MJÄÄÄÄK!



Jag inser att jag lever i en fårhage. Jag har inte förrän nu begripit hur man ska bära sig åt för att mjäka (förutom med karlar - de har jag mjäkat mig ner i brygga för. Vissa iaf.). Men annars. Jag trodde att man skrev en sak eller sa nåt och sen stod upp för det. Men så såg jag Babel igår.

Mjäääääkelimjääääk ... Det handlade först om Ramqvistskans nya bok Flickvännen. Och inget ont om henne. Ramqvist, alltså. Men redaktionen hade gjort ett litet skojfriskt inslag om olika teorier kring varför vissa kvinnor dras till sickon, varför arslen som Juha, Clark, Tony och Helge får fan mail på kåken och drösar av damer på kroken. Okej, det kunde bero på det och det och det. Men så kom den mjäkiga knorren: det kanske berodde på kärlek. Tsss.

Därefter var det debatt om självhjälpslektyr. Eller de lekte debatt. Men där satt de alla och brast ut i en mjäkig kör av samstämmighet.

Och Little Jesus rullar en snöboll uppför ett berg. Ser ni hur han svettas av att skjuta problemen framför sig, Barack?

Det blir svettigt att skjuta problemen framför sig. Sen en dag kommer nån och frågar dig vad du ångrar mest av allt, och vad svarar du? Jo, fan. Du svarar: Att jag inte röt till mer. Att jag inte sa nej. Att jag inte försvarade den jag borde ha försvarat. Att jag inte reste mig upp och gick.

Att jag mjäkade så förbannat!

Mjäääk, mjäääk, vita lamm ...

Nej, hellre ett svart får!

VAD ÄR EN FEMINIST?



Det har blivit lite inne att dissa feminismen, ungefär som om kampen för jämställdhet varit en modefluga. Jag ser det på spridda ställen - i pappersmedier, på bloggar, i etermedierna. Och den mediala dramaturgin drar sin lans: Har jämställdheten gått för långt?. LOL!

Fortfarande utför kvinnor lejonparten av hushållssysslorna, och alla har sannerligen inte råd med städhjälp, vit eller svart.
Våld mot kvinnor är ett minst lika stort samhällsproblem nu som för ett år sen. Ochsåvidare.

Dessutom skärs den sociala sektorn ner i finanskrisens spår - det drabbar framförallt kvinnor. För att inte tala om situationen i Afrika, där extremt kvinnoförtryck är männens uttalade rättighet.

Men nu ekar ropen om att feminismen är död, samtidigt som det sparkas febrilt på denna döda hund, ofta benämnd Militant feminism eller Radikalfeminism.

Vilka är då de här militanta radikalfeministerna? Är jag en sådan? Är de kvinnor som sliter ideellt på kvinnojourerna det? Var finns dessa manshatande huggormar? De allra flesta feminister jag känner till lever med män. De som skiljer sig delar på vårdnaden om barnen. De umgås med män, har söner som de innerligt älskar, de dejtar män - ja, tillochmed de som blivit misshandlade i tidigare relationer vågar sig på att träffa män på nytt. Jag är sån. Och jag är feminist.

Så, vad är det jag har missat? Vilket är det feministiska spöke som går genom Europa? Förklara, ni som vet!


ALLT GENAST!



Det finns en frekvent gäst här på bloggen som anser sig utvald att städa upp bland "manshatarna". Själv skyr han, pga negativa erfarenheter, närhet till kvinnor och klarar sig själv. Han respekterar också, hävdar han, kvinnor som lever utan en karl. Gott så.

Dock är jag av den bestämda uppfattningen att mäns våld mot kvinnor är ett betydligt större problem än det motsatta, och där lutar jag mig mot vederhäftig statistik. Jag är också hundra på att kvinnlig omskärelse är ett avsevärt allvarligare ingrepp än manlig. Jag tror heller inte att kvinnor våldtar män i någon nämnvärd utsträckning. Därutöver håller jag inte med om att det är särskilt utbrett att mammor i ren illvilja berövar papporna kontakt med sina barn.

