unnidrougge

På centralen, när jag just klivit av ett tåg, såg jag hur en ung kille kom rusande för att hinna med ett X2000-tåg på andra sidan perrongen. Men precis då började tåget rulla, och han ropade, hoppade och sprang efter medan han slog på vagnen. Han hade jeans som satt nedanför rumpan. De vita kallingarna stack upp. Han var väldigt ung, bara ett barn. Och han missade sitt tåg, hade inte ens en väska. Kanske satt hans mamma och väntade på honom inne i en av vagnarna. Undrade varför han inte kom.

Egentligen var detta ett relativt odramatiskt exempel på skit som händer. Men jag blev alldeles gråtfärdig av den här killen och hans vanmakt. Jag tyckte så ofattbart synd om honom. Det är svårt att förklara varför jag väldigt ofta tänker på den situationen. Och varför jag blir lika lipfärdig varje gång.

Sen idag när jag hade varit nere i city klev jag av tåget vid Skanstull, och framför mig gick en kille med en gångstil som säkert fått massor av fjortisklungor att fnissa. Han hade förmodligen nån sorts hjärnskada. Men han gick där med stor möda. Ryckigt och väldigt kobent. Ibland fick han stanna och hämta sig. Och jag drabbades av samma sorgsenhet. Det var så starkt av honom att ta sig fram på de benen. Jag ville gå ikapp och ge honom en kram, men då vek han runt hörnet och jag fullföljde mina ärenden.

Nu tänker jag på honom igen. Och vill gråta. Över människor. Över hur oskyldiga vissa är. Och över hur råa andra är. Hur konstigt livet på den här planeten är.

Idag känns det nästan som att jag vill dö.

Han var så söt i sitt vitkrulliga barr och de stora gaddarna. Ungarna var sålda på honom. De hade sett honom i nåt av Fyrans barnprogram och nu jobbade han som fotograf på deras pappas tidning. Sen träffade jag honom ute i svängen. Och föll pladask för hans bländande charm. Det gick så enkelt att snacka med honom. I debattsammanhang kunde man skälla ut honom, men även det var enkelt. Efteråt var alla glada ändå, särskilt han.

Finns det nån som kommer undan flickfotografen Bingos vinnande sätt? Jag ville t o m inleda ett samarbete med honom (nej, inte vika ut mig). Men sen kom Svarte Fan och sög ner mig i sitt bottenlösa träsk. Åren gick och jag satt i kärleksarrest. Efteråt mötte jag Bingo igen. Lika översvallande, lika positiv och karismatisk. Fast han hade blivit stor nu. Stadsjeep. Skilsmässa. Dotter. Han var boss. Han stod egentligen för allt jag ogillar.

Men tänk om han är ironisk! Tänk om all hans sexistshit är ett kitschigt skämt?

För en intelligent kille kan väl inte vara så glad om han:

1. gör en tidning med sillebrudar på omslaget, som heter Moore?
2. låter sig filmas hemma och var han än går för ett superpinsamt program som heter Being Bingo?
3. säger att han vill bli en ny upplaga av Hugh Hefner?
4. filmar sig själv med sin mobil när han bangar på en blondin och sen ser till att filmen går att få tag i?
5. säger att han själv skulle kunna fota sin dotter avklädd när hon har åldern inne?

Nä, det kan inte handla om att skratta hela vägen till banken. Bingo Rimér är i själva verket en konstinstallation. Det måste vara därför han ser så glad ut. För att han äger sin publik. Ernst Billgren kunde inte gjort det bättre.

Ändå ligger en annan tanke nära till hands: Var tar alla söta pojkar vägen och var kommer alla fula gubbar ifrån?

Ibland tänker jag att livet är som ett långt äktenskap: man blir bara mer och mer trött på det. Igår kände jag mig dessutom helt misslyckad. Men sen kom ungarna och åt middag, jag hade varit på Hötorget och köpt lammrulle och gjorde tzatsiki och salsa och bulgur med mynta och öppnade en pava vin.

Och sen skrattade jag hela kvällen, för de är så helvetes roliga de där ungarna. De har förbjudit mig att gå in på detaljer här, vilket iofs är synd. Det skulle kunna bli en underhållande fars. Men jag får väl göra romankonst av det hela så småningom.

Så får jag alla dessa grymma läsarbrev. Varje dag, och jag överdriver inte, kommer mejl, facebookmeddelanden eller pappersbrev från människor som läst Boven. Då känner jag mig inte misslyckad längre. Och jag vill här passa på att tacka Ingela från Helsingborg som skickade ett fantastiskt peppande brev med snigelpost fast utan mejladress, vilket gör det knivigt att återgälda det - jag är usel på att skriva vanliga brev nuförtiden, ni vet, gå till en brevlåda, klistra på frimärke och allt det där som blivit så bökigt.

