unnidrougge

Jag vill säga till er, kära bloggkommentatorer, att det är skönt att ni är med på noterna. Smådeppigheten är verkligen inget att slå på stora trumman för. Det är livet, varken mer eller mindre. De dryga två år som förflutit sen jag sparkade ut "boven" i mitt drama har varit tio gånger mer innehållsrika än de dryga sju svåra år jag hade med fanstyget. Då gick jag som i en dvala med en molande ångest förpassad till maggropen och som då och då avlöstes av larmande fasa, för att sen stängas in bakom gallret igen. Nu har jag på nytt känt livets vingslag - toppar, dalar och däremellan viss tristess. Jag har träffat nya vänner och fördjupat bekantskapen med de gamla. Men livet är sorgligt på många vis, det består av en lång rad förluster. Och när vi accepterar det, då blir vi människor för varann. Medmänsklighet är en underbar medicin.

Den värme jag fått från min omgivning är ovärderlig, och det stöd som folk från alla möjliga håll har visat lägger sig som balsam runt min själ. Jag begär inget mer av livet än att få ha det som jag har det nu. Det betyder inte att jag bara ska luta mig tillbaka, det betyder istället att jag ska fortsätta på min väg och aldrig ge upp. För det är just där som värmen och stödet finns: hos människor på vägen.

I morgon åker jag till Åre och "talar till folket" - det lät väl ödmjukt, lol! Ja, men nån jävla måtta får det ju vara på jolmet. Pyss på rympan, darlingar!

Granen är utslängd och elljusstakarna har placerats i vindsförrådet. Och det känns liksom ... tomt. En måndag i januari månad med en orolig känsla i kroppen. Folk ligger utslagna i spysjukan, men jag kan inte skylla på det. Uppdragen regnar in, jag bokar möten, läser, skriver lite, slumrar till en stund, lagar kaffe. Nånting ligger i bakhåll, har ni varit med om det? Typ Sobril-läge.

Men jag tar ingen Sobril. Jag tänker istället att detta är en del av livet, nåt jag tjänar på att släpa mig igenom. För hur ska jag kunna beskriva nedstämdhet om jag inte upplever den? Jag dör ju inte av det.

Kom då att tänka på tjejen som var ny instruktör på ett av spinningpassen. Hon var bra hela vägen. Ända till slutklämmen. Då vi hade stretchat och torkat av cyklarna. Hon utbrast nämligen: "Nu ska ni inte gå och se sura ut, för det lönar sig inte att må dåligt!" Inget fel i det, för all del. Men jag blev bara så påmind om den här Må bra-hysterin som frodas lika krystat som förljugna reklamslogans.

Kom fan igen! Varför ska man inte få må dassigt ibland? Ska vi gå från vaggan till graven i denna bisarra jordiska tillvaro med ett fånleende på läpparna? Jag säger bara: hellre en olycklig Aristoteles än en glad gris. Och hellre ett hjärta med en skvätt sorg än en skalle full av piller.

Sen blir allting bra igen. Nöff nöff!

Alltså, jag bara måste. Analblekning. Jag tror och hoppas inte att det är ett dugg omfattande. Kanske rentav en myt. Men det är inte bara det. Vad jag vill komma åt är detta förbannade fokus på anus.

I romanen "Heroine" förekommer analsex som ett av alla tecken på att relationen mellan de älskande kukat ur. Och jag hävdar bestämt, även av egen erfarenhet, att det är så. Jag avser nu inte trygga relationer där besök i "tvåan" kan förekomma nån gång emellanåt som en liten pikant utflykt i sexualitetens tassemarker. Jag tänker snarare på de killar som faktiskt föredrar rövknull och betecknar sig som heterosexuella.

Vad i helvete ska de med en kvinna om de bara vill ta henne i bajan? Rövhål som rövhål - då kan de väl hellre sätta på en snubbe. De killar jag varit med som envisats med att vilja köra in den i baken har visat sig vara djupt störda emotionella krymplingar med en skev kvinnosyn. För vad är det man egentligen säger till en honkönad när man propsar på att få tränga in i dajmen? Jo, att det som skiljer henne från männen, dvs hennes kvinnlighet, inte duger. Skitan är bättre än slidan. Och många tjejer går med på att bli bangade där bak, särskilt om killen torskar ståndet av ordinärt vaginalsex.

Red alert! säger jag. Fimpa den fjabb som går så sjukt igång på din slutmuskel att han ratar dtt sköte. Han är ett pervo, impotent, kvinnohatare eller rätt och slätt bög. Han har hursomhelst nåt att dölja, det är väl därför som han vill gå bakvägen.

