unnidrougge

Jag vet en sak som är helt sann, och det är att sanningen suger. När jag läste Motståndets estetik av Peter Weiss i somras förstod jag det fullt ut. Han skrev att det första stora misstaget han och hans medkämpar begick var den naiva tron på att finge folk bara reda på sanningen skulle saker och ting i ett slag förändras. Så är det inte.

Man kan ropa ut sanningen hur högt som helst - som barnet i Kejsarens nya kläder - och folk slår dövörat till eller straffar den som blåser i visslan. Jorden var en gång platt. Idag är det andra offentliga lögner som gäller.

Och här i Sverige är värmestugan så trång och eliten så liten att nästan alla står intill den där nakne kejsaren, så nära att det skulle kännas som incest att erkänna att han står med rumpan bar och flåsar folk i nacken. Då är det bättre att slicka röv.

Ät skit - det är gott!

Nu rasar debatten om Monica Antonssons journalistiskt granskande bok Mia - sanningen om Gömda. Det första jag tänkte när jag tidigt i höstas hörde talas om boken var: Jaha, då får väl Liza Marklund själv känna på vad det innebär att inte bli trodd. Därefter återgick jag till mina egna och betydligt trivsammare angelägenheter.

Men efter att ha tagit del av de uppgifter som Antonsson blottlägger inser jag att en skandal är under uppsegling eftersom Liza nu beter sig som en pressad politiker utan medieträning. Liza har nämligen avfärdat lögnanklagelserna med att Gömda i själva verket är ett hopkok av olika kvinnors berättelser och således inte bara handlar om den här "Mia". Men ... är inte det själva definitionen av en lögn - att blanda samman olika historier?

Berättelsen om Mia har blivit den stora flickboken i modern tid. Och nu har flickorna som med bestörtning läste den blivit vuxna. Och inser att de blivit lurade.

Kommer de hädanefter att våga tro på andra - och sanna - berättelser om våldsutsatta kvinnor?

Vet ni varför min mor ser ut så här på alla bilder?



1 För att hon ofta är glad nuförtiden.

2 För att hon bara fotograferas när hon bevistar en fest.

3 För att hon bara låter sig fotograferas av någon som tycker om henne.

4 För att hon vill jävlas.

5 För att hon inte har något bättre för sig.

6 För att hon vill bli ihågkommen på det sättet.

7 För att hon är självbelåten.

8 För att hon vill spela självbelåten.

9 För att hon planerar ett illdåd.

10 Välj själva.

Den som svarar mest rätt får en kosmisk kram från Gud.

//Gogge

Jag kan inte låta bli, egentligen ska man inte bry sig om pösmunkarnas Pösmunk, men ändå. Den här artikeln av Kjell Häglund är bara för bra för att inte spridas med alla cybervindar.

Kjell Häglund är f ö en äkta medierebell som borde prisbelönas flerfaldigt för sin totalt orädda hållning och sin självlysande formuleringskonst. Applådera honom!

Jag hade just tänkt skriva ett inlägg om alla roliga och oroliga fester jag varit på, men så kom den här kommentaren. Den är viktigare, och därför upplåter jag platsen åt detta spörsmål. Festerna kan jag rapportera om senare.

"Hej igen. jag har varit inne och läst ett äldre blogg inlägg från Unni-september 2007- HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT. Jag är inne i lämnandet av en man som misshandlat mig fysiskt och psykiskt( oerhört mkt psykiskt) . Jag försöker,försöker och försöker.. Vågar inte ens säga att jag vill avsluta. Min fråga är nu, hur har det gått för alla er som skrev i kommentarerna till Hur man lämnar en psykopat.. Även ni som ej skrivit där eller som är inne i ett lämnande får gärna skriva ngt. Boven boken diskuteras inte lika mkt just nu här.. den boken kommer alltid att vara aktuell,så nu undrar jag om ni vill dela med er lite hur ni gör/har gjort. Många kramar från en trött X"

