unnidrougge

Följande kommentar är så vettig och välskriven att jag för upp den som ett eget inlägg. Signaturen är "Howling woman".


"Det som slår mig - det är prat om "offerkofta" och liknande attityder. Jag blir faktiskt förbannad på detta prat. Det är en fruktansvärt inhuman och otroligt infantil attityd som dyker upp allt som oftast om kvinnor "klagar och gnäller" när de har fått stryk, då kommer dessa faktiskt gnälliga män i en kör och säger: -Vi då, är det inte synd om oss också? De kräver att få ha monopol på vem som det är sanktionerat att tycka synd om - djupast handlar det om vem som räknas (ungefär som att ett människoliv i ett u-land inte är lika mycket värt).

De tål liksom inte att kvinnan får någon egen plats alls. Det verkar som att för dem är kvinnan bara någon slags tillbehör som skall finnas där för andras behov, själv får hon inte ha några. Hon får heller inte polisanmäla om någon försöker slå ihjäl henne. Då är hon "hämndlysten". Till och med här finns liksom rangordningar - det är mycket 'finare' om det är omgivningen som anmäler - och anmäler kvinnan själv då är hon definitivt en ragata, värre än djävulen själv. Det hat som vidhäftas en sådan kvinna saknar all rationalitet - det är faktiskt en modern häxjakt. Det naturligaste av allt - att försvara sitt eget liv och bli förbannad och vilja ha upprättelse om någon försöker ta det - det förvandlas till någon slags livsfarligt rabiat extremfeminism. Det visar verkligen hur totalt berövad sitt egenvärde kvinnan i Sverige blivit.

Och detta innebär att kvinnans mänskliga rättigheter i Sverige kränks dagligen och djupt - både av ett rättsväsende som inte ser till att kvinnor får leva i fred för sina förföljare och av ett allmänt rättsmedvetande som ständigt är hotat - grundläggande principer är plötsligt inte längre självklara när det gäller kvinnor, och definitivt inte om de har barn med sin förövare - inte ens rätten att skydda sitt eget liv. Inte ens pepparspray tillåts, nej kvinnan skall verkligen vara ett helt värnlöst villebråd som får rusa hem i den tidiga kvällningen och undvika alla mörka gränder (för händer det något då får hon ju skylla sig själv) och sen skall hon ju helst inte gå hem heller - för det är där de verkligt bestialiska brotten äger rum. Tyst ska hon vara och tur ska hon ha om hon skall slippa hugg och slag under sitt enda kvinnoliv.

Men i gravallvarligt tonläge pratas om vikten av rättssäkerhet för gärningsmännen, det handlar inte om någon offerkofta då, nej.

Jag undrar just vem som ser sig som offer här.

De kvinnor jag pratar om har alla blivit svårt misshandlade av sin man - med allvarliga fysiska skador som följd. Knytnävsslag mot huvudet, strupgrepp så att hela halsen blivit svart och blodkärl som brustit i ögonen, sparkar, knivskador, fått tunga föremål kastade, ofta grovt våld följt av sex under hot, hela kroppen blåslagen av knytnävsslag och sparkar, våldtäkter och allvarliga mordhot. Alltid också våld mot barnen eller att mannen hotar kvinnan med att göra illa barnen.
Mycket grova skriftliga hot.

Och då rör det sig om i övrigt s k 'välanpassade' män i många av fallen. Och de har stödtrupper som hjälper dem oavsett vad de gjort sig skyldiga till."

Kan nån förklara för mig varför Jenny Beltran ska sitta med i Tilde de Paulas morgonprogram? Vad ska hon säga där? Att han är oskyldig? Har nån tänkt på hur det kommer att kännas för Titos brottsoffer och deras anhöriga?

Är det inte nånting som gått käpprätt åt helvete i mediebevakningen av våldtäktsmän och tjejboxare?

Apropå rättegången mot Papa Dee: Om du har misshandlats av en man du haft en nära relation till och sen har fräckheten att berätta om mardrömmen, då kan du kallt räkna med ytterligare tio hårda slag i skallen:

1. Du är svartsjuk på gärningsmannens nya flamma (att han var så svartsjuk att han ville kontrollera dig med våld hör inte dit).

2. Du vill hämnas på ditt ex för att han "dumpat" dig genom att smutskasta honom med lögner och förtal (att han fullständigt skitat ner ditt rykte långt innan dess är en annan sak).

