unnidrougge

Alla ni loved ones som kommer hit!

Min blogg är flyttad till a better place. Åk dit, där är hetare! Alltså: http://www.unnidrougge.com/

Kräm de la kräm!

/Unni Bunni

Nu börjar det. Nu börjar nedräkningen. Jag vill verkligen hissa Linda för hennes strålande och glasklara artikel på Newsmill idag.

Och jag är så JÄÄÄVLA festsugen!

Smack!

Åter tvångskommenderad att fylla mors blogg med nonsens. Själv har hon ont om tid, påstår hon. Hon har nämligen alltför många förpliktelser via tidstjuven internet. Hon utgjuter sig stönande över hur många Facebookmeddelanden hon dagligen måste besvara. Om alla mejl med bifogade halvskrivna alster som hennes läsare vill att hon ska uttala sig om. Kvinnor som läst hennes senaste bok (eller för alla del, laddat ner) och nu vill veta hur de ska göra sig av med sin "bov".

Ovanpå det har hon engagerat sig i tvenne politiska rörelser.



Den här ...



... och den här.

Förstår ni NU vad jag menar med att min mor är bipolär?

Mama mia / Gogge

Denna förvrängda världskarta visar hur många böcker som ges ut per år i olika länder. Observera att Nordamerika och Storbritannien är lika  stora, att Japan är lika stort som Kina, och att världskartan är helt ihopsnörpt i Mellanöstern och Centralasien.

Jag delger er detta för att bilda er en aning mellan min mors pirat-agitationsanfall.

Och tro henne inte om hon påstår att jag inte är medförfattare till hennes senaste bok. Det var jag som räddade den från att bli ett rent pekoral.

/Gogge

Moving Images har anordnat en bloggstafett som handlar om hur vi föreställer oss vår bransch i framtiden. Nu är det min tur, och jag har tagit över pinnen från Martin Thörnqvist.
Min bransch – förlagsbranschen – kännetecknas av långsamhet. Boken är till sin natur ett långsamt medium som kräver sin tid av läsaren/lyssnaren. Vägen från manuskript till tryckpress är också utdragen jämfört med andra tryckta medier. Och människorna som befolkar bokbranschen är ett ganska försiktigt släkte. De är i alla fall betydligt mer lågmälda än folk inom musik- och filmindustrin.
Men medan jag skriver detta slår det mig att bokbranschen genomgått en viss omvandling under det senaste decenniet. Den timida högtidlighet som tidigare genomsyrat geschäftet har överröstats av gräll skrikighet.

Snabba cash.

Litteratur, som förut gav bestämda associationer till stora tankar och vitter prosa, kan nu lika gärna betyda en illa spökskriven socialpornografisk drapa. Litteratur är pocketböckerna vi möter vid Ica-kassan eller på 7-Eleven. Ett litet antal titlar som ska nå den breda massan.

Säkra kort.

Idag ligger inte Thomas Mann på akademikernas nattygsbord. Där ligger Jan Guillou. Att jag nämner Jan Guillou beror på att han har ett fett finger med i den nydaning som förlagsbranschen genomgått. Han bildade nämligen Piratförlaget som en reaktion mot förlagens dåvarande policy: att ta från de rika och ge till de fattiga. Smala men ”viktiga” författare gavs ut, trots att de lämnade ringa eller ingen vinst, eftersom storsäljarnas intäkter kunde kompensera detta.
Piratförlagets uppdykande på arenan ändrade spelreglerna. För dem var det enbart lönsamhet som räknades. Deras namn – Piratförlaget – kom sig av att de beskylldes av branschen för att vara pirater, då de lockade till sig blockbusterförfattare som andra förlag enträget byggt upp och investerat i. Men Piratförlaget frestade med fetare avtal.

Mera cash.

Och inför denna nya affärsidé hade den övriga branschen inget annat val än att börja satsa lika ensidigt på bästsäljarna så att de inte skulle bli dränerade på sina vinstgivande namn.
Resultatet blev det så kallade stålbadet. Olönsamma författare började rensas ut från de stora, anrika förlagens listor och kommersiell potential blev det nya adelsmärket.
Branschen likriktades alltså efter Piratförlagets koncept och litteraturen strömlinjeformades.
Det var tur för kulturen att denna utveckling inte ägde rum medan skriftställare som Gunnar Ekelöf levde. Denne poet har Bonniers knappast tjänat en spänn på. Men Gunnar Ekelöf räknas ännu in bland de mest emblematiska författare som givits ut.
Fuck him! skulle branschens potentater säga idag. Han säljer ju inga böcker!