Jaha, så var man åter manad att redovisa nyheter från modersfronten.
Det var dags för årets lussebullbak. Degrumpan var blank men full av celluliter. När vi piskade den slätades celluliterna ut, men då sa mamma att vi skulle akta oss så att inte hemorroiderna kom fram istället. En av mina yngre bröder slutade genast slå.
Julskivan sattes på och numera klämmer alla i med George Michael i "Döööözn't surprise me". Stjärnorna i Band Aid sålde sannerligen in sin särart. Mamma berättade att Boy Georges bror är mördare, vi trodde att hon sa mördad, men det spelade ingen egentlig roll, fast därefter gled samtalet in på deckarlitteratur, eller rättare: yrkesmänniskor som plötsligt vill skriva en bok, detvillsäga deckare, för det är väldigt praktiskt. Då kan man nämligen skriva väldigt många böcker som väldigt många kan läsa eftersom de aldrig utsätts för några obehagliga överraskningar. I kriminallitteraturen är ju dödsfall inte särskilt obehagliga, bara ett nödvändigt ont ungefär som fossila bränslen.
Saffran i lussebullar.

Min yngsta syster bakade det här året endast hammaren och skäran. Hon skulle nämligen ha sovjetisk fest senare på kvällen och sprang mellan bullbaket och symaskinen där hon sydde en Sovjetfana. Hennes pojkvän hade kosackmundering. Jag invände att det hade passat bättre med skrubbade illasittande denimbyxor eller en fejk-Niketräningsoverall, om han nu ville se sovjetisk ut, men han lyssnade inte på det örat, så jag fick i god gammal tradition se till att baka mina hakkors.



Mamma krävde då en Davidsstjärna för varke swastika.


Min yngsta bror bakade Homer Simpson, i färdigt skick mer lik en dödskalle.


Mor min bakade i vanlig ordning penisar.


Efter tre plåtar fyllda med våra traditionsenliga kreationer hann vi nätt och jämnt proppa i oss en tre, fyra bullar innan vi till tonerna av balalaikamusik blev bortsjasade av min yngsta lillasyster som spände upp sovjetfanan över bokhyllan.
Jag följde min mor till en lesbisk fest och avlevererade henne vid porten till de kvinnliga djuriska lustarna så att hon inte skulle irra bort sig i Stockholmsnatten bland männens djuriska laster.

Därefter tog jag mig en nattlig promenad med mina medhavda bullar som tröst inför det faktum att myten om den tystlåtne hämmade svensken inte är sann. Överallt drog horder av ohämmade svenskar omkring, högljudda och otäckt utåtriktade.
Men mamma har förbjudit mig att slå dem.

Peace, fan!

//Gogge

Jag hör sirener, fotsteg, några rop, par som samtalar. Jag bor bättre än jag nånsin gjort. Och ingenting har egentligen i sak förändrats mer än min adress. Fast i och med det har allting förändrats. Alla som finns runt mig kan jag vara mig själv inför. Och de inför mig, tror jag, hoppas jag. Nu ser jag glasklart hur mycket de betytt och betyder. Människor. Människor som maxar tillvaron. Existensmaximum - var det inte en låt som hette så? Ja, jag trivs så bra att jag liksom helt kommit av mig. Vad ska jag skälla på? Att glöggen är för söt?

Ge mig förslag!

Kräm på er alla! / Bunni ("Kräm" snodde jag från en av er)

Miljökrisen har länge varit på tapeten, men det är mycket snack, liten verkstad. Sen - kaboom - så kommer Finanskrisen, och då jävlar, då ska här göras och det bums. Regeringar ingriper, staten träder in. Finanserna måste ju räddas, dammit.

För vad händer om köpkraften utarmas - jo, då blir det depression.
Men det händer nåt annat också.
Vi kryper närmare varann.
Vi som tycker om varann.
Vi shoppar inte. Vi bondar.
Vi bränner inte flis på krogen. Vi träffas hemma och lagar linsgryta.

Och när vi slutar upp med onödig konsumtion skonar vi miljön.

