unnidrougge

Jo, filmen Sex & the City var riktigt bra i sin genre. Varm, fyndig och inte bara hollywoodplatt. Evenemanget var överdådigt med skumpa, snittar, konfekt och chokladdoppade jordgubbar i foajén, sen en grandios byffé med fritt flödande förfriskningar, underhållning och oändligt mingel på ett ställe vid vattnet på Djurgården. Har aldrig sett så många snofsiga pinglor nånsin.

Ändå var Marcus Schenkenberg tuppen i detta glamourparadis. Och plötsligt, helt utan egentlig anledning, kände jag mig som Franz Kafka. Med goodiebags så nertyngd av presenter att handtagen lossnade vandrade vi hemåt i natten.

Dagens i-landsproblem: Att känna sig lost på värsta grymma galapartyt ...

Päzz

Var  på Sex & the Citypremiären igår. Ni får veta mer i morgon.
Har skaffat en större säng igen.

"Min moder behagar nu gnälla över att min yngsta lillasyster kallar henne barnslig och omogen. Varför skulle hon inte göra det? Vår mamma ÄR barnslig och omogen. Och nu har dispyten om kattnamnen fått ny aktualitet.

Mor vill kalla den svarta för Musolini och den vita för Kitler. Eller Klitler, som hon tyckte var ännu roligare. Fittler fanns också med på listan över "kul" kattnamn. Min kloka lillasyster hävdar sin vetorätt och har sedan länge bestämt att de små kapitalvarorna ska bli uppkallade efter Sailor Moons katter Luna och Artemis. Därför beskyller hon med all rätt mamma för att vara barnslig.

Mor utbrister då sårat att hennes dotter hatar henne. Jag hade hatat dig hundra gånger så mycket om du inte varit min mamma, svarar då min syster. Och där har hon en klar poäng. Vi hatar inte vår mor av den enkla anledningen att hon är vår mor. Blod är tjockare än vatten.

Eller hur?

Hälsningar från Gogge"

På väg hem idag upptäckte jag att en independent-glassbar vid Medborgarplatsen hade ersatts med ännu en jävla Wayne's Coffee. Och plötsligt bara slog det mig.

Det är inte nynassar, rassar eller politiska extremister som utgör ett hot mot demokratin. Den stora faran för vår civilisation är kommersialismen. Vi må vara medelklass, tonåringar, invandrare eller konstnärer, men framförallt är vi konsumenter.

Kanske uppfinner jag hjulet här, men insikten var så skriande. Kommersialismen dödar våra själar. Ingen slipper undan, den är som en totalitär makt. Människovärde är bara ett nonsensord. Marknadsvärdet är den enda princip som räknas. När vi inte är lydiga konsumenter är vi varumärken, och ett varumärke värderas bara i pengar.

Idag finns inte längre ett kulturellt eller ett emotionellt eller intellektuellt kapital. Det enda vi har är varor. Själva är vi också varor. Varor på en global marknad. De varor som saknar konkurrenskraft slängs på soptippen av mänskligt avträde, företrädesvis i de underutvecklade länderna som den rika världen träder in i för att kränga sin skit i och för att tjäna pengar på billig arbetskraft.

Och visst, så har det varit i tusentals år, men jag ser inget motstånd idag, inga motrörelser. Medierna ägs av de kommersiella intressena och medierna är de enda opinionsbildande krafter vi har. Kommersialismen har blivit självförsörjande.

Halleluja!

Läste i nån flygplanstidning att kvinnor, globalt sett, blivit olyckligare och män lyckligare.

Kan nån hjälpa mig att spekulera i varför?

/Bunni

Veckorevyn dimper ner på vår hallmatta varje vecka. Min yngsta brukar då spetsa denna tilldragelse med en eller annan ironisk kommentar. Den här gången gällde det en glättig rubrik om otrohet som lyder: "Kan du förlåta hans otrohet? Svar: Ja, det går (och vi vet hur!)"

Så bra, sa hon. I Slitz får killarna läsa om konststycket i att bedra sin tjej utan att hon får nys om det. Och i Vecket lär tjejerna sig att acceptera snedsteget när det väl exploderat i deras ansikte.

Det är som med det mesta inom könsrollsproblematiken. Vänd på steken och tänk hur det skulle uppfattas.
VR: "Så här döljer du din otrohet för pojkvännen!"
Och Slitz: "Kan du förlåta hennes otrohet? Svar: Ja, det går (och vi vet hur!)"