Och det är där vi står.
Vi står och tittar upp på de få mastodontsäljarnas pyramidala travar och plockar förstrött en bok till kraftigt nedsatt pris som i sin tur sålts in med massrabatt. Vi läser Thomas Bodström, inte för att han är en bra författare, utan för att hans böcker ligger där på lastpallen bland de andra få utvalda titlarna med lättsmält innehåll som förlagen bestämt sig för att satsa på för att de tror att detta är vad folk vill ha.
Men har folk något val?

Det är här själva frågan kommer in. Hur ser min bransch ut inom överskådlig framtid? Med tanke på att förlagsvärlden snurrar långsamt, lär utvecklingen gå trögt. Men förändringen kommer att ske på nätet.
I ett best case-scenario kommer valmöjligheterna att bli större, både för konsumenten och för kreatören. Alltfler föredrar att botanisera på egen hand i den enorma djungel av utbud som internet tillhandahåller istället för att lydigt hålla tillgodo med det begränsade urval som den traditionella handeln exponerar och håller i lager. Sökord och länkar hjälper oss att hitta de verk som ligger inom just vårt intresseområde. Eftersom nätbutikerna är befriade från lagerproblem kan de också erbjuda ett betydligt vidare sortiment. Men det avgörande steget mot ett större oberoende av de gamla aktörernas diktat kan mycket väl läsplattan komma att utgöra. Dess teknik och utformning förbättras nu i rasande fart, och inom bara några år kan den ha slagit igenom som en pryl man helt enkelt bara har, som det blev med i-Poden.

Förhoppningsvis har då författarna haft vett nog att inte överlåta sina e-boksrättigheter på förlagen, som just nu ivrigt fikar efter dessa. Plötsligt kan i så fall upphovsmännen erbjuda läsarna ännu ett sätt att ta del av deras verk, utan mellanhänder. Givetvis kan man inte kontrollera att e-böckerna sprids fritt, lika lite som man idag kan kontrollera att folk låter ett fysiskt exemplar gå laget runt. Men i och med att författaren själv förvaltar sina rättigheter deltar han mer aktivt i kontakten med läsekretsen via forum, bloggar och andra onlinekanaler. Upphovsmän med beröringsskräck inför sin publik kommer att ha sämre chanser i det nya systemet. Andra kommer att uppleva en nytändning i sitt yrkesliv. Interaktivitet skapar dynamik i den kreativa processen; en ständigt pågående dialog med läsarna blir en organisk del av skapandet. Redan idag finns författare som under skrivandets gång lägger ut kapitel efter kapitel på nätet för att få feedback från läsarna, ”the wise crowd”.

Det är också möjligt att själva romankonsten kommer att förändras i takt med att den digitala tekniken vinner ytterligare terräng, precis som den gjorde när tryckpressen slog igenom och romanen genom sin omfattande spridning fick ett uttalat underhållningsvärde. Våra nuvarande kvalitetskriterier kommer följaktligen också att se annorlunda ut, exakt hur är svårt att sia om. Men den ökade mångfalden borde hur som helst stimulera våra litterära smaklökar och ge utrymme för fler stilar än de som idag nästan totalt dominerar marknaden.

Och även om tanken att alla upphovsmän ska ha rätt att leva på sin verksamhet är lika utopisk i ett best case-scenario som den är idag, inbillar jag mig att fler författare får vara med och dela på kakan och att fler smakriktningar kommer att tillgodoses.
Jag misstänker att detta är precis vad det traditionella förlagsetablissemanget är så nervösa över. De vill fortsätta att få full valuta för sina ensidiga satsningar på massmarketprodukter. Och mestsäljarna vill givetvis inte att deras marknadsandelar ska naggas i kanten. Därför stoppar de ängsligt handen i en mellanhand och ropar på mera Ipred, mer kontroll.

Mer, mer mer!

