unnidrougge

Hej igen alla ni med ärligt engagemang, ni med både hjärta och hjärna.

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att det ibland smyger sig in råttlortar här på bloggen. Det har hänt förut och det händer nu igen. Det brukar inträffa varje gång jag skriver om psykopater, vilket förstärker mina misstankar om att det är just psykopater som hemsöker oss när vi ger denna omänskliga människosort uppmärksamhet.

Sålunda vill jag avslöja att samma lilla förkrympta person döljer sig bakom nickisarna: Karin (den elaka), Pirkko och Maria samt Baika (den senare skrev ett infamt personpåhopp som jag valde att inte publicera). Jag kan nämligen kolla upp sånt.

Därför ber jag dig, som med all sannolikhet är av manskön, att dra nån annanstans. Jag ser dig. Och vi har bättre för oss än att ödsla krut på fega skitar som med rabiat iver vill försvara män som slår kvinnor eller ursäkta andra pervon genom att skuldbelägga deras offer. Om jag vill kan jag ta reda på var dessa råttor håller hus också. Om jag vill alltså.

Ta det inte som ett hot, din lille skit - ta det som ett löfte.

Udda egenskaper? Vem? Jag?

"Hrrrm! Jag, Gogge, har blivit ålagd att än en gång påkalla er ansträngda uppmärksamhet. Min föga blygsamma moder har nämligen fått ett uppdrag från en bloggbekant som hon inte anser sig vara i stånd att själv fullfölja. Uppdraget går ut på att lista sex underliga personliga egenskaper. Eller ska man säga egenheter?

I skydd av Oscar Wildes devis: Endast den ytlige känner sig själv, påtvingade min mor mig, som följaktligen känner henne bättre, att utföra denna rannsakan.

Jag tvingas då att vända på steken. Ty min ärade mor äger inte sex udda egenheter. Hon äger alla egenheter som överhuvudtaget existerar, hon skulle bli betydligt rikare på att avyttra märkliga personlighetsdrag än på att sälja böcker. Rik i den bemärkelsen att hennes underligheter begraver de sex normala och rentav sympatiska egenskaper hon besitter.

Så låt mig lista hennes vanligheter istället:

1. Hon kan laga mat.
2. Hon stiger upp på morgonen
3. Hon går och lägger sig på kvällen.
4. Hon talar samma språk som vi andra.
5. Hon försörjer sig.
6. Hon tar väl hand om sina husdjur (märk väl: husdjur).

Låt dock inte denna skenbara normalitet förblinda er. För, som jag nämnt, är ovannämnda det enda min mor kan uppvisa som kopplar samman henne med den övriga mänskligheten.

Det var meningen att övningen skulle vidarebefordras till andra bloggare, men där går gränsen. Principiellt deltar jag inte i kedjebrev eller stafetter. Kännen någon sig hågad att ta upp pinnen går det bra att anmäla detta i kommentarsfältet.

Tack för mig.

I all ödmjukhet,

Gogge"

Kära vänner!

Nu tänker jag vara lite negativ igen. Jag har nämligen fått höra det en aning för många gånger: "Var inte så negativ!"

Varifrån kommer denna flåsiga uppmaning att tänka positivt? Är det coacherna, som infiltrerat det offentliga samtalet med sin förljugna uppfattning om människan och hennes villkor? Eller är det debatten om offermentaliteten? Eller är det helt enkelt en emotionell lättja som brutit ut? Om alla bara går runt och kvittrar slipper vi ju engagera oss.

När jag kravlade nere i kolkällaren, totalt nertrampad, letade jag desperat på nätet efter hjälp. Och bjöds in i ett cyberspace där man - mot betalning givetvis - skulle få svar på sitt allt överskuggande VARFÖÖÖÖR?

Gemensamt för alla dessa välvilliga självhjälpssajter var "hemligheten" (mer i detalj formulerad i masspsykosbestsellern The Secret) att man själv bestämmer hur man ska må. Knepet är, att om man verkligen tror att man kan få det man önskar, då kommer drömmen att bli verklighet. Därför ska man tänka positivt.