Så vet ni var jag står, om ni inte visste det innan.

MEN. Det finns naturligtvis även kvinnliga skitstövlar. Man blir inte per automatik en bättre människa bara för att man råkar vara "befittad" (uttryck jag snott från den glimrande AB-krönikören Lisa Magnusson). Tyvärr fostras pojkar i större utsträckning än flickor att lösa problem med våld. Och av bristande jämställdhet formas pojkar till att gå i sina dominanta fäders och manliga förebilders fotspår.

Vi har svårt för det där med jämställdhet. Det ställer så många ingrodda föreställningar på ända att vi t o m kan tycka att det är erotikdödande. Men människan är en varelse som inte bara drivs av behov. Vi styrs också av illusioner. Illusionerna skapas av kulturen och av en mäktig indoktrineringsapparat. Att överge sina illusioner om vad som är manligt och kvinnligt är det sista steget vi behöver ta för att uppnå jämställdhet på riktigt. Och det gör vi inte på tio år. Har vi tur kommer det att ta tusen år.

Därför blir det så missvisande när somliga påstår att jämställdheten gått över styr. Den inställningen passar bara alltför väl in i ett infantilt kulturmönster med parollen "Allt genast"!

Deppigt, va.

URLADDNING



Idag är mitt huvud så urblåst av allt jobb att jag måste insupa lite informativ underhållning innan mina batterier är laddade igen.

Hörs i morgon!

ZTREZZ

Jag önskar att dygnet hade dubbelt så många timmar. Fast då hade jag väl varit död istället för halvdöd. Hörs snart igen. Pözzzz.

I'M AGAINST IT!



Idag ägnar jag mig åt att träffa vänner som fortfarande tycker att jämställdhet är viktigt.

Som är emot kvinnlig könsstympning, hedersmord, förnedrande våldtäktsrättegångar, pedofili, incest och kvinnohat.
Kram på er!

KÄRNFAMILJENS UPPGÅNG OCH FALL



När jag hade ungar i knät, vid bröstet och i magen kom en ny feministvåg av unga tjejer som var stolta och sexiga. De gjorde karriär och tyckte att kärnfamiljen var suspekt. Och det är den ju. Jag var också suspekt i många feministers ögon. Är du religiös eller? kunde de fråga när jag kom med alla glina dinglande runt mitt modersskepp.

Så gick det några år. Och hux flux hade även denna skara ynglat av sig. Då blev det annat ljud i skällan. Då gick allt de skrev ut på snor, kräk och bajs. Engagemanget i avkomman var heltäckande. De förut så kategoriska ståndpunkterna började luckras upp. Och jag tänkte: Ja, nu kanske ni förstår att det inte är så enkelt.

Sen blev det cocooning och suburbing. Och jag tänkte: En dag står ni också i skilsmässodiket. Men det var det inte tal om då.
Det är det tal om nu. Nu har de en gång unga och arga kvinnorna börjat skilja sig.

Det är så det moderna urbana livet ser ut. Det är inte enkelt. Och jag tror inte att nån som byggt ett familjeliv och kämpat för att det ska funka har lust att föreställa sig att projektet ska haverera. Vi är så insyltade i vår egen livssituation att de som befinner sig i en annan nästan upplevs som ett hot.

Jag var själv kärnfamiljsfanatiker en gång i tiden. Men jag var mycket äldre då.
Idag är jag yngre.

Grattis till skilsmässan, Linda Skugge. Du blir bara bättre.

UTROPSTECKEN!



Den svenska film som har fått störst budget någonsin är ett lågvattenmärke som jag hyrde på Happy Hour i min dvd-butik för en tia. Ni kan gissa vilken. Yuk, vilket patetiskt pekoral!

