköna personlighet.

David skriver om människor som förverkligar visioner och han gör det med stor framgång. Håll ögonen öppna till våren då hans romanbiografi om Alan Turing kommer ut. Det människoödet är minst sagt skakande. Jaså, ni visste inte att Turing var den artificiella intelligensens upphovsman? David kommer att förklara mer om det. All heder åt honom för att han återupprättar detta geni som plågades och förföljdes av inskränkta idioter. Och heder åt honom för att han vågar följa sitt samvete.

Kanske tycker några av er nu att jag yvar mig och talar i egen sak, men betänk då att vore det inte för den sortens civilkurage och inifrånstyrning som David besitter skulle inga diktatorer störtas, om man ser det hela i ett större perspektiv.
David är min hjälte.
Because he's worth it!
(Förresten rågillar jag hans fru också.)