Att som kvinna ge efter för analsex är en förödmjukelse, och jag kan sätta min femma på att killen njuter av just förnedringen. Och är det inte ett märkligt sammanträffande att analsex vunnit så stor terräng i ett läge där kvinnorna försöker expandera i samhällslivet?

Eller är det bara så att hela vår konsumistiska kultur har ett så ofantligt avfallsproblem att vi alltmer har börjat stirra in i det bruna ögat och vill skyla det hela med att bleka det så att det ska bli rosa som en oskyldig barnaröv?

Under alla omständigheter sitter vi i skiten om vi låter anus visa vägen.

Sodom & gomorra på er!

Jag vill verkligen att Hillary ska vinna. Hon är en driven politiker och hon har sett rävspelet från en sida som är typiskt kvinnlig: över axeln på en man. Man brukar ju säga att bakom varje framgångsrik man står en kvinna och himlar med ögonen. Och bakom varje framgångsrik kvinna står en skilsmässa.

Men jag är inte så blåögd att jag inbillar mig att allt kommer att bli diametralt annorlunda bara en kvinna kommer till makten. Om vi bortser från Thatcher finns det nämligen en uppfattning hos många feminister om att kvinnor per automatik skulle skapa en rättvisare värld, finge de bara chansen. Det är f ö en utbredd föreställning hos många förtryckta kategorier och deras talesmän. Att de är bättre människor än förtryckarna, har högre moral osv.

Men problemen ligger väl i maktstrukturen snarare än hos genus, ras, klass, ålder etc. Sen hör det förstås till saken att maktstrukturerna är patriarkala inrättningar. Men bara för att vi röstar fram en svart president eller en kvinnlig statsminister förändras inte det strukturella förtrycket nåt nämnvärt. Tyvärr. För att komma till makten krävs det att man anpassar sig efter det rådande systemet. Verkliga samhällsförändringar kräver både breda folkrörelser och goda representanter för dessa. Det behövs också civilkurage och starka opinionsbildare. Och en och annan martyr.

Ändå tror jag att det är bra att få fler kvinnliga ledare. Vi måste vänja oss vid att även kvinnor sitter vid makten. Och vi behöver avslöja de mekanismer som används för att störta kvinnor från denna makt. Om Hillary uppnår sitt mål kommer vi att få se hur hon ställs på helt andra prov än män i motsvarande ställning.

Därför håller jag på Hillary.

När jag fick se att Anders Paulrud dött slog ett dovt mollackord ihjäl den här dan. Jag hade tränat och var uppåt tills jag läste nyheterna. Paulrud var en av de kulturkoftor jag alltid gillat just för att han var så lite kulturkoftig. Kände honom inte alls särskilt väl, men vi har råkat på varann genom åren här och där. Han var jämt glad och opretto. Och nu.

Ja, jag ska inte hålla på och ösa sentiment över den väg vi alla ska vandra, men det var liksom lite för tidigt för Liemannen att komma till honom, tycker jag.

På morgonen hade jag stått i omklädningsrummet med en kär väninna och skämtat om den förestående hädangången. Det var en kille som svimmade under spinningpasset, och vi kom fram till att det kan vara rätt ok att mula med gympaskorna på. Bättre än att kola när man skiter. Det är nämligen inte helt ovanligt. Att få lyftas upp med brallorna nere inne på dass.

Men Anders somnade in fint, kunde jag utläsa av nekrologen. I en säng.

Det är bara det att man liksom undrar för sig själv: "Jaha? Var det allt?" Och när jag sitter där och ser snopen ut räcker Döden lång näsa åt mig från sitt mörka hörn. Sprider en moloken halvdager i rummet. Och en tyngd genom kroppen.

Hej då, Anders.

Endast den ytlige känner sig själv. Det var Wilde som hävdade detta. Och jag kan inte ge honom annat än rätt. Det tar förmodligen en livstid att lära känna sig själv, och då känner man bara den man har blivit genom alla åren. Därför blir jag alltid misstänksam när folk talar om för mig: "Jag är si, jag är så." Ofta kan man faktiskt räkna med motsatsen. Det de påstår att de är, det är de i regel inte alls. Ännu värre är det när folk påstår: "Du är si, du är så." Vad vet de om det egentligen? Ibland gör jag samma misstag, men ska försöka låta bli att förkunna för andra vilka de är.