Jag skriver, tränar, tänker, läser, träffar folk, men känner att jag inte hinner allt jag vill hinna, och så kommer jag av mig. Blir så förbannad. Kokar av ilska över hur skev den här planeten är, det växer över huvudet på mig, vet inte var jag ska börja. Och vänner ger mig välmenande råd att släppa skiten och bara leva istället. Jamen, protesterar jag då. Det här ÄR ju att leva. Mitt liv är en kamp.

Sen kan jag ju skratta hela vägen till himlen. Eller? Var det nån som menade att jag skulle till nedre botten istället? Ha ha ha ha! Där är jag ju redan. Höppla!

Heja Iréne Haglind, heja Slagfärdiga systrarna, heja Gudrun och heja SVT:s Debatt som tar upp kvinnomisshandel genom att låta brottsoffren komma till tals. Jag skriver mycket om ämnet på denna blogg, men det beror på att kvinnoförtryck är ett enormt omfattande samhällsproblem som bara tycks öka.

Men nåt har hänt nu när tystnaden har brutits. En vall har sprängts, och kanske blir detta den stora fråga som man om hundra år kommer att värdera precis som vi idag värderar kampen för kvinnlig rösträtt. Ändå bir jag så irriterad när samma eviga fråga ställs: Men du som verkar vara så stark och kompetent, hur kunde DU, yada yada.



När ska vi lära oss hur saker hänger ihop? Starka och kompetenta kvinnor är mums för kvinnoförtryckare. De fungerar både provocerande och attraherande. Attraherande eftersom förtryckaren egentligen är svag och behöver nån som är stark. Provocerande pågrundav att förtryckaren känner sig underlägsen, vilket är det värsta en förtryckare vet. Återstår bara att försöka bryta ner styrkan hos partnern genom att helt enkelt få henne att tro att hon är värdelös samtidigt som han utnyttjar hennes styrka för sina egna syften. Hon blir som ett reservbatteri han måste ha för att han själv saknar kraft. Och all energi som batteriet äger ska gå oavkortat till förtryckaren, därför behöver han ha ensamrätt till kvinnan. Därför isolerar han henne så att ingen vet vad som pågår.

Ju mer utarmad energikällan blir - den får ju ingen egen energitillförsel - desto svårare blir det att uppamma kraften att bryta sig loss. Till sist är källan förbrukad. Och ofta är det just i det läget som offret mot alla odds lyckas resa sig. Det är den frågan vi alla ska ställa oss:

Hur kunde du gå när du var så trampad och plundrad och berövad all din energi?
Det finns bara ett svar. Den ofattbara styrkan hos en överlevare.

Därför bör vi avlossa en jätteapplåd för de kvinnor som går. Och skänka en tanke åt dem vars styrka släcktes för gott.
De som inte överlevde.

Hörde nåt intressant på radio som jag vill dela med mig av. Det var en sakkunnig (har glömt hans namn) som hävdade att rättegångar mot krigsförbrytare har visat sig ha stor betydelse för den kommande demokratiska utvecklingen av landet ifråga. Sopar man korruptionen och de begångna brotten under mattan försvåras däremot demokratiprocessen.

Hur förklarar ni det? Jag är nyfiken.

Göteborg på ett ABF-seminarium:
Vi är tre författare - Maja Lundgren, Daniel Sjölin och jag. Och så är det en filosofilektor och en litteraturprofessor, bägge män. Och en moderator, kvinnlig.

Seminariet ska handla om sanning och lögn. Ni hajar.
Professorn och lektorn talar som professorer och lektorer gör. Moderatorn nämner ordet "skandal" upprepade gånger.
Strax innan halvlek härsknar Maja. Hon har typ "varit där" förut. Män som talar över huvudet på oss. Skandal! Den verkliga skandalen ligger ju där!

Och Maja, som dessutom har 40 graders feber, säger att hon inte instämmer med nåt av det sagda, påpekar att hon blev våldtagen av de där jävla männen (i boken), dänger micken i golvet, reser sig, tar sina ytterkläder och tågar ut. Dörren slår igen med en smäll och en chockerad susning går genom den fullsatta lokalen.

Det var punk. Ett uttåg säger mer än tusen tjusiga ord. Men i pausen som inföll direkt efteråt hördes fördömanden bland vissa i publiken. "Men så där får man väl inte göra!" typ.

Sen var det min tur. "Jag utgår från att de flesta här förstår varför Maja gick", inledde jag mitt anförande. Jag är inte säker på att så var fallet, men tänkte att det kanske åtminstone skulle få folk att försöka se vad det handlade om.

Hursomhelst vore det bra om fler gjorde så. Reste sig upp och gick. För vi äger alltid den rätten. Vi måste inte stanna i situationer där vi känner oss kränkta. Vi kan gå!