En skön supersupporter ...



The bang gang.


Jag vill inte tjata ihjäl er om kvinnosaken, men vad ska man göra? Igår höll jag mitt sista gig för säsongen på Kvinnojouren på Dal, i ett somrigt Dalsland. Och det är, som dessa kraftfulla jourkvinnor påpekade, omöjligt att se världen på det gamla sättet när man väl öppnat ögonen.

Jag citerar ur boken "Vägen ut" av Mariann Andersson, som jag fick i present och hann läsa på tåget hem:

"Allt sedan födseln växer kvinnorna långsamt, lömskt och smygande in i den oundvikliga tvångströja som samhllets kultur, moral, traditioner och bruk utgör, så omärkligt att de tror den är den del av deras egen natur, trots att den så småningom kommer att gastkrama många samt stympa och förtvina de flesta./---/I själva verket är förtrycket av kvinnorna roten till det mesta av människornas ondska."

Ändå är det sällan jag möter så många bullrande skratt och så mycket sprudlande livsenergi som bland jourkvinnorna runtom i Sverige. Ibland kommer även tårar. Men det är liv i luckan. Och än en gång vill jag hylla alla dessa tappra och osjälviska eldsjälar som arbetar ideellt för att hjälpa utsatta kvinnor och informera om den skamliga hederskultur som ännu regerar i det här landet. Den hederskultur som bagatelliserar och förlöjligar våld, övergrepp och förtryck av kvinnor och barn, alla försök att förkväva ilskan som jäser, att tiga ihjäl de sanna historierna ur kvinnfolkets hjärtedjup.

Det arbete som utförs på gräsrotsnivå för att stärka kvinnans inflytande i samhällslivet är den viktigaste politiska kampen som pågår just nu.

Och den roligaste!
Upp till kamp ? det är sexigt!
Och ni män som står vid vår sida är ännu sexigare.

Välkomna tillbaka till mitt vanliga bloggeri. Nu får ni snart läsa om snusk, bajs och dårar igen. Men först behöver jag skriva av mig om mitt förhandenvarande bekymmer:



Mina barn tar studenten hela tiden, känns det som. Nu är det dags igen. Tjocka släkten och andra nära sörjande ska komma hit till vårt lilla tjäll, och det ska bli ... (fyll i vad ni tror).

Jag rör mig som en tennisboll för att fixa allt som ska fixas, men det blir aldrig klart. Jag har ju ett jobb att sköta gubevars. Och i morse klev studentskan in i mitt rum just som jag fått värsta flytet och berättade i milt anklagande ton att hennes kompis päron hade köpt 50 flaskor sprattel. Vad skulle jag bära hem?

Jag har en dunk, sa jag. Som jag fått av grannen. Vi kan göra bål.

Utan ett ord vände hon på klacken och gick ut, fast utan att stänga dörren om sig, med följden att katten ("Musen") hoppade ut genom fönstret till ballen och jag fick flyga efter och rådda tag i henne, därpå började telefonerna ringa och det var den arbetsdan.

I morgon ska jag dessutom föreläsa i Mellerud. Tror jag behöver en sekreterare. Men den enda jag har råd att avlöna är en fönsterputsare. En gång om året.

Mina barn tar ju studenten för jämnan.

Kära trogna vänner!

Jag fick veta att kommentarsfunktionen krånglade på min tillfälliga gästblogg, men nu är allt fixat, så vi ses där varje dag tills jag återvänder hit.

U GO GO!

Skriv på Månpockets blogg, alltså, där är jag er!

Gott folk!

Från och med idag och tre veckor framåt gästbloggar jag på Månpocket i samband med lanseringen av Boven. Jag kommer även att publicera och svara på kommentarer till de inlägg som finns här, men mitt dagsaktuella bloggande sker på Månpockets blogg.

Besök den så kan vi hålla kontakten under tiden.

Megakram! / Unni Bunni

Det finns en förening som kallar sig Pappa-barn och som säger sig ha 2000 medlemmar. Jag förhåller mig starkt skeptisk till denna sektliknande organisation. Den andas kvinnohat och fördomar. Men den framställer sig som behjärtansvärd.

Nu när mammor och moderskap fått ett uppsving, när mammorna på nytt problematiserar kärnfamiljen och visar ett starkt engagemang i barnen, då blossar papparörelsen upp som gubben i lådan.