Senaste exemplet är från igår, och nu får ni ursäkta ännu en omtagning av Guilloukomplexet. Jag lyssnade på ett radioprogram i P1 där Jan blev utfrågad av Jasenko Selimovic om attacken mot mig och min bok. Guillou radade upp sina sedvanliga käpphästar men var inte fullt så stöddig den här gången. Han påstod exempelvis inte längre att jag blivit "dumpad" av tre män och skrivit tre böcker som hämnd för det. Men han sa att min nya bok inte kunde vara sann eftersom jag skrivit två andra böcker om män det tagit slut med. Yada yada. Och han menade att det jag skrivit om Piratförlaget inte stämde, alltså var allt ljug. I de få scener (tror att det är två) som är hämtade från mitt samröre med Piratförlaget fanns Jan inte med öht, så hur kan han veta om de stämmer?

Guillou fortsatte jamsa, tramsa och stamma och avslöjade på nytt hur illa insatt han är både avseende kvinnomisshandel generellt och den misshandel jag utsattes för specifikt. Men det han återkom till var att han "kände paret".

Så fan heller! Jag har aldrig umgåtts med Jan privat. Jag har träffat honom på ett antal tillställningar och i de få fall då han och jag hade en konversation gick denna enbart ut på Jan, närmare bestämt hans senaste utspel i medierna som han var tvungen att älta än en gång inför alla som gitte lyssna. Han var totalt ointresserad av sällskapet han höll sin monolog inför. Trots det anser han sig känna mig så väl att han resolut kan säga sig veta vad som pågått inom mitt hems väggar där han aldrig satt sin fot.

Dessutom brukar få kvinnor vara så skickliga på att hålla masken som just de misshandlade. Jag är inget undantag.
Är det inte dags att vi närmar oss andra människor med ödmjukhet? Att vi erkänner för oss själva hur lite vi verkligen vet om dem? De som har mest att dölja visar upp den mest polerade fasaden.
När denna fasad sen rämnar är det inte läge att blunda.

Då är det dags att lägga till det man ser i det skrin av paradoxer som de flesta individer utgör.

Hans kärlek till den lille tyrannen Bosie blev hans fall, därvid är nästan alla överens. Men jag har också läst ett par biografier som tar Bosie i försvar och försöker släta över hans ondska. Alla som är nyfikna på hur en psykopat/patologisk narcissist fungerar kan lära sig mycket av att läsa om denne Bosie.

När innehållet i Oscars långa brev "De Profundis" blev klart för Bosie var Oscar redan död. Han hade skrivit brevet i fängelset och det var meningen att det inte skulle offentliggöras förrän långt senare, när alla var döda. Men Bosie fick nys om att det förvarades på British Museum, läste det och blev hysterisk. Med följden att "De Profundis" lästes upp under en rättegång så att allmänheten fick ta del av texten som avslöjade vad Oscar egentligen tyckte om sin stora kärlek.



Bosie ägnade därefter all sin energi åt att smutskasta Oscar och försöka få sig själv att framstå som en ängel. Men historien utvisade att Bosie var just en bortskämd och elak marodör som drog med sig många oskyldiga i sin egen misär. Till och med hans egen brorson intygade att Oscars beskrivning av Bosie stämde med verklighetens Bosie.

Mot slutet av sitt liv skrev Bosie sin tredje biografi över livet med Oscar. Den gick i försoningens tecken, och gör därför sagan lite vackrare. Då hade Bosie själv fått ett fägelsestraff för förtal (vilket han beskyllde alla andra för att utöva). Det finns en sens moral i denna sanna berättelse som alla som råkat i klorna på en manipulativ parasit kan ta till sig. Förr eller senare faller ondskan på eget grepp.

Det tycks vara en universalsanning, och även om lidandet över att bli orättvist behandlad är nästintill outhärdligt, så skipas nån typ av rättvisa till slut.

Livet är orättvist, och det är ju tur för de flesta av oss, sa Oscar Wilde. Det tål också att tänka på när vi sitter hopkrupna och slickar våra sår. Det finns många som ändå har det värre.

Yes!

Fett gott nytt på er!

Singstar-febern hade nått även mig, och nyårsaftonens efterfest gick i skrålandets tecken. Efter stora mängder skumpa kan alla tralla.



Sällskapsspelen har blivit så användarvänliga att alla vågar. Och vill mer. Festen höll på till sex på morgonen. Ibland är det precis vad man behöver.



De skönaste vännerna ...



Och kompisar från förr...



Ja, visst är han ...