Det var meningen att Tito Beltran och en av de dömda stureplansprofilerna skulle ha medverkat i gårdagens Debatt med Stina. Hela dan kände jag en olust över detta. Hur tänker journalister när de bjuder in dömda förövare av den här sorten till tv-intervjuer? Har de inte en enda sekund försökt leva sig in i brottsoffrens situation? Hur ska de och deras anhöriga uppleva en tv-sändning där människor som gjort dem så illa att de blivit ställda inför rätta och fällts för sina dåd får försvara sig? De har ju redan "försvarat sig" i rätten och försvaret höll inte.

Har seriösa medier börjat förvandlas till ett Riki Lake-jippo? Har Dr Phil blivit så tongivande att vi förlorat all känsla för medieetik?

Det här är ett allvarligt problem. Bjuder man in förövare i en debatt där de får lov att "ge sin syn på saken" har man ju samtidigt ifrågasatt offrens verklighet, den verklighet som fått dem att polisanmäla ett fruktansvärt brott. Det måste vara oerhört kränkande för de utsatta som uppenbarligen redan blivit kränkta.

På det här sättet underminerar medierna den starka opinion mot övergrepp mot kvinnor som äntligen kommit till stånd. Det är sorgligt att "good telly" tycks vara den enda ledstjärnan för tv-medarbetare. Blir det cirkus är allt tillåtet.

Vill man göra en intervju med en dömd våldtäktsman borde man vänta tills vederbörande har kommit till insikt om vilka skador han åsamkat en annan människa, och också försökt gottgöra henne. Det är en process som de flesta förövare tyvärr aldrig går igenom eftersom de som begår den här typen av brott sällan har förmåga till inlevelse i offrens lidande.

Därför blev jag enormt lättad när Stina i programmets början meddelade att de påannonserade intervjuerna utgått. Det fanns trots allt en ansvarig utgivare med stake (läs: fitta).

Sen tycker jag att det är trist att tittarnas simultana kommentarer skyltas upp som om de vore auktoriserade av SVT. Spontana och anonyma kommentarer hör möjligtvis hemma på interaktiva forum på nätet. De passar fan inte i ett debattforum på SVT. Det blir osmakligt när näthatet når även dit.

Blä!

Tänk att han blev fälld! Känns nästan som en milstolpe. Det har uppenbarligen börjat hända saker med vårt gubbiga rättsväsen. Vi tolererar inte övergrepp mot kvinnor. De blir dragna i skiten när de berättar, men de blir ändå trodda.

Jan, var är du? Ska du inte gå ut och säga att våldtäkten inte har inträffat, att barnflickan ljuger och bara vill hämnas? För att du vet det. Räcker inte det?

Där kan de sitta, gubbsvålarna, och knyta kuk och tycka att det är för jävligt att det går att sätta dit en broder för att han nyttjat sin urgamla rätt att förgripa sig på en liten aningslös kvinna.

Men visst kan de väl hjälpa honom på fötter igen... Sådär gör de ju i det lojala brödraskapet. Man ska ju inte fördöma en man även om hans kvinnosyn är förödande. Det är bara en syn på kvinnor det handlar om ju...

På tågresan till Göteborg bläddrade jag igenom brittiska Cosmopolitan. Det var första gången på länge som jag förärat denna blaska min uppmärksamhet. Jag brukade tycka att den var bäst bland damtidningarna. Men nu hade nåt hänt. Alla recensionssidor var bortplockade och hela materialet visade en överdriven tonvikt på relationer. Hur man skulle förföra en man, få honom att bli kär, vara trogen och hur man sen skulle hålla relationen vid liv i evighet amen. Jag saknade den kaxiga tonen från förr, uppmaningen till självständighet och eget yrkesliv. Nu fanns där t o m råd om hur man skulle rädda risiga relationer med knäppa karlar och få upp sexlusten hos slökukar.

På hemvägen skulle jag köpa "Bitterfittan" av Marie Sveland och fastnade för rubrikerna på skvallerpublikationen Veckans Bild ("Sveriges mest lästa kändismagasin"):
- Bedragna Victoria Beckham: "Jag delar David med andra kvinnor" (huvudrubbe)
- Anna Nicoles ex Larry vill rädda Britney (hisklig bild på plufsig Britney)
- Kate Moss knarkkalas
- Katie Holmes är en shopaholic
- Tara Reid kollapsade av undernäring ("chockbilder")
- Tragedin Heath Ledger - dog med krossat hjärta
- Gravida Angelina förtvivlad "Brad är förälskad i en annan ("KRIS")

Och jag tänkte att den tydliga misär som skvallerblaskan visade gav en sannare bild av verkligheten än den mer seriösa damtidningen som gav idel recept på lim att foga samman denna torpederade verklighet med. Veckans Bild har, säkert helt omedvetet, blivit ett osminkat tidsdokument medan den traditionella dampressen serverar ett la la-land. Vill vi ta tempen på lyckotillståndet i framgångshysterin bör vi kanske ta de trashigaste skandalblarrorna på allvar. För de har fått nåt på hjärtat.