Jag har varit med förr. Papparättsrörelsen kommer och går, som missnöjespartier. Och precis som missnöjespartier spelar de på frustration och hittar snabbt en syndabock. Mammorna sägs vara dem som berövar papporna den ljuvliga lyckan i att vara med sina barn.

Men hur ser verkligheten ut? Jo, fäderna måste tvingas till att vara föräldralediga. Huvudansvaret för barnen vilar i regel på mödrarna. Sen, vid en eventuell skilsmässa (som ofta är en konsekvens av den bristande ansvarsfördelningen) blir många farsor rabiata om morsorna anser att de bör behålla huvudansvaret.

Jag menar inte att barn ska fråntas sina fäder. Men jag betraktar hela den här papparörelsen som en dimridå framför det allvarliga problemet: att så många män faktiskt skiter i sina barn, eller åtminstone aldrig låter dem komma i första hand. Men makten vill de ha. Och det påminner mig en aning om den där filmen "Inte utan min dotter".

Tyvärr har de högröstade papporna som företräder ett icke-problem lyckats få myndigheterna på sin sida, vilket ibland kan ge så absurda utslag som att incestfarsor ska ha umgängesrätt, att misshandlade kvinnor inte vågar skilja sig för att de måste skydda barnen mot våld och att en mamma som ser tydliga brister hos pappan kan bli fråntagen vårdnaden om hon inte "samarbetar", dvs vill ha delad vårdnad.

Hur skulle det vara om man delade inkomsterna lika rigoröst som man nu ska dela på avkomman efter en separation? Eller företaget som mannen byggt upp under äktenskapet - ska inte det också delas mitt av?
Pah!

Ibland känns det som om Gogge håller på att ta över min blogg. Ni vet väl att ni inga darlingar skall hava jämte mig!
Här håller jag på och kämpar för en rättvisare värld och Gogge bara driver med mig.

Det ska fan vara kvinnosakskvinna i ett manssamhälle, va? Men jag är så glad ändå över de sköna trofasta manliga vänner jag har.

En av dem ringer varje dag och vi talar om konstnärens alla våndor - det är han som fått mig att älska Amaronevinet, som egentligen är för dyrt för min skrala kassa, men han bjuder frikostigt när jag besöker honom.

En annan skickar brev, utsmyckade med blommor och hjärtan, och kommer som ett skott så fort jag piper. När ett av våra marsvin kolade hämtade han kroppen och åkte ut till Djurkyrkogården där han begravde den lille stackaren fastän det var vinter och tjälen inte gått ur jorden så han fick använda hacka för att göra hål. Efteråt var han dyngsur av svett fastän det var så kallt. Han blir ofta svettig när han kommer hem till mig, för det finns alltid nåt tungt göromål han erbjuder sig att utföra. Om Jesus lever idag så är det genom honom.

En tredje gör sig också besvär. Förutom att han aldrig gav upp när jag mådde skit och släpade ut mig på lunch, köpte presenter och ringde för att bara säga nåt snällt, så kunde han komma fyra på natten med en nätsladd till min bärbara som jag skulle ta med mig på en utlandsresa. När jag hade mördarinfluensan skaffade han fram dunderhostmedicin. Jag kan göra listan mycket längre.

Och nej, det finns ingen hake om nu nån trodde det.
Det finns genuin vänskap.

(- Och så finns det en primadonna...

Men tyst nu Gogge! Du får bara vara här när JAG bestämt det!)

Suck. Man blir aldrig profet i sitt eget land. Och aldrig en stjärna inför sitt eget kött och blod.

"Då min oömma moder nu straffkommenderat mig att skriva ännu ett inlägg på denna blogg har jag dessvärre inget annat val än att följa hennes nyck. Hon har nämligen hotat med att ställa in middagen i morgon om jag skrivvägrar. När det gäller maten hon bjuder på saknar min mor alla de brister hon i andra avseenden besitter. Exempelvis fick jag den stränga förhållningsregeln att bara skriva om henne.

Givetvis gör jag även där som hon befaller. Själv skulle jag aldrig drömma om att ha en blogg. Jag inser min ringa betydelse i cyberrymden, och det skulle inte skada om resten av alla de drömmande drönare som skriver blogg gjorde detsamma.

Skälet till att mamma inte hinner med sitt bloggskrivande borde egentligen räcka för att hon slutar med detta pubertala trams. Om man inte kände till skälet, vill säga. För det skälet äger inte större vikt än bloggandet i sig.