3. Du är aggressiv (att han uppenbarligen exploderar i farliga våldsutbrott behöver man inte blanda in).

4. Du har allvarliga psykiska problem (att misshandla och kränka en kvinna man säger sig älska tyder inte på några större problem, väl).

5. Du dricker för mycket (att han inte kan dricka utan att bli våldsam får man ha överseende med).

6. Du har utsatt mannen för psykisk misshandel (att ständigt frukta att den man älskar ska ta till knytnävarna är inte samma sak).

7. Ni hade bara ett "stormigt" förhållande (att stormen slutade med att du fick stryk vittnar bara om stormstyrkan).

8. Eftersom du inte lämnade mannen redan efter första slaget kan det inte ha varit så farligt (att han stannade kvar efter många fler slag för att kunna fortsätta slå är en annan femma).

9. Du är hänsynslös och kall som avslöjar hans snedsteg (att han jämnade din självkänsla och din tillit med marken var inte lika hänsynslöst).

10. Du är bitter och har bara en hang up på ditt ex (att du vill hjälpa och varna andra kvinnor för att trampa på samma mina som du är otänkbart - helst av allt vill du ju ha tillbaks din plågoande så att han kan förinta dig slutgiltigt).

Håll tillgodo, detta är det saltkar som töms över såren du berättar om.
Vilken tur i oturen att vi är så många som råkat ut för såna här tyranner. För vi tror ju inte längre på deras tio budord.

Gör inte det ni heller, ni som haft förmånen att slippa.

När Beltran härjade i sin förra rättegång trädde hans försvarsadvokat Leif Silbersky och jokern Pelle Svensson fram och brötade i medierna. De kvinnor som vittnat, och i synnerhet hon som initierat en anmälan, blev demoniserade. Nu när Beltran än en gång dömts - och dessutom för ännu ett brott - tiger plötsligt Pelle och Leif still. Beltran var kanske inte så himla oskyldig och orättvist behandlad ändå.

Jag undrar varför ingen frågar de här manliga tillskyndarna hur det känns att ha blod på händerna.

Katarina Wennstams senaste roman "Dödergök" handlar om en polis som på fritiden är kvinnoboxare. Valet att ge honom det yrket var inte ett kul grepp, typ. Det grundade sig på statistik som Katarina tagit fram medan hon jobbade som reporter på Aktuellt. Det visade sig att det brott som poliser mest begår på sin fritid är kvinnofridsbrott.

Dessa missförhållanden inom poliskåren har Katarina Wennstam haft modet att gå ut med (http://www.expressen.se/Nyheter/1.1323057/hon-avslojar-polisers-vald-mot-kvinnor). Egentligen har hon släppt en bomb. Men rektionerna är klena. Nån snut har trätt fram och försvarat sitt skrå, facket likaså. Folk i övrigt verkar inte uppröras nämnvärt över att misshandelsdömda poliser exempelvis kan få arbeta med att utreda kvinnomisshandel.

Och kanske är det inte konstigt. Jag ska nu referera till nåt jag hört - inte sett, märk väl:

En kriminalförfattare som ligger på Piratförlaget, jag nämner inte hans namn här, hade för några år sen åhört ett samtal mellan Jan Guillou och Liza Marklund. Jan hade berättat att han och hans sambo Ann-Marie Skarp haft Leif GW Persson och dennes fru på middag i sitt hem. GW hade fyllnat till och av nån anledning rest sig och smockat till sin hustru i ansiktet så att hon börjat blöda. Jan och Ann-Marie hade genast sett till att få iväg paret i en taxi.
Dan efter ringde Jan upp Leif och sa att han inte kunde tolerera vännens beteende. Leif blev sur.
Jan hade under samtalet med Liza bett om råd: hur skulle han hantera detta?

Jag vet inte hur Jan Guillou hanterat incidenten, jag kan ju inte ens gå i god för att den verkligen inträffat. Dock är den författare som avlyssnade samtalet en ganska försynt man som inte gjort sig känd för överdrifter. Det lär också vara vid denna tidpunkt som vänskapen mellan Jan och Leif blev en aning frostnupen. Sedermera lämnade Leif GW Persson Piratförlaget. Han gillade enligt uppgift inte tanken på att bidra till Guillous rikedomar.

Jan Guillou har också offentligt uttryckt att han inte har en kvinnomisshandlare i sin umgängeskrets och att han inte hyser nåt förbarmande med män som begått denna typ av brott.