Igår var jag på Andy Warhol-vernissagen med M och C. Det var en tjusig tillställning i Bindefelds regi med skumpa och drinkar på Moderna Muséet och därefter stor fest på Berns med läcker byffé och fritt flödande förfriskningar (nu låter jag som ett inbjudningskort). Men det var verkligen så. Det måste man ju ge honom, herr Bindefeld, när han arrangerar mingel snålas det inte. Vi gick hem strax efter tolv och då var fortfarande partyt i toppform. Och Warholutställningen var också av det generösa slaget, kräver nog ännu ett besök.

Hursomhelst. På dan behövde jag köpa strumpbyxor och gick in på Åhléns efter träningen. Passerade avdelningen med bijouterier och accessoarer. Och där kan man ju fastna. Men jag kom plötsligt till en insikt. Ni vet, alla plagg med djurmönster. Jag brukade gilla sånt. Leopardprickigt, tigerrandigt, zebrastrimmigt. Men nu skulle jag absolut inte vilja sätta på mig nåt sånt. Det finns en deadline för djurmönster. Den passeras nån gång vid typ fyrtio. Ändå är det så många kvinnor på andra sidan deadline som draperar sig i dessa vilda-djur-utstyrslar. Likaså det hårdblonderade håret, där finns också ett bäst-föredatum.

Jag föreställer mig Pamela Anderson om 30 år. I leoparddräkt och stor kritvit man. Hur ska hon göra? Alla är ju inte Dolly Parton. Men Pamela har sin roll. Nu var det inga celebriteter av den kalibern på gårdagens begivenhet. Men där befann sig ändå ett persongalleri av folk som kämpar för att hålla masken, för att spela sin roll i det offentliga dramat, hålla sig kvar i toppen. Mingel, bubbel, alla ser, alla ser.

Men vad är det man ser? Var det nån som tänkte på att Warhol var en satiriker?

Var på Ica Supermarket och handlade mat med yngsta dottern. Vid den numera vidlyftiga kaffeavdelningen stod jag länge och tvekade inför det dignande utbudet. Vilken sort passade till min bryggare? Just när jag hittade den rätta trädde en man fram och frågade om jag hade en tryckkokare. Tryckkokare? flinade jag, men insåg sen att han menade en sån där kaffebryggare där vattnet bubblade upp. Nej, jag har en sån man pressar neråt med, svarade jag lite väl barskt och viftade med förpackningen. När han avlägsnat sig hade han fastnat på näthinnan. Grå snälla ögon, snygg ytterrock, lång och smal. Jag skyndade mig mot kassan för att berätta att jag uppskattade hans hjälpsamhet. Det blev lite genant, som det kan bli ibland. Därefter fastnade jag för länge i utgången där en pensionär hakat upp sig över en rabattkupong. Under tiden hann den trevlige karln betala och gå.

På hemvägen anförtrodde jag min dotter att det där var en man jag mycket väl skulle kunna tänka mig att stifta närmare bekantskap med. Han såg bra ut och han verkade snäll.
"Han såg helt vanlig ut", svarade hon kärvt. "Nöjer du dig med så lite? En snäll och vanlig man?"
Såklart att jag gör!
"I så fall kan du skaffa en på två minuter", fortsatte hon. "Det dräller av dem. Vill du inte ha nån som är intressant? Nån du kan snacka med?"
Nej, snacka kan jag göra med mina vänner. Och en snäll man skulle tillåta mig att träffa mina vänner.
"Du har inte fattat nånting", suckade min yngsta. "Man behöver inte ha tillåtelse att träffa sina vänner. Man bara träffar dem. Och man kan väl inte vara ihop med en kille som det inte går att föra vettiga samtal med."

Jag insåg förläget att jag har mycket att lära. Och undrar när jag ska ha tid med det. Och hur jag ska bära mig åt nästa gång jag träffar en snäll man med trevligt utseende i en trivial miljö. Hur gör man?

Vill ni veta vad jag har gjort idag, en helt vanlig tisdag?
Jag steg upp 05.38 och cyklade till Hötorget där jag tränade i två timmar.
Cyklade hem, duschade, språkade en stund med min yngsta medan jag drack kaffe som bryggts i min nya Eva Solo.
Skrev på en artikel i ett par timmar.
Ringde en väninna, talade en timme.
Gjorde mer kaffe.
Läste om Oscar och Bosie (research).
Fick samtal från min agent, ett glädjande sådant.
Fick ännu ett samtal från en mycket god vän (manlig).
Tog en power nap.
Blev uppringd av en annan "manlig väninna", talade i 20 minuter.
Kollade bloggen, mejl och facebook.
Läste mer.
Satt i en telefonintervju med en student som gjorde en uppsats om "karriärkvinnor" - hur han nu kunde få in mig i det konceptet.
Blev uppringd av min äldsta dotter, talade en stund med henne.
Cyklade till posten och fick iväg viktiga papper till revisorn.
Cyklade vidare till min terapi på Alla kvinnors hus.
Cyklade hem, svarade på ett par sms.
Fick ett samtal från en kvinna som läst mina böcker och som ville att vi skulle ses.
Lagade käk.