I ett worst case-scenario kommer denna högljudda elefantmarsch att tåga in på de digitala vägarna och ordna utbudet där efter samma enfaldiga topplistetyranni som råder i de manuella leden.
Men än finns det tid att påverka framtiden.
Låt oss göra det nu!

Med detta utrop lämnar jag över stafettpinnen till den hedervärda internetkämpen Isobel Hadley-Kamptz.

Till Betrice Ask och liknande personer: Detta är en chillum. När den är laddad ska du blåsa i den. Som en trumpet. Detta kallas att "puffa på". Lol.

 

Nedan kan ni läsa en kommentar från signaturen Nypirat som jag klippt ut från Anna Trobergs blogg. Jag hoppas verkligen att det är ok för avsändaren. Inpasset säger nämligen det mesta om gammelpolitikernas nätnoja, senast uttryckt av Beatrice Ask och Hans Wallmark .


"Viktigt också att framhålla att knark inte levereras via Internet, så i konsekvensens namn borde Ask och Wallmark omgående verka för att myndigheterna ska kontrollera alla brev- och paketförsändelser inom och utom landets gränser.Samtidigt kanske det är dags att upprätta löpande personkontroller utanför och på dagis, fritidsgårdar, skolor och andra ställen där det finns barn då pedofiler även verkar IRL.

Mest effektivt vore kanske att skjuta av hela befolkningen på en gång så slipper vi alla andra problem också."

 

Ja, faktiskt. Spärra av Plattan. Och varför inte Grand hotel? På sådana ställen pågår ju massor av knarkhandel och snusk. Intressant att just internet pekas ut som centrum för allt obehagligt som sker på samhällets bakgårdar.

Förbjud hemmen också, förresten. Hemmet är ju bevisligen den farligaste platsen för kvinnor och barn.

Jag börjar bli sjukligt less på alla tossiga uttalanden om den farliga och okontrollerbara virtuella världen. Är det helt omöjligt för politiker och andra proffstyckare att läsa på? Guillou blandar ihop TPB och piratpartiet. Beatrice Ask och hennes följeslagare nämner cannabis och hasch som två olika sorters droger. Och de är absolut säkra på att fildelning är stöld.

Nä, tacka vet jag Lars Gustafsson. Willkommen!

 

Det blir ibland så tydligt att striden om det fria internet verkligen är en av de största frågorna sedan övergången från jordbruks- till industrisamhället. När man tittar på vilka bevararna av det förra systemet är blir det ännu mer uppenbart.

Typiskt nog har de största politiska partierna hejat på Ipredlagen, med bistånd från det konservativa panchopartiet kd. Och nu, när de märker att de håller på att förlora stora väljargrupper, börjar de mjukna. Men jag litar varken på sossarna eller på moderaterna. Rheinfeldt har redan bevisat vilken vindflöjel han är. Och Lena Adelsohn-Liljeroth deklarerade nyligen att hon är glad över att Pirate Bay-domen blev så hård.

Blahapartiet sossarna ska man bara passa sig för. Snart kommer de väl med en "linje 2", det som en gång sabbade kärnkraftsomröstningen. Och vi glömmer inte Bodströms initiativ till razzian mot TPB, hoppas jag.

Kolla vilka det är som skriker högst och vad det är de skriker. "Hjälp! Polis! Tjuven är lös!" Och så begär de total kontroll genom att skicka ut en skock förvirrade upphovsmän i frontlinjen och påstå att det är dem det är synd om. Och allra mest synd är det om Guillou. För att han sååå har tappat det.

Man får ju verkligen lust att utbrista: Lita inte på någon över trettio! Men så är det inte heller den här gången. Internetförsvararna finns överallt. Förutom i det skrämda etablissemang som säkerligen skulle ha skrikit att jorden var platt när ett ljushuvud framkastade tesen att den var rund. Den är platt! Jorden är platt - den RIKTIGA jorden alltså!

Lita inte på Socialmodekraterna!

Fikade med en av mina favvoförfattarkollegor idag. Hon var den enda som inte frågade hur mycket PENGAR jag tjänat på Pirate Bay-boken. Hon var istället nyfiken på hur man som upphovsman kan komma närmare sin publik och slippa bli plundrad av rovlystna mellanhänder (vem fan är det som är pirat, egentligen?).

Hon, liksom jag, anser att bokbranschens gammelsystem suger. Hon, liksom jag, är less på att ständigt bli kvantifierad av detta system som enbart styrs av snabba cash. Men vi vill inte bli rankade.