Jag tror förresten att jag måste investera i ett Nintendo också. Bilden t v är så som mina barn tecknat mig. De tycker att det är likt. Det tycker inte jag.

Men idag är jag mig lik igen efter nyårsröjet.

Jag var uppe i ottan och tränade i två timmar men det hjälpte inte. Äcklet i maggropen låg kvar. Igår träffade jag ännu en av alla dessa kvinnliga överlevare som rest sig ur ruinerna efter en psykopats härjningar. Hon var söt och smart och full av liv, men var ändå märkt av sin plågoande.

Och jag satt och glodde ut genom fönstret som vette mot den myllrande Drottninggatan och fick lust att bara skrika: "Fattar ni! Det pågår ett krig! Ett krig mot kvinnor, barn och snälla män! Det pågår här och nu, mitt ibland oss, och samhället låter dessa predators röra sig fritt. De är överallt, odjuren som förstör livet för så många människor. Hur fan kan de få gå lösa?"

Jo, för att så fort de blir avslöjade skyndar en massa andra odjur till för att skydda dem. Jan Guillou, Leif Silbersky och många fler som opererar i skymundan så att slakten kan fortgå. Det börjar dessutom tidigt. Incest och pedofili, våld, missbruk och försummelser, skär djupa jack i barnens själar. De växer upp och döljer såren så gott det går. Men rovdjuren därute vittrar blod, de sniffar sig till svagheterna, skadorna från barndomen. Och där sätter de in stöten. Med löftet att läka oss fläker de upp oss, river sönder ärrvävnaden, blottar såren så att de börjar blöda igen, och sen suger de ut näringen, dränerar vår kraft, kraft som vi blev tvungna att bygga upp själva för att klara oss. Så ligger vi där igen och kvider, mer skadade än nånsin. Och många av oss reser oss på nytt. En del av oss försöker dessutom berätta om vad vi blivit utsatta för.

Men då viner piskan igen. Hajarna flockas kring den som blöder. Hon ljuger! utbrister de. Hon är bara bitter och hämndlysten! Hon är psykiskt sjuk!

Man kan bli psyksjuk av mindre vill jag be att få tala om. Det är som i Motorsågsmassakern, när den vettskrämda tjejen äntligen tror att hon är i goda händer och det visar sig att fasan bara skruvats upp. Samhället sviker systematiskt kvinnor, barn och snälla män genom att underlätta rovdjurens framfart under pisshumanistiska paroller som att "det finns alltid olika sidor av saken", "sanningen ligger mitt emellan", "det är inte ens fel att två träter" osv.

När det gäller förtryck, våld och övergrepp mot kvinnor och barn finns det bara en sanning. Men den sanningen är tydligen för magstark för ett präktigt land som vårt. Man lyfter blicken, kisar med ögonen och spanar lång bort, till andra sidan klotet för att förfasa sig över orättvisorna som pågår där. Istället för att sopa rent framför vår egen trapp och uppriktigt studsa inför det faktum att exempelvis julen är en livsfarlig högtid för massor av kvinnor och barn och att antalet anmälda fall av kvinnomisshandel var fler under den här julen än förra året.

Hur länge ska vi blunda inför det ständigt pågående förtryck som en granne, en chef, en affärspartner, en vän eller kollega utsätter sina närmaste för? Och hur länge ska vi tillåta högljudda män att träda fram och försvara detta förtryck medan de i sentimentala ordalag ondgör sig över förtrycket i andra världsdelar?

Kriget pågår HÄR! Och NU!
Det är därför jag mår illa idag. Jag är krigstrött.

Pöh!

Så bidde det en toppendag ändå, igår. Tränade först, cyklade sen hem till min äldsta väninna i Gamla Stan och drack kaffe med lussebullar. Träffade därefter G, med ett visst vemod över att moderna författare inte skriver som Marguerite Duras för att det inte går att skriva som Marguerite Duras om man vill få en läsekrets idag, men vemodet sjönk undan till förmån för en bitterljuv stämning med vin på skatteskrapans nya sky bar med lila belysning. och vi satt tätt ihop medan hela stan rullade ut sig under oss åt alla håll

Efter det gick vi på bio, Babs följde också med, och såg "Eastern Promises", en supergrym David Cronenberg-film. Där satt vi med den Arn-besudlade popcornhinken och fick en sån där brutal biokick man bara kan få när ett snille som Cronenberg är inblandad. Filmen innehöll den porrigaste våldsscen jag nånsin sett: Tänk er Viggo Mortensen helnäck med dingelidong och allt som slåss med machetekniv mot två ryska maffiasnubbar ? sagolikt! En absolut must-see. Och allt det ryska, håll med om att ryskt är sexigt!