Samma sak hörde jag för längesen från LSD-skadade hippies. Det man tror på kommer att hända. Några av dem trodde uppenbarligen på att de kunde få vingar eftersom det hände att de "flög" ut genom ett fönster. Och slog ihjäl sig.
Det hade de inte gjort om de tänkt lite mer negativt.

Den som blir beskylld för att vara negativ är i själva verket realist. Människor som utsätts för orättvisor tjänar inte på att vara positiva. De behöver vara förbannade, både för att orka förändra villkoren som orsakat orättvisan och för att bättre förstå andra som råkar ut för oförrätter.

Att säga åt folk som har ett helvete att de ska tänka positivt är inget annat än en provokation. Då tycker jag att man ska slå dem riktigt hårt i skallen och sen säga åt dem att tänka positivt.

Prinsen beblandar sig hängivet, in i svenska hjärtan


Sin sisters


"Folkets stöd"


Den som på minsta lilla vis retar sig på Pridefestivalen eller kanske skrattar åt allt uppseende den väcker ska genast få veta var han har mig. – Jag ÄLSKAR Pride, fan!

Ingenstans har jag befunnit mig i ett folkhav på uppemot 15 000 och bara mötts av leenden, trots att jag behövt tränga mig. Aldrig upplever jag en så helhjärtat god stämning som på Pride.
Sällan knyter jag så intressanta band som i dessa sammanhang.
I hela mitt liv har gayrörelsen funnits där som en stor famn att sjunka in i när heterosexuella skitstövlar slagit mig till marken.
Det är den ena aspekten.

Den andra är samhällelig.
Under de år som Gud glömde var det inte tal om att delta, eftersom hela grejen utlöste svordomar och förakt från min dåvarande sambo. I ett par år har jag därefter gått i paraden, men den här gången valde jag att titta på den. Och fylldes av värme, inte bara av själva tåget utan av den översvallande supporten runt om.

Jag blir grymt stolt över den öppna glädje och tolerans som hbt-rörelsen kämpat sig fram till i det här landet. Det räcker att tala med folk från nåt grannland österut för att förstå att sånt inte är självklarheter.

Skulle jag då kunna få be om att slippa höra töntiga skämt om Prideparaden?

För såna förekommer, och förekom även på åskådarbänken där jag stod. En karl bakom mig försökte ideligen göra sig lustig över deltagarna i tåget. Jag bad honom knipa käft. Gör det ni också när ni hör dumheter. Alla sorters dumheter. Det är också där kampen förs. Varje dag.

Däremot går Prideparaden endast en gång om året, och på sätt och vis är det tur. För den där champagnebakfyllan jag brukar få då, den grejar jag bara en gång om året. Hick!

Inte för att frågan är ny, men den är intressant och har alltid väckt debatt av det enkla skälet att svaret inte är ett ja eller nej.

Så, än en gång: Finns "den lyckliga horan"? Liw Enqvist, som är på g med en roman om sitt liv som sexarbetare (utkommer på Normal, håll utkik!) blir just nu flitigt intervjuad på Prides olika scener. Hon är en charmerande och cool kvinna, bildad och beläst, och hon grusar effektivt uppfattningen av porrindustrins stackars nertrampade kvinnliga vrak.

Istället försvarar hon sitt yrkesval på samma sätt som folk motiverar andra riskabla karriärer. Och hon gör det bra.

När jag lyssnade på henne igår deklarerade hon att man lika gärna kan ta betalt för nåt man ändå gör, fast gratis. Detvillsäga ha sex.

Jo. Jag har själv fått såna erbjudanden, när jag var mycket yngre och befann mig utomlands (som Liw när hon fick förslaget hon inte kunde motstå). En hallick frågade mig på stranden varför jag hade sex med en massa killar när jag kunde göra exakt samma sak och få riktigt bra pröjs. Jag avböjde. Hela grejen skrämde mig. Tror att det är kopplat till min självbild. Jag skulle känna mig billig. Fast egentligen är man kanske billigare om man gör det gratis.

Var ligger skillnaden, tror ni?

Många tror att det är lite soft att vara en outsider. Romantiskt liksom.