Jag trodde först att hon inte hann för att hon skulle promenera bland likasinnade i första majtåget. Men att demonstrera anser mamma vara pinsamt. Det var sånt man gjorde på sjuttiotalet, säger hon. Men jag minns mitt stackars åttiotal, då hon och Mats hojtade bland demonstranterna i tokvänstern med oss stackars barn hopklämda i en skraltig vagn. Redan då hade jag vett nog att se det pinsamma i mina föräldrars egenhändigt tillverkade gröna flagga med en vit kanin vilken bar texten Allt genast!. Med tanke på deras ymniga barnalstrande var det väl en adekvat manifestation.
Belöningen för att vi fick skämmas under demonstrationståget var en glass. Den minsta, som hette Vaniljpuck.

Men nu demonstrerar inte mina föräldrar längre. Mor skriver blogg och far åker bräda. Högdraget deklarerar mamma att hon avskyr nostalgi och att hon inte vill gå baklänges in i framtiden. Jag antar att hon glömt att hon för bara ett par veckor sen pogodansade och skrålade till Ramoneslåtar. Sånt man gjorde på sjuttiotalet, med andra ord.

Och ikväll ska hon gå på middag. Tjejmiddag dessutom. Därav hennes bloggstrejk.

Utan att vilja verka det minsta sexistisk funderar jag bara på det där lilla ordet tjej. Är inte det att gå baklänges in i framtiden?

Gokväll!

Gogge"

"Misshandeln av hustrun står i uppenbar strid med Försvarsmaktens värdegrunder och visar att han är uppenbart olämplig att inneha en anställning som yrkesofficer. Det vore stötande om en yrkesofficer skulle få behålla sin anställning efter att ha gjort sig skyldig till sådan brottslighet, enligt Försvarsmakten." (Ur SvD 28/4)

Yes! Så fett med rätt! Den mansdominerade Försvarsmakten trycker ner stöveln på luspudeln Tony Stigsson som försökt förinta en kvinna.

Stigsson själv förnekar givetvis misshandeln och tycker inte att han ska avskedas för övergrepp som skett utom tjänsten.

Men saker hänger ihop, och det har uppenbarligen hans arbetsgivare förstått. Vad skönt om vi äntligen slutar se på våld mot kvinnor som en privatsak. Brottet faller ju under allmänt åtal. Ändå är det en utbredd uppfattning att en man kan bära sig åt hur svinigt som helst mot en kvinna han lever med, bara han inte svinar på jobbet. Men det är ju samma person. Fast det tycker väl inte Svinsson. Hemma kan han väl få ägna sig åt tortyr? Det är ju bara frugan som får smaka på det, och hon är inte värd respekt.

Likställ kvinnoförakt med nazism! Gör det nu! Alla!

Måste bara helt snabbt skriva lite mer om Norén-debaclet.
Såvitt jag har förstått är karln inte förklarad sinnessjuk, för nu är det GENIET som talat ut på en sisådär 1700 sidor. Och han har såvitt jag uppfattat saken inte heller själv blottat strupen och plockat ner sig själv, som Maja Lundgren gjorde i sin Myggor och Tigrar.

Ändå läste jag i en kolumn av en DN-medarbetare ett slappt konstaterande att Majas bok var dålig litteratur som skulle glömmas bort. Medan Noréns verbala översvämning bara stuvades undan och resonemanget gled över i kritikerns roll.

Vad är detta för nån sorts förmätenhet? Är det nån som på allvar tror att regissörens vidlyftiga ordsläpp kommer att betraktas som en ny Dostojevskij? Eller är det bara så enkelt att hans kritik av kritiken när allt kommer omkring inte tar så hårt? Att bara slänga ur sig att den och den är dum i huvet eller obegåvad eller dålig på sitt jobb är ju inget att fästa så stort avseende vid. Kritikerna och kulturkoftorna som blivit påhoppade av Norén tycks snarare vara en aning förtjusta. Ja, hela etablissemanget verkar vara lite uppspelta över allt ljus som riktats mot dem.

Nu har jag inte hunnit läsa Noréns megalomaniska bibba, så jag är ute på djupt vatten här. Men misstanken slår mig ändå. Att stormen i ankdammen är just en storm i en ankdamm, vilket till syvende och sist bara gagnar ankorna som grupp.