Och håll med om att det finns inga dåliga dagar!

Det är dan efter julafton och jag är redan rastlös. Tack och lov har Sats öppet idag så att jag kan sticka iväg och träna. Sen ska jag läsa Kapten Stofil-albumet jag fick av min äldste. Den som ännu inte stiftat bekantskap med denne herre ombedes att snarast göra det. Intelligent humor at it's best.

Julaftonen var den bästa jag haft på många många år. Vi spelade Nintendo Wii. (Jag vann i bowling, ha!) Och barnen åt upp all maten! Finns bara lite skinka kvar. Tomten fällde upp masken och drack punsch i gammal god tradition, det ser alltid lika knäppt ut. Jag är helt kär i mina barn. En av dem sover i vardagsrummet och ska snart få frulle.

Men det är nåt med juldan. Vad ska man göra nu? Invänta nyårsafton? Fan, jag har så svårt för att bara göra ingenting...

Det är dan före dopparedan, och allt känns bättre än bra. Inköpen är gjorda och bara stök i köket återstår.
Friden tog sats med kvällen på Debaser där mina popstjärneungar spelade.





En av ungarna...



Publiken var med...



... och de skönaste vännerna...



... min trygghet i livet.



G med "mannen i hennes liv" he he...



... och hans kvinna.


Vi var ystra och dansanta kvällen lång. Och törstiga. Men det gjorde ingenting alls.
Bästa sättet att reparera en bakfylla är att ha jävligt roligt under själva fyllan.

God jul på er alla!

Unni Bunni

Jaha. Så blev jag arg igen. På den töntiga näringslivshögern som med sina annonserade "sagor" vill ta bort skammen kring konsumtionen. Vi ska shoppa helt ogenerat, för det sätter fart på ekonomin, därmed frigörs pengar till teknikutveckling som kan förhindra miljöskador yada yada. Så bra! Ut och handla, låt kontokorten glöda tills de luktar bränd plast, köp, köp, köp! Och ta en paus på nån skräpmatkedja om magen knorrar. Sen ut i shoppingträsket igen. Vilken härlig fritidssyssla konsumtion är. Den kräver ingenting annat av oss än att vi ska jobba som myror för att få råd till överkonsumtionen och sen att vi ägnar den lediga tiden åt detta "pliktlösa" nöje.

Har ingen tänkt på att konsumtion är ett jävla slaveri? Bara att hålla reda på det dignande utbudet är tidskrävande. Och när vi sen vant oss vid att använda vår värdefulla tid genom att slösa bort den, hur ser vi då på våra medmänniskor? Vad vet vi om dem? Känner vi dem? Kommer man nära någon genom att konsumera tillsammans? Det tror i varje fall inte jag. Möjligen kommer man nära en annan genom att skapa tillsammans. Vilket innebär att de personer vi umgås med på fritiden, de viktigaste får man anta, bara har en angelägenhet gemensam med oss: konsumtion. Och att folk på vår arbetsplats egentligen står oss närmare. Men på en arbetsplats är vi ju samtidigt utbytbara och dessutom blir vi gradvis förbrukade. Medan vi i ledigheten lever bredvid varandra fullt upptagna med konsumtion av hård- och mjukvara.

Hur kort är då inte steget till att börja konsumera den vi har bredvid oss?
Konsumtion är utsugning och snart är vi alla varor, stapelbara tomma kärl som suger näring ur fyllda kärl tills de blir tömda och måste suga ut andra kärl i evighet amen.

Detta är vad konsumtionssamhället går ut på, men det förtäljer inte näringslivshögerns dumma tomma "sagor".

Idag är jag glad. Och det har inget med pengar och framgång eller sånt att göra. Jag är glad för att jag kommit igång med ett nytt bokprojekt och bara körde rätt in i känslan. Igår handlade jag massa julmat på Ica och tyckte att jag var ganska risig, men när jag kom hem låg ett facebookmeddelande från en kille som skrev att han sett mig där och att jag var ... (fyll själva i). Ska jag steka honom eller ta honom rå? (Läser han det här lär han dock aldrig höra av sig igen.)
Men skit samma, jag har härliga vänner, solen skiner, jag har tränat och skrivit och på fredag ska jag på Debaser med min crowd och alla ungarna kommer på julafton.