Men det kan jag tala om att det inte är. Ni anar inte hur gärna jag hade velat:

- köa för att få se Arn-filmen
- ha med mig parasoll och kylbox till stranden
- gifta mig i kyrkan fast vi har varit sambo i sex år först
- glo på teve varje kväll
- läsa om sommarmord i tabloidpressen
- vänta tills alla andra uttryckt sin åsikt innan jag sa vad jag själv "tyckte"
- köpa mina böcker på 7-Eleven
- gilla böckerna som säljs på 7-Eleven
- gilla Leif GW Persson
- gilla Hitler (om jag levt på 30-talet)

Men jag är inte sån. Jag är utanför.

Och då blir jag en jobbig jävel. Som måste jobba så jävla hårt för att inte bli galen av alla dem som är som jag skulle vilja vara...

Äntligen har Pride fått värdiga och adekvata invigningstalare. Och stämningen under invigningen var lika varm som vädret. Euro Pride äger!

Bli inte sura nu, ni med färska småttingar, men jag måste bara spy lite galla över nyblivna föräldrar nära 40-strecket. Varför tror de att alla andra är lika häpna och begeistrade som de över att de gjort det djuren gör hela jävla tiden?

Det går inte att snacka med dessa föräldranördar. För det första lallar de bara om sitt lilla mirakel till unge, för det andra tillåts denna nykläckta existens tjattra i munnen på de vuxna, och då är det meningen att alla ska lyssna förundrat på gutturala läten eller, föralldel, på en treåring som ska försöka berätta en historia.

Men treåringar kan inte berätta! De tappar tråden, de kommer aldrig till poängen, de stammar och stakar sig så att man som vuxen bara vill fräsa TYST! Men det skulle inte gå, för då blir de frälsta föräldrarna ens bittra fiender.

Jag har klämt ur mig fem underbara ungar, fast inte fan fick de sitta och stimma när vi umgicks med andra vuxna. Antingen fick de lära sig hålla snattran eller också föste vi ut dem. Och de fick gå och lägga sig om de blev griniga. Tillochmed en hönsmamma som jag då var - för jag var också kär i min avkomma - begrep att det för utomstående är föga stimulerande eller intressant att älta sina ögonstenar. Inte mer underhållande än när folk tjattrar om sina husdjur.

Jag är lika ointresserad av färgen på andras ungars avföring som jag är av att se föräldrarna ha sex. Varför är det så svårt att fatta? Ibland, på festliga tillställningar, hamnar jag i en klunga av morsor och tvingas snacka barn och bli avbruten av dessa barn. Då vill jag knarka.

Jag känner ett föredömligt par, som fick barn när de kommit upp i medelåldern. Som sig bör skulle de gifta sig därnäst. Men de hade den goda smaken att låta bröllopet vara barnförbjudet. Gissa om folk hade kul!

Det är inte synd om glina för att de inte alltid får stå i centrum, det är synd om dem när de invaggas i tron att de är hela världens, och inte bara föräldrarnas, mitt.

Och nu när alla de unga arga kvinnliga skribenterna ynglat av sig kan de tydligen inte skriva om annat än sitt moderskap. Jag tycker att de ska bli hemmafruar tills de börjar intressera sig för det som pågår åtminstone hundra meter bort.

Kan ingen säga åt dem på skarpen snart?

Jag ser dem överallt nuförtiden. De har nåt skrämt i blicken. De talar inte så mycket och aldrig högt. De är inte unga längre. De har sin lovande framtid bakom sig, såattsäga. De har fått sina ungar. Och de har fått sina smällar.

För många smällar skulle jag tro. Men inte tillräckligt många. För de går där med en man som har illaluktande rykte, ett rykte som innehåller allt från svek till dryckenskap. Och däremellan nån fet smäll. Men de går där ändå med den där karln.

Ibland får man ett skyggt leende. Eller är det urskuldande? De kanske tänker: Jag vet att ni vet, men jag kanske kan bli lycklig med honom även om ingen av mina föregångare blev det. Jag kliver på tåget igen. Det kanske inte går till Paradiset, fast jag slipper åka ensam. Och kanske är det sista tåget, jag vill inte missa sista tåget.