Nu är jag flyttad och vi mår prima i nya lyan. Sitter och ser ut över en mysig gaturkorsning från hörnrummet med tre fönster.
Jag har vänt blad och är så jävla glad!

Jag sitter mitt i flytten. Hemmet nedpackat. Vindsförrådet utstädat med en vidhängande bitterljuv känsla av tidens flykt. Men det här är en flytt med positiva förtecken. Jag är alltså glad.

Men så droppar giftet ner i bägaren. Jag lyssnar på ett par poddade radioprogram. Och blir arg över att:

1. Arslenas försvarare svärmar runt Thomas Quick igen. Dessa breda gubbarslen som sätter sig på alla vettiga människor bara för att de skaffat sig breda arslen - usch.

2. Unga hembiträden i Kuweit som kommer från ekonomisk misär i sina hemländer bara för att bli kränkta och våldtagna av herrn i huset, och ingen gör nåt.

3. Diktaturer som påstår sig förbättra villkoren för de svagare grupperna bara gör det för att locka till sig turister och storföretag - inte för att de anser att det är fel när terror, fattigdom och förtryck håller folket i ständig skräck.

4. Mona Sahlin nu plötsligt anses för folklig, när medierna i åratal krupit innanför hennes skinn för att skaffa sig total insyn i hennes privatliv. Men nu är det inte fint längre, nu när hon kan bli statsminister. Luktar det för mycket fitta om henne?

Listan kan göras längre, men nu ska jag flytta. Jibbii!

Akta er jävligt noga för Glocalnet! När jag värvades över var det med ett fång fagra löften, varav inget infriades. Tusen svordomssalvor senare bestämde jag mig för att i samband med flytten säga upp fanstyget. Men det är som att leva i ett misshandelsförhållande. Att ge men inget få, bara ett hopp om att de skimrande löftena en dag äntligen ska bli realiserade. Och sen, när man vill gå, då får man betala dyrt för det också.

Tre månaders uppsägningstid och dessutom måste man skicka en skriftlig uppsägning med snigelpost. Till en bredbandsoperatör! Så var det minsann inte när jag tecknade avtalet, då behövdes inget spring till brevlådan.

Fuck Glocalnet!

Med anledning av förra diskussionen om självförbrännande mammor tar jag mig friheten att publicera delar ur en ypperlig kommentar med signaturen "mammamia":

"Jag var en glad, utåt person med många vänner och ett rikt liv. Mycket fest men på ett trevligt sätt.
Träffar en man som visade sig ha väldigt dåligt självförtroende. Han utagerar genom att försöka att förinta Mig istället. Det tog några år. Tillslut hade han lyckats isolera mig och få mig att tro att jag inte var vatten värd. Han använde sig av olika metoder som att lämna mig och barnen hemma (låsa in osv). Jag svarade genom att till en början dricka hemma och ha fest med folk i telefonen, dra på musik och hålla mig själv över ytan. Detta ogillades starkt och det fick jag veta. Tillslut blev jag ett vrak. Han hade haft rätt, jag var värdelös som människa och som mamma. För vilken mamma dricker inför sina barn? Bara en total loser enligt honom. Att det var han som skapat den här nya mig (olycklig,skamsen och ensam) förstod jag inte då.

Där har jag min teori om att förinta andra eller sig själv. Jag var stark - han svag - han bryter ner någon annan - suger i sig styrkan och lämnar en person kvar som i sin tur vill förinta sig själv, ofta då en kvinna (jag i detta fallet)
Han blir en hjälte när han tar hand om barnen när morsan måste åka iväg och fixa ihop sig själv pga sina alkoholproblem? Nej,mitt problem var han.

Jag kan bara utgå från mig själv. Man känner igen sig själv i andra. Jag har kvitto på att det var mitt ex som bröt ner mig. Nu är jag fri och stark igen. Vet mitt värde - är inte lost, dvs tror inte på vad elaka människor projicerar på mig."