Fast ... vad tråkig jag blir när jag inte gnäller över nåt. Måste nog läsa en kvällstidning snart. Eller glo på teve. Eller ta hit en hantverkare. Så att jag får ilskna till igen. Jag mår ju ganska bra av att vara arg också.

Det är jag säkert redan i nästa inlägg. Hej hopp! Snart går solen ner.

I ett hjärndött tillstånd av förkylning blev jag tvungen att bege mig ut i julhysterin för att inhandla vissa förnödenheter. Kommer in på Hemköp. Valsar runt bland alla massiva staplar av varor. Jag kan verkligen fastna i stora matvaruhus. Står och glor alldeles för länge på olika sorters pesto och sambal oelek. Men mest är det erbjudandena som drar till sig min uppmärksamhet. De trygga varumärkena som skriker högst. Vid korven står en lastpall med Stieg Larsson-böcker som säljs till vrakpris. Vid läsken står en annan lastpall med Harry Potter.

Det är då jag mulnar. Varför ska man bli erbjuden två bestsellertitlar i mataffären? Det stör mig. Jag kommer aldrig att vilja läsa böcker som prackas på mig tillsammans med korv och läsk. Det ser bara äckligt ut. Det luktar Bert Karlsson.
Kan inte folk få gå till en bokhandel och försjunka i ett brett utbud, bläddra lite i olika böcker, leta sig längre in i butiken och tänka efter vad de egentligen vill läsa om?

När alla läser samma böcker, lyssnar på samma musik, ser samma filmer och teveprogram blir de stöpta i samma form. Och allt som avviker från den mallen stöts bort och marginaliseras.
Jag blir själv sån ibland. Vågar inte köpa en bok som inte står i drivor. Tänker att då är den kanske inte bra. Om inte alla vill ha den.

Men så enkelt är det ju inte. Och utan att försjunka i den uttjatade diskussionen om kommers kontra kvalitet vill jag bara i all ödmjukhet fråga alla dem som nyper åt sig en billig bok från varuhusets lastpallar: Har tanken nån gång snuddat vid er, att ni är lurade?

Jag är så jääääävla trött på klyschor. Terapitugg. Truismer. De bara väller ut som krälande ohyra ur samhällets alla verbala springor. Beskäftiga, hurtiga, grötmyndiga luftpastejer serveras i parti och minut vart jag än vänder blicken.

En gång i tiden var jag själv en tolvstegande självhjälpslitteraturkonsument som spydde ur mig plattityder som om jag uppfunnit hjulet. Och det hemska var att folk reagerade som om jag också uppfunnit hjulet. Man kan fylla föreläsningssalar genom att idissla högar av floskulöst ogräs.

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det."
"Lev i lösningarna, inte i problemen."
"Meningen med livet är att hitta en mening med livet."
"Man kan inte förändra andra, men man kan förändra sig själv."
"Sanningen är inte svart eller vit."
"Vi väljer vårt mående."
"Vägra vara offer."
"Var snäll mot dig själv."
Yada, yada...

Jag mår illa. Dessa nonsensklyschor får mig att fantisera om en kulturrevolution. Under den kinesiska kulturrevolutionen tvingades de intellektuella att sprida latrin på fälten, och hela tilltaget var givetvis fasansfullt, men ibland, när självhjälpsidiotin förpestar varje vettigt samtal, kan jag inte låta bli att hysa sadistiska tankar om att låta Deepak Chopra, Dalai Lama, di Leva och deras luddiga svans av livscoacher och kognitiva beteendeterapeuter få lov att ta hand om soptömningen i en större stad i en månad eller två.

Under tiden skulle jag vilja skrika ut att livet bara drabbar oss, att vi måste leva i problemen, att livets mening är outgrundlig, att vi är extremt formbara av andra, att sanningen är nattsvart, att vi mår som vi mår, att vi alla är offer och att vi i väst är alldeles för snälla mot oss själva.

Sen skulle jag vilja tvinga folk att läsa vad de klassiska filosoferna drog för slutsatser om livet. För de har redan ställt alla frågor men svaren skiftar. Som Kant formulerade det: "Människan är ett krokigt virke av vilket inget rakt kan åstadkommas."

Varför försöker vi då bli så strömlinjeformade?

Fram med knäppheten istället och bort med de dumma förenklade paketerade standardfraserna. Junk food för hjärnan är lika utarmande som junk food för kroppen.

Man är vad man äter. Och jag tänker, alltså är jag.
Och må Herren vara med oss.

Amen, fan!