Men jag ser att de är på väg mot helvetet. De följer med mannen på hans barrundor. Annars får de sitta hemma och vänta. Då är det bättre att se på när han sänker sina järn. Kanske ta några själv.

Varför gör kvinnor så? Varför blir vi hop med svin när vi fått rapport om svineriet? Om nån talade om för oss att bär som växte på ett visst ställe var giftiga, trots att de ser söta och saftiga ut, skulle vi då äta av de bären? Nä, det skulle vi så fan heller.

Jag börjar tvivla på många kvinnors förstånd. Själv har jag precis återfått det. Jag åt av de giftiga bären, jag var nära att stryka med på kuppen. När jag ser andra kvinnor äta samma bär och samtidigt säga: jag känner inte av nåt gift, då tror jag dem inte. Och detta är inget "surt sa räven". Jag kan också plocka de där bären. Men jag äter dem inte.

Jag stampar på dem.

Idag utsattes jag för två stölder, en smärre och en lite grövre.



Den första upptäckte jag när jag skulle cykla och träna i morse, och det måste ha sett kul ut, för jag stod bara och gapade över att hojen saknade sin sadel. Nån hade gjort sig besväret att skruva loss sadeln, och till det behövs skiftnyckel. Varför snodde de inte hela cykeln? undrade jag och gladdes givetvis åt detsamma.

Senare på dan fick jag ett brev från Attunda tingsrätt. Attunda!? tänkte jag. Det måste vara nåt skämt, så jag slet upp kuvertet. Men det var på riktigt. En uppdragsgivare som kallade sig Green Park Production hade kånkat och vi som skulle få betalt kunde känna oss dumknullade. Green Park Production anordnade Sveafestivalen som utgav sig för att föra kvinnors talan. Många kända tv-stjärnor, föreläsare, ståuppare m fl hade anlitats i detta projekt, och jag minns gubben som stod bakom scenen och dök upp efter varje framträdande och skakade tass. "Mycket fint, mycket bra", skrockade han med sitt Djursholmsmanér.

Sen skickade han härligheten. Och blåste oss på våra stålar. Nånstans måste han ju ha vetat. Man bjuder inte nån på middag utan ett öre på fickan. Ironiskt, förresten, att en föredragshållare föreläste om kvinnors svårigheter i att ta betalt och löneförhandla.

Har iaf skaffat en ny cykelsadel.

Man får vara glad åt det lilla i livet. Och sen förvänta sig att det finns arslen som åker snålskjuts.

Allas vår Jack Nicholson, aldrig långt från de nakna cynismerna
att sväljas ner med Alfa



Colette bröt handleden i nyktert tillstånd, men var (nästan) lika glad ändå



Solnedgångar - bara övergångar



Kan jag gå ut så här? Ja, tydligen



Ung & kåt ...



Sisters are doing it for themselves



Och på morgonen utanför mitt fönster börjar allting om

Guess who's back!

Nu äntligen kan vi snacka igen. Jag har varit på vuxenkollo, vilket inneburit vilt festande, avlöst av sorgfri strandtillvaro bland nakna karlar med piercade dingelidongar. Ja, inte bara den sorten, men det var de som var mest iögonenfallande. Jag har faktiskt aldrig fattat hur man ... jag menar - med en stav i apparaten, borde inte det göra ont?

Nå, som med det mesta här i livet vänjer man sig. Man vänjer sig vid att se nakenfisar på en strand, vänjer sig vid att vara smålullig dygnet runt, vänjer sig vid att ha sand i bingen och salt i barret och metall i könsorganet. Man garvar käkarna ur led och pogodansar till Ebba Grön i den heta natten vid Medelhavet och skiter i att bli generad över att skråla UNG & KÅT tillsammans med andra medelålders svenskar i exil på en ö där även Tom Hanks semestrar.

Man är tung & kåt, helt enkelt.

Men nu börjar det svenska tungsinnet sätta in. Återkommer snart som bitterfitta.

Pözz!