Detta förlopp är tyvärr inte helt ovanligt, att en partyglad tjej träffar en förtryckare och börjar dricka av helt andra skäl. Hon dricker för att våga säga till sin förtryckare vad hon verkligen tycker, hon dricker för att svalka nerverna när han angriper och förföljer henne, hon dricker för att fly bort ur sitt förpestade liv.

Att dricka är alltid att fly i viss mening. Men det är skillnad mellan att fly från något och att fly till något. När jag nyttjar rusdrycker nuförtiden gör jag det för att fly till något. Fly vardagen till något lummigt, varmt och glatt. Till vänner jag älskar och är trygg med. Då blir flykten just det som jag tror att ruset kan bidra till - en välbehövlig paus, en förhöjning av livskvaliteten, som gör att man hämtar en ny gnista att tända vardagens lugna låga med.

Vad tycker ni?

Modern har nu tvångskommenderat mig att inte bara skriva om henne - vilket alltid är ett krav för att få den stora äran att fylla hennes bloggutrymme - nej, den här gången har hon dessutom beordrat mig att skriva om ett visst ämne.

Så, damer och herrar, låt mig presentera ämnet: Den självförbrännande kvinnan.
Jag ryser vid blotta tanken. Ta exempelvis Britney Spears. Kate Moss. Naomi Campbell. Marilyn Monroe. Carolina Rosing. Anna Nicole. Eller Victoria Benedictsson. Avskräckande typer.

Men tro inte att detta räcker för att göra mor min nöjd. Nej, hon vill att jag ska problematisera. Att jag ska analysera varför folk tycks så besatta av dessa damer. Jag kan tala om att jag själv inte är det minsta besatt, Inte ens intresserad. Eftersom de säljer lösnummer, eller föralldel i vissa fall väcker litteraturhistorikers vurm, torde dock ett allmänintresse föreligga.

Och det borde vara enkelt att förklara. Knarkande, försupna och sexgalna kvinnor som dessutom är kärlekskranka skrämmer oss som föredrar att dö en naturlig död. Framförallt skrämmer de oss som önskar ha en mor som dör en naturlig död. Vi vill inte att kvinnor ska bränna sitt ljus i bägge ändarna, för då finns det bara vörme kvar i mitten - åt dem själva.

Kan en kvinna vara mer egoistisk? Och eftersom alla kvinnor är potentiella mödrar borde det väl inte vara så svårt för min egen mor att begripa, att en sådan mor vill ingen ha.

Kan det vara enklare?

Er icke självförbrännande Gogge

Bara en fråga kring ett argument som ofta kommer upp i feministdebatten. Det gäller män som känner sig utpekade som skitstövlar bara för att det finns män som förtrycker kvinnor. Senast gjorde Marcus Birro det i Kvällsöppet. "Jag tänker inte ta på mig nån kollektiv skuld", går tongångarna. "JAG är ingen förtryckare minsann!"

Nähä, men vad bra då. Vem har f ö sagt det? Men jag som är en vit kvinna i västvärlden och därmed åtnjuter massor av privilegier som människor på det södra halvklotet aldrig kommer i närheten av - ska jag då bara dissa alla globala orättvisor? Och säga att jag minsann inte aktivt suger ut folk i u-länderna. Ska inte jag istället känna solidaritet med de fattiga, förtryckta och svältande? Är det i enlighet med detta resonemang fel att exempelvis ge ett bidrag till Röda korset eller nån annan hjälporganisation?

Kan ni försöka svara på frågan varför vissa män blir så upprörda så fort kvinnoförtryck kommer upp på dagordningen?
Jag kan nämligen inte begripa det själv.

Det började en gång för ett decennium sen, under en sorts kulturafton på Skånegatan. Jag var inbjuden för att spela mina gamla vinylfavoriter. Och sen var det poesi. Det var då jag såg honom framträda för första gången. Och då som jag insåg vad poesi också kan vara.

Därefter har mycket skit runnit i kloakerna, men Bob Hansson har fortsatt rinna ner som honung i mitt obildade poesisvalg. Honung med saltlakrits. Humor med sorgestråk. Storhetsvansinne med mindervärdeskomplex.