Det årliga lussebullebaket ägde rum igår, och barnen formade flitigt sina figurer medan jag övervakade det hela och försökte få till en och annan mer klassisk formation, men det blev inte så många hederliga skapelser eftersom barnen snabbt la beslag på alla degklumpar jag skar upp. För varje hakkors krävde jag dock en davidsstjärna som motvikt. Fallosar är numera förbjudna, men äldste sonen formade spermier istället som jag satte russinögon på. I årets bak gjorde också Hammaren och Skäran debut.

Man kan se det som att ideologierna är döda, för därefter skapade ungarna varumärken. Kapitalismen har segrat.

I färdigt skick jäste dock bullarna upp och dolde sitt budskap, vilket nog var lika bra.




Och i magen smälte det hela ner till den finala slutprodukten.
Vi står vid historiens slut, sa Iggy och packade målmedvetet ner sina ideologiska symboler och kapitalistiska varumärken för att bjuda sina vänner på några bitar samtidshistoria.

... wouldn't be here if it wasn't for you.

Jag vill hylla alla er som troget och tålmodigt besöker denna blogg för att ge goda speglingar, stöd och sympatier. Utan er hade jag fått en både tråkigare och besvärligare höst.

Dessvärre har en del näthat letat sig hit och med tiden spårat ur allvarligt. Blandannat har mannen som misshandlade mig på alla tänkbara vis i sju år påmint om sin existens med stinkande kommentarer. Sånt är olustigt, eftersom jag verkligen ansträngt mig för att kapa alla länkar till den sorgligt otäcka figuren.

Detta att jag är en sk offentlig person brukar jag sällan tänka på. Jag är jag och jag gör vad jag vill utan att fundera över mitt blygsamma kändisskap. Men uppenbarligen utgör just denna offentlighet en projektionsyta och en dumpningsplats för osorterad frustration hos samvetslösa och säkert trasiga element ur mänsklighetens bottenskrap. Vilket avhumaniserar mig och inbjuder till gränslösa attacker som egentligen inte har ett dugg med mig att göra. Just så är det f ö att leva i ett misshandelsförhållande.

Man kan säga att Guillou satte ribban så lågt att hans anhängare i Bevara-Sverige-Sexistiskt-ligan lätt kunde mäta sig med honom. Aha - här fanns en kvinna att sparka på! Och så rusade den lilla blinda pöbelhopen hit.

För det är verkligen bara en minoritet. Uppemot 80-90 procent av alla kommentarer är hyggliga och rumsrena. Men hatarna blir bara allt grövre i sina uttryck. Och när jag då väljer att filtrera bort de äckligaste spyorna, då gnäller de om censur och att jag bara vill ha rövslickare på min blogg.

Ärligt talat skulle jag inte ens behöva skriva det här, men den här platsen är faktiskt till för mina läsare först och främst. Mina läsare och mina vänner. Alla får givetvis läsa, men jag tillåter inga kränkningar. Att inte tillåta personangrepp - och då har jag ändå varit ganska tolerant även på den punkten - betyder inte att alla som låter bli sånt är rövslickare.

Det hela är enkelt. Jag har ett bra liv idag. Jag omger mig med människor som tycker om mig för att jag är jag. Jag har gallrat ut dem som ogillar mig och knutit nya vänskapsband med darlingar som jag har ömsesidigt utbyte av. Samtidigt som jag återfått många av mina gamla vänner och fördjupat och reparerat den samvaro som bröts under helvetesåren med min hustyrann. För att inte tala om mina barn.

De som kommer in och lägger en rykande bajskorv på min blogg är lika ovälkomna som om de vore gäster i mitt hem och förstörde en trevlig sammankomst med att ha sönder och skrika och bråka. Är det verkligen svårt att förstå? Att jag inte vill släppa in rövhål, vare sig här eller hemma?

Jag föreslår att alla ni bittra och elaka anonyma besökare försöker publicera ert onyanserade hat i nån tidning. Ni har ju två goda kålsupare som redan bildat föredöme i konsten att hata offentligt. Ordet är fritt i det stora hela, men inte här. Inte där jag vill ha en skön dialog med läsare och vänner som under åren räddat mig från att gå under.

Hädanefter kommer en av mig anlitad person att gallra ut skiten, så jag kommer heller inte att behöva känna stanken själv.

Gå nu och kom aldrig mer tillbaks!

(Att jag tog bort föregående inlägg beror på att jag insåg att det inte går att vara personlig om man är känd. Såvida man inte gör romankonst av det - lol.)