Blev igår vittne till en iofs helt trivial situation. Satt på den mest anspråkslösa och dämed också trevligaste hamnsyltan där jag drack billig öl och åt souvlaki. Bredvid fanns ett sällskap bestående av två par, det ena yngre, det andra i typ 45-årsåldern. Kvinnan i det sistnämnda paret petade bort pommes friten från sin souvlaki, vilket de övriga uppmärksammade. Hon log då generat (eller klädsamt?). Hon var spenslig och blond, verkade nervös men artig. Paren tycktes inte känna varann alls, jag tror att de diskuterade uthyrning av nån båt el likn som det äldre paret ägde. Bizniz as usual, alltså.

Men det var inte det som fångade min nyfikenhet. Det var istället denna kvinna. Hon föreföll så utomordentligt uttråkad av att höra sin man hålla låda oavbrutet. Då och då föll hon in i ett drömskt tillstånd och lät blicken och tankarna glida bort från samtalet. Den andra, yngre, kvinnan, deltog inte heller med nån entusiasm. Och snart satt båda kvinnorna tysta medan männen orerade. De snackade väl teknik eller nåt.

Jag märkte att jag började reta mig på kvinnorna som bara intog sina respektive roller som bihang. Kanske kände jag - ve och fasa - igen mig själv från mina mardrömsår då jag bleknade bort till en olycklig nolla.

Och jag tänkte på hur befriande det är med gapiga och bullriga tjejer. Och hur fegt  det är att bli provocerad av dem. Att sitta klädsamt tyst invid en man är den verkliga provokationen.

Varje kvinnligt försök att spränga sömmarna på den trånga kvävande korsett som trätts på henne bör därför bejublas som när en diktator störtats.

Håll inte käften!

Jag är inte sån!

Alltså, jag måste bara fråga mig:

Varför är flickan i poolbaren så fruktansvärt indolent?
Varför upphör hela Greklands mobilnät plötsligt att fungera?
Varför betalar de inhemska bara hälften så mycket för en öl?

Och varför måste jag vara turist?!

Jag HATAR att vara turist. Det jag är ute efter är värme. Kvällar med en bris som smeker, inte hudflänger. Och bara för det måste jag ta mig till ställen som erbjuder detta. Jag, och miljontals andra turister från kallare och regnigare klimat.

Och det värsta: vi erbjuds samma smörja, vart vi än beger oss. Dessa jävla shoppingstånd! Och den äckliga friterade maten. Dyr som fan dessutom. Hemma smakar det grekiska käket tusen gånger bättre än i Grekland.

Det är så töntigt och billigt (fast dyrt) alltsammans. Trösten är att jag funnit ett lugnt hotell uppe på en höjd med bara engelsmän och fransoser. Inga barnskrik, inga magväskor. Men så fort jag vågar mig ner till stan känns det bara: Got the t-shirt. Jag känner mig föraktad. De tror att jag är en dum turist.

Själva turismen skapar förakt. De bygger sina reservat, världen över. Parkanläggningar där vi ska strosa runt och insupa den "genuina" atmosfären. Köpa deras massproducerade plastkultur. Bli förnedrad av att bli åtslängd en grekisk sallad som är gjord med mindre omsorg än på min kvarterspizzeria i Stockholm, och dubbelt så dyr.

Detta utstår jag för att få vistas i trogen sol och få läsa en bok i lugn och ro och uppleva den ljuva smekningen av kvällsbris mot naken hud utan att få frossa.

Men åk utanför turistgettot, då! säger ni. Jaha, till Greklands Alby då? Nej tack. Nej, men det finns ju surfarstränder och mysiga båthamnar ... Tack - been there. Det finns surfarstränder och mysiga båthamnar överallt. Där frodar turismen likt förbannat, förtäckt under en air av förfining eller förråing.

Nej, jag är så nöjd med att sitta under korkeken och lukta på blommorna. Fast igår när jag gick till det lilla supermarket stannade en bil med två snyggingar och frågade om jag ville ha lift.

Händer samma sak idag tänker jag kliva i bilen. Så kanske jag får uppleva nåt genuint ... Or not.