Danskarnas dyraste och mest sedda film heter "Flamman och Citronen" och handlar om två modiga (och bitvis rabiata) motståndmän under andra världskriget. Mads Mikkelsen, som spelar den ene av dem, blir så äcklad av nazisternas fäste i den danska "hyggen" att han spyr. Ja, spyr - på riktigt. Och där grep filmen tag i mig och jag satt som klistrad.

För det är detta äckel över indoktrineringskampanjernas farsot och den utbredda fegheten att stå emot den som till slut kan driva människor till att riskera all sin trygghet för att bekämpa en masspsykos. Flamman och Citronen offrade sina liv (dessvärre även andras), men fick medaljer post mortum.

Nu, i fredstid, spills inget blod och riskerna är inte lika fatala för dem som motsätter sig massindoktrineringen, men mekanismerna är desamma även om processen är snabbare. Därför är det en stor triumf för sanningen om mediernas maktmissbruk att Monica Antonsson nominerats för Guldspaden.

Samtidigt tycker jag att vi ska hylla Tonchi Percans envetna penetrering av spelet kring Gömdaskandalen, varav det senaste inlägget på Newsmill faktiskt skulle kunna betecknas som ett kraftfullt utropstecken för hela debatten.

MORS FILOSOFI



Min moder frågade mig om jag inte tyckte om något hon gjorde. Det var när jag berättat om böckerna jag köpt på bokrean. Originalböcker, inte återutgivningar i billighetsupplagor. Inte Stieg Larsson, alltså. Mor anser däremot, rent parentetiskt, att Stieg Larsson håller världsklass. Jag berättade hur som helst om mina inköp, däribland en bok av Heidegger.

Det var då mamma frågade om jag inte tyckte om det hon gjorde. Jag svarade att jag ogillade hennes Napoleonkomplex och det som på danska betecknas som "føleri" - detta att bara vältra sig i känslor.

"Jamen det är ju det mina läsare uppskattar mest hos mig!" utbrast hon förtörnat. Ja, svarade jag. Men Heideggers läsare är av ett annat slag. "Du underskattar mina läsare", grinade hon. Det tror jag inte, sa jag. Men du lagar säkert bättre mat än Heidegger gjorde.

Då beskyllde min mor mig för att vara misogyn. Längre än så kommer man aldrig med henne.

/Eder Gogge

U GO, GIRL!



Idag bara måste jag nämna Monica Antonssons glasklara debattartikel i Aftonbladet och samtidigt glädjas åt Lotta Gröning som gav utrymmet (och som nyligen också uttalade sig grymt bra om Ipred i en radiopanel).

Även om orättvisan kvarstår ifråga om medialt lebensraum, finns det små fristäder som Newsmill, Medierna i P1 och idag Lotta Grönings redaktörsskap för Aftonbladets debattforum.

Jag har skrivit om detta förut och säkert tröttat ut en och annan som blir gladare då jag tar upp mer lättknullade ämnen, men jag skulle önska att de som försöker misskreditera Monica Antonsson tänker efter.

Antonsson är exempelvis inte bara bloggare. Hon är också journalist, även om hon inte jobbar på dagspressen. Hon är en yrkeskvinna som gjort det riktiga murvlar ska: hon har anat oråd och snokat reda på fakta med samma sorts osvikligt och självständigt luktsinne som nosat fram åtskilliga viktiga skandaler genom historien. Refaat el Sayed, Watergate, nedgrävda gifttunnor, Enronaffären, IB-affären mm mm.

Hon har blåst i pipan utan att ha vare sig fuck off-pengar eller ett muskulöst bokförlag i ryggen. Inte heller har hon kunnat luta sig tillbaka mot ett spänstigt nätverk av mediemakthavare. Förstår ni vilket mod som krävs för att utmana ett så stort etablissemang, en så vinstbringande industri?

De som stöttat Monica kommer från alla möjliga håll, därav brokigheten i kommentarsfälten på hennes blogg. Somliga har också grumliga agendor, men mitt bestående intryck är att de flesta som skyndat till drivs av ett sanningspatos och ett stigande raseri över hur sanningen snedvridits eller förtigits av etablerade medier.