Och här sitter jag nu. Och tänker: Gud vad jag snackar hela dagarna!
Vad är det då jag pratar om? Jo, livet. Jag diskuterar livet medan det pågår.
Snart ska jag titta på en tv-serie som jag har fått låna på dvd.

Ännu en dag har gått.

Häpp!

Var på kabaré igår, en internationell föreställning vid namn "Medium Rare". Jag såg den förra året också, eftersom jag gillar det burleska, särskilt om det är mycket gift i bägaren (och vin i glasen). Det sympatiska med Medium Rare, förutom att de vänder och vrider på vårt inlärda könsrollstänkande, är hullet. Det dallrar om de kvinnliga artisterna. När de strippar är det inga stenhårda och deffade muskelskulpurer man får se. Det är kvinnokroppar där cellulterna får vibrera fritt. Hade man kunnat Krav-märka sexighet hade de haft en stämpel på skinkan.

Stack och tränade som vanligt på förmiddan, och i badhusets omklädningsrum finns det också mycket daller. Och det har jag heller ingenting emot. Men så kommer nåt annat in i bilden. Småbarnsmammorna. Jag vet inte ... men det är inte lika roligt. Svårt att föra fram det här, märker jag. Ni förstår, jag tittar på de små gluttarna och deras moderna streetiga kläder. Sen mammorna. De har liksom inte haft tid med sig själva på så länge. Deras kroppar har blivit en aning oproportionerliga, kanske av barnens mat som de ofta äter upp efter dem, mat som sätter sig där den inte borde sätta sig. Och kläderna. Urtvättade, urtrista. Praktiska frisyrer och skor. Extremt osexigt.

Och jag har själv varit där, så bli inte stötta, ni som måhända känner er träffade. Jag hasade runt i oömma kläder och skötte aldrig bikinilinjen ens. Snöt snor och röjde skit på löpande band. Ja, vad gör man?

I veckan fick jag reda på att två av mina väninnor, och därutöver de piggaste av partypinglor, har gått in i ett välsignat tillstånd. Och givetvis är jag glad å deras vägnar. Fast jag tänker samtidigt: Jaha, då är det slutfestat. Men de intygar käckt att de minsann inte ... närå. Nu råkar det bara vara så att livet förändras radikalt när man blir mamma. Då börjar allvaret. Glädjen också förstås. Men det blir aldrig samma sak längre att gå ut och roa sig. Åtminstone inte på typ tio år.

Och jag tänker på alla dessa glåmiga småbarnsmammor och allt de försakar för sin avkomma, och sen på papporna som sällan i motsvarande utsträckning blir så koloniserade av denna nya livsuppgift. En obalans som i värsta fall tippar dem rätt ner i skilsmässodiket.

Borde inte alla mammor ut och skaka på hullet lite mer?

Kan bara inte låta bli att häpna, fast jag borde skita i det hela. Men jag kommer ju inte undan. Sällan läser jag kvällstidningar, nuförtiden inte ens DN, och jag har blivit så stofiliserad att jag knappt glor på teve längre. För att hålla mig à jour lyssnar jag istället på poddade avsnitt från P1 medan jag tränar. Och i morse hörde jag honom igen.

Den där Jan. En av Sveriges största offentliga lögnare. Nu gällde det hans "bråk" efter att han skändligen förlorat i det folkliga jippot "På spåret". Reportern som upplyste om detta gräl ville ha hans kommentar och hävdade att hon sökt honom flera gånger men inte fått tag i honom. Guillou slog barskt fast att detta var lögn. Han satt och skrev på sin nya bok och skulle givetvis ha hört om telefonen hade ringt. Reportern framhärdade att hon visst sökt honom. Ja, men det är väl ganska självklart att hon gjort. Så jobbar journalister. De brukar alltid vilja höra de olika parterna i även de mest banala mediebråk.

Nu kan man ju tycka att detta egentligen är fullständigt ointressant, om Jan bråkade eller ej efter sitt nederlag i På spåret. Men det är så symptomatiskt för denne man att  bara blåljuga. Som en liten trängd barnunge.