Nå, detta är ju som bekant historia. Samtliga författare i ovannämnda story, inklusive han som avlyssnade samtalet mellan Jan Guillou och Liza Marklund, representeras idag av en kvinnomisshandelsdömd agent, vilket uppenbarligen hanteras på så vis att de med näbbar och klor försvarat denne gärningsman och bagatelliserat hans brott samtidigt som de demoniserat brottsoffret.

Ponera att historien är sann - det går f ö åtskilliga och liknande rykten om GW - är det då så underligt att poliser som dömts för kvinnomisshandel får återgå till sina jobb och att det finns en utbredd nedsättande attityd inom polisväsendet när det gäller våld mot kvinnor?

Och en sak till: om nu det återgivna skulle stämma - vad hade hänt om GW:s fru anmält honom?

Katarina Wennstam har hursomhelst kommit en riktigt otäck sanning på spåren. Det ska hon ha loads med credd för. Köp hennes bok!

Har just kommit hem från Susanna Alakoskis  och Amanda Mogensens releasefest för antologin "Fejkad orgasm" (Ordfront). När vi begav oss till denna lyckade tillställning, hade jag redan funderat på varför de valde att ta upp detta sååå nittonhundratalstema. Tills jag kom på hur avslöjande och pinsamt fenomenet är.

Jag började titta på mig själv. Att jag fejkat orgasmer i decennier. Ju sämre skjut, ju sämre relationer, desto mer har jag tjoat och stönat som en porrstjärna. Tillochmed när det gjort så ont att jag borde ha skrikit av smärta.

Det är patetiskt. Och jag har inte bara fejkat orgasmer - fontänorgasmer, multimultipla, karavanorgasmer, oceanorgasmer osv - nej, jag har fejkat allt annat också. Hur väl utrustad han är - o ja, den största jag sett (LOL)! Hur bra och smidig han är  i sängen (NOT)! Hur lycklig jag är i förhållandet (Hilfe!).

Numera vet jag bättre. Varje gång en kvinna går ut och kvittrar om hur lycklig hon är med sin kille, då kan jag vara ganska säker på motsatsen. Jag känner nämligen damer som är lyckliga i sina relationer pga att jag träffat dem tillsammans med sina snubbar massor av gånger. De yrar aldrig om hur lyckliga de är. För, om man är det, då behöver man inte bevisa nåt.

Fejkade orgasmer och fejkad kärlekslycka är till för att skyla över allvarliga problem. Och ett hopp om att bli godkänd. För att man inte tror att man är värd att få sina behov tillgodosedda.

Idag fejkar jag ingenting. Folk får take it or leave it.

If you don't wanna fuck me baby - fuck off!

Är det inte konstigt att familjen anses så viktig för vår trygghet, trots att det är i familjen vi blir uppfuckade för livet?

Är det inte konstigt också att kvinnor är de som tjänar minst på att leva i äktenskapsliknande former samtidigt som kvinnor är de som kämpar mest för att få de äktenskapsliknande samlevnadsformerna att fungera?

Är vi lurade??

Har haft anledning att fundera över varför feminister som berättar om sina svårigheter att leva jämställt ska få ta en massa skit för det. Som om vi ensamma kan ändra på tiotusen år av kvinnoförtryck. Som om inte vi vill bevara husfriden. Som om vi har lust att bli betraktade som jobbiga bitchar i våra hem, som måste tjafsa om vartenda dammkorn.

Det är sorgligt att vi inte kan leva upp till våra ideal, visst. Men varför är det jämt den ojämställda kvinnan som ska mönstras? Varför inte ställa de ojämställda männen mot väggen lika gärna? Särskilt de som lever med en feminist. Att ni bara kan med, borde man fråga, att vara tillsammans med en feminist och sen bara skita i att respektera hennes budskap.

Va?

Kära vänner, anhängare och kanske en och annan fiende! I'm back!

Bokmässan var som den brukar - ett hav av skit, men med en och annan pärla i. Den mänskliga faktorn som vanligt det bästa och det sämsta. Men det var befriande att glida runt där utan att snöa på ett eget boksläpp och istället glädja sig åt andras. Det finns en stor lycka i det.

Glad blev jag också över att den feministiska debatten tar plats. Det fräschaste inom den just nu kanske är "femme-inismen".