Motståndarna tuggar i stort sett samma teser om och om igen:

1. Att Antonsson är avundsjuk på Marklunds pengar/hårfärg/utseende/position.
- Jaha? Det betyder sålunda att man inte kan kritisera makthavare eftersom dessa alltid är priviligierade, och då är man i själva verket bara avundsjuk på deras privilegier.

2. Att Monica skrivit sin obekväma bok för att tjäna pengar.
- Alla som känner till bokbranschen en aning vet att ett "källarförlag" (Marklunds benämning) som ger ut en kontroversiell bok om en bok inte gör det av kommersiella skäl. Det lilla förlaget kan omöjligen kapa åt sig marknadsandelar på samma villkor som bestsellerindustrin med deras rabattsystem, stororder och påkostade marknadsföringsstrategier.

3. Att Antonsson vill snylta till sig sina femton sekunders berömmelse (på Marklunds bekostnad).
- Förutom att det finns behagligare sätt att få uppmärksamhet än att påstå att en miljon svenskar blivit blåsta av en person med idolstatus, vittnar en sådan beskyllning om ren och rå cynism. I så fall går det inte att överhuvudtaget delta i offentliga debatter, ty då vill man ju bara ha ära och berömmelse. Säg det till alla politiker. Säg det föralldel också till Marklunds främsta vapenbröder Guillou och GW, landets kåtaste mediehoror.

4. Att Monica Antonsson borde släppa taget om historien och gå vidare.
- Är det de välmenta råden vi ger till den som blir kränkt? Ska hon bara lägga sig platt och inte gå i svaromål när hon blir angripen? Jag utgår från att de som resonerar så anser att det är fel att anmäla brott också. Det är ju bara att gå vidare.

Det finns faktiskt människor, även om de ibland verkar vara sorgligt få, som styrs av principer. Människor som inte är till salu. Tack vare dem får vi insyn i missförhållanden som på lång sikt skadar demokratin.

Skjut inte budbäraren Monica Antonsson. Angrip istället det ormbo hon avslöjat.

NÅGRA DOSER FINSK SISU

Jo, jag var i Helsingfors och promotade Boven på finska. Titeln blev, översatt: "Ondskan är kärlekens ansikte". Och den går som smör (där styr ju inte Gio).

Hade lunch med Sofi Oksanen, en soul sister, och njöt av den überlägsna finska designen, fan vad de har god smak där borta. Vi åt laxsoppa och blinier med siklöjrom. Och jag blev fotad av pressen.



Den djupsinniga författarinnan på pr-turne ;)

Jag blev lite kär i Helsingfors. Folk är så vänliga. Och jag känner mig ofta som Finland under kriget då alla vände det tappra folket ryggen.

Finska kvinnor är av supervirke.



Ritva, min förläggare, och jag på saluhallen där vi köpte grön mintchoklad

Vi åkte ut i det vårvintriga, solbadande och gnistrande vita landskapet, till en gård där det gjordes teveinspelningar.
Det kändes ytterst ovant att få tala till punkt.



Bettina, programledaren som kunde blanda humor och allvar

Innan jag åkte hem fick jag en jättepåse av Ritva med piroger, pinfärskt surdegsbakat rågbröd, massor av finsk choklad och salmiaklakrits. Det som finnarna längtar efter när de är utomlands. Jag vet inte vad för svenska matvaror jag längtar efter när jag är utomlands. Har jag cigg och nötter och frukt är jag ganska nöjd. Och öl. Fast nu ska jag faktiskt gå över till Lapin Kulta.

Vad som förvånade mig mycket var ändå att de heta diskussionsämnena i Finland är dem vi avhandlade för typ ett decennium sedan. Våld mot kvinnor, sexgalna politiker, om barnen ska vara hemma eller på dagis och kvinnliga präster. Detta trots att finska kvinnor har så mycket sisu.