Här får ett plan evakueras pga att turisterna är för feta ...

Kom på att det är nästan ett år sen jag plågade er med ständiga uppdateringar från en annan sydlig tripp, och jag förstår om ni tröttnar på att läsa om ännu en sorgfri tillvaro vid Medelhavet.

Men det händer inte så mycket i paradiset. Närmare paradiset kan jag nämligen inte komma. Jag stiger upp vid sex som vanligt och joggar ett par kilometer, inte överdrivet, men för att lugna mig inför känslan av de fyra valkar på magen som gör sig påminda nu när jag sitter dubbelvikt på sängen och skriver.

Jag tar in frulle på rummet och skriver på min roman i ett par timmar, därefter fläker jag ut mig poolside och dricker öl mitt på blanka dan. Gärna en, två, tre flaskor så att jag smålullig kan läsa Ian McEwan och lyssna på Fleetwood Mac eller Embassy eller annat jag fildelat. Ja, jag fildelar.

I kvällningen går jag ner till stan. Och där händer det. Paradiset drivs tillfälligt på flykten av idel krimskramsbutiker och feta turister med magväskor som man tydligen aldrig slipper undan. Det är då jag köper nåt dumt. En Fuck Burberryhatt eller billig trasa som jag aldrig använder hemma.

Sen funderar jag på om jag skulle bli mer omtyckt ifall jag såg ut som de feta turisterna. Om jag bara skulle skita i att hålla fettvalkarna i schack, gripa glatt om dem och deklarera att jag är nöjd med min kropp som den är, kluck kluck. Proppa i mig bakverk och chips obekymrat. Och bara ligga och duga, som Bob Hansson sa i en poesiperformance. Risken finns att det är så.

Ändå trivs jag med att ha det så här. Att gå på slak lina mellan självkontroll och eftergifter. Närmare paradiset kan jag, som nämnts, inte komma. Hopp & hej!

Vyn från mitt rum ...


... och åt andra hållet.

Reste i sjutton timmar för att komma till en ö utan charterpack, och det var värt det. Sitter nu på Paros, och blir om några dar hämtad av goda vänner för att avnjuta hippiegrannön Antiparos.

Fördelarna med att resa ensam är många, därför brukar jag ofta turista på egen hand.
Man slipper exempelvis utsättas för andra människors plötsliga hungerattacker (särskilt manliga).
Man kan ligga i solen en hel dag utan att höra gnäll om solsveda och hetta.
Man kan flörta hejvilt om man är på det humöret.
Man kan tänka utan att nån frågar vad man tänker på.
Man slipper hurta runt till sevärdheter för att resesällskapet vill det.
Man kan hurta runt till sevärdheter för att man själv vill det.

Lugn och ro, det är vad jag har.
Sen får vi väl se om det blir för mycket ouzo om ett par dar.

Hopp och hej! / Bunni

Hrrrrm, nu har jag, Gogge, ånyo beordrats av min mor att servera hennes bloggläsare någon av mina uppfriskande sanningar. Det var priset jag fick betala för att få äta mig mätt hos henne igår. Mor har nämligen bråda dagar inför sin stundande 14-dagarsvistelse i den grekiska övärlden. Detta meddelade hon med minen hos någon som tvångskommenderats till en öde öken på obestämd framtid. Man ska sålunda tycka synd om henne även för att hon behagar ta semester.

Före middagen drack vi barnsligt rosévin och diskuterade kommersialism, ett ämne som förpassats från den reklamfinansierade offentligheten till ett surt gnirkande bland stofiler i hemmets vrå. Mamma håller för övrigt på att läsa Åsa Mattssons kommande bok Salong F som handlar om försöket att skapa en vettig nättidning med både underhållnings- och bildningsambitioner.

Att projektet misslyckades är inget att höja på ögonbrynen åt - går man till en riskkapitalist för att finansiera något vettigt går man till fel adress.