Bang har haft den på tapeten, och på sätt och vis kan man skymta den även bland "högerfeministerna". Kanske är det dags att uppvärdera det som betraktats som kvinnligt och därmed mindre värt. Men det går bara om vi sätter en fet prislapp på. En klapp på huvudet (eller stjärten) vill vi inte ha.

Liza-caset tänker jag för närvarande inte yttra mig om. Var jag står i frågan har jag redovisat i Newsmill.

Tusen kramar!

Äntligen! Mitt internet har pajat pga Glocalnet. Jag varnar er för Glocalnet!

Skolskjutningen i Kauhajuki- hu! Men det handlar om svek. Detta rättfärdigar inte brott. Men svek är det värsta en människa kan råka ut för i början av livet. Det kan gå riktigt illa sen bara för det.

Men nu ska jag till bokmässan i Göteborg. Vi hörs!

Har varit på en massa events på sistone. Bland annat Mian Lodalens releasparty som var det roligaste och trevligaste i kvinnaminne. Köp hennes bok Dårens dotter! Och Åsa Mattsson - skaffa hennes Salong F!

Men det event som gjorde mig berörd på ett annat och mindre behagligt sätt var "Magisk afton", en begivenhet som utlovade nån typ av själslig spis.

Där sitter en massa kvinnor som har degat mer än vad en teaterbiljett kostar för att lyssna på ett fetto i orange sari (eller kanske var den rosa). Hon berättar om hur hon upptäckte att hon var ett medium, bland annat genom att hon fått ett bord att dansa (fast det visade hon inte publiken).
Därefer förberedde hon oss på att hon skulle gå in i en sorts trancetillstånd, och då kunde vi bli så påverkade att vi blev sömniga eller började hosta. Jaså minsann! Vi fick också ställa frågor som den andliga världen besvarade. Därpå lutade sig "mediet" bakåt i en fåtölj och lät armen flyga upp i ständiga Heil-hälsningar, som i Dr Strangelove, om ni sett filmen. Det var andarna som levde jävel, skulle vi tro.
Och så började hon på tysk brytning (innan dess talade hon skånska) rabbla en strid ström av plattityder som alla självhjälpsböcker svämmar över av. Det var andarna som pratade, skulle vi tro.

Men då ville jag gå, jag blev så full i skratt av att andarna talde med tysk accent och att de var väldigt känsliga för mobiltelefoner, som kunde störa den andliga astralfrekvensen. Bluffen var så uppenbar. Men mitt sällskap bad mig att vänta tills publikfrågorna kom. Och det gjorde de.

"Jag har svårt att sova om nätterna."
"Min dotter är missbrukare."
"Ska jag operera knät, som min läkare föreslår?"

Undsoweiter.


Svaren bestod av floskulösa luftpastejer i stil med:
"Du är för hård mot dig själv."
"Har du skaffat dig en tidskalender som du kan göra luckor i?"
"Du ska älska din dotter, men inte hennes beteende."

Tänk er detta med tysk brytning. Och värre: Tänk er att den kvinnliga församlingen köpte det!

Detta var damer som säkert haft det tufft på många sätt, som sökte utvägar ur sin vanmakt och ångest.
Tänk om de istället blivit arga, om de angripit de förhållanden som försatt dem i utsatthet och förtvivlan, då hade de förmodligen mått bättre.

Nu sitter de där och lyssnar på en kvacksalvare för 350 pix, ett kvalificerat fetto som påstår att hon träffat Jesus. Medan kyrkorna står tomma.

Och jag förstår plötsligt varför manliga psykopater har det så förbannat lätt. När det finns så många lättknullade kvinnor.

Om det finns nån Gud tvår hon sina händer.

ÄNTLIGEN!

Jag vill lyfta följande kommentar jag fick och visa alla veklingar exakt vad jag så länge efterlyst: Män med stake. Hacka i er!

"Martin, Nisse, Patrik mfl. Fan, att ni skämmer ut oss andra män på detta sätt som faktiskt tar avstånd från våld mot kvinnor- i dess alla former och nyanser. Vad är ert egentliga problem? Håll er för fn. till sak istället. Det övergripande temat här är "våld mot kvinnan" här i bloggen. Försök vara konkreta i stället för att gå in på personer. Kom istället med förslag hur våldet ska bekämpas. Idag skäms jag jävligt mycket för att vara man - stå på er ni andra. Förstå att fakta ur forskningssammanhang talar klarspråk. Att vissa fortfarande vill dölja, förtala och av andra orsaker hävda att uppgifterna är oriktiga visar bara på extrem dumhet och ett jäkla oförstånd. Antagligen pekar det också på egna problem. Bra att du unni och ni andra drabbade belyser problemet. Kämpa på. Det finns riktiga män och vi står bakom er."