Han anser sig vara landets störste journalist och kommer undan med sitt ogrundade skitsnack gång på gång. Även i de fall där han blir överbevisad. Han uttalar sig om saker han inte känner till, exempelvis tog han nyss avstånd från att Carola "skönhetsopererat" sig. Carola har själv för längesen berättat om sina botoxbehandlingar, men den i grunden likgiltige latmasken Jan har tydligen inte tagit reda på vad botox är. Det är väl i sig inte så viktigt heller. Men poängen är att Jan bryr sig inte. Han kan slänga ur sig precis vad som helst, en tid senare kan han trumpeta ut motsatsen, och ingen ställer honom till svars. Kanske för att ingen orkar ta honom på allvar längre. Men Jan tar sig själv på yttersta allvar, och jag kan berätta att jag länge uppfattade honom som en stor humorist. Jag trodde nämligen att hans uppblåsta skryt var självironiskt, att han orerade om sig själv med den insiktsfulles glimt i ögat.

Så var det emellertid inte alls och när fjällen föll ifrån mina ögon rasade också hela korthuset Guillou. Det är därför han inte klarar av att nån blåser på honom. Alla måste ju tro att han är en stark och ståtlig fästning. Och när han säger att han är det, då tror vi ju på honom, inte sant?

"Har du redan dålig självkänsla så finns det åtgärder du kan göra. Här kommer 5 råd:
1. Se till att du får göra det du vill med ditt liv
2. Haka inte upp dig på att duga inför andra
3. Inse att du duger oavsett, vad du och andra tycker om dig själv
4. Våga göra och vara annorlunda
5. Låt ingen kränka dig. Tänk på att vi ofta kränker oss själva

Lycka till med uppgiften."

Vassegoda, här är "framgångscoachen" Hans Thörns hemkokta recept för lycka. Det låter väl bra?
Särskilt den första uppmaningen: Se till att du får göra det du vill med ditt liv. Fantastiskt. Jag ska vidarebefordra detta portalråd till alla som ligger och sprattlar längs livets dikesren. Ensamstående dubbelarbetande mammor, förtidspensionerade kvinnor, asylsökande flyktingar och alla de våldtagna, incestdrabbade, misshandlade, övergivna, sörjande individer som samhället farit hårt fram med. LIGG INTE DÄR OCH HA DÅLIG SJÄLVKÄNSLA - DUG! (Eller DUG TILL, som Thörn själv uttrycker det. Han skriver som en kratta i likhet med flera kollegor i coachbranschen som ofta saknar både bildning och utbildning. Kan inte skilja mellan att duga och att räcka till, så det får bli "duga till".)

Ja, ni hajar vart jag är på väg här. Jag såg Hans Thörn i teve igår där han skulle försvara sin verksamhet som blivit rättmätigt och starkt ifrågasatt av Po Tidholm. Po glänste med sitt intellekt medan Thörn satt med en uppsyn lika tom som hans fraser. Thörn dillar om att hitta sin inneboende andlighet samtidigt som han får sina klienter att provköra bilar de aldrig skulle ha råd att köpa. Det gör han för att avhjälpa klienternas rädsla för att bli framgångsrika (sic!). Att fräsa runt i ett lyxåk är ju det främsta tecknet på framgång, gubevars. Andligheten kan man lugnt placera i ett skinnklätt bagageutrymme.

Usch och hu och fy för dessa klichésprutor! Folk betalar dyrt för att få en urvattnad floskelsoppa inkörd intravenöst och sen går de och lallar på rosa moln tills det är dags för nästa injektion prismärkt lycka. Och de som inte har råd med en privat coachning kan gärna köpa boken "Inre balans - yttre framgång".

Det är hög tid att börja genomskåda alla dessa kvacksalvare och deras verbala handpåläggning. De har spritt sig som huvudlöss i en lurvig självhjälpskultur som letat sig ända upp i företagsledningarnas pekunjära ängslan över att inte vara konkurrenskraftiga nog. Eller förlåt, "duga till" heter det ju.

Och medan coacherna skor sig på den kapitalstarka oron ligger samhällets utsatta och ruvar på sin olönsamma dito. De duger ju inte ens till att köpa sig lite självkänsla.

Så se för guds skull till att ni duger ... TILL!

I veckan var jag i Höganäs och talade. Kvällen var arrangerad av den lokala kvinnojouren, och stämningen var mild och uppsluppen. Efteråt gick vi ut och åt. Jag kände oerhört starkt för dessa kvinnor som arbetar ideellt med att hjälpa våldsutsatta medsystrar. Det slog mig att de här vardagshjältarna som finns överallt i landet utgör en modern motståndsrörelse. Det är en rörelse som sällan får utrymme i medierna, som suger på ramarna och vänder på slantarna. Jag kommer dit och får applåder, men egentligen är det dem som ska hyllas och lyftas fram.

Ett par dar senare är jag på galapremiär för musikalen Jekyll & Hyde. En halvmeter från mig står Leif Silbersky. Vi är i samma vimmel bland bubbelvatten och festblåsor. Efter föreställningen befinner vi oss med mer sprattelvatten under de tjusiga takkronorna på Berns. En söt tjej kommer fram och berömmer mig generöst för min senaste bok. Utanför stället, när vi ska bege oss hemåt, öppnas en bildörr och en kvinnlig taxichaffis kallar på mig. Hon vill också berömma mig för min senaste bok. Stå på dig! uppmanar hon. Jag blir alldeles varm och röd.