Bob Hansson har med sin kompis Kristoffer en show på Södra teatern som heter Heja Världen! Den rinner också ner. Som hostmedicin mot de hackande existentiella villkoren.

Bob är modig. Han är motsatsen till Alex Schulman. En människa som vågar vara mänsklig. Som gör oss andra mänskliga.

Människan är ett krokigt virke av vilket inget rakt kan åstadkommas. Det är inte jag som myntat den strofen. Det är Immanuel Kant. Vad Bob Hansson gör är att ta fram det där jävla knotiga, förvridna virket och hålla det intill sitt bröst. Och plötsligt börjar det glittra. Livet börjar fnittra.

Heja Bob!

Min oömma moder är som vanligt ute på nya upptåg, vilka jag helst vill veta så lite som möjligt om. Det räckte med att bevista hennes fest i lördags. En av mina systrar drack av bålen, med mammas goda minne och blandad med ansenliga mängder hobbydricka. Därefter kallade syrran vår mor för en o-mamma, jag vet inte om spriten gav henne den klarsynen eller om den bara lossade tungans band.

De övriga gästerna rörde inte bålen, vilket kanske var tur för mamma, för då hade de ju kunnat kalla henne för o-vän. Däremot rörde de allehanda sorters förfriskningar, inte minst den flaska importerad absint som högtidligen skulle öppnas och inmundigas i köket. Brinnande.

Så här såg modern ut innan absinten tömts:



Och så här tog hon sig ut efteråt:



Ändå klagade hon på absintens utlovade men uteblivna hallucinogena effekter.
Inte ens svampgrytan hon lagat skapade den sortens sinnesförvrängning som hon uppenbarligen hoppades på. Hon hade kanske glömt ha i den vita flugsvampen.

Men nog passade halloweenhögtiden henne som det anstår en häxa.

Tack för mig!

Er stackars Gogge

Vägen till mitt hjärta går via dammsugarslangen, men det har många män svårt att fatta. De har också svårt att fatta att de bör vara fina att se på. Däremot behöver de inte vara särskilt intelligenta. Hjärnan stimulerar jag i goda vänners lag. Mannen får vara hemma och passa fjärrkontrollen.

Men jag måste ha omväxling, därför kan det hända att jag tar mig ett extra nyp med nån fräsching när jag är ute och reser. Varför inte en kvinna? De luktar ju gott också. Eller så tar jag med mig en ny herrbekantskap hem, så blir vi tre om det.

Hans kompisar bekantar jag mig gärna med. En och en. Provsmakar dem lite. Man kan ju behöva en bakdörr.

Den lustigaste egenskapen hos en man är hans svartsjuka. Han är svartsjuk på både mina gamla ex och på mina killkompisar, och efteråt är han svartsjuk på mitt nästa ex. Han förstår inte att jag faktiskt inte bryr mig. Herregud, det är ju bara karlar. De kommer och går. Det finns så mycket fisk i oceanen. Ibland regnar det tillochmed. Grodor. Det är bara att kyssa en, så blir han en prins. Ett tag. Tills det är dags att kyssa nästa groda.

Ibland får männen för sig att tävla med mig. De säger att de sliter så hårt, att de är ena jävlar på att jobba. Men det vet vi ju, att män inte arbetar tillnärmelsevis så hårt som vi. De är så klena att de inte ens orkar med mer än ett ynka samlag per tillfälle. Det är därför jag kräver två åt gången, så får de turas om. Jag vill nämligen göra det minst en fem, sex gånger.

Så här tänker en hondjävul.
Och för det måste hon straffas så hårt att hon slutar tänka på hur hon vill ha det.

På många mingelpartyn blir man vid hemgången försedd med en goodiebag i vilken de sponsrande företagen bidragit med ett varuprov på nån av sina produkter. Min goodiebag brukar i regel länsas redan på tröskeln till mitt hem där min närbesläktade sambo girigt plockar åt sig hårmousse, krämer, smink, godis, bälten, mobiletuier, nyckelkedjor, hårband mm. Kvar till mig brukar finnas nagellack i hopplöst omodern färg (se mina naglar), nåt tacky smycke (se mina smycken) och nån publikation av damtidningsmärke (se min idioti;-).