Så här borde tongångarna gå. Alla som inbillar sig att jag och vi andra som kämpar nästan dagligen med det enorma samhällsproblem som går under benämningen kvinnofridskränkningar skulle vara manshatare bara för det, de personerna är i själva verket kvinnohatare. Och det är detta kvinnohat som underminerar vårt demokratiska system.

Men tack vare att det finns vettiga karlar slipper vi bli manshatare. Puss, puss, puss till alla er, och stå på er, så gör vi också det. Tillsammans.

Nej, saken angående Papa Dee är inte avgjord. Jag har uttryckt mig klumpigt och tagit bort det stycke där jag anser att frun bör lämna honom. Jag har också avlägsnat bilden på honom.

Jag hänvisade till Flashback för att ange källan så att folk själva kunde gå dit och kolla. Jag skrev att det var honom nyhetsartikeln gällde, enligt Flashback, vilket det ju också var. Men min vinkel var inte att döma den misstänkte. Vinkeln var kommentarerna på Flashback som visade den märkliga benägenheten vi har, att tro att män som slår kvinnor ser allmänt farliga ut och uppträder våldsamt mot alla.
Så är det sällan.

Män som misshandlar kvinnor är ofta riktiga charmtroll, med plyschblick och rara leenden. Det går därför aldrig att avgöra pga deras yttre hur det är ställt med deras inre. MEN detta betyder inte att jag vill hänga den misstänkte eller ha en egen rättegång.

Det jag syftar på är att vi borde sluta döma hunden efter håren. Omgivningen blir ofta chockad när den till sist får veta att en man de tyckt om gjort sig skyldig till kvinnofridsbrott, just för att han verkat så rar och gullig. Detta leder också till att den misshandlade kvinnan i många fall blir misstrodd. Är ni med?

Men i detta specifika ärende vill jag verkligen inte yttra mig i själva skuldfrågan, jag ville bara föra upp reaktionerna till en generell nivå.

Jag ber om ursäkt för att jag varit oklar och surfat på en nyhet i syfte att poängtera ett allmänt problem. I rättvisans namn har jag också släppt in alla kommentarer, även de hatfyllda. Givetvis ska rätten avgöra ett misstänkt brott, det var inte min mening att väcka lynchstämningar.

I natt misstänktes Papa Dee för att nästan ha slagit ihjäl sin kvinna, åtminstone är det honom det gäller i nyhetsartikeln enligt Flashback.

Det är intressant att läsa kommentarerna. "Han som verkade så gullig! Så tragiskt, så otippat!" lyder reaktionerna.

Och jag vill bara skrika: JA, MEN DET ÄR JU DEN FRAMTONINGEN SOM MASSOR AV KVINNOMISSHANDLARE HAR!
De verkar så rara, så charmerande, så softa etc. Kan det verkligen stämma - han har alltid varit sjysst mot mig.

Mot dig ja! Men du som anser en tjejboxare vara en reko kille är lurad. De är experter på att luras, de lever på det!

Sen när de ställs mot väggen slingrar de sig och ljuger: Det var bara några örfilar. Hon var hysterisk. Jag var full. Hon var full. Vi slogs. Hon provocerade mig. Yada yada.

Går inte det hem, kommer den falska avbönen: Jag ångrar mig. Det var en engångsföreteelse. Jag har sökt hjälp. Yada yada.

Och folk tror honom!

Om vi inte slutar att se mellan fingrarna på det här fruktansvärt allvarliga problemet och bestämmer oss för att den sortens människor inte är välkomna i vår gemenskap kommer ingenting att förändras. För så länge vi inlåter oss med kvinnoboxare, oavsett om de avtjänat ett straff eller ej, är vi medskyldiga. Mig veterligen har ingen man som åkt dit för att ha spöat sin partner blivit en bättre människa. De har bara blivit ännu bättre på att luras.