Vi talade länge om den topplistepest som styr hela kulturbevakningen. Topplistor om allt. Topplistor som bara mäter kvantitet. Jag förklarade att jag sätter en viss tilltro till att många kulturintresserade människor som rör sig på nätet letar sig förbi topplisteterrorn.  Att de orienterar sig mot innehåll snarare än placering. Själv blir jag, med få lysande undantag, besviken när jag konsumerar kulturprodukter som toppar listorna.

En miljon flugor har fel – ät inte skit!

Med posten kom ett kuvert med mitt namn och min adress i prydlig stil. Jag öppnade det och ut trillar en hundring. I det medföljande brevet står några rader från avsändaren. Han är 72 år och har laddat ner min ljudbok från TPB. På detta sätt vill han tacka, men också visa att även pensionärer fildelar och är aktiva på nätet.

Klart att de är! Jag vill bara dela med mig av det om det händelsevis finns nån som inte visste.

Vill tacka för länkar jag fått. Publicerar en från The Guardian.

Hörs i morgon, ska på fest nu.

Det finns en könsorättvisa, det borde nog de flesta vara överens om. Det betyder inte att det ena könet ska lastas för allt som är negativt. Men orättvisorna bör man ha lite koll på.

Jag har funderat ett tag på om det kan bero på en sådan orättvisa att F! så gott som uteslutits från mediebevakningen inför EU-valet. Piratpartiet har visserligen också behandlats styvmoderligt men har ändå fått ett utrymme, vilket glädjer mig. PP tar ju exklusivt upp en fråga med hög prioritet och aktualitet.

Jag måste dock helt summariskt försöka analysera varför F! hamnat i nästan total medieskugga.

Feministiskt initiativ, det hörs ju redan på namnet, är en "fruntimmersklubb". Därmed är de lättare att sopa bort från arenan. Observera att jag här inte tar upp partiprogrammet, vilket man givetvis kan ha åsikter om, utan nöjer mig med det faktum att partiet är så tydligt kvinnligt. Kvinnor har inte samma dignitet som män i samhället, ett otal undersökningar visar på det. Vi kan också titta på representationen av kvinnor i maktpyramidernas toppskikt.

Piratpartiet har fått kritik för att deras medlemmar till överväldigande del är män. Det kan inte PP rå för, det har av logiska skäl blivit så. Många internetförespråkare är insatta i den digitala teknologin och gillar teknik. Killar har en benägenhet - vad det beror på kan diskuteras - att intressera sig för just tekniska system. Men i takt med användarvänligheten strömmar tjejerna till. Och ibland undrar jag om det inte är kvinnor som finner mest utbyte av det nätet har att erbjuda. Den manliga dominansen inom PP håller redan på att vägas upp, och det välkomnas av piraterna.

Jag undrar bara hur Piratpartiet hade tagits emot i offentligheten om det nästan enbart bestått av kvinnor. Att de fått en stor genomslagskraft vill jag inte förringa - de förtjänar det. Men det kan nog ha varit en fördel att de är så grabbiga.

Därför riktar jag en anklagelse till de tunga medierna, däribland DN, för att jag tycker att de ägnat sig åt könsapartheid i sin bevakning av det viktiga EU-valet.

Samtidigt är jag glad över att Piratpartiet fått komma till tals, eftersom de så enträget driver en fråga som berör oss alla, även feminister.

Den stora folkliga uppslutningen kring piraterna tror jag hänger ihop med följande:
Vi vill inte bli fråntagna något som vi redan har. Folk är uppkopplade. Ett fritt internet är en naturlig del av vår vardag, det har skett utan att den stora politiska apparaten och medieetablissemanget riktigt har hängt med, trots att många politiker har hejat på bredbandsutbyggnaden. Kanske visste de inte vad de gav medborgarna. För nu tycks många vilja ta tillbaks det. Men se, det går inte medborgarna med på.

Andra politiska partier grillar sitt valfläsk över öppen eld. De frestar oss med doften av vad vi ska få sätta tänderna i.
Men just nu är vi mer intresserade av att behålla det vi fått. Därför gör piraterna - och nu menar jag inte bara piratpartister - stora framgångar i opinionsbildningen.