Tidskriften hamnar på badrumsgolvet, och innan fukten har ätit upp den hinner jag läsa några sidor. I den senaste goodiebagen låg ett nummer av Cosmopolitan, som nu upplyst mig via sin avdelning "man-ual" om hur snubbar är funtade.

Såna sidor finns i de flesta dammagasin, så det är inget häpnadsväckande med det. Bara en aning avtändande. Än en gång får vi lära oss att en man aldrig skulle tacka nej till sex med Scarlett Johansen (typ) även om han hade en fantastisk flickvän som han älskar, att en kille egentligen vill ha sex med sina (snygga) tjejkompisar, att han helst värmer upp en ny tjej samtidigt som han har ett fast förhållande (ifall ifall) och att han gärna har sex med sitt ex (hon är ju van). Hej faderullan, oj vad man kan knulla.

I nästa inlägg får ni läsa om en hondjävuls liv och lustar.

Så var det dags igen för mig, den hunsade sonen, att vikariera på min mors enfrågeblogg. Och endast av den anledningen fogade jag mig. Bloggens behov av omväxling är minst sagt alarmerande, snart kan den flytta in i en hylla för genusvetenskap, vilket iofs vore skönt, för då skulle den snabbt damma igen och jag skulle slippa straffkommenderas på detta sätt.

Skälet till att min moder för tillfället inte har tid att ombesörja sitt åtagande som språkrör för landets alla förfördelade kvinnor är i mitt tycke ogiltigt: Hon är så oerhört upptagen med att springa på mingel! Till sitt försvar hävdar hon att hon är en fattig bohem som tacksamt får ta emot de glas dyr, torr och gratis champagne som står till buds. Jag invände då att om hon nu är en bohem borde hon åtminstone hålla sig till rödtjut. Men det gör hon när hon är bortbjuden på middag, sa hon. Då köper hon sitt älsklingsvin i present till värden. Därefter dricker hon upp det själv.

Mamma förnekar sig inte, om nu någon trodde det. Sist hon bjöd på middag blev det vegetariskt; endast katterna får riktig sovel. Och nu har hon bestämt sig för att flytta till en annan lägenhet så att jag ska bryta ryggen av att kånka kartonger. Utöver det har hon planer på att bosätta sig i NY i flera månader. Jag bara undrar: vem ska då laga middag åt mig?
Alla blir ju inte mätta på dyr, torr och gratis champagne.

Suck / Gogge

Aaron Israelsson jobbar med Nyheter24 och är killen med kollen för dagen. Han har skrivit om Papa Dee-målet på ett föredömligt sätt, bl a genom sin tydliga synpunkt att åklagaren begår tjänstefel om hon inte överklagar den skrattretande mjäkiga domen.

Den som läst förundersökningen (finns scannad att ladda ner från Pirate Bay) behöver inte vara smart för att dra slutsatser.

Sen undrar jag varför alla psykologer har tigit under processen. Det vore väl på sin plats att upplysa folk om Stockholmssyndromet, bara så där helt apropå ingenting - lol. Och skicka en tanke även åt Jenny Beltran.

Att leva i en misshandelsrelation är  som att leva i en diktatur. Så länge du är innanför krävs det ett oändligt mod, rentav dumdristighet, för att berätta för utomstående hur det verkligen ser ut bakom järnridån. Ändå tycker vi att en kvinna beter sig suspekt när hon först efteråt berättar hur det verkligen förhöll sig, hon som kvittrat om hur fint allt var. Misstror man den som flytt ur en diktatur när han/hon avslöjar de vedervärdiga missförhållanden som befolkningen tvingas utstå? Skakar man på huvudet då och frågar: Men varför sa du inget innan?

Ställ aldrig en sån fråga till den kvinna som rest sig ur ett misshandelsförhållande!