BACK ON TRACK

Hej alla, jag har varit i Finland och återkommer med lite därifrån. Måste bara jobba först. Kräm!

MOBBKLUBBEN



Bloggarna är ingen klubb. Vi är inget kompisgäng som gått i samma skola eller jobbat på samma arbetsplats. Vi är ingen liten skara heller.

Vi är fria röster som ibland möts i vissa intressefrågor utan att känna till detaljer om varandra. Det är bloggarnas styrka samtidigt som det är en svaghet.

Styrkan ligger i att åsiktsbildningen är både självständig och öppen. Den sker med andra ord inför öppen ridå. Men det finns inga lojaliteter oss emellan som kräver att vi ska stå eniga. Vi korrigerar, skäller, käftar – kort sagt argumenterar med ansenlig takhöjd. Vi är vana vid mothugg.

Svagheten utgörs också av just detta: vi binds inte samman av annat än just frågan. Vi behöver sällan mötas på mingel och middagar. Vi har inga personliga hållhakar på varandra. Därför är vi ingen maktelit - vi kan ju inte tvinga varandra att vara eniga.

Bloggarna är allt det som medieeliten inte är, på gott och ont. I toppen av mediehierarkin sitter folk som känner varandra alltför väl. Många av dem tycks inte förstå att vissa människor styrs av principer, inte av pengar och personliga förmåner.

När de då marknadsför Monica Antonssons fatala avslöjande av Liza Marklunds osanna historia om Gömda gör de om det till ett författarbråk. Som om det vore något personligt. För det verkar vara mediemakthavarnas enda referens. De personliga banden, kotterierna som de tillsammans skor sig på.

Men bloggarna är ingen klubb. Kompismobben runt Marklund är det.


FARSEN FORTSÄTTER



"Har du en känsla
av att Sverige som du känner det håller på att gå under? Eller att det finns en sanning om Sverige som ingen vågar säga?
Det finns ett parti som tänker ta sig in i riksdagen genom att exploatera de känslorna.
Aftonbladet inleder i dag
en granskning av Sverigedemokraterna.
I första delen har vår reporter Jan Guillou följt partiledaren Jimmie Åkesson. Jo, du läste rätt. Reporter Guillou. Inför detta uppdrag har författaren och kolumnisten åter gått på gatorna som reporter för att finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna.
Det finns bara en sak
som förenar romanförfattaren och reportern Guillou: Det blir oförtrutet spännande läsning.

/Jan Helin, chefredaktör"


Är detta ett skämt? Innan liken i Gömdaaffären ens hunnit kallna och en del ännu ligger kvar i garderoben (eller på vinden), alltmedan Aftonbladets och Piratförlagets trolovning ifrågasätts av aktörer även inom "gammelmedia", ja då skickas den skrivmaskinsknattrande fingerknäppningsekvilibristen Guillou ut på äventyr med Sverigedemokraterna.

Man baxnar.

För det första kan jag instämma i Jan Helins fråga om en känsla av att Sverige som jag känner det håller på att gå under. Det har Aftonbladet och de övriga inblandade i korruptionen runt Marklund lyckats frammana i öppen dager, både på prime time och i realtid.

För det andra instämmer jag i Per Svenssons uttalande, att finns det någon enskild faktor som kommer att bidra till att Sverigedemokraterna marscherar in i riksdagen 2010, så är det den islamofobiska boken Gömda. Som Jan/Jan försvarat.

Sanningsförfalskandet i medierna är ett större hot än Sverigedemokraterna, anser jag, även om jag tycker det vore för jävligt om dessa mörkermän kom in i riksdagen.

Jan Helin kan väl se till att Jan Guillou inte glömmer att ta med sig sitt svärd och sin Arn-mantel när han nu drar ut i fält för att avslöja sanningen. Lol.

SÅ MYCKET STÖK KRING BARA EN BOK?