Och jag tänker på vägen hem, att galajippoarrangörerna hade lyckats väl med att ragga ihop folk från skilda schatteringar; näringslivstoppar, kulturkoftor, showbizfolk och såna som jag. De vill väl att musikalen ska dra en bred publik. Men jag tänker framförallt på en annan bredd. Bredden hos alla de kvinnor som utsatts för sin egen Jekyll/Hyde, en man som under kärlekens täckmantel torpederat deras liv. Vi är i samtliga åldrar och kommer från alla sorters miljöer. Och vi är mååååånga.

Vad gör vi då med kunskapen och erfarenheten? Jo, vi berättar, varnar, lappar ihop oss och försöker hjälpa varann. Och de som orkar, de arbetar gratis på kvinnojourerna. Hur länge ska denna motståndsrörelse behöva släpa sig fram på knäna och armbågarna? Det ska jag tala om. Den segar sig fram med minimala resurser så länge det finns fega män (och kvinnor) som säger sig avsky kvinnofridsbrott men som ser mellan fingrarna på och bagatelliserar de övergrepp som begås av nån de känner eller samarbetar med.

Värstingen är egentligen inte Mr Hyde. Värstingarna är alla de som låter Dr Jekyll härja fritt..

Nu har jag genom ren empiri kommit fram till att de inlägg som retar upp vissa karlar mest är dem där det finns ett ifrågasättande av mannens självklara rätt till kvinnors kroppsöppningar. Det slår aldrig fel. Så fort jag tar upp gubbslem som i kraft av position, psykopati eller pengar utnyttjar kvinnor, misstänkta våldtäktsmän, män som lämnar döende kvinnor till förmån för ett nytt ligg, killar som är fixerade vid dajmsex mm, då galopperar pittstimmet in här och slåss hätskt mot mig (!) om sin upplevda inskränkning i förmånen att få pöka var-, när- och hursomhelst.

Det är avslöjande. Och det är också vad man kan urskilja i tvålsoppan runt Tito. Manssamhällets reaktionära tillskyndare.
Där står operasångaren hand i hand med sin söta blondini i en tevestudio och bedyrar med nallebjörnslooken sin absoluta oskuld, den gullegulliga uppsyn han säkert haft väldig nytta av när han vill ha sig ett skjut. Hans überlojala Florence Nightingale berättar troskyldigt att hennes man aldrig skulle kunna begå en våldtäkt, för det vet hon. Hon känner honom. Man undrar ju hur länge hans förra fru levde i ovisshet om karlns vänsterslarv. Herregud, det finns seriemördare och pedofiler som lever under äktenskapliga förhållanden bra länge innan sanningen kommer fram.

Och advokatparet Svensson/Silbersky sitter med armarna korsade framför bröstet och gafflar om att man inte ska döma efter kön. När det är precis så som våldtäktsrättegångar brukar avlöpa. I det allmänna medvetandet finns ännu tydliga rester kvar av den förlegade föreställningen att alla handlingar av sexuell natur är kvinnans fel. Antingen är hon förförisk eller också är hon godtrogen. Schyman lyckas föra fram detta perspektiv en halv gång innan hon blir överröstad av herrarna igen.

Och sen gör dramadrottningen Beltran en favorit i repris - svimningsnumret. Jag kan tala om att såna fasoner har jag sett på nära håll. När mitt ex hade mosat mig kunde han falla i stupor och låtsas få andnöd. Bara för att jag skulle tycka synd om honom. En väninna till mig sa att man borde låta en expert uttala sig om det där självömkande psykopatbeteendet. Ett utmärkt sätt att avsvärja sig allt ansvar.

Silbersky lär ha sagt till Tito att detta inte hade hänt om han inte varit känd. Jaså? Jag kan tänka mig att det förhåller sig precis tvärtom. Om det nu rörde sig om en våldtäkt (vilket vi i rättvisans namn inte vet) - hur stor chans har då en 18-årig barnflicka mot en världsstjärna? Såna faktorer bör man väl väga in i det faktum att det dröjde så länge innan en anmälan gjordes. Och med tanke på bevakningen runt målet samt de hysteriska reaktionerna förstår man ännu bättre varför flickan drog sig för att anmäla.

Ni som nu får skrivklåda av iver att än en gång försvara Tito till varje pris, besinna er! Jag efterlyser härmed män som faktiskt inte vill delta i smutskastandet av kvinnorna som vågar stå upp, som är engagerade i kampen mot mäns våld och övergrepp mot kvinnor. Ta efter Thomas Bodström istället. Han visar vägen för de empatiska männen som finns därute men som inte gastar lika högt som Silbersky et al.