Jag har med fog alltid varit misstänksam mot kulturmaffian, det bör man vara som konstnär (ja, jag är konstnär jag också), och där vill jag ändå ge Norén poäng. Recensenterna och kulturmakthavarna sitter i sina elfenbenstorn och sneglar ängsligt mot sina kollegor och likasinnade av vilka de får sin huvudsakliga bekräftelse, så det är alltid kul när de blir så bestörta över att själva sättas under luppen eller hamna i skottlinjen.

Jag är alltså med Norén. Men mot det höviska sätt hans alster bemötts på jämfört med de infama påhopp Maja Lundgren fick utstå.

Det ligger en hund begraven i kultur-Sverige.

Höpp!

Varför VILL en del människor så mycket (jag själv inräknad)? Jag menar alla som söker sig till nån form av offentlighet. Eller de som vill maxa sin adrenalinnivå. Journalister, artister, konstnärer, idrottare, företagsledare, politiker, chefer, hjärnkirurger osv är alla strebrar som vill utmärka sig, höja sig över massan.

Är dessa individer stabila, harmoniska och måttliga? Är de som gemene man?
Nope.
De är dysfunktionella. Jag tror inte jag känner till en enda person med offentlig status eller hög position som inte lider av ett trassligt privatliv, missbruk (inte nödvändigtvis av droger) eller andra knepigheter. Jo en. Jag känner en. Men hon är liksom ett unikum.

Annars kännetecknas denna grupp av vidlyftigt leverne, fjärran från hur den genomsnittlige medborgaren bör bete sig.

Och den skrämmande insikten slår ner: Vår värld styrs av omättliga karriärister, deras framfart bevakas av sensationslystna stjärnalister och den anonyma massan låter sig roas av neurotiska artister.

Ändå gör de anspråk på att representera just den grå, anspråkslösa allmänheten.
Tills allmänheten också vill stå i centrum och bära sig åt.

Då ligger vi riktigt risigt till. Eller är vi redan där? Det kanske inte finns några "ordinary people" kvar. Jag hörde nyss en förläggare efterlysa en roman skriven av en helt vanlig människa i typ Örkelljunga. Det skulle vara en stor litterär händelse.

Det vanliga har blivit exotiskt och att vara knäpp är att vara vanlig.
Så vad ska vi göra nu, alla vi som en gång var så annorlunda?

Såg ni dokumentären om punken på SVT i lördags? Det gjorde iaf vi. Det mesta hade man redan sett, det var torra intervjuer med dem som var med in the good old days. Nu äldre och klokare.

Men det som fastnade var Chrissie Hyndes nyktra betraktelse över den drog som hörde ihop med punkrevolten (alla sanna ungdomsrevolter har en favoritdrog). Speed var punkens drug of choice. Ända tills Johnny Thunders drog in från Staterna med den trasiga Nancy Spungen i släptåg. Johnny Thunders var verkligen en grym gitarrsnubbe och allt det där. Men han gick på varor. Och det blev som ett malignt virus. Spungen smittade Sid Vicious med horse, och resten är historia.

Man ska inte skylla människors handlingar på droger, men jag inbillar mig att heroinet var extremt destruktivt för punkrörelsens galjonsfigurer just då. Inte för att jag hyllar speed. Fast uppåttjack passade ändå bättre ihop med punkmusikens upptempo än det tunga, slöa heroinruset. Och detta var vad Chrissie Hynde var inne på.

Horset punkterade punken.
Men kanske var den redan på väg att OD-a då.

Sid Vicious gjorde hursomhelst skäl för sitt artistnamn.

Nu när Norén ger ut en bok där han begår sitt fadersmord på den svenska kulturmaffian, eller delar därav, är jag mest nyfiken på en sak:

Kommer kulturskribenterna att omnämna honom som psyksjuk, bitter, hämndlysten, övergiven eller slut som konstnär?
För det var typ de kommentarerna som haglade över kollegan Maja Lundgren när hon släppte "Myggor och tigrar".

Jag tycker det är bra att Norén talar ut, det är inte det. Och jag förstår att han är förbannad över att ha åkt ut i kylan när han ännu hade sin barnatro kvar och begått misstaget att lita på psykopaterna som begick Malexandermorden. Han hyste en genuin vilja att förstå samhällets bottenskrap och ge dem en chans.

Men, som nämnts, jag väntar med spänning på reaktionerna.

Återkommer!