Men detta ursäktar inte ihjältigandet av det enda feministiska parti som finns i hela världen.

Säger bara en sak här: Mata inte trollen!


http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article432130/De-ansiktslosa-styr-pobelriket.html

James Joyce kunde inte leva på sina verk medan han levde, men verken är odödiga


Precis som Isobel är jag idag nöjd med vad Författarförbundets ordförande, Mats Söderlund skrivit i DN om Bonnierförlagens krav - ja krav - på att få sno åt sig författarnas e-boksrättigheter och förvalta dessa forever. Tack och lov har förbundet vaknat och uppmanar nu sina medlemmar att inte skriva under sådana rövaravtal.

Jag tycker generellt inte att förlagen ska lägga sig i vad vi vill göra med andra versioner av den fysiska produkt de hjälper oss att tillverka och distribuera. Jag tror också, vilket jag framhärdat åtskilliga gånger, på spridning av kulturmaterial som något gott i sig. En bok kan helt enkelt aldrig sälja "färdigt".

Nu anser ju förlagen och återförsäljarleden att en bok sålt färdigt när den gått på rean, men det beror på nyhetsfixeringen och på det fysiskt begränsade försäljnings- och lagerutrymmet.

Därför är det en stor tillgång för den enskilde författaren att äga sin backlista och sina immaterialrättigheter. De kanaler som nu öppnats och som ännu håller på att utvecklas genom olika on linemodeller kan upphovsmannen med fördel utnyttja genom att hitta olika samarbetspartners som i regel inte alls är så profithungriga som de stora förlagen.

Det kräver givetvis att kreatören måste kliva ner från sitt elfenbenstorn och ägna en del av sin tid åt att hitta sina läsare och interagera med dem. Många tycker att det låter betungande. Jag vill hävda att det är både nyttigt och stimulerande.

Kanske är det dags för författare och andra konstnärsegon att börja rannsaka skälen till varför de vill utöva dessa yrken.
Kanske ska de upphovsmän som de facto har råd att betala hyran böja nacke inför denna gåva.
Kanske ska pengar inte vara en drivfjäder.
Kanske har man rentav ett högre syfte med sin verksamhet.

Kanske ska man som seriös kulturutövare helt enkelt ta kuken i vacker mun? Och inte bara förvänta sig att bli avsugen?

Ursäkta om jag har fel, men jag får bara en cranky känsla av skriverierna av och om fildelningsmotståndare som känner sig hotade, hackade och hatade. De polisanmäler och gör en massa väsen av sig. Och jag vet ju inte vad som står i dessa anmälningar och vad polisen tänker göra åt saken.

Men det blev lite väl magstarkt när Carina Rydberg gick ut och påstod att hennes dator sabbats av ett virus hon antog lagts in av en hackare. I illvilja. För att hon är Mac-användare. För att "upphovsmän" använder Mac. Eh ...

Och tidigare, i Expressen. Där påstår hon så många felaktigheter att hon närapå gör en Marklund (Stockholm Stoner - remember?).

Varför, Carina? Varför just du? Att Marklund, Guillou & Co går ut och brölar och yrar må vara hänt. De vet ju inte vilket dike de ska dränka sig i. Men Rydberg? Av alla svenska författare skulle jag tippa att CR är en av dem som hade kunnat tjäna mest på att öka sin direktkontakt med läsarna via nätet och på att faktiskt skänka bort sina alster som en bonus. Hon är en kultförfattare som säkert har en fet fanbase här ute. Istället sällar hon sig till raden av dem som urinerar på delar av sin faktiska och potentiella publik. Samtidigt erkänner hon att hon olagligen måste ladda ner en del kulturmaterial (som sedan visar sig finnas att köpa på laglig väg). Pöh ...

Men det finns ett påstående jag studsar inför varje gång jag råkar på det, och det har blivit som ett axiom på sistone, nämligen: "Alla upphovsmän måste kunna leva på sin verksamhet."

Jaså? Sen när blev detta en rättighet? Rydberg m fl har erhållit frikostiga författarpenningar och stipendier från allmänna medel - kan det vara så att de har vant sig vid att bli överströdda med allmosor? För annars är det ju bara att titta på Sveriges författarförbunds medlemsmatrikel och snabbt konstatera att typ ett par tusen - dvs majoriteten - av dessa upphovsmän säkerligen inte kan leva på sin verksamhet. För att inte tala om den uppsjö konstnärer, skådespelare, filmare och artister som får lejonparten av sina inkomster från vanliga jobb. Den konstnärliga verksamheten får de ägna sin fritid åt.