Men vad ska man göra då? frågade min mor.
Tja, svarade jag. Gick inte du på Sex & the City-premiären?
Jo, svarade hon defensivt. Men inte bara jag. Alla var där! Feminister också.
Ja, sa jag tålmodigt. Och filmen har blivit uppmärksammad i vartenda medialt skrymsle. Men vad skulle hända om ingen gick på premiären och inga medier nämnde filmen?
Jo, tvekade mamma, men den blev ju ändå marknadsförd via annonser och stortavlor och trailers och tevereklam och ...
Om alla medier hade bojkottat spektaklet hade filmen floppat, klargjorde jag.

Mamma kände sig för en gångs skull dum över att tillhöra den dumma massan.

 Varför har vi så ont i våra själar när vi ändå har det så bra?
Jo, det beror på att vi vill ha det vi inte kan få.
Varför vill vi ha det vi inte kan få?
Jo, för att vi tror att allt vi inte kan få är bättre än det vi har.

Men varför tänker vi så?
Jo, för att så gott som all information vi får handlar om allt vi saknar.
Eller om vad vi inte kan påverka.
Orättvisor.

Och då vill några kämpa mot orättvisorna. Det är ett riskabelt val.
För då öppnar man ögonen. Och det man får se är inte kul.
Då vill man inte bara ha snyggare kropp, dyrare bil och bättre jobb.
Då vill man ha en bättre värld.

Och sen dör man. Den bättre världen fick man aldrig se.
Men man lämnar över brandfacklan.
Nya generationer kämpar för en bättre värld.
Som de aldrig får se.

Ändå.
Vadå?

En kvinna jag känner satt en morgon mittemot sin svärmor och åt frukost på det mysiga lantstället med sjötomt. Hon såg ut genom fönstret och upptäckte att nån stod på bryggan, en blekfet, tunnhårig man med isterbuk. Hon frågade sin svärmor: Vad är det för ett fult fetto där ute på bryggan?

Det är min son, svarade svärmor. Och din man.
Kvinnan satte kaffet i vrångstrupen.

Men tänk så det blir. Nån gång uppåt fyrtio, när småbarnsåren lagt sig, börjar skilsmässorna hagla. Paren hävdar att de glidit isär (i bästa fall). Men jag undrar om det inte är så att de helt enkelt slutat tända på varann. Och då måste ju nåt vara fel, inte sant? Men jag undrar: Tror nån på fullt allvar framför altaret att de ska hålla på som kaniner livet ut? Är det vad de lovar varann? Att pöka i nöd och i lust.

Borde man inte istället förvarnas om att äktenskapet i regel är en erotikdödare, att avsugningarnas tid nu går mot sitt slut och framför de lyckliga tu ligger en ocean av kroppsvätskor, fast inte deras utan avkommans. Och när de slutat torka är det vitt, vitt, vitt ...

Lyssna - lär - lyd!


Länge har jag retat mig på illa skrivna texter. De dyker upp överallt, inte minst i populärlitteraturen. Ibland beror det dåliga språket på talanglöshet, och då finns det inte så mycket att göra åt saken. Trist bara att människor som lever på ord inte behärskar konsten att framställa snygga texter. Många gånger har jag suttit i intervjuer och sen fått läsa den färdiga artikeln under stigande häpnad över att journalisten saknar förmåga att summera ämnet och dessutom använder extremt klumpiga formuleringar så att man själv framstår som ett pucko.

Men det finns också några farsoter i svenska språket som spritt sig även in i kunniga redaktörers skrivhörnor.

En av dem gäller det lilla ordet "att". Nuförtiden spolar man det rakt av när det står som infinitivmärke. Man skriver: "Det kommer gå bra". Vadå "kommer gå"? "Jag kommer vinna det här." Osv. Det heter "kommer ATT". Lägg det på minnet, annars kommer jag slå er! ;-)

En annan irriterande epidemi är ordet "okunskap". För det heter "bristande kunskap" eller "okunnighet".

Och sen har vi det där som sjysstona så ofta säger i offentliga sammanhang: "Jag vill göra skillnad". Det är lånat från engelskans "make a difference". Men så heter det inte på svenska. Man kan istället säga: "Jag vill påverka".

Så, nu kommer jag göra skillnad på okunskapen! Hej hopp!