Det har kommit flera synpunkter på Niclas Salomonssons "debattartikel" i SvD. Vad som har inträffat är det som alltid händer kvinnor som gått ut och berättat om eller anmält övergrepp som män utsatt dem för.

Offret görs till förövare. Deras sexvanor, utseende och beteende granskas i detalj, förvrids och presenteras som orsaker till övergreppen, direkt eller indirekt. Det ingår i dramaturgin. Än en gång blir kvinnan kränkt, hennes trovärdighet ska skjutas i sank och många män jublar åt den fortsatta förödmjukelsen.

Detta var ett av skälen till att jag skrev Boven. Jag träffade massor av såna kvinnor. Mitt eget liv var slaget i ruiner. Och jag visste att jag förr eller senare skulle släpas i den offentliga smutsen. Men jag gjorde det ändå. För min och för alla andra utsattas skull.

Det "perfekta offret" är kvinnan som väl påklädd och nykter går genom en park mitt i natten för att ge medicin till sin sjuka mor och blir påhoppad bakifrån av en drogad våldsman. Väldigt sällan ser offret ut på det sättet. Och gör hon inte det kan hon demoniseras av sexistiska fördomsfulla män (och en del kvinnor).

Jag är således nu av Guillou framställd som en bitter, övergiven kvinna med vidlyftiga sexuella erfarenheter och lustar som ständigt blir dumpad och därför vill hämnas.

I Niclas "version" framstår jag som en psykiskt labil självmordsbenägen alkoholist och narkoman, en dålig mor med patologisk avund och svartsjuka som vill tjäna pengar på att förtala män som "dumpat" mig. (Detta uttalas av en man som tjänar pengar på andras böcker).

Jag skulle då självmant leva med förtryck, misshandel och terror för att få stoff till en ny bok. Att jag har dokument som visar de fysiska skadorna jag fick bagatelliseras till ett "misstag".

Men de som känner till problematiken i misshandelsrelationer vet att de fysiska övergreppen bara är toppen av ett isberg. De omgärdas av diverse typer av hot, emotionell utpressning, dubbla budskap, översitteri och ofta även sexuella övergrepp.

Tror nån då att Niclas bild av vår relation är en rimlig beskrivning? Att en man kan vara en kärleksfull och omtänksam partner och sen plötsligt nästan har ihjäl sin kvinna för att därefter åter bli som en söndagsskoleelev?

Den som godtar en sån förljugen bild som drar ner en viktig fråga till den sjabbiga nivå SvD tillät har i alla fall ingen trovärdighet här. Och kommentarer i den andan vill jag inte ha längre.

Detta är mina sista ord i frågan.

Jag har en massa trevliga saker framför mig. Gå på fina fester, fira jul med barnen, dela ut ett pris, fortsätta skriva på min nya bok etc.
Men något lägger sig ständigt emellan. På den festinbjudan jag just tackat ja till står exempelvis Klädsel: festlig. Jaha. Då måste jag alltså ut i kylan och leta efter nån trasa att ha på mig. Jobbigt.

Fira jul med barnen ser jag enormt mycket fram emot. Med glädje tänker jag koka knäck, trilla köttbullar, repa grönkål, sätta fram julpynt och köpa klappar. Men mitt hem är som ett slagfält med hantverkare som spridit slipdamm överallt och lagt papp på golvet så att jag inte kan städa och göra det julmysigt. Och hur de flesta hantverkare är vet vi.

Prisutdelningen jag ska närvara vid äger rum i Alby. Att åka till Alby känns som ett projekt.

Skriva är nästan det bästa jag vet. Men telefonen ringer ständigt och mitt i alltihop älskar jag att bli avbruten. Sen måste jag också motverka sittfläsket som göds av  min stillsamma position framför ordbehandlaren. Därför springer jag iväg och tränar, och på hemvägen möter jag nån jag känner som jag måste fraternisera en stund med.

Så har dan gått och de dåliga samvetena hopar sig. Ovanpå det läggs ett ännu värre samvetskval. Alla som behöver hjälp. Just nu kämpar Carina Rydberg för att stoppa avrättningen av den regimkritiska journalisten Adnan Hassanpour som av Högsta Domstolen i Iran dömts till döden. Det är ohyggligt. Det borde uppmärksammas mer.

Det och mycket annat. Jag får ibland vädjanden här på blogget om att belysa olika problem med rättsövergrepp, myndighetsöversitteri och annat och jag vill verkligen gärna det. Och hoppas att kunna bidra åtminstone lite grand.

Om inte bara de jävla i-landsproblemen la sig emellan...