Den verkliga orättvisan för konstnärssjälar ligger i det nuvarande systemet, vilket jag redan beskrivit i min Newsmillartikel. Internets möjligheter, inklusive fildelning, kan utgöra plåster på såren för flera av de upphovsmän som körts över av mestsäljarmastodonterna. Skulle förmoda att även Rydbergs tår blivit trampade på av denna kommersiella elefantmarsch.

En sak till: De som ylar över att de blir hotade av pirater och vänner av fildelning, de ropar på åtgärder som kan innebära ett allvarligt hot mot våra demokratiska och medborgerliga rättigheter. Vet de - jag kan inte låta bli att undra - vet de vad de egentligen lånar ut sig till?

Det är detta som är mest skrämmande i Pirate Bay-debatten. Att upphovsmännen blivit ett politiskt tuggummi.

Men mig äger ingen!

Igår när jag skulle sätta mig på flyget till Umeå för att delta i Robbans & Fylkings buskisshow på TV8 (jag gillar ju Robban, trots allt), ögnade jag snabbt igenom en av de kvällsblaskor som delas ut gratis till alla resenärer. Lika snabbt sjönk humöret. I ren självbevarelsedrift brukar jag vanligtvis undvika kvällspressen. Att läsa en kvällstidning är nämligen som att sitta till bords med en bullrig och aningslöst pladdrig borderlineperson som inför vilt främmande människor berättar om sina favoritsamlagsställningar, konsistensen på sin avföring, okända kändisar och hiskliga familjetragedier.

Jag mår helt enkelt illa av oväsentliga detaljer jag inte bett om. Denna kritik mot kvällstidningar är ingalunda ny, det är den inställning som sannolikt ackompanjerat kvällspressen sedan dess uppkomst. Kvällstidningar är downmarket, därom har väl aldrig rått något tvivel.

Förrän i år.

För nu kliver det plötsligt upp en samling pösmunkar på kvällspressarenan och basunerar ut sin överlägsna ställning som "riktiga medier", till skillnad från bloggmediet. Guillou har gjort det åtskilliga gånger och därmed stärkt bilden av sig själv som den han en gång varnade oss för. Och så hans förlagskumpan Liza Marklund då, givetvis. I senaste pappersutgåvan av Journalisten yttrar hon:

 "Monica Antonsson startade en blogg i kommersiellt syfte för att sälja sin bok. Gick medierna på en smart marknadsföringskampanj? Journalistkåren måste lära sig att granska vilka agendor som döljs bakom bloggarna, för bloggdreven finns bara så länge de lyckas ta sig in i riktiga medier och bli tagna på allvar."
(Hela artikeln går att läsa i Monica Antonssons blogg).

Det känns alldeles för osportsligt att gå in och slå hål på Marklunds retorik - ett av de starkare skälen till att Gömdadebatten blossade upp var ju just bloggarnas granskande av de "riktiga mediernas" agendor.

Men jag minns den defensiva position som Guillou och Piratförlagets ledning intog på den tiden då kvällspressen inte betraktades som rumsren. Då var de minsann underdogs, då fnös Jan åt DN, som han kallade "Sveriges malligaste morgontidning" eller (ihop med GW) "Tant DN". Och nu - hux flux - har boulevardpressen blivit fin som snus.

Själv har jag just bloggarna att tacka för att jag slipper allt sladdrigt dödkött som "riktiga medier" bjuder ut. Istället får jag fördjupad kunskap i både aktuella ämnen och inom smala specialområden. Jag får det via bloggarnas egna kunskaper och genom länkarna de hänvisar till. Det gör att jag t o m kan uppskatta en del av det material som ligger begravt i kvällspressens vulgomiljö. Pärlor i skiten som det går direktkanaler till, och jag slipper skitlukten.

Men än saknar jag en ordentlig genomgång av Liza Marklunds agenda i de "riktiga medierna". Särskilt som den lyser igenom så bjärt i hennes nedlåtande syn på bloggarna.

Blog on!