Nu ska jag besöka kvinnojouren i Höganäs. De vet vad många blundar för: att massor av kvinnor varje dag utsätts för hatbrott i sina hem i ett av världens mest "jämställda" länder. Det är kalla fakta. Så bespara mig en massa bullshit ett tag nu. Annars kommer jag fan att bli frigid. Och då får ni aldrig ta del av min åtrå och kärlek till de mumsiga mansbitarna.

Höpp!

Jag hörde om en kvinna som kom hem till sin man och sa att hon hade träffat en annan just då mannen genomgick en plågsam behandling mot sin nyligen upptäckta cancersjukdom. De hade varit gifta i tolv år. Mannen lämnades med sin ångest och kvinnan flöjtade in i sin nya relation. Jag blev oerhört illa berörd.

Vad tycker ni?

Lyssnade på en diskussion i radioprogrammet "Medierna" medan jag cyklade till gymmet i morse. Det gick ut på att medier ofta dömer folk innan rätten gjort det. Lars Adaktusson manade till en mer lågmäld medieapparat och tyckte att man skulle följa rättens utslag. Han fick tack och lov mothugg.

Detta är en delikat fråga, jag vet det. Men rättssystemet är fyrkantigt och positivistiskt. Det finns gott om brottslingar som blir friade i brist på bevis. Det finns också rättsskandaler där folk blir orättvist dömda. Och så finns det fördomar bland dem som är tillsatta att skipa rättvisa. Dessutom finns det moralfrågor som inte lagen kan reglera.

Här har medierna en oerhört viktig demokratisk funktion. En företagsledare som plundrar sitt bolag måste inte nödvändigtvis bli fälld i rätten, men han har enligt allmänt utbredda värderingar ändå begått en omoralisk handling. Den moralen bör medierna belysa. Ted Hughes plågade livet ur sin hustru Sylvia Plath, men han begick inga olagliga handlingar. Trots det anser många att hans beteende var förkastligt.

Vi har också ett omfattande problem rörande trovärdighet som ofta drabbar kvinnor negativt. Män anses i regel mer pålitliga än kvinnor. Åtskilliga män med samhällsinflytande är till råga på eländet oerhört skickliga manipulatörer. Därför har Trond Sefastson kunnat verka som etisk-moralisk rådgivare åt TV4 samtidigt som han (med störsa sannolikhet) tagit emot mutor. Därför kan Micke Alonzo få bre ut sig i tevesoffor och tidningsspalter med ovederhäftiga påståenden om att hans exfru misshandlat honom utan att nån kräver att han belägger detta. Han blir helt enkelt trodd för att han är en man som drar en snyftvals.

Och primadonnan Beltram får ett hysteriskt sammanbrott i rätten så att folk ska förstå hur han lider av att ställas inför skranket. Den fd kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes påstås "styra och ställa". Mannen är ett offer, kvinnan en varulv. Detta är typiskt för psykopater. De framställer sig själva som martyrer. Jag tänker inte döma Tito här, men jag misstänker starkt att han har lik i lasten. Och mediernas uppdrag är, förutom den rena nyhetsbevakningen av rättsprocesserna, att analysera och sätta dem i ett större perspektiv. Ett sånt perspektiv är exempelvis att beskriva vad de flesta kvinnor som berättar om övergrepp tvingas gå igenom och hur sällan de blir trodda.

Det är genom att belysa de mekanismer som ackompanjerar varje skandalös händelse som medierna kan öka folks rättsmedvetande. Målet måste ju ändå vara att stärka den goda moralen. Det gör man inte genom att underdånigt dumpa alla moralfrågor i knät på rättsväsendet och hålla för ögon och öron tills klubban faller.

För i så fall skulle man fortfarande ha rätt att slå sina barn, våldta sina fruar och slänga homosexuella i fängelse.
Det är därför som infekterade och laddade mediehändelser innehåller mycket mer än själva händelsen. Och det är där medierna har en superviktig funktion. Inte som domare utan som lärare.

Alltså: Fuck Beltram!

Var alltså i Åre och talade på det utsökta stället Design & Chocolat Café som sprutade av god smak.
Chokladkukar - bara en sån sak!



Allt möjligt annat också med choklad i. Chokladsenap, chokladchutney, chokladvinäger...



Kuddar...



Lampor...



Schalar, plädar, mössor, konst, kaffe ... allt var snyggt och jag ville bara köpa hela butiken...



Och krama ägarinnan som strålade vilt av finskt sisu.



Pussa henne också för hennes mod att starta en så cool bizniz i hurtbullebyn.



Nejdå, jag är inte självupptagen ;) jag ville bara visa de läckra puffarna. Och min nya mössa som jag köpte.
Vi hade hursomhelst en härlig kväll. Besöker ni Åre MÅSTE ni gå på Pia Colans kafé!