Jodå, jag förstår att det finns många som säkert tänker, jamen vaffan, släpp det där Marklund-shittet, vem bryr sig om en jävla bok hon skrev om en stackars brud som ändå verkar jävligt trasig och säkert haft ett helvete med karlfan som spöade henne.

Men om ni går in och kikar på Monica Antonssons blogg och ser trafiken och aktiviteten kring det här fallet och lägger till den uppståndelse som riksmedierna har reagerat med, då kommer ni också att förstå inte bara att det är en skandal utan också vidden av densamma.

Jag har varit verksam som journalist och jag har också blivit utsatt för journalistikens mindre trivsamma sidor, och det tar ett tag innan man börjar få insyn. Men den som läst några av mina böcker vet att det finns en frän mediekritik inbyggd i var och en av dem, utom möjligtvis den första. Och det är bedrövligt att nu bevittna den despotiska sammanslutning på hög nivå som uppstått kring Liza Marklund.

Vi har chefredaktörer på landets största tidningar, chefer på fyran, en advokat med spretiga lojaliteter, ett par av våra mest tongivande (fast också tondöva) kolumnister, en pr-agent som knutit kuk med porrkungen Bert Milton, ett extremt profitlystet bokförlag som har bizniz med de två stora kvällsblaskorna och står i nära samarbete med Marklunds kvinnomisshandelsdömde bokagent dit också Marklund själv högljutt anslöt sig i höstas med en motivering som trotsade samtliga av hennes tidigare yttranden i den fråga hon byggt sin karriär på. Det ryktas även att högvilt inom politikerkåren är insyltade. Snygg samling.

Ja, vi har sannerligen fått åse en ganska makalös uppslutning runt "bara en bok". De flesta mediekonsumenter borde ju ana oråd om några osanningar i en påstått sann berättelse lyckas mobilisera ett så starkt försvar. Men ändå tycks folk rycka på axlarna. Så viktig är inte Liza Marklund.

Nej, så viktig är egentligen inte Liza Marklund. Däremot är vänskapskorruptionen så grundmurad inom den svenska och förhållandevis lilla medieeliten. Det är som när polisen ska utreda felaktigheter som begåtts inom det egna skrået - utfallet blir nästan alltid friande.

Men med journalistkåren är det allvarligare. För tänk, alla ni som skiter i Marklund, om mörkläggningen, snedvinklingen och bortförklaringarna gäller något ni bryr er om när mediemakten nästa gång samlar sina trupper. En pedofilhärva? Trafficking? Mord? Mutbrott? Valmygel?

Det maktmissbruk som spelats upp inför öppen ridå ända sedan Monica Antonssons bok kom ut borde varenda medborgare reagera på med både skräck och ilska. Men istället kanske de låter sig sövas av en Guilloubok om nattståndna pojkrumsdrömmar.

Alltmedan stöveltrampet från mediemogulernas vaktparad klapprar i bakgrunden.

MITT ÄCKEL KÄNNER INGA GRÄNSER

Debatten om kvällspressens oanständiga hångel med Piratförlaget fortsätter. Läs Gunilla Kinns glödande och lysande svada!

Läs också Per Svenssons mästerligt formulerade kritik.

Ska ett rövarpack få styra opinionsbildningen och det s k fria ordet genom att kolonisera de största dagstidningarna? Kan detta i så fall räcka som asylskäl för mullvaden Monica Antonsson om hon känner sig tvingad att fly landet?

Mitt äckel känner inga gränser.

SANNINGEN OM GUILLOU



Guillous övertramp i Aftonbladet igår (15/2) var en paraduppvisning av hela hans begränsade repertoar. Han vill som vanligt visa att han står högre i rang än dem han angriper genom sin rent parodiskt snobbiga ton. Och därför är han nu en laughing stock ute i det blogglandskap där han vägrat sätta sin ömtåliga fot med tillhörande akilleshäl. Akilleshälen består nämligen av en överkänslighet mot att bli konfronterad.