Ja, nu blir det väl ett liv igen, men det kan inte hjälpas. Var ute och dansade i lördags med G. Händer överallt. Håriga händer. Tafs, tafs. Det har hänt att G och jag har brakat ihop om just män. Vi har brakat ihop om annat också men män har varit en uppenbar knäckfråga. Ska man exempelvis generalisera utifrån packade drängar på ett dito dansgolv blir slutsatsen en hård dom. Läser man våldsstatistik blir slutsatsen densamma.
Och om man dagligen blir kontaktad av kvinnor som sugits torra av blodtörstiga vampyrer är det tufft att tvångstänka: Ja, men det finns kvinnor som också yada yada... (lägg till vad ni vill). Faktum kvarstår. Det är vanligtvis män som är förövare. Offren för mäns våld, det är alla kategorier. Ingen går fri, varken barn, kvinnor, äldre eller andra män.

Diktaturer, tyranni, brutala sekter, korruption, ekobrott mm är det också i regel män som står bakom.
MEN - och detta måste få vara ett stort men.- alla män är inte våldsamma, samvetslösa och tyranner. Hur ska vi då veta vilka som är det? Vi som riskerar att bli drabbade av mäns våld, övergrepp, kränkningar och härskartekniker, hur ska vi kunna skydda oss mot ondskan?

Vi vet hur vi undviker diverse gifter och onyttigheter, vi har Svan-märkning, Krav- och Rättvisesymboler etc. Vi (de flesta av oss iaf) vill inte köpa kläder som sytts upp av drogade kineser eller barn. Varför då inte Krav-märka männen? Alternativt, dödskallemärka avarterna? Tänk så många fördomar vi skulle slippa då. Och så många kranka eftertankar dessutom.

De burdusa idioterna på dansgolvet är det minsta problemet. De varudeklarerar ju på rot. Men ute i det mer civila livet s a s - hur får man där korn på ohyran?

Fram tills mitt anspråkslösa förslag går igenom kan jag i alla fall ge en liten snabbkurs i vilka män man bör se upp för:

1. De intensiva - intensitet är bara förspelet till explosivitet.
2. De vädjande - de vill ha en obetald mentalskötare.
3. De självömkande - psykopatens främsta kännetecken.
4. De fåfänga - de använder sitt yttre som lockbete för att dölja vilka de är.
5. De som bråkar med sitt ex - bra män låter sina ex vara ifred.

Vill man undvika en farlig man är det inte i första hand aggressivt beteende man ska hålla utkik efter. Det är ögontjäneriet och skenheligheten. Det andra kommer senare. När det är för sent.

Som jag hörde nånstans: Om bröllopsklockorna klämtar vid andra dejten, då är det inte bröllopsklockor.
Då är det varningsklockor.

Var i Umeå och talade och det kändes upplyftande. Publiken, arrangörerna och de övriga deltagarna fick mig att må så där som man bara gör när man känner sig både trygg och stimulerad. Och när jag kom hem skuttar missen mot mig i hallen. Nu har ju Gogge förbjudit mig att skriva kattblogg, så jag måste dessvärre följa hans direktiv. Bloggare som skriver om sina husdjur finns det redan alltför många av. Såna som inte kan skaffa sig ett liv, typ.

Men jag vill erinra mig en kvinna jag mötte för ett decennium sig under en ganska vild charterresa. Hon var där med sin tonårsdotter, och könssafterna sprutade ur den lammgryta som stället redan var beryktat för att utgöra. Dan innan hemresan sa hon att hon längtade efter sina två katter. De brukade komma och lägga sig på hennes mage och spinna. Jag tänkte att hon liksom hade gett upp. Det fick räcka med katterna.

Men nu. Ja, jag börjar haja. Missen ligger och kurrar i knät medan jag skriver, och passar jag mig inte kommer det att sluta med att jag har hela lägenheten full av vackra djur som dessutom är tillgivna och roliga. Synd om grisen bara. Jag vet inte, men ingen kan väl direkt påstå att marsvin är snygga. Och nu ser hon faktiskt bara komisk ut. Men det bekommer henne inte. Hon tuggar hö och låter som en fiskmås.

Eva Moberg, som också föreläste i Umeå, talade om meningen med livet. Det var ett lysande föredrag. Änglar smög genom rummet. Hon fick alla som var församlade att förstå vad meningen var. Meningen var att finna en mening. Men meningen går inte att konstruera, fejka eller köpa. Den bara finns där. Eller också inte. Hon liknade meningen vid en klarblå fågel som sjunger en sång vi omedelbart förstår, en sång som sjunger sig in i själen.

Efter att jag talat med henne såg jag den blå fågeln.