Så är Beltrancirkusen igång igen. Han lever jävel som vanligt, fullkomligt övertygad om sin egen oskuld. Alltså, han VET att han är oskyldig. Jag kan inte avgöra om han är en psykopat eller ej, men han uppträder i varje fall som en. Det sorgligaste är dock Beltrans fru, som också VET att han är oskyldig. Han hinner inte ens spola efter all skit han vräker ur sig innan hon är framme och äter den.

Hon skyddar honom, hon är så behövd. Han är en liten missförstådd pojke som är utsatt för mobbning och bara hon förstår.

Ni tror att jag föraktar henne? Avfärdar henne som korkad? Ack nej. Jag var själv sån en gång. Jag försvarade tillochmed den man som slog och våldtog mig. Tyckte synd om honom. Han var ju så svag, så hjälplös. Och så fin innerst inne.

Det är bara att inse. De djupt störda männen kommer alltid att ha en sån dam vid sin sida. Inte för att de förtjänar det. Nej, för att de inte klarar sig en sekund utan en kvinna barmhärtigare än Gud. Det är som med narkomaner. De får alltid tag på varor. Och psykopatäckel får alltd tag på kvinnor. För de måste, annars möter de sitt kaos, sin ringande tomhet.

Jag får mejl och samtal varje dag - jag ljuger inte - varje dag från kvinnor som berättar samma historia. Så fort de kickat ut sin plågoande och kanske äntligen vågar anmäla honom, då dyker han upp i rätten, eller i vårdnadsutredningen med ett nyplockat fruntimmer bredvid sig som stöttar honom och som sympatihatar den djävulska bitchen.

Tills hon själv är den där djävulska bitchen.
För det är bara den dansen han bjuder upp till. Dansen som gör dig till en bitch.

En vanlig vardag som idag löper en mängd tankar huller om buller genom min arma skalle:

• Den där varma koftan jag köpte - är den verkligen snygg? Borde jag kanske byta den?
• Vaffan är det med Glocalnet? Ska jag ringa och gaffla med dem igen om min urkukade bredbandstelefoni?
• Jag är så helvetes kåt på en i-Phone, men alla säger att den har en massa barnsjukdomar.
• Jag såg en jättestor näsa på Götgatsbacken. Hade han verkligen en så ofantlig kran? Eller har den växt för att han ljuger?
• Jag borde städa.
• Den vita katten måste uppfostras så att han inte river ner allt jag äger. Ska jag snoppa av honom?
• Hur ska jag hinna med allting? Hur ska jag orka en vinter till?
• Fetaost är väldigt gott att blanda ner i soppor.
• Ska jag ta ett glas vin nu eller senare?
• En kompis sa att en starköl innehåller lika mycket kalorier som ett wienerbröd. Och jag som aldrig äter wienerbröd!
• Jag måste ro hem kulor. Varför kan jag inte vara en deckarförfattare som tjänar en massa flis och jämt verkar glad?
• Jag är jätteglad att jag hittade min röda nappakappa som jag trodde var försvunnen.
• Fy fan vad jag röker!
• Jag tycker så sjukt synd om Oscar Wilde.
• Jag har sex män just nu. Men det handlar inte om sex.
• Jag har det faktiskt ganska bra,

Och jo, det var ju det jag skulle säga: Stöd Slagfärdiga! Gå in på deras hemsida! Kom igen nu ...

TIO KUKSUGARKNEP FÖR DIG SOM VILL KLÄTTRA I PATRIARKATET

1. Slå ner blicken ibland och spela osäker.
2. Le och låtsas att du alltid är glad.
3. När deras fruar ”inte förstår dem”, se förstående ut.
4. Kalla feminister för bitterfittor som skulle behöva ett fett skott i råttan.
5. Säg att du är helt jämställd, fastän de utövar maktmissbruk över dig.
6. Säg till varje man du tvingas äta middag med att alla kvinnor stirrar begärligt på honom.
7. Låtsas lyssna när de skryter om sina bravader och flika in små Wow! och Nähä! då och då.
8. Säg att jämställdheten har gått för långt och att du faktiskt trivs med att vara feminin.
9. Hävda att prostitution bara är en snygg affärsuppgörelse.
10. Säg att du älskar att suga kuk - de kommer att älska dig.

Sen kan du gå ut och spy.

Jo, jag var på Inkbash-mässan. Och gjorde nåt man kanske inte ska.



Sen sprang jag Tjejmilen.
Som botgöring.