Klart som fan att karln inte ger sig ut på nätet. Det är ju interaktivt - ve och fasa. Inte vill han utsättas för det skoningslösa och direkta bemötande som vi "nätaktivister" får hacka i oss dagligen. Primadonnan Jan sitter lyckligen ovetande om de hårda mothugg han får out there. Hans store rival (fast de håller alltid enad front utåt), Leif GW Persson, började blogga för en tid sen, men la snart ner skiten. Varför vet jag inte, men en gissning är att han inte stod ut med alla haters som gladeligen förorenar nystartade kändisbloggar.

Tro inte en sekund att Guillou tar del av vad som sägs om honom här ute, annat än möjligtvis i starkt censurerat skick av hans trogna beskydderska Ann-Marie som ständigt får agera filter mellan honom och omvärlden.
Däremot anar han att det fria ordet löper amok nånstans där inte han kan kontrollera det. Och då öser han på med sina fullkomligt förutsägbara argument. Vi har ju hört dem så många gånger, yatta yatta,

Fast egentligen handlar allting bara om honom själv. Bloggarna, i motsats till den rekorderliga papperstabloiden, skvallrar och pladdrar istället för att kolla fakta, menar han. När kollade Guillou fakta rörande Gömda, som han inte har läst, och hur vet han att bloggarna inte kollar fakta när han inte är uppkopplad?
En större lögnare, eller i alla fall mer högröstad lögnare, än Jan Guillou tror jag inte att vi har i det här landet.

Vidare skryter han med hur pappersmedierna inte ägnar sig åt förtal och antyder att "bloggmobben" gör det. Guillou ska vara glad att ingen av dem han under årens lopp med sina tryckta ord farit ut mot, kastat glåpord efter, hånat och förföljt har stämt tidningen för förtal. Förtal och vidriga påhopp är ju hans livsluft.

Detta beteende är känt inom psykologin och kallas för projektion. Därför gör vi det enkelt för oss om vi fortsättningsvis tolkar alla Guillous mediala utspel som sanningar. Sanningar om honom själv.

Läs gärna också vad Ingrid Carlqvist skrivit i frågan.

ETT FRAMTRÄDANDE ÄR INGET "BEVIS"



Så hände det som så många med engagemang i Gömdafrågan krävde: Mia outade sig. Och det med besked.

Aftonbladets vinkling är dock oroväckande partisk. Ettanrubriken lyder nämligen: "MIAS BEVIS för att boken GÖMDA ÄR SANN".  Inne i tidningen står det: "BEVISEN - FÖR MIA".

Vad är det då för bevis? Såvitt jag har förstått utgörs dessa av olika utlåtanden från diverse myndigheter som Mia har varit i kontakt med när hon kände sig hotad och förföljd. De återgav den bild Mia tecknat, med utgångspunkt från att den var sann. Och det kan man ju förstå. Det finns massor av hotade och förföljda kvinnor i världens mest jämställda land. Kvinnomisshandel bagatelliseras fortfarande (bland annat av Liza Marklunds förlagskompis Jan Gullou), polisutredningar läggs ner, kvinnor blir misstrodda ideligen när de berättar sin historia. Därför ska man inte klandra de myndigheter som redovisade den subjektiva verklighet Mia beskrev.

Men det är inga bevis. De enda rättsliga bevis som egentligen finns i ärendet måste i rimlighetens namn vara domen mot Osama Awad. Ännu har ingen dom redovisats där Osama försökt strypa sin dotter, exempelvis. Inte heller har jag sett någon dom där han fällts för olaga hot. Psykiatriska utlåtanden om dotterns psykologiska status är heller inga bevis på att det verkligen är Osama och hans påstådda vapenbröder som orsakat psykisk ohälsa hos flickan. (Det här borde för övrigt vara ett fall för Gullou som annars, vill jag minnas, ihärdigt avfärdar psykiatriska utredningar kring incestmål.)

De rättspsykiatriska undersökningar som Osama påstås ha undergått finns det inga bevis för, inte heller den fasansfulla människoslakt han blivit beskylld för. Och nu när Liza gjort ännu en kovändning och medger att människorna som Monica Antonsson beskrivit också är huvudpersonerna i Gömda, då borde väl boken revideras kraftigt.

Istället släpps Mia fram över ett utrymme som saknar motstycke i hela Gömdadebattens historik, där hon hävdar att boken är sann. Och så är vi tillbaka på Gå.

Journalistikens makthavare tycker att de gjort sitt, att de låtit alla röster höras.
Mediearbetarna suckar och känner att det här är en infekterad varhärd, obehaglig att peta mer i.
Allmänheten är förd bakom ljuset och tänker att sanningen ligger någonstans i mitten och vad spelar det för roll, det är ju bara en bok.
Ordningen är återställd.

Fast jag hoppas inte det. Jag hoppas ändå att det finns murvlar som inte är för lata och/eller för hårt pressade för att gräva upp den här hundkyrkogården. Asylärendet till exempel. Är det färdigutrett? Vet vi att inget mygel förekom? Hur åkte fallet upp i Högsta domstolen, som det står i Mias papper? Var finns de handlingarna?

Jag hoppas också att det finns en allmänhet som ser den flagranta skillnaden på medieutrymmet som ges Antonssonlägret respektive Marklundlägret (om man nu ska se det hela som ett krig). Jag önskar också att denna allmänhet vill ha svar från Liza Marklund angående samtliga av de inkonsekventa uppgifter hon lämnat under denna process.

Finns det någon demokratisk hederskänsla hos Aftonbladet borde de ansvariga bereda Elisabeth Hermon lika stor plats som Mia fått. De kanske också borde se över sina ekonomiska bindningar till Piratförlagetoch deras vänner.

Det här är lika mycket en fråga om det fria ordet som om hur mycket som är sant i Mias berättelse.
Därutöver är det viktigt för den fortsatta kampen mot mäns våld mot kvinnor att även dess främsta frontfigur tål en grundlig och saklig granskning.

TYSTA TASKIGA LIGG





En sak jag undrat länge över är varför alla tror att de är bra i sängen. Åtminstone har jag aldrig hört någon säga motsatsen.

Folk kan påtala en mängd brister hos sig själva - att de är usla på att laga mat, hålla det snyggt hemma, komma i tid, montera Ikeamöbler, behärska sin ilska, hushålla med pengar, ta konflikter osv, osv.

De kan hävda att de är överviktiga, tondöva, har tunt och flygigt hår, stor näsa, slapp byst, dålig kondis mm.

Men dåliga ligg? Näe.

Jag citerar en av mina äldsta väninnor: "Jag har haft en väldig massa älskare genom åren, men de allra flesta har varit värdelösa i sängen. Inte ens kyssas ordentligt kunde de."

Nu menar jag inte att detta är genusbestämt bara för att min väninna råkar vara av honkön. Så börja inte med det tjafset.

Kom inte heller dragandes med personkemi och sådant.

Försök istället svara på frågan: varför upplever ingen sig själv som ett taskigt ligg?

KRISHÖNAN



När jag igår besökte modern ville jag gärna berätta om Gustaf Mannerheims näringsrika levnadsöde som marskalk i Finland, men mor min ville bara låta sig skrämmas av finanskrisen.

Jag förordade då att hon bytte ut sina på tok för köpstarka raskatter mot en hund och en höna, de perfekta husdjuren i kristider. Kattkött lär inte smaka gott, och katter kan varken värpa ägg eller skydda sin husbonde.

Men med en höna och en hund klarar man sig långt. Skulle hunden dö går det bra att lägga kadavret över ett nät och täcka över det för att hindra stanken. Snart kommer likmaskarna att trilla ner som föda åt hönan.

Och kan mor min ömma för en vit siames med egendomliga läten går det säkert lika bra med en vit höna. Hon hamnar helt enkelt i gott sällskap.

//Er Gogge

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0