Lugnet före kåtslaget

Varför sitter det en bajskorv på dörren? frågade äldste sonen när han gjorde mig den äran en dag.
Åh, svarade jag vant och beordrade yngsta dottern att avlägsna kabeln som kletats fast. Det är bajskatten. Han har bajs i rumpan och dålig andedräkt. Välter vaser och blomkrukor. Äter som en häst. Spinner som en V8. Och ser ut som en gubbe med portvinsnäsa. Fast vi älskar honom gränslöst. Jag steker fan kyckling åt honom! Och kokar fisk!

Okej, jag har utlovat att inte göra om denna blogg till en kattblogg, men behöver nu vädra ut mina känslor för dessa två pikanta husdjur jag införskaffade i våras. En vit siames och en svart bombay. Den svarta (Musen) väste oavbrutet i tre dar när hon fått sällskap av den vita nykomlingen (Stinkis). Därpå gjorde hon en helomvändning och de blev oskiljaktiga.

Men så började de bli könsmogna. Eller de bara var det plötsligt. För ett par dar sen blev Musen en babylonsk sköka som satte ändan i vädret och bara skrek åt Stinkis: Sätt på mig för faan! Han, som är en aning yngre, svarade med sin annalkande målbrottsröst: Men hur gör man då? Hon vek svansen kraftigt åt sidan och uppmanade honom ilsket och otåligt att inte tänka så förbannat - stig på ditt jävla pucko! Han fattade ändå inte, var mest vilsen över att hon inte ville delta i de vanliga tafattlekarna, men igår hörde jag ett gurglande vrål av kättja, rusade in i vardagsrummet, och där står Stinkis och juckar.

Han hann inte få in den. Och jag vill inte ha svart-vita ungar. Så nu måste vi gå brandvakt här hemma och jag vågar mig knappast ut. Är dessutom rädd för mig själv. Hur har jag kunnat bli en kattkärring?

Ändå blev jag inspirerad av Musens framfusiga sexualitet. Det är ju så man gör. Hur har jag kunnat glömma det?
Ikväll ska jag fan ut! Det är inte bara katter som får ha kul.

Trevlig helg, alla!

Det har ju varit debatt i sommar om familjens kvinnofällor, tack vare Maria Svelands och Johanna Langhorsts utmärkta radioprogram "Heliga familjen".

Som vanligt hördes den sortens kritik som brukar följa kvinnors försök att blotta könsrelaterade missförhållanden.
Typ: Varför står ni ut?

Jag menar inte att man ensidigt ska belysa svårigheterna, men slutsatsen att varje (kvinnlig) individ själv ska ta ansvar för de orättvisor, det förtryck eller det våld som är manssamhällets kännetecken är ändå en grov förenkling.

Ställ krav på jämställdhet i din relation, eller dra om det inte funkar! Så lyder ofta uppmaningarna.
Jaha. Men det finns ju allvarliga skäl till varför kvinnor ofta kämpar så hårt för att relationen ska fortbestå. Hon vet nämligen hur det ser ut där på andra sidan familjestängslet.

Säg att hon ställer benhårda krav. Mannen upplever det ofta som tjat, ja rentav som grälsjuka. Förhållandet mår allt sämre, och vips kan mannen plötsligt se in i ett par glada ögon som tillhör en fri tjej utan betungande familjeplikter och ilska över att hon själv får bära dem. Vad härligt! En kåt och obekymrad pingla. Precis vad han behöver.

Och kvar står en bitterfitta. Detta är inte alls ovanligt. Det var tacken för att hon ställde krav.

Det andra alternativet då - att slänga ut karln som vägrar vara jämställd? Ja, det leder i regel till ungefär detsamma. Han träffar snart en annan, en kvinna som hjälper honom med ungarna och bidrar till en hygglig ekonomi. Kvinnan med ett par glin på halsen har sämre förutsättningar att installera en ny man, villig att bidra till försörjning och markservice. Hon får vanligtvis anpassa sig till singelmammornas hårda bud och sänka sin levnadsstandard medan mannen höjer sin.

Varför fokuserar man då inte direkt på singelmammornas tuffa tillvaro? Jag kan sätta min enda ädelsten på att långt fler kvinnor skulle ställa hårdare krav eller kort och gott bara dra från en ojämställd knöl om den ensamstående mammans villkor förbättrades och hennes ekonomi tryggades. Det är fullt genomförbart. Men gissa vilka som inte tycker att